Mammaledigt dag 1, eller: Lipen

Publicerad 09.10.2017 kl. 09:55

Hej, här sitter jag och gråter till en Elisa-reklam. Jep.

Igår började jag gråta när min sambo hade spontanköpt kokos-lakritsglass åt mig. Jep.

Dessförinnan grät jag till en artikel som handlade om föräldrar som förlorat sina barn (hade jag iofs gjort även om jag inte var höggravid, men ja). Satt i taxin på väg till jobbet en morgon strax före sex och bara hulkade och hulkade. Taxichauffören var vänligt nog tyst om det hela.

(Artikeln i anslutning till denna minidokkare)

Ett par dar innan det släppte jag en liten i lip då jag i taxin på väg hem från Barnmorskeinstitutet var så lättad och lycklig och tacksam över vilken fin och snabb och människonära mödravård (för det mesta) vi har i detta land. (Allt var bra med både bebé och mig.)

Annat nytt i livet då? Tja, nja. Sover, lipar i tid och otid, märker bobyggarfasen komma smygande. Sånt där som hör livet till i graviditetsvecka 35.

Julie
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver?
om det är någon "tröst" så grät jag också till dem där Elisa reklamen :D
Ronja09.10.17 kl. 14:16
Den där med pappan och tonårssonen? :D Hulkade mig igenom den, kändes både löjligt och så fihihiint! :D Jo, nog tröstar det lite.
16.10.17 21:49

Me too

"Du vill inte veta vad jag gör när jag hör din röst på radion", skrev en användare på en viss finlandssvensk nätcommunity i ett privatmeddelande åt mig när jag, 15 år gammal, var praoelev på Radio X3M.

För några år sedan åkte jag spårvagn med min då 2-åriga bror på väg till Högholmen, då en man steg upp från sin plats för att klappa till mig på rumpan.

En gång jobbade jag på Sports Academy i centrala Helsingfors som diskare/plockare. Jag och min kropp fick inte vara ifred en sekund.

För att inte tala om alla gånger jag varit på krogen och en hand ovälkommet tagit på min kropp, eller alla gånger jag stått i taxiköer på morgonnatten och män med alla möjliga medel (inte sällan underliggande hotfullt) försökt få med mig hem.

Eller gånger då jag bara åkt buss mitt på ljusan dan. Varje gång en man inte respekterat mitt nej, utan reagerat genom att kalla mig hora. Varje gång en man med sitt ovälkomna närmande gjort mig otrygg i det offentliga rummet som jag egentligen borde ha lika rätt till att kunna vistas tryggt i.

Alla meddelanden jag fått på nätet, från 12-års ålder då jag började hänga på sajter som Habbo Hotel och Demi-chatten, av vuxna män. Eller alla sms som kommit till studion under de år jag jobbade som programvärd på X3M.

Me too. Och då upplever jag ändå att jag har kommit lindrigt undan.

Julie
Publicerad 16.10.2017 kl. 22:15

Slurakan

Härom natten drömde jag att jag och några kolleger brådskande skickades på reportageresa till Burma och Nordkorea. Så brådskande att jag fick ringa från taxin påväg mot flygplatsen för att meddela sambon att jag far nu, och att jag hoppas att han hinner hämta från dagis.

Det är med andra ord skönt att det nu bara återstår fem arbetsturer, denna dag inräknad, innan jag går på ledigt.

Dessa fem sista inledde jag starkt med att försova mig. Tur i oturen att jag har en tvååring, han väckte med 05.30, då jag borde ha varit på jobb 5. Jag var uppe ur sängen som ett skott, och på jobb 15 minuter senare. Nåt slags rekord, tror jag.

Nu är jag trött, märker jag. Fysiskt och psykiskt. Jag ser så otroligt mycket fram emot att vara ledig och framför allt att kunna slappna av i hjärnan. Den går på övervarv nu. Jag ska släppa jobb och världens gång, och istället bädda in mig i en bobyggarbubbla. Sortera, tvätta babykläder, städa garderoberna, sånt. Mammalådan har kommit och jag har inte ens hunnit öppna den ännu. Den står bara där i vardagsrummet och väntar.

