Så hände det där som sägs hända alla som har barn i dagis: jag var den dåliga föräldern som hann till dagis precis innan stängning. Och sedan brast det.
Såhär var det: Jag hade haft morgontur och hade således stigit upp redan kl. 03.45. Min obrytbara vana trogen hade jag inte kommit i säng kvällen innan förrän vid midnatt, så när jag kom hemvinglandes av trötthet vid tolvtiden stupade jag direkt i säng. Innan jag somnade ställde jag väckarklockan på 15 så att jag skulle hinna ut med hunden innan det var dags att hämta vid 16.
Vaknar en stund senare och känner mig underligt utvilad. Väckarklockan har inte ringt. Ser att telefonen blinkar grönt, någon har sålunda skickat mig ett meddelande. Slås av omedelbar panik när jag inser att klockan är strax efter 17.
Jag skickar ett panikartat meddelande till sambon om att jag försovit mig, i hopp om att han kanske redan skulle vara på hemvägen - men icke. Han är på gymmet. Jag drar på mig skor och regnrock i all hast och springer, så snabbt min gravida kropp tillåter, till citycykelställningen som till all tur finns nära vårt hem. På vägen ringer jag till dagiset, eftersom jag dels ville meddela att jag nog är på väg, dels försäkra mig om att dom inte ännu har stängt - jag kunde i mitt yrvakna tillstånd inte minnat hur länge de har öppet. Men ingen svarar. Paniken stiger.
Jag hoppar på en citycykel och cyklar så snabbt den tunga cykeln tillåter, trafikosäkert som bara vad, till dagis. Som tur går Pilten i ett sommardagis som ligger betydligt närmre vårt hem än ordinarie, så jag är där på rekordsnabba 7 minuter - normalt tar den cykelresan för mig 12 minuter. Då är klockan 17.24.
Jag springer in på gården där jag vet att de brukar hålla till om eftermiddagarna, men det är tyst och tomt. På vägen till dagis, medan jag cyklade, hade min mamma försökt ringa för vi hade avtalat att jag och Pilten skulle komma på eftermiddagskaffe. I samband med det samtalet, som jag inte kunde besvara, har min telefon hängt sig. Så när jag ser att gården är tom kan jag inte mera ringa. Jag går tillbaka till ytterdörren, tänker att de kanske gått in - det är en regnig eftermiddag - men dörren är låst och huset ligger mörkt.
Paniken stiger. Desperat försöker jag lirka upp skalet på min telefon för att få ur batteriet - det enda som hjälper när den fryser så - men det går inte. Jag är nagelbitare och skalet sitter för hårt. Omöjligt. Ungefär här börjar jag gråta. Jag bankar på dörren, inget händer. Slås av tanken att dagis kanske har ringt barnskyddet, och att det var därför som min mamma ringde? Hon jobbar nämligen med barnskyddsarbete och jag tänkte att hon kanske den vägen fått höra att jag inte dykt upp - och nu tror hon att jag är typ död.
Plötsligt dyker en man upp i portgången. Han talar i telefon och går in mot gården, mot en container där det ligger en hög med tyger. Tydligen klädesplagg som glömts där. En förälder alltså. Desperat avbryter jag honom och ber att han ska ringa till dagiset, om han kanske har ett nummer, att min telefon har hängt sig. Han ser på mig som vore jag helt galen, men slår numret - och får svar. Jag får telefonen och hulkar fram mitt ärende: att jag har försovit mig, att jag inte hittar mitt barn, att var är dom, eller har någon annan tagit hand om honom?
Det visar sig att de trots allt hela tiden varit på gården. Just då när jag kommit inspringande hade de stått bakom en knut, i skydd från regnet, och inte synats. Jag kommer inspringande på gården pånytt och Pilten kommer glad i hågen springande emot. Ungefär här brister det igen och jag hulkar fram ett förlåt, förlåt, förklarar varför jag inte kommit tidigare, att telefonen fryst, att jag försökte ringa men inte nådde fram.
Kvinnan som är den enda ur personalen kvar, en lite äldre kvinna, kramar mig och försäkrar mig om att allt är bra, att det inte är någon fara. Att de nog skulle börja med att ringa föräldrarna ifall ingen dyker upp vid stängning - som är 17.30. Klockan var 17.29 när jag stod där och hulkade i armarna på den här främmande kvinnan.
På bussen på väg mot min mamma, fortfarande rödgråten och lite skakig, får jag låna en telefon av en man för att ringa sambon - tack gud att jag memorerat hans nummer - för att meddela a) att jag lever, trots att jag dårcyklat, och b) för att be honom meddela min mamma att vi är på väg.
Anländer hos min mamma en stund senare, som av förståeliga skäl varit orolig. Jag berättar hela storyn igen och gråter lite igen. Mamma är snäll och berättar om gången då min brors dagis ringt henne vid stängning och både hon och min brors pappa på grund av ett missförstånd befann sig i Helsingfors. Dagiset låg i Borgå.
Sedan konstaterade mamma: Nu är det nog graviditetshormonerna som spökar.
Och jag kunde väl inte annat än hålla med.
