Allmänt

Hamster goes Konmari

27.06.2017 kl. 09:27

Efter nästan en månad och många om och men fick jag äntligen min dator tillbaka. Eller för att vara precis: jag fick en helt ny dator. Tydligen hade jag lyckats ha sönder den gamla så ordentligt att den inte gick att reparera (eller för att vara lite konspiratorisk: kanske försökte de reparera, men mokade och hade sönder den ännu mer? De hade ju trots allt beställt reservdelarna redan). Som tur hade jag backupat allt innan jag lämnade in den.

Så nu har jag en splitterny dator - men känner noll entusiasm. Vad har hänt med min materialism? Jag hämtade ut datorn för en vecka sedan, men det var först idag jag orkade ta fram den för att installera, fixa och dona. Mest studiegrejer, då, mail och sådant.

Det är som om det skett ett skifte här, säkert i och med smarttelefonens intåg. Min allra första egna laptop som jag fick när jag fyllde 18 använde jag dagligen, hela tiden, varje lediga minut. Till allt möjligt och inget - mest inget. Typ minesweep eller de tidiga Harry Potter-spelen till PC. Men de senaste två-tre åren har datorn fått en allt mindre roll i min vardag. Ännu när jag för cirka 6 år sedan flyttade tillbaka till Finland och började jobba på Yle hade jag datorn igång konstant när jag var hemma. Numera är den igång mest då jag behöver skriva en essä. Inte ens för bankärenden behövs den ju mera, allt går att sköta mobilt.

Och mobilen sedan. Har börjat bli mätt. Blir liksom trött i sinnet redan då jag i tankarna lyfter upp den, tänder skärmen och tittar på den, utan att ha någon orsak att göra det. Hela tiden gör jag det, sneglar på mobilen. Men jag orkar egentligen inte alls interagera med den! Har börjat ta lååång tid på mig att svara på meddelanden åt folk, vill liksom inte vara anträffbar hela tiden. Spel har jag så gott som slutat spela. Lyssnar på poddar gör jag ännu aktivt, men that's about it. Resten är bara slösurf i some. Fruktansvärt onödigt.

Överlag är jag ganska trött på prylar. Jag gick igenom en bokhylla härom veckan, en som är fylld med mappar och pärmar, gamla datorlådor och pensionerade laptops - och slängde en hel soppåse full med gamla noter som jag sparat eftersom jag tyckt att jag behöver dem. Noter från när jag sjöng i barnkör. Noter till Blinka lilla på violin. Och gamla skolprov, matematikhäften, hemläxor - you name it. Allt for. Och det var så befriande! Det enda jag sparade var nothäften till violin som är köpta, ej kopierade. Och en liten bunt noter från senare sånglektioner. Ibland har de varit användbara.

Jag vill göra mig av med allt i prylväg. Prylbanta. Bara äga det väsentliga - dvs böcker och spel. Och skivor. Allt annat vill jag helst se att försvinner. Gud vad skönt det skulle vara! Att bara svepa ner allt i en sopsäck och föra bort. Orkar inte ens försöka sälja eller ge bort - vill bara bli av med skiten.

Jag, jag som älskar prylar! Har hur mycket tavara som helst, små figuriner, snäckskal, stenar, random grejer som jag samlat på och tycker att jag behövt. En kan ju undra varför.

Det är min lediga dag idag. Tror jag ska feng shua skiten ut det här stället. Tavara, be gone!

Julie

När barnet inte pratar

Vi står i vårt föräldraskap inför något helt nytt - och samtidigt inte. Nytt som i att det sker helt nya saker runt vårt barn som vi måste förhålla oss till, och som skapar stress men också en anda av "we can do it". Inte som i att barnet ju trots allt fortfarande är samma barn.

Dessutom visste jag. Jag visste ju hela tiden.

Redan under Piltens spädbarnstid har jag haft på känn att något varit annorlunda. Små saker. Han började le mycket sent. Var svår att få ögonkontakt med som helt spädis. Sedan började han gå rätt sent också, vid 1½. Och så var det då det här med språket som hela tiden varit så oerhört långsamt.

Jag påtalade det på rådgivningen på tvåårskontrollen, men då hette det att det nog ännu är inom normalspannet - och i vilket fall som helst så sätts inga åtgärder in förrän vid tre. Nu är han 3½ och det är uppenbart för alla att jag hade rätt. Jag hade rätt när jag sade att hans språkutveckling inte är normal.

Det finns andra saker också. Ointresse för jämnåriga. Försvinner in i sina egna världar, stundvis okontaktbar. Utåtagerande på dagis.

Vi har påbörjat talterapi och var på vårt andra besök igår. Han ville inte göra uppgifterna, ville inte peka på nallens skor. Blicken flackade, ur munnen kom andra ljud, icke-ord. På rådgivningen har vi kontakt med överläkaren. Det är mycket ovanligt, säger talterapeuten. Helt klart är det något som läkaren oroar sig över. Vad detta något är, det vet varken jag eller talterapeuten.

Jag pendlar mellan att det nog ska bli bra, att det säkert bara krävs lite hjälp på traven så börjar han nog prata - och klump i magen. Tänk om det är nåt värre? Svåra former av npf? Andra funktionsnedsättningar? Kanske bara nedsatt hörsel? Ska han kunna gå i vanlig skola? Studera, få jobb?

Jag pendlar. Pendlar mellan "ha, jag hade rätt!" och "jag önskar att jag hade fel". Pendlar mellan att se allt det här nya, blanketter om språk, bildkort, stödtecken och extra möten med dagis - och att se min lilla 3-åring som trots allt fortfarande är samma barn som han var för bara några veckor sedan, innan allt detta sattes i rullning. Samma lilla lockiga plutt som älskar dinosaurier och supermario.

Usch vad det är tungt.

Julie

23.11.2018 kl. 23:59

Jag bloggar, alltså finns jag

Det har kliat i kroppen redan en längre tid. I fingrarna, närmare bestämt.

Sommaren gav mig en lång skrivpaus men nu är jag här igen, mitt i soppan som består av jobb, studier och småbarnsföräldraskap - och ändå kliar det så i fingrarna efter att skriva några bloggrader. Så jag skriver.

Hej!

Hur står det till här då? Tack, bra. Alldeles lysande, faktiskt. Jag har väldigt lite studier kvar: jag KOMMER ATT BLI FÄRDIG. Tror jag i alla fall. Några kinks att räta ut, men sen så. Det är de där obligatoriska språkkurserna som ännu ska betas av; engelska, finska, modersmål, lite tyska. Och så kandidatuppsats plus proseminarium, så klart.

Och vad mer? Javisst, ja. Jag blir fast anställd. Efter sju år på diverse vikariat, timanställningar, ett inhopp här, ett där. Lite radio, lite webb, lite ditten och datten. Efter sju år av slit fick jag i måndags samtalet med stort S: du får jobbet.

Så från och med slutet av oktober är jag fast anställd reporter på Yle Huvudstadsregionen. Det känns overkligt, fantastiskt, surrealistiskt, spännande och roligt. En bekräftelse på att jag faktiskt är bra på det jag gör, och att folk ser det. Och uppskattar det. Och vill fortsätta skapa förutsättningar för mig att göra mitt jobb på ett bra sätt. Det är ju det som det i slutändan handlar om. En nöjd arbetstagare är en bra och produktiv arbetstagare.

I övrigt rullar livet här i förorten på som det brukar. Pilten har börjat på nytt dagis, jakten på dagis åt Knyttet på kort varsel har börjat. Hunden lever, katten har flyttat till oss permanent. Livet ter sig sådär ganska höstsoligt just nu.

Julie

19.09.2018 kl. 12:19

Om en födelsedag i -30 grader

Ifjol firade jag min födelsedag med fest, gemensamt med två av mina vänner som också har födelsedag kring dessa dagar. I år hade jag nästan glömt bort hela dagen mitt i flyttstressen, och dagen gick mest åt till vanlig vardag, det vill säga föreläsning, städa, gå ut med hunden.

Min pappa ringde mig på kvällen och påminde mig om året då jag fyllde 20. Det råkade sig nämligen så att han just nu är i Pallas på sportlovsresa med fru och mina två yngsta syskon, och kom att tänka på den där sportlovsresan till Ylläs för 8 år sedan, då min bror var 9 månader gammal. Jag hade flyttat till Piteå hösten innan men blev medbjuden på resan, och vi kom överens om att jag skulle hoppa på samma tåg som de åkte med från Helsingfors, i Kemi. I teorin enkelt: det gick bussar direkt från Piteå till Haparanda, och från Haparanda vidare till Kemi. Kruxet: nattåget skulle vara i Kemi klockan sex på morgonen, vilket innebar att jag fick ta kvällsbussen från Piteå till Haparanda, framme vid midnatt, och sedan vänta i Haparanda på att första bussen till Kemi gick klockan fem på morgonen.

Jag tillbringade mycket riktigt den natten i Haparanda