Slurakan

Publicerad 30.09.2017 kl. 08:45

Härom natten drömde jag att jag och några kolleger brådskande skickades på reportageresa till Burma och Nordkorea. Så brådskande att jag fick ringa från taxin påväg mot flygplatsen för att meddela sambon att jag far nu, och att jag hoppas att han hinner hämta från dagis.

Det är med andra ord skönt att det nu bara återstår fem arbetsturer, denna dag inräknad, innan jag går på ledigt.

Dessa fem sista inledde jag starkt med att försova mig. Tur i oturen att jag har en tvååring, han väckte med 05.30, då jag borde ha varit på jobb 5. Jag var uppe ur sängen som ett skott, och på jobb 15 minuter senare. Nåt slags rekord, tror jag.

Nu är jag trött, märker jag. Fysiskt och psykiskt. Jag ser så otroligt mycket fram emot att vara ledig och framför allt att kunna slappna av i hjärnan. Den går på övervarv nu. Jag ska släppa jobb och världens gång, och istället bädda in mig i en bobyggarbubbla. Sortera, tvätta babykläder, städa garderoberna, sånt. Mammalådan har kommit och jag har inte ens hunnit öppna den ännu. Den står bara där i vardagsrummet och väntar.

Och så ska jag sova. Herregud vad jag ska sova, och med gott samvete. Snooz.

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

Ett barn är fött

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om min kropps förmåga att föda barn - jag har fått upprättelse. 

Knyttet föddes igår vid lunchtid, efter en förvånansvärt lugn förlossning som slutade i att han föddes i badkar. Jag är fortfarande hög på endorfiner efter förlossningen. Helt fantastiskt var det.

Nu är vi på hotell. Patienthotell. Det är så skönt! I eftermiddag ska vi hem. Saknar Pilten. 

Julie
Publicerad 29.11.2017 kl. 11:22

Ballonger vecka 41+5

Min kropp är jättebra på att vara gravid. Alltså jättebra! Under de två graviditeter jag genomgått har jag haft minimalt med krämpor. Jag har knappt mått illa, så länge jag minns att äta regelbundet, jag har aldrig spytt (förutom en gång i första graviditeten), mitt blodtryck har varit lågt - extremt, till och med - och till och med foglossningen har varit av det snällare slaget, med stödbälte har det gått bra ändå. Jag sover skitbra, länge och tungt, och jag har aldrig mått bättre psykiskt än under mina graviditeter.

Så bra är min kropp på att vara gravid att den tydligen aldrig vill sluta. På övertidskontrollen i vecka 41+5 i den första graviditeten lät det ungefär så här: "Allt är stängt, helt omogen. Vi väntar i två dagar till". Förlossningen sattes igång med samtliga igångsättningsmetoder två dagar senare.

På övertidskontroll i dag, igen i vecka 41+5: "Allt är stängt, helt omogen". Läkaren var tveksam till om det ens skulle gå att få in en ballong, men det gick. Sen blev jag hemskickad för att invänta värkar och/eller att ballongen lossnar. "Troligtvis blir det lite som förra gången, men vi får se", tyckte läkaren. 

Jag är så besviken på min kropp. På riktigt. Varför vet den inte hur man gör? Och ingenting hade jag fått i belöning för alla förvärkar jag gått omkring med redan i veckor! Ingenting har ju hänt. Kroppen står still och fortsätter envist att vara i havande tillstånd.

Jag hade förlitat mig på det som sades hela tiden, att det nog ska komma igång av sig själv nu. Det är ju andra gången, "kroppen minns!" Ja, tydligen minns den att den är skitbra på att INTE föda barn. Nu blev det då igångsättning i alla fall. Säkert med hela buffébordet av vad västerländsk medicin har att erbjuda i igångsättningsväg. Igen. Härligt.

Nå, om inget händer med ballongen - vilket det säkert inte kommer att göra heller - så blir jag inlagd imorgon. Jag tippar baby på onsdag. Eller snarare, hoppas desperat.

Julie
Publicerad 27.11.2017 kl. 13:14

Äntligen måndag

Det är som att veckorytmen vänds upp och ned då man är mammaledig. Veckosluten, då alla är hemma hela dagarna, är som en lång arbetsvecka. När sedan måndagen äntligen kommer kan hunden och jag dra en lättnadens suck.

Lättnadens suck består av en riktigt lång sovmorgon efter att övriga familjen har åkt iväg på jobb och dagis. Efter Piltens sedvanliga morgonvrede över att a) måsta klä av sig b) byta blöja c) måsta klä på sig (sprinklat med lite "bröd!" "nej, inte bröd!") är tystnaden närmast saliggörande. Jag passar på att släcka alla lampor och kryper sedan tillbaka in under täcket och sover.

I dag vaknade jag 12. Har jag inga appointments under förmiddagen, som typ terapi eller lunch med någon eller föreläsning, vilket jag oftast inte har, så är detta standard. Det enda jag har på agendan är tvätt, kanske lite städ. Annars nada.

Nåja, och så inväntar vi förstås barnet. Men det lär knappast ske i dag. På den fronten ingen storm.

Julie
Publicerad 20.11.2017 kl. 13:31

Västmetron hann före

"Vem kommer först, babyn eller västmetron?"

Det var min spontana tanke för en dryg vecka sedan då det meddelades att västmetrons startdatum blir den 18.11. Jag trodde inte en sekund på det, men se så fel jag hade. Halva huvudstadsregionen har visst varit ute och åkt i de västra delarna av regionen bara för att. Också min mamma hade varit på metroexkursion till barndomskvarteren på Drumsö.

Och babyn, ja, den är fortfarande i gott förvar under maghuden. När nu inte kapplöpningen med västmetron blev särskilt spännande kan man ju starta en ny vadslagningsrunda: igångsättning eller inte?

Själv börjar jag ju tappa hoppet lite och misstänker att det blir igångsättning den 29.11. Tippar att det går lite snabbare än sist, han föds samma dag på kvällen.

Eller man kan ju i alla fall hoppas.

Julie
Publicerad 18.11.2017 kl. 22:10

Tankar man tänker inför en förlossning

På onsdag är det den dagen, dagen som beräknats som födelsedatum för vårt andra barn.

Förhoppningarna om att något skulle ske snart är inte särskilt höga, ärligt talat. Pilten dröjde ju så pass länge att förlossningen fick sättas igång, med resultatet att han måste förlösas med sugklocka. Förlossningen var lång och tung, och vi fick ta till alla metoder utom kejsarsnitt för att forcera fram en födelse. Ballong, cytotec, spräckning av hinnorna, oxytocindropp... Och eftersom det stressades fram hamnade han snett på vägen ut.

Min högsta önskan denna gång är att det skulle få sätta igång av sig själv. Att jag skulle vakna på natten av att värkarna börjat. Eller att de börjar när jag sitter på föreläsning. Eller hemma på dagen, medan jag läser Ibsen till en av mina kurser. 

Och jag önskar att det skulle gå snabbare. Att jag inte skulle behöva vaka i två dygn, innan barnet föds med hjälp av värkstimulerande dropp som orsakar så kraftiga värkar att jag håller på att svimma. Att jag skulle få ro att vänta in kroppens egna arbete - och att det arbetet skulle gå lite snabbare än sist. 

I smyg hoppas jag att förloppet ska vara så pass snabbt att jag inte hinner med epidural. Epiduralen var guld värd i förra förlossningen, utan den hade jag inte fått någon vila alls. Med den lyckades jag sova i två timmars tid, innan krystvärkarna började. Men jag fick också en durapunktion i samband med den, och trots att det är ovanligt så skulle jag inte vilja upprepa det. Jag hoppas alltså att jag inte ska vara i ett tillstånd där jag känner att jag behöver epiduralpausen, utan att jag ska kunna köra på. Känna värkarna ordentligt.

Och så hoppas jag att vi ska få vara i fred den första timmen. Inget vägande, mätande, tvättande, duschande. Jag, den lilla och sambon. Så den lilla får söka sig till bröstet själv, så vi får en bra och fin start på amningen. Jag har nämligen börjat tvivla, trots att det gick fint förra gången. Är rädd för att det inte ska lyckas, är rädd för vilken inställning de har till amning på Kvinnokliniken, till skillnad från Barnmorskeinstitutet där Pilten föddes, som var amningsvänligt. Uppmuntras det? Har de tillräckliga kunskaper? Vågar de lita på att amningen nog kommer igång utan att hetsa på oss ersättning?

Sådana tankar är det som snurrar så här inför. Inom loppet av två veckor kommer vi, hur det än går, att vara tvåbarnsföräldrar. Häftigt. Skrämmande. Spännande.

Julie
Publicerad 14.11.2017 kl. 00:24

Aktieägare i bostadsaktiebolag

Jaha hjälp, nu är vi då radhusägare. Eller ja, aktieägare i ett bostadsaktiebolag med besittningsrätt till en bostad, om man nu ska vara petnoga.

Vi besökte banken igår och skrev cirka hundra underskrifter, jag och sambon. Underskrifter på skuldebrev, tillägg till skuldebrev, försäkringar, hälsoutredningar. Och sedan förstås det väsentliga: köpebrevet. Och så överläts aktiebrevet. Formellt till oss, i praktiken så klart till banken, eftersom det är vår pant för lånet. 

En för oss vansinnig summa pengar passerade genom vårt gemensamma konto, och försvann sedan igen.

Och så var det klart.

Crazy.

Julie
Publicerad 08.11.2017 kl. 23:23

Tack banken, idag känner jag mig smart och vuxen

Ursäkta, jag ska tjata om vårt bostadsköp bara liiite till.

Har talat med banken idag, slagit fast alla lånedetaljer, ställt alla dumma frågor och sitter nu här i köket, som är vårt kök i drygt tre månader till, och känner mig vuxen. Och nöjd med bra service.

Jag måste medge att en av de saker som hittils hindrat mig att gå från tanke till handling gällande bostadsköp har varit banken. Det där med räntor, effektiva räntor, amorteringssätt, osv i all oändlighet är sanskrit för mig. Jag förstår hemskt lite, känns det som - och det känns hotfullt, för jag tycker om att förstå det jag talar om (vem gör inte) och om jag då talar med någon som fattar mer än mig känner jag mig dum.

Jag har ett omättbart behov av att framstå som intelligent. Det här har jag skrivit tidigare om; jag har inte utseendet på min sida, inte humorn eller charmen, men åtminstone är jag inte helt dum i huvudet. Jag är ändå inte superhuman - jag kan inte allt. Det blir ett problem när jag trots det vill kunna allt. Att medge att det finns saker som jag inte förstår eller känner till har jag alltid haft svårt med.

Det har blivit bättre, förstås. Mitt yrke kräver ju till exempel att jag är ärlig med det jag inte kan, så att jag förmår ställa öppna och ärliga frågor. Men ändå, jag ogillar känslan av att jag kan och vet mindre än andra.

Dessutom har jag en tidigare dålig erfarenhet av kundbetjäningen på vår bank, och har varit rädd för att om vi kommer dit och vill förhandla om lån så kommer dom att skratta ut oss på gården omedelbart igen.

Så det har varit med en viss lättnad i sinnet som jag talat med banken den gångna veckan. Bankkontakten - som blev vår bankkontakt av en slump, mer eller mindre - är så oerhört trevlig, pedagogisk, rak och tydlig att jag inte alls känner mig dum när jag talar med henne. Allt känns tydligt och klart, och jag känner mig bevandrad och - ja - lite extra vuxen (med goda skäl, iofs, när jag närmar mig 30 och snart är tvåbarnsmor. Men ja, ni vet).

Det är dessutom frågan om ett lån i en storleksklass som - åtminstone med nuvarande räntor - gör att vi kommer kunna betala av det på kortare tid än de 25 år som lånetiden är. Och det känns ju extra bra, det.

Så att jo. Kudos till banken för ypperlig, saklig, oerhört trevlig och smidig service (allt har skett per telefon!), och till mig själv för att jag förmådde vara öppen med att jag kanske inte fattar allt och måste få det förklarat för mig. 

Och hurra för att vi snart är bostadsägare!

Julie
Publicerad 03.11.2017 kl. 10:40

Jag saknar mina byxor

Har nått ett stadie med kroppen där precis alla sorters klädesplagg skaver. Preggobyxor - no can do (har ändå ibland, drar dem av mig så fort jag stiger in genom dörren). Helst är jag bara naken.

Suktar något otroligt efter mina vanliga byxor. Pre-preggobyxor. Tittar på andra människor som går omkring plattmagade och med jeans utan mudd och är så avis, så avis. Och så sörjer jag både att jag är rund som en plussaboll och att jag sannolikt inte kommer kunna drömma om mina vanliga byxor ännu på ett bra tag. Vill minnas att det tog åtminstone en månad sist innan jag kunde knäppa byxorna igen.

Vad vill jag nu med detta? Gnälla, bara. Icke konstruktivt gnäll. (Jag vet att detta är ett lyxproblem utan dess like. Det är inte som att jag är sängbunden som vissa andra i dessa graviditetsveckor - för att inte tala om det faktum att jag är gravid överhuvudtaget. Förlåt förlåt.)

Julie
Publicerad 03.11.2017 kl. 00:16

38+1 utmanar ödet

Jag var en sväng till rådgivningen igår - allt såg bra ut. Babyn rör på sig som bara den, magen växer proportionerligt, huvudet har inte fäst sig - men vad skulle det nu också det, Pilten med sitt jättehuvud (det var så stort när han föddes att barnmorskan ropade en annan till sig för att de tillsammans kunde beskåda detta under, detta jättehuvud; "Tuu kattoo tätä!", utbrast hon i förvåning och begeistring) har väl lämnat allting löst och bra för baby nr. 2 att skutta runt bäst han vill där inne utan att falla ner och hållas nere.

Vissa dagar känns det som att förlossningen är heeelt bakom knuten, andra som att absolut nada händer. Just som det ska vara, I guess. Jag vet ju inte riktigt - förra gången hade jag noll känningar och fick aldrig chansen att uppleva hur det känns när kroppen arbetar helt själv med att föda ut ett barn. Statistiken är ju på min sida den här gången: det borde gå igång av sig själv.

Just nu växlar jag mellan "kom uuuuuut" och "nej nej nej, vänta lite!" Mest på grund av bostaden, faktiskt. Vi ska skriva under köpebrevet på tisdag, och enligt vårt skriftliga bud som säljarna godkänt är sista dag för att genomföra köpet nästa veckas fredag, 10.11. Det vore ju så himla olämpligt om förlossning kom igång, säg, på måndag, och bankmötet skulle måsta flyttas.

Det känns som det ultimata sättet att utmana ödet på. Jag försökte ju med den taktiken sist, när Pilten bara segade och segade. Jag gick på bio, på fest, åkte på utflykter, etc. Mesigt i jämförelse med att ta lån och köpa bostad, så här i efterhand.

Bara köpet är genomfört ska jag boka en tid till frisör. Och gå på teater. Och skjuta upp julklappsshoppandet liiitelite till.

Julie
Publicerad 02.11.2017 kl. 14:29

Vi är som Monica och Chandler

Aj hur det gick med bostaden vi lade ett bud på? Nå, vi fick den. Det innebär att vi flyttar till Vanda (!!!!) om några månader.

Tänk er det! Jag, den inbitna storstadsbon som allra helst skulle vilja bo innanför spårvagnsnätet, ska lämna centrum (vi bor just nu nästan mitt i smeten) för en förort. Vi lämnar höghuslägenheten med balkong ut mot ett bygge, mot radhus omgivet av lummig skog och lekparker. Ett husbolag med vagngarage mot ett där man fryser en egen liten skridskobana på gården varje vinter. Hyra mot bostadslån. Helsingfors mot Vanda.

Vad hände, undrar ni? Min sambo hände.

Ännu för ett par veckor sedan gick vi och drömde om ett nybygge i Kvarnbäcken, också det ett radhus, som står klart nästa sommar. Vi ställde oss i kö för två-tre veckor sedan, och förra veckan var vi plötsligt först och hade möjlighet att genomföra köp. Jess! tänkte vi, och bokade möte med banken för att förhandla lån. Ville helst göra det på kontor tillsammans med sambon och på svenska, eftersom jag förstår cirka ingenting av sådant - jag har ju aldrig tagit ett lån i hela mitt liv. Tiden sattes till följande onsdag - igår, alltså.

Men så började vi räkna lite. Hm. Nybygge innebär oundvikligen att husbolaget inledningsvis har en del skulder, och därmed högre vederlag, samt tomthyror och annat sådant. På det skulle vi ha behövt ta ett lån på över 200 000, när man börjar räkna ihop månadskostnaderna blev det plötsligt lite mer än vad vi räknat med - till och med lite dyrare än vår nuvarande hyra. Nä. Vi ville ju sänka boendekostnaderna.

I frustration över hur dyrt det är att leva i Helsingfors började sambon titta på grannkommunerna, och ganska snart drog han upp första bästa exempel. "Se här, radhus i Vanda med egen gård. Billig!" sa Björn. "Usch, inte Vanda", sa jag. En dag senare hade jag räknat på kostnaderna för den bostaden, och gick med på att gå på visningen. Den var i söndags.

Det var alltså inte alls meningen att köpa den, det var ju bara första bästa som råkade dyka upp när vi lite sneglade på kringliggande, motsvarande alternativ till lägre priser. Mer för att vänja sig vid tanken på Vanda, som för mig känns oändligt långt borta från min barndoms stad, Helsingfors. Centrala Helsingfors, jag är ju uppvuxen på Tölö-Munksnäsaxeln.

Men jag var ganska omedelbart ganska såld. Området tilltalade mig genast med sin 70-talscharm. Koivukylän ostari, bibliotek, lokal räkälä. Höghus omgett av skogspartier och motionsspår. Och sedan - en knapp kilometer från tåget - ett små- och radhusområde. En bostad med nyrenoverat kök och nya vita laminatgolv, egen gård och bastu, fyra rum.

Det var vi och typ 20 andra familjer, så när vi beslöt att lägga ett bud insåg vi också samtidigt att vi nog ska vara snabba om vi vill ha den - och vi hade inte ens ett lånelöfte! Bara ett möte bokat med banken om tre dagar. Allt för länge. Vi skickade genast en ansökan om lånelöfte via nätbanken samma kväll.

Natten till måndagen sov jag dålig. Sömnen präglades av oro över lån, beräkningar på månadskostnader, behöver vi renovera något - blandat med candy crush. Klockan fem väckte Pilten mig, och jag var så klarvaken att det var lika bra att stiga upp. Klockan 8, då bankens telefon öppnade, ringde jag genast för att snabba på låneansökan. Klockan 9 hade vi ett lånelöfte. Klockan 12 fick jag äntligen tag på mäklaren och vi kom överens om att träffas redan samma kväll för att göra ett skriftligt bud på bostaden. Klockan 18 träffades vi således på mäklarens kontor i Vanda. Klockan 19 var budet undetecknat, scannat och skickat till säljarna. Klockan 20.30 ringde mäklaren och gratulerade.

Så. Här är vi nu. Imorgon förhandlas detaljerna kring lånet fram och godkänns - det gör jag utan sambon, per telefon och på finska. Helt tvärtemot vad jag ville, med andra ord, men måste medge att det nog har gått helt sjukt smidigt. På tisdag träffas vi, mäklaren och säljarna i Dickursby för att skriva under köpebrevet. Flytt blir det i februari.

Berättelsen om hur jag fick från "usch, Vanda!" till radhusägare i samma kommun på några dagar, mina damer och herrar. Allt tack vare min sambo som säger högt när jag har en dålig attityd och bara behöver skärpa mig lite. Och han hade ju rätt.

Julie
Publicerad 02.11.2017 kl. 08:42

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer

10.12, 14:13Me too av Bryan
30.11, 21:49Ett barn är fött av Martina
30.11, 10:31Ett barn är fött av Petra
27.11, 22:35Ballonger vecka 41+5 av Martina
27.11, 14:58Ballonger vecka 41+5 av Petra