Och så ska jag sova. Herregud vad jag ska sova, och med gott samvete. Snooz.

Julie
Publicerad 30.09.2017 kl. 08:45

Vad en graviditet kan göra med ens psykiska mående

Jag upphör aldrig att fascineras över hur mitt psyke egentligen fungerar, och det blir än mer spännande när kroppen befinner sig i havande tillstånd.

Jag ska dra det en snabbis från början: Efter upprepade panikattacker mellan åren 2009 och 2014 valde jag att äntligen söka hjälp - för sömnlöshet. Nåjo, det är ju inte ovanligt att den med psykisk sjukdom inledningsvis söker hjälp för något annat, huvudvärk, sömnlöshet, hjärtklappning (min första kontakt med vården handlade just om hjärtat, jag trodde att jag var hjärtsjuk och att det som i verkligheten var panikattacker var hjärtinfarkter), men så här i efterhand känns det ändå lite... Fånigt. Hela jag var i obalans, men jag förmådde inte mer än att be om sömnmedicin.

Nåja. Det var steg 1 mot att äntligen ta itu med grundproblemet, nämligen att inleda processen med terapi, den där sensommarförmiddagen 2014 då läkaren undrade om inte jag kanske ville prata med någon också, inte bara ta sömnmedicin. Tid bokades till arbetshälsovårdens psykiatriska sjukskötare och kort därpå träffade jag en psykiater för att få en diagnos ställd.

Och sedan var jag plötsligt gravid. Terapiprocessen avbröts, eftersom psykoterapi inte kan påbörjas under en graviditet. Inte för att jag behövde det heller, för plötsligt mådde jag så himla bra!

Det som ren magi. Graviditeten gjorde att jag sov nästan dygnet runt under månaderna oktober-januari. Jag jobbade 5.30-13.30, sedan åkte jag hem och sov. Var vaken kanske en timme eller två mellan 19-21, sedan sov jag igen till 5. Och sådär höll det på.

Det överraskade mig totalt. Själv hade jag under åren innan varit ängslig inför graviditeten just på grund av mina panikattacker och "hjärtproblem". Jag var rädd för att hjärtat inte skulle hålla graviditeten ut, att blodtrycket skulle rusa iväg, att graviditeten skulle utlösa någonting ännu värre, att panikattackerna skulle bli intensivare. Men istället försvann allt. Känningarna i bröstkorgen, som jag normalt har åtminstone varje vecka (också efter att Pilten föddes), bara försvann. Ångesten försvann. Sömnlösheten försvann. Jag mådde i knoppen som jag typ aldrig mått tidigare. Bra?!

Vi diskuterade detta med min terapeut förra veckan, för jag har noterat samma fenomen denna gång, även om kasten inte var lika tvära. Dvs, jag mådde betydligt bättre innan graviditeten den här gången än sist, förstås mycket tack vare att jag nu har en terapeut som jag träffar regelbundet. Skillnaden är enorm mot det människovrak som i december 2015 med gråten i halsen ringde upp och bokade en första tid till den terapeut som jag fortsättningsvis går hos.

Nu blir det förstås lite spännande att se om jag kommer att göra ett liknande djupdyk i måendet efter denna förlossning som sist, eller om terapin bär mig lite högre. Totalt omöjligt att veta på förhand.

Men till dess ska jag njuta av att inte stup i kvarten tro att hjärtat håller på att ge upp i alla fall.

Julie
Publicerad 25.09.2017 kl. 23:47

Édith Piaf, tack

Härom dagen, då jag hämtade Pilten från dagis, stod jag en stund och pratade med en av skötarna om hans musikpreferenser. Han har tidigare varit en ivrig deltagare i musikstunderna, men nu verkar intresset för barnsångerna ha svalnat en aning. Därför ville de veta om det fanns musik som Pilten tycker om, och som de kunde inkorporera i programmet på något sätt.

"Det behöver inte vara barnmusik, utan vad som helst! Kanske blues eller jazz?" föreslog barnskötaren. På rak arm var det enda jag kunde komma på att Pilten gillar att improvisera på gitarr tillsammans med sin far.

