Personen du har ringt kan inte nås

Publicerad 03.01.2018 kl. 15:27

Och där, mitt i Kampens köpcentrum, medan jag ammade utanför BR och samtidigt slösurfade, försvann Facebook plötsligt från min telefon och ersattes av den vita texten "Google" mot en svart bakgrund. Sedan svart. Sedan "Google" igen. Svart igen. Google. Svart. Men aldrig Androids färgglada prickar.

Det var som en rostig gammal traktor som försöker och försöker. Motorn river, hackar och hostar, och avgaserna bolmar ut men inget händer, den når aldrig fram. Till slut är det bara att ge upp och börja fundera på att investera i en ny.

Det kallas bootloop, det som drabbat min telefon, och verkar vara icke sällan förekommande i just LG:s telefoner. Det går kanske att fixa men kräver skills som jag saknar. Sambon har antagligen skillsen och har också lovat att försöka åtgärda när han kommer hem. Han föreslår att jag ska ta hans gamla, en likadan som min, i bruk så länge, den som Pilten nu har för att spela i Bolibompa-appen. Jag velar. Han föreslår att jag ska köpa hans nuvarande som han haft i någon månad bara, för det har kommit en nyare modell och han är sugen på en sån. Jag velar.

Jag är ju faktiskt mest sugen på att köpa en ny telefon, det har jag varit redan ett tag. Men inte just denna månad, när vi ännu betalar full hyra och samtidigt har betalat första räntan på lånet, en stor kvartalsräkning (el), sjukhusräkning efter förlossningen och några andra poliklinikavgifter - dessa utöver våra vanliga månadsutgifter, så klart.

Kanske ska jag passa på och njuta av att vara utan ett tag? Det var faktiskt inte så dumt att gå omkring på stan utan att konstant plocka upp telefonen ur fickan.

Julie
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:
Det kan ju vara ganska skönt att vara utan. Jag tror inte jag själv skulle klara av det hur länge som helst, men en stund.
emzi03.01.18 kl. 17:20
Jag njöt av att vara utan den dagen, sen var jag glad över att få den i bruk igen :P och när det en dag senare visade sig att den ändå var dödsdömd så tog jag i bruk Bolibompa-telefonen ändå.
12.01.18 11:18

Dålig morsa-vibar

Jag har sedan vi fick Knyttet för det mesta känt mig riktigt duglig som tvåbarnsförälder. Vi samsover allihopa nu i vår 180-säng, så Pilten som uppenbart saknar mig och min famn (som oftast är upptagen av ett knytt som inte vill ligga för sig själv, någonsin) är ganska nöjd och verkar ha kommit över chocken det innebar att få syskon. Numera kan jag vakna av att de två ligger och tittar på varandra, och Pilten ler och säger "heeeej", mjukt och vänt, och klappar lite på Knyttets hjässa. Det blir nog en syskonrelation av detta ännu.

Och jag känner att jag räcker till för båda två, för det mesta. Vi tar en del genvägar men det må vara ok just nu, när vi utöver den nya familjesituationen dessutom håller på att packa och röja inför flytt.

Men är det en sak som just nu gnager i mig så är det att Knyttet inte riktigt går upp i vikt som han ska. Längd och huvudmått inget problem, men vikten är inte mer än 500g över födelsevikten på 3,8 - på senaste rådgivningsbesök vägde han 4,3. Jag kunde så klart inte låta bli att leta upp Piltens rådgivningskort. När han var i samma ålder hade han redan passerat 5kg, han vägde 3,7 vid födseln. 

Allt har förstås sin naturliga förklaring - vi har haft en del jox med hans tag när han ammar, och mycket riktigt hade han kort tungband som också klipptes för en dryg vecka sedan. Det har blivit bättre, men ännu verkar han alltså inte riktigt få i sig. Eller så är det bara så att all energi går åt att växa på längden just nu, jag vet inte.

Men jag känner mig såklart dålig. Jag kunde ju utan problem helamma det första, varför går det inte lika bra nu? Jag gör ju inget annorlunda. Barnet är inte hemskt olikt det första heller. Vad gör jag för fel?

