22+6

Hälsningar från en valross. Eller nåja, en gravid kvinna i vecka 32. Jag är cirka lika vigulant som ett sjölejon, och för en vecka sedan fick jag ta skeden i vacker hand och skaffa ett stödbälte. Bästa uppfinningen sedan ost, om än en ful sådan.

Vad händer i mitt liv då? Tja, det vanliga. Jobb, studier. Om man menar "just nu" nu nu, så är jag för tillfället mitt uppe i en debatt om föräldraledigheter och hur reformen som planeras träda i kraft 2019 egentligen ska se ut.

Det finns många aspekter att ta i beaktande i en sådan reform: hur länge ska familjer har möjlighet att vara hemma? Vem av föräldrarna ska ha möjlighet att vara hemma? Hur ska det gå med hemvårdsstödet? Hur ska vi ta i beaktande olika familjers specialförhållanden? Barn med specialbehov? Amning? Ska ledigheterna villkoras eller ska familjen fritt få bestämma över fördelningen? Vem gynnas och vem missgynnas?

Personligen skulle jag vilja se en 6+6+6 modell, där båda föräldrar har 6 månader öronmärkta åt sig, och de resterande 6 kan fördelas så som behagar. I praktiken gissar jag att det skulle leda till att mammorna i stor utsträckning stannar hemma i 6+6 månader, och papporna i 6 månader.

För hur vi än tycker om att tänka att familjer fattar beslut om fördelningen av familjeledigheter baserat på deras individuella situation och omständigheter, så har jag extremt svårt att tro att det enda sättet att lösa fördelningen i de allra, allra flesta fall skulle vara att mamma är hemma största delen av tiden. Alla beslut vi fattar är färgade av saker vi erfarit och saker vi lärt oss, medvetet och omedvetet. Och vi är alla uppvuxna i ett patriarkat där könsrollerna är mycket tydliga: mannen är försörjaren och kvinnan vårdaren.

Många som motsätter sig en modell av det här slaget lyfter fram just valfriheten, att öronmärka delar av ledigheterna inskränker på den och gör att familjer inte kan fatta beslut enligt sin situation. Det hörs ofta sägas att orsaken till att det i de allra flesta fallen är kvinnan som tar ut ledighet är för att mannen tjänar mer och hushållet skulle förlora på om han var ledig.

I verkligheten vet vi att det även i fall där kvinnan är den som tjänar mer, är hon den som stannar hemma längre.

I den diskussion jag deltar just nu är det frågan om amning som lyfts som försvar för valfriheten. Finland är i botten vad gäller amningssiffror i Europa, och ledigheterna måste ta hänsyn till ammande kvinnor som inte kan kombinera amning med jobb, heter det. Det gäller framför allt kvinnor som ammar barn över ett år. Många har inte råd att vara vårdlediga och därför är det orättvist att bara 12 av de 18 månaderna i 6+6+6 modellen är tillgängliga för mamman - att de som vill amma längre än ett år tvingas sluta amma bara för att pappa måste få vara ledig.

Men då vet vi också att mindre än en procent helammar sina barn till 6 månader, och en tredjedel av barnen får modersmjölk vid ett års ålder (THL). Här tar statistiken slut, för här tar också Finlands amningsrekommendation slut (i Finland är rekommendationen, avvikande från WHO:s internationella, 6 månader heltidsamning och upp till ett år deltidsamning. Därefter så länge som mor och barn vill). Det är alltså frågan om ganska få som alls ammar sina barn längre än några månader - över ett år kan vi bara spekulera i, men de är nog försvinnande få.

Problemet med kort amning verkar alltså inte korrelera med föräldraledighetens längd, med tanke på att majoriteten av kvinnorna ändå stannar hemma hela sin egen ledighet + hela föräldraledigheten. Så, kommer en förlängning av kvinnors möjlighet att stanna hemma med barnet gagna amningen? Jag tror inte det. Amningen är absolut en viktig sak att satsa på (hallå hej från en som ammade sin 2-åring senast för en månad sedan), men jag tror mer på andra åtgärder än att mammor ska stanna längre hemma; korrekt information på rådgivningarna så att inte amningen tar slut i ett tidigt skede på grund av okunskap och till exempel bättre möjligheter att kombinera amning med jobbet.

Tanken om valfrihet är trevlig: individualiserat stöd för individuella behov. I ett idealt samhälle som inte styrdes av patriarkala normer och kapitalistisk värdesättning av olika typer av jobb (a.k.a jobb i hemmet är värdelöst) hade det säkert också fungerat så. Men så länge vi lever inom de samhällsramar som vi gör så påverkas alla beslut vi fattar här. Vi har matatas och matas ständigt med dessa könsstereotyper och hur mycket många av oss än vill se oss som självständiga, upplysta varelser som fattar självständiga, upplysta beslut, så påverkas vi ju alla av de normer som vi matats med sedan barnsben.

Både på samhälls- och individnivå betraktas det som naturligt att kvinnan stannar hemma och vårdar barn. Det förändras inte om inte attityden på samhällsnivå förändras. Hur gör vi det? Nå, till exempel genom att både mor och far har lika lång öronmärkt ledighet, ergo det är lika självklart att båda vårdar barnen i hemmet under en period. När mamma och pappa lika självklart är hemma fördelas också "risken" jämnare - män och kvinnor blir på sikt en lika stor anställningsrisk.

Det absolut bästa vore ju att leva i ett samhälle där de enskilda familjernas individuella beslut om föräldraledighet inte skulle inverka negativt på samtliga kvinnors position i samhället. Men så länge vi gör det så måste vi styra våra beslut i en riktning som leder mot ett mer jämställt samhälle, mot ett samhälle där inte 99 procent av befolkningens "fria val" innebär att det är kvinnan som stannar hemma med barnen.

Jag undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet när jag har bokat en resa till Danmark? På resan deltar: jag, då gravid i vecka 29, samt Pilten, 2 år och 1 månad gammal.

Pilten, 2 år och en månad, som just nu verkar ha gått in i en skön trotsålder. Det har hängt i luften, visst, sedan våren, men nu märks den av allt mer: bravuren är att kasta sig på marken och sura och tjura, och vägra följa med när man säger till.

Inte så farligt, kan tyckas, rent objektivt. Men det här med att böja sig ner och lyfta upp, och sedan kånka skrikande och sparkande tvååring när man är gravid är ju inte godis direkt.

Nåmen. Det blir lätt packning och barnvagn med. Månne det inte löser sig.

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Tips tips för alla Potternördar, boknördar, filmnördar och (kanske) fanficnördar (kanske, eftersom jag inte kommit så långt än): podden Oh Witch Please.

Jag är så lycklig över detta fynd att jag bara måste dela med mig, för det är så himla himla bra! Jag började lyssna för ett par dagar sedan, helt från början så klart, och har hunnit till bok 6. Det är jäkligt många avsnitt det. Varje stund vill jag bara dra på mig lurarna och lyssna igenom ett avsnitt. Så bra, så bra, så bra! Feminism och normkritik, men också jäkligt smarta och intressanta analyser ur både det litterära och filmvetenskapliga perspektivet. Jag är totalsåld. Framgick det redan att jag är totalsåld?

Den sitter särskilt bra i mitt liv just nu, eftersom jag har halkat in i att nostalgiläsa böckerna igen. Överraskas ständigt av hur mycket jag har glömt, efter att bara ha sett filmerna på repeat när jag behövt min Potter-fix. Så mycket att återuppleva.

Ser framemot att Pilten blir stor nog för Harry Potter. Ska skaffa de illustrerade versionerna till dess. De är sjukt vackra.