Jag har tänkt att det kanske är det - han är inte så mycket för färdiga, utan mera för att skapa eget. Igår var han till exempel hemma hos sin mormor övernatten, och när hon försökte sjunga hade han satt fingret på munnen och sagt "shh shh". När jag försöker sjunga för honom ljuder han något i irriterad ton och skakar på huvudet.

Men sedermera har jag insett att det visst finns vissa favoriter. Dels får hans pappa nog sjunga. Gärna ska det vara Brentalfloss Wii Shop Channel, den går alltid hem. När vi tittar på Madagascar 3 (och det gör vi relativt ofta; Piltens favoritfilm, mitt favoritsätt att få dricka kaffe/jobba/skriva essä ifred) sjunger han alltid med i Katy Perrys Firework.

"Boom boom boom" och "you you you" låter det ur den lilla 2-åringen.

 

I dag fick jag sedan ett meddelande av sambon:

"Pilten sjöng Je ne regrette rien"

 

 

Ännu ett stycke musik som återfinns i filmen Madagascar 3, alltså. Nu har jag inte bevittnat detta själv (eftersom jag i skrivande stund är på jobb), men jag kan inte låta bli att fnissa åt bilden av en tvååring som inte talar franska, men ändå sjunger med till Édit Piaf. Lite som jag själv, som runt 1-2-års ålder lär ska ha sjungit med i J. Karjalainens Mies jolle ei koskaan tapahdu mitään. Utan att kunna finska.

Så nu vet jag vad jag ska hälsa de vuxna på Piltens dagis. Édit Piaf, tack.

Julie
Publicerad 24.09.2017 kl. 19:52

Hur snabbt man glömmer

Jag snubblade över ett gammalt inlägg på denna blogg härom dagen, ett inlägg jag skrev då Pilten var 9 veckor gammal (eller var det 7? Nåjo, inte gammal, i alla fall). Då hade jag sedan hans födsel haft ett uppehåll med skrivandet. I inlägget förklarade jag uppehållet med att det har varit både fysisk och psykisk berg-och-dalbana, det gick bara inte.

Och plötsligt kom det rusande tillbaka till mig, den första tidens oerhörda illamående. Jag hade fått en durapunktion under förlossningen, vilket för cirka hälften av de som drabbas orsakar kraftig huvudvärk närhelst man sitter eller står upp. Jag hörde till den halvan som fick besvär. Nämnde durapunktionen på rådgivningen förra veckan, och hälsovårdaren frågade i hur många dagar det höll i sig. "Veckor", svarade jag. I blogginlägget jag hänvisar till skrev jag att det precis håller på att bli bättre. 

Jag har alltså glömt bort att jag i ungefär två månader efter förlossningen inte kunde stå eller sitta upp utan att få huvudvärk. Jag hivade i mig koffein- och värktabletter, och de första två veckorna hemma åt jag två typer av antibiotika. Min vistelse på Barnmorskeinstitutet förlängdes eftersom jag måste få antibiotika intravenöst. Allt detta på grund av det lilla, lilla hål man i misstag gjort i samband med epiduralen, som satte ryggmärgsvätskan ur balans och ökade risken för hjärnhinneinflammation.

I samma veva som de dimmiga minnena av Piltens första månader i livet kom tillbaka till mig slogs jag av ett glasklart minne, en glasklar stund. Pilten var kanske några veckor gammal och vi var ute hela familjen på en promenad. Mitt i allt slås jag av total desperation över min fysiska hälsa - över durapunktionen och alla starka mediciner, över den djävulska förstoppning jag drogs med under den här tiden, över alla småkrämpor, sömnlöshet och elände. Jag var så rädd för att aldrig bli bra igen, att jag resten av mitt liv ska dras med huvudvärk, att jag kommer få framfall, att jag aldrig kommer ha normal tarmfunktion igen.

"Om det ska vara så här vill jag inte leva", hulkade jag där mitt på gatan till sambon som, stackarn, nog inte riktigt visste hur han skulle reagera.