Ja, ni vet. Ologiska tankar, så klart. Ibland bara är det så, utan att något är direkt fel. Och än så länge är det ju ingen som tycker att vi måste börja med ersättning heller (inte för att det skulle vara nåt fel på ersättning får jag väl poängtera, men för mig personligen som vill amma skulle det kännas som ett misslyckande) utan vi ammar på och försöker göra det oftare och effektivare.

Men ja. Sådana nyheter från bad mom-bubblan. 

Nästa vecka tar studierna vid igen. Min tanke är att Knyttet ska få hänga med på föreläsningarna, och det har även fått grönt ljus från de som drar kurserna. Det ska bli spännande att se hur det lyckas...

Julie
Publicerad 12.01.2018 kl. 11:34

I det nya året blir allting gott

Gott nytt och så vidare, och hälsningar från babybubblan! Det lustiga är att jag faktiskt skrev ett inlägg för inte så länge sedan men av någon mystisk orsak syns inlägget inte här.

Nåväl. Allt är väl här, kan ej klaga på annat än en mild förkylning. Efter en veckas gemensam ledighet för hela familjen är vardagen åter här, jag och knyttet hänger på tumis medan sambon är på jobb och Pilten på dagis. Skönt ändå.

Tänkte inte bjuda på desto djupare funderingar än nyårslistan. Så here goes:

2017 var året när jag: gick på Londons gator och försökte smälta att jag - lite överraskande - skulle få ett barn till. Också: året då jag tog banklån och köpte radhus?!

Fem ord som beskriver 2017: London, stress, graviditet, barn, bostadsköp.

Årets höjdpunkt: en förlossning utan dess like, en revansch. Eller kanske var det när vi såg HP and the Cursed Child i London?

Året genom Spotify (klick!): Ja, det blev tydligen en hel del Kent, i avslutningsturnéns efterdyningar. Och 80-talshits.

Årets maträtter: Kött. Sambons har skaffat sig en sous vide-manick och på sitt vanliga maniska vis fullständigt grottat ner sig i det. Det har resulterat i en mängd helt otroliga kötträtter som jag, som inte egentligen är så big on kött, också fullkomligen älskat.

Årets kulturupplevelser: återigen, Harry Potter and the Cursed Child på scenen i London. Sjukt häftig teaterupplevelse, annat kan man nog inte säga.

Årets samhällsfenomen: #metoo, men framför allt #dammenbrister. Otroligt häftig och viktig svallvåg, reaktion, aktion! Jag har inte skrivit om det här så mycket, men nog följt med och också deltagit på andra platformer. Bara att beskåda den kraftvågen har varit mäktigt.

Årets somarminne: Sommaren gick mig faktiskt lite förbi, har inte riktigt några minnen? Väntade och väntade på att den skulle komma - och sedan var det plötsligt oktober.

Årets gimme more: Sömn!

Årets gimme less: Prestationsångest.

Årets utmaning: Som vanligt att sluta ta på mig för mycket. Våren var crazy, med närmare 100% jobb och mer än heltidsstudier som sög musten ur mig totalt. Det, i kombination med tidig graviditet höll ju på att köra mig i väggen. Därför har jag ännu två kurser från i våras som stampar på stället. I år är farten långsam af.

 

2018 blir året när jag: blir Vandabo?!?

Fem ord som kommer beskriva 2018: flytt, småbarn, ledig sommar (!!!!!!!), kandidatuppsats.

Året 2018 höjdpunkt: Måste vara det nya hemmet, helt klart. Längtar ihjäl mig efter vår gula soffa <3

Året 2018 genom Spotify: Troligtvis fortfarande Kent.

Året 2018 maträtter: Rökt kött. Ta texten om sous vide ovan och tillägg sambons löfte om att köpa en rökare att ha på gården, nu vi flyttar ut i suburbia.

Året 2018 kulturupplevelser: ska väl försöka ta mig till biografen. Om inte annat, så för att se uppföljaren till Fantastic Beasts. Och nya Star Wars.

Året 2018 samhällsfenomen: Tänk om Sote-reformen äntligen blir av????? (Det är lite västmetrovarning på detta redan...)

Året 2018 somarminne: Picknick i Vandaparkerna med mina ungar (kela, i pluralis!)

Året 2018 gimme more: Själaro.

Året 2018 gimme less: Stress.

Året 2018 utmaning: Kandidatuppsatsen. Och att faktiskt slutföra alla kurser jag påbörjar nu. Börjar ha ett par stycken som kräver åtgärder, vilka inte är särskilt svåra att göra men kräver resurser eftersom de stressar bara genom att finnas.

Julie
Publicerad 02.01.2018 kl. 13:30

Ett barn är fött

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om min kropps förmåga att föda barn - jag har fått upprättelse. 

Knyttet föddes igår vid lunchtid, efter en förvånansvärt lugn förlossning som slutade i att han föddes i badkar. Jag är fortfarande hög på endorfiner efter förlossningen. Helt fantastiskt var det.

Nu är vi på hotell. Patienthotell. Det är så skönt! I eftermiddag ska vi hem. Saknar Pilten. 

Julie
Publicerad 29.11.2017 kl. 11:22

Ballonger vecka 41+5

Min kropp är jättebra på att vara gravid. Alltså jättebra! Under de två graviditeter jag genomgått har jag haft minimalt med krämpor. Jag har knappt mått illa, så länge jag minns att äta regelbundet, jag har aldrig spytt (förutom en gång i första graviditeten), mitt blodtryck har varit lågt - extremt, till och med - och till och med foglossningen har varit av det snällare slaget, med stödbälte har det gått bra ändå. Jag sover skitbra, länge och tungt, och jag har aldrig mått bättre psykiskt än under mina graviditeter.

Så bra är min kropp på att vara gravid att den tydligen aldrig vill sluta. På övertidskontrollen i vecka 41+5 i den första graviditeten lät det ungefär så här: "Allt är stängt, helt omogen. Vi väntar i två dagar till". Förlossningen sattes igång med samtliga igångsättningsmetoder två dagar senare.

På övertidskontroll i dag, igen i vecka 41+5: "Allt är stängt, helt omogen". Läkaren var tveksam till om det ens skulle gå att få in en ballong, men det gick. Sen blev jag hemskickad för att invänta värkar och/eller att ballongen lossnar. "Troligtvis blir det lite som förra gången, men vi får se", tyckte läkaren. 

Jag är så besviken på min kropp. På riktigt. Varför vet den inte hur man gör? Och ingenting hade jag fått i belöning för alla förvärkar jag gått omkring med redan i veckor! Ingenting har ju hänt. Kroppen står still och fortsätter envist att vara i havande tillstånd.

Jag hade förlitat mig på det som sades hela tiden, att det nog ska komma igång av sig själv nu. Det är ju andra gången, "kroppen minns!" Ja, tydligen minns den att den är skitbra på att INTE föda barn. Nu blev det då igångsättning i alla fall. Säkert med hela buffébordet av vad västerländsk medicin har att erbjuda i igångsättningsväg. Igen. Härligt.

Nå, om inget händer med ballongen - vilket det säkert inte kommer att göra heller - så blir jag inlagd imorgon. Jag tippar baby på onsdag. Eller snarare, hoppas desperat.

Julie
Publicerad 27.11.2017 kl. 13:14

Äntligen måndag

Det är som att veckorytmen vänds upp och ned då man är mammaledig. Veckosluten, då alla är hemma hela dagarna, är som en lång arbetsvecka. När sedan måndagen äntligen kommer kan hunden och jag dra en lättnadens suck.

Lättnadens suck består av en riktigt lång sovmorgon efter att övriga familjen har åkt iväg på jobb och dagis. Efter Piltens sedvanliga morgonvrede över att a) måsta klä av sig b) byta blöja c) måsta klä på sig (sprinklat med lite "bröd!" "nej, inte bröd!") är tystnaden närmast saliggörande. Jag passar på att släcka alla lampor och kryper sedan tillbaka in under täcket och sover.

I dag vaknade jag 12. Har jag inga appointments under förmiddagen, som typ terapi eller lunch med någon eller föreläsning, vilket jag oftast inte har, så är detta standard. Det enda jag har på agendan är tvätt, kanske lite städ. Annars nada.

Nåja, och så inväntar vi förstås barnet. Men det lär knappast ske i dag. På den fronten ingen storm.

Julie
Publicerad 20.11.2017 kl. 13:31

Västmetron hann före

"Vem kommer först, babyn eller västmetron?"

Det var min spontana tanke för en dryg vecka sedan då det meddelades att västmetrons startdatum blir den 18.11. Jag trodde inte en sekund på det, men se så fel jag hade. Halva huvudstadsregionen har visst varit ute och åkt i de västra delarna av regionen bara för att. Också min mamma hade varit på metroexkursion till barndomskvarteren på Drumsö.

Och babyn, ja, den är fortfarande i gott förvar under maghuden. När nu inte kapplöpningen med västmetron blev särskilt spännande kan man ju starta en ny vadslagningsrunda: igångsättning eller inte?

Själv börjar jag ju tappa hoppet lite och misstänker att det blir igångsättning den 29.11. Tippar att det går lite snabbare än sist, han föds samma dag på kvällen.

Eller man kan ju i alla fall hoppas.

Julie
Publicerad 18.11.2017 kl. 22:10

Tankar man tänker inför en förlossning

På onsdag är det den dagen, dagen som beräknats som födelsedatum för vårt andra barn.

Förhoppningarna om att något skulle ske snart är inte särskilt höga, ärligt talat. Pilten dröjde ju så pass länge att förlossningen fick sättas igång, med resultatet att han måste förlösas med sugklocka. Förlossningen var lång och tung, och vi fick ta till alla metoder utom kejsarsnitt för att forcera fram en födelse. Ballong, cytotec, spräckning av hinnorna, oxytocindropp... Och eftersom det stressades fram hamnade han snett på vägen ut.

Min högsta önskan denna gång är att det skulle få sätta igång av sig själv. Att jag skulle vakna på natten av att värkarna börjat. Eller att de börjar när jag sitter på föreläsning. Eller hemma på dagen, medan jag läser Ibsen till en av mina kurser. 

Och jag önskar att det skulle gå snabbare. Att jag inte skulle behöva vaka i två dygn, innan barnet föds med hjälp av värkstimulerande dropp som orsakar så kraftiga värkar att jag håller på att svimma. Att jag skulle få ro att vänta in kroppens egna arbete - och att det arbetet skulle gå lite snabbare än sist. 

I smyg hoppas jag att förloppet ska vara så pass snabbt att jag inte hinner med epidural. Epiduralen var guld värd i förra förlossningen, utan den hade jag inte fått någon vila alls. Med den lyckades jag sova i två timmars tid, innan krystvärkarna började. Men jag fick också en durapunktion i samband med den, och trots att det är ovanligt så skulle jag inte vilja upprepa det. Jag hoppas alltså att jag inte ska vara i ett tillstånd där jag känner att jag behöver epiduralpausen, utan att jag ska kunna köra på. Känna värkarna ordentligt.

Och så hoppas jag att vi ska få vara i fred den första timmen. Inget vägande, mätande, tvättande, duschande. Jag, den lilla och sambon. Så den lilla får söka sig till bröstet själv, så vi får en bra och fin start på amningen. Jag har nämligen börjat tvivla, trots att det gick fint förra gången. Är rädd för att det inte ska lyckas, är rädd för vilken inställning de har till amning på Kvinnokliniken, till skillnad från Barnmorskeinstitutet där Pilten föddes, som var amningsvänligt. Uppmuntras det? Har de tillräckliga kunskaper? Vågar de lita på att amningen nog kommer igång utan att hetsa på oss ersättning?

Sådana tankar är det som snurrar så här inför. Inom loppet av två veckor kommer vi, hur det än går, att vara tvåbarnsföräldrar. Häftigt. Skrämmande. Spännande.

Julie
Publicerad 14.11.2017 kl. 00:24

Aktieägare i bostadsaktiebolag

Jaha hjälp, nu är vi då radhusägare. Eller ja, aktieägare i ett bostadsaktiebolag med besittningsrätt till en bostad, om man nu ska vara petnoga.

Vi besökte banken igår och skrev cirka hundra underskrifter, jag och sambon. Underskrifter på skuldebrev, tillägg till skuldebrev, försäkringar, hälsoutredningar. Och sedan förstås det väsentliga: köpebrevet. Och så överläts aktiebrevet. Formellt till oss, i praktiken så klart till banken, eftersom det är vår pant för lånet. 

En för oss vansinnig summa pengar passerade genom vårt gemensamma konto, och försvann sedan igen.

Och så var det klart.

Crazy.

Julie
Publicerad 08.11.2017 kl. 23:23

Tack banken, idag känner jag mig smart och vuxen

Ursäkta, jag ska tjata om vårt bostadsköp bara liiite till.

Har talat med banken idag, slagit fast alla lånedetaljer, ställt alla dumma frågor och sitter nu här i köket, som är vårt kök i drygt tre månader till, och känner mig vuxen. Och nöjd med bra service.

Jag måste medge att en av de saker som hittils hindrat mig att gå från tanke till handling gällande bostadsköp har varit banken. Det där med räntor, effektiva räntor, amorteringssätt, osv i all oändlighet är sanskrit för mig. Jag förstår hemskt lite, känns det som - och det känns hotfullt, för jag tycker om att förstå det jag talar om (vem gör inte) och om jag då talar med någon som fattar mer än mig känner jag mig dum.

Jag har ett omättbart behov av att framstå som intelligent. Det här har jag skrivit tidigare om; jag har inte utseendet på min sida, inte humorn eller charmen, men åtminstone är jag inte helt dum i huvudet. Jag är ändå inte superhuman - jag kan inte allt. Det blir ett problem när jag trots det vill kunna allt. Att medge att det finns saker som jag inte förstår eller känner till har jag alltid haft svårt med.

Det har blivit bättre, förstås. Mitt yrke kräver ju till exempel att jag är ärlig med det jag inte kan, så att jag förmår ställa öppna och ärliga frågor. Men ändå, jag ogillar känslan av att jag kan och vet mindre än andra.

Dessutom har jag en tidigare dålig erfarenhet av kundbetjäningen på vår bank, och har varit rädd för att om vi kommer dit och vill förhandla om lån så kommer dom att skratta ut oss på gården omedelbart igen.

Så det har varit med en viss lättnad i sinnet som jag talat med banken den gångna veckan. Bankkontakten - som blev vår bankkontakt av en slump, mer eller mindre - är så oerhört trevlig, pedagogisk, rak och tydlig att jag inte alls känner mig dum när jag talar med henne. Allt känns tydligt och klart, och jag känner mig bevandrad och - ja - lite extra vuxen (med goda skäl, iofs, när jag närmar mig 30 och snart är tvåbarnsmor. Men ja, ni vet).

Det är dessutom frågan om ett lån i en storleksklass som - åtminstone med nuvarande räntor - gör att vi kommer kunna betala av det på kortare tid än de 25 år som lånetiden är. Och det känns ju extra bra, det.

Så att jo. Kudos till banken för ypperlig, saklig, oerhört trevlig och smidig service (allt har skett per telefon!), och till mig själv för att jag förmådde vara öppen med att jag kanske inte fattar allt och måste få det förklarat för mig. 

Och hurra för att vi snart är bostadsägare!

Julie
Publicerad 03.11.2017 kl. 10:40

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer

14.01, 00:41Dålig morsa-vibar av puva
30.11, 21:49Ett barn är fött av Martina
30.11, 10:31Ett barn är fött av Petra
27.11, 22:35Ballonger vecka 41+5 av Martina