Jag brukar säga att vi har haft en sådan tur. Pilten är ett så lätt barn på så många sätt, han har alltid ätit bra, vuxit som han ska och han har varit frisk. Jag har kunnat helamma i ett halvår och delamma till 2, han har sovit gott och generellt alltid varit ett glatt barn. Oj vad jag odlade frasen "det går så jättebra så!" på rådgivningen under det första halvåret, innan allt det svarta kröp fram. Jag kände inte att jag ljög heller. Bara att jag inte berättade om det som var tungt, när det lilla spädbarnet ju var så lätt.

Allt detta, detta som väller ur tangentbordet efter att jag läst mitt ganska korta gamla blogginlägg (som definitivt inte avslöjade hemskt mycket av allt det där svarta), är saker som jag har hunnit glömma. 

Med skräckblandad förtjustning blickar jag mot kommande förlossning och spädbarnstid. Och hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att lura mig själv och att be om hjälp i tid.

Julie
Publicerad 23.09.2017 kl. 22:50

Om att uppfostra söner i ett patriarkat

Jag ser ibland i feministiska sammanhang mödrar till döttrar skriva hur skönt det hade varit att ha söner, ur den aspekten att de inte skulle behöva känna lika mycket av den oro de känner för deras döttrar som måste växa upp i ett patriarkat.

Likaledes ser jag mödrar till söner uttrycka lättnad över att deras barn åtminstone inte går ett förtryck till mötes, utan kommer att få det lättare i livet på grund av sitt kön. Att tanken om att måsta förbereda en dotter för det förtryck som kvinnor utsätts för i vårt samhälle är så tyngande och förtvivlande.

Det handlar förstås inte om vilket kön man föredrar på barnet (utgår jag ifrån!), jag förstår helt klart den här synen. För det är ju så, generellt, att män har flera dörrar öppna och får inte utstå förtryck så som kvinnor gör (sedan drabbar patriarkatet män på andra sätt, förstås).

Men själv känner jag ändå på något sätt annorlunda. Nu har jag så vitt jag vet inga döttrar, utan är snart mor till två söner. Och min allra största skräck och ångest och våndan när det gäller mitt föräldraskap är: hur uppfostrar jag mina söner så att de blir upplysta, medvetna, schyssta män inom ramarna för det samhälle vi lever i? Hur motverkar jag den aggressiva machokultur som möter dem redan när de är helt små, hur motverkar jag könsrollerna som klistras på dem redan när de är några minuter gamla - och sedan förstärks från alla håll, överallt, hela tiden?

Innan jag fick veta att Pilten är en pojke hade jag faktiskt inte föreställt mig att jag skulle få söner. Jag gissar att det beror på min egen uppväxtmiljö: jag hade bara systrar. Det var en självklarhet att om jag får barn så är det flickor. Min första tanke när jag låg där på britsen under det andra ultraljudet, och läkaren konstaterade att "det där ser nog ut som en penis", var: Hur fan gör man? Jag vet hur det är att vara flicka, det kan jag hantera, de verktygen har jag att erbjuda en dotter - men vad gör jag med en son? Hur gör jag? Hur gör man?

Jag vet fortfarande inte hur fan man gör. Jag vet bara att jag redan har "förlorat" på vissa punkter: min son är 2 år gammal och har till exempel redan styrts mot typiskt "pojkiga" intressen, så som fordon.

Jag vet att jag själv i mitt stilla sinne fnyst åt tanken om att föräldraskap är olika beroende på barnets kön (ordet "pojkmamma" till exempel, ryser lite varje gång), men det är ju klart att det har en viss skillnad - pojkar och flickor har helt olika förutsättningar och behöver olika verktyg för att kunna tolka och ta sig an, i bästa fall förändra, det samhälle vi lever i i dag. 

Visst, det handlar i slutändan alltid om individer, det individuella barnets behov av olika typer av föräldraskap. Knappast kommer mitt andra barn att kunna bemötas på exakt samma sätt som mitt första barn, trots att de har likadan kromosomuppsättning. Men samhället, de patriarkala strukturerna, bryr sig inte om individer. Det bryr sig om schabloner - och alla ska prompt in i dem. Det är det jag syftar på när jag menar att kön spelar roll i uppfostran. Skadliga mans- och kvinnomallar ska bekämpas, men på olika sätt.

Och det är väl där jag fortfarande ställer mig frågande. Hur håller jag mina söner borta från den stereotypa mansnormen?

Julie
Publicerad 20.09.2017 kl. 15:41

En fundering kring familjeledighetsreformen, lång som fattigåret

Hälsningar från en valross. Eller nåja, en gravid kvinna i vecka 32. Jag är cirka lika vigulant som ett sjölejon, och för en vecka sedan fick jag ta skeden i vacker hand och skaffa ett stödbälte. Bästa uppfinningen sedan ost, om än en ful sådan.

Vad händer i mitt liv då? Tja, det vanliga. Jobb, studier. Om man menar "just nu" nu nu, så är jag för tillfället mitt uppe i en debatt om föräldraledigheter och hur reformen som planeras träda i kraft 2019 egentligen ska se ut.

Det finns många aspekter att ta i beaktande i en sådan reform: hur länge ska familjer har möjlighet att vara hemma? Vem av föräldrarna ska ha möjlighet att vara hemma? Hur ska det gå med hemvårdsstödet? Hur ska vi ta i beaktande olika familjers specialförhållanden? Barn med specialbehov? Amning? Ska ledigheterna villkoras eller ska familjen fritt få bestämma över fördelningen? Vem gynnas och vem missgynnas?

Personligen skulle jag vilja se en 6+6+6 modell, där båda föräldrar har 6 månader öronmärkta åt sig, och de resterande 6 kan fördelas så som behagar. I praktiken gissar jag att det skulle leda till att mammorna i stor utsträckning stannar hemma i 6+6 månader, och papporna i 6 månader.

För hur vi än tycker om att tänka att familjer fattar beslut om fördelningen av familjeledigheter baserat på deras individuella situation och omständigheter, så har jag extremt svårt att tro att det enda sättet att lösa fördelningen i de allra, allra flesta fall skulle vara att mamma är hemma största delen av tiden. Alla beslut vi fattar är färgade av saker vi erfarit och saker vi lärt oss, medvetet och omedvetet. Och vi är alla uppvuxna i ett patriarkat där könsrollerna är mycket tydliga: mannen är försörjaren och kvinnan vårdaren.

Många som motsätter sig en modell av det här slaget lyfter fram just valfriheten, att öronmärka delar av ledigheterna inskränker på den och gör att familjer inte kan fatta beslut enligt sin situation. Det hörs ofta sägas att orsaken till att det i de allra flesta fallen är kvinnan som tar ut ledighet är för att mannen tjänar mer och hushållet skulle förlora på om han var ledig.

I verkligheten vet vi att det även i fall där kvinnan är den som tjänar mer, är hon den som stannar hemma längre.

I den diskussion jag deltar just nu är det frågan om amning som lyfts som försvar för valfriheten. Finland är i botten vad gäller amningssiffror i Europa, och ledigheterna måste ta hänsyn till ammande kvinnor som inte kan kombinera amning med jobb, heter det. Det gäller framför allt kvinnor som ammar barn över ett år. Många har inte råd att vara vårdlediga och därför är det orättvist att bara 12 av de 18 månaderna i 6+6+6 modellen är tillgängliga för mamman - att de som vill amma längre än ett år tvingas sluta amma bara för att pappa måste få vara ledig.

Men då vet vi också att mindre än en procent helammar sina barn till 6 månader, och en tredjedel av barnen får modersmjölk vid ett års ålder (THL). Här tar statistiken slut, för här tar också Finlands amningsrekommendation slut (i Finland är rekommendationen, avvikande från WHO:s internationella, 6 månader heltidsamning och upp till ett år deltidsamning. Därefter så länge som mor och barn vill). Det är alltså frågan om ganska få som alls ammar sina barn längre än några månader - över ett år kan vi bara spekulera i, men de är nog försvinnande få.

Problemet med kort amning verkar alltså inte korrelera med föräldraledighetens längd, med tanke på att majoriteten av kvinnorna ändå stannar hemma hela sin egen ledighet + hela föräldraledigheten. Så, kommer en förlängning av kvinnors möjlighet att stanna hemma med barnet gagna amningen? Jag tror inte det. Amningen är absolut en viktig sak att satsa på (hallå hej från en som ammade sin 2-åring senast för en månad sedan), men jag tror mer på andra åtgärder än att mammor ska stanna längre hemma; korrekt information på rådgivningarna så att inte amningen tar slut i ett tidigt skede på grund av okunskap och till exempel bättre möjligheter att kombinera amning med jobbet.

Tanken om valfrihet är trevlig: individualiserat stöd för individuella behov. I ett idealt samhälle som inte styrdes av patriarkala normer och kapitalistisk värdesättning av olika typer av jobb (a.k.a jobb i hemmet är värdelöst) hade det säkert också fungerat så. Men så länge vi lever inom de samhällsramar som vi gör så påverkas alla beslut vi fattar här. Vi har matatas och matas ständigt med dessa könsstereotyper och hur mycket många av oss än vill se oss som självständiga, upplysta varelser som fattar självständiga, upplysta beslut, så påverkas vi ju alla av de normer som vi matats med sedan barnsben.

Både på samhälls- och individnivå betraktas det som naturligt att kvinnan stannar hemma och vårdar barn. Det förändras inte om inte attityden på samhällsnivå förändras. Hur gör vi det? Nå, till exempel genom att både mor och far har lika lång öronmärkt ledighet, ergo det är lika självklart att båda vårdar barnen i hemmet under en period. När mamma och pappa lika självklart är hemma fördelas också "risken" jämnare - män och kvinnor blir på sikt en lika stor anställningsrisk.

Det absolut bästa vore ju att leva i ett samhälle där de enskilda familjernas individuella beslut om föräldraledighet inte skulle inverka negativt på samtliga kvinnors position i samhället. Men så länge vi gör det så måste vi styra våra beslut i en riktning som leder mot ett mer jämställt samhälle, mot ett samhälle där inte 99 procent av befolkningens "fria val" innebär att det är kvinnan som stannar hemma med barnen.

 

Julie
Publicerad 14.09.2017 kl. 23:14

Tacka vet jag kalla somrar

Är det här nu närmast som att svära? Nå, jag säger det ändå: Herregud vad jag är glad över att det är en kall sommar.

Varför? För annars skulle jag väl svettas ihjäl. Jag har helt glömt bort hur oerhört värmekänslig jag blir i gravidt tillstånd. Vädrar lägenheten aggressivt, trots sambons protester. Helst av allt skulle jag vilja sova med fönstret öppet, men där sätter han strikt ner foten. Så jag väljer att lägga mig på soffan istället och sova under det öppna fönstret, där de kyliga nattvindarna drar in.

I dag på eftermiddagen, när jag rastade hundarna (en egen och en till låns) riktigt njöt jag när det plötsligt började ösregna. Ah. Det var så svalt och uppfriskande.

Längtar efter höst och vinter, det här är ju alldeles hopplöst hemskt! De 18 graderna utomhus håller på att ta kål på mig. Helst av allt vill jag bo i ett kylskåp. Eller allra minst flytta sovrummet till balkongen. 

Vecka 25+6 och jag är så färdig med detta. Hoppas de sista månaderna går snabbt, snabbt.

Julie
Publicerad 07.08.2017 kl. 18:41

Tumisresa med 2-åring, hot eller möjlighet?

Jag undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet när jag har bokat en resa till Danmark? På resan deltar: jag, då gravid i vecka 29, samt Pilten, 2 år och 1 månad gammal.

Pilten, 2 år och en månad, som just nu verkar ha gått in i en skön trotsålder. Det har hängt i luften, visst, sedan våren, men nu märks den av allt mer: bravuren är att kasta sig på marken och sura och tjura, och vägra följa med när man säger till.

Inte så farligt, kan tyckas, rent objektivt. Men det här med att böja sig ner och lyfta upp, och sedan kånka skrikande och sparkande tvååring när man är gravid är ju inte godis direkt.

Nåmen. Det blir lätt packning och barnvagn med. Månne det inte löser sig.

Julie
Publicerad 02.08.2017 kl. 22:50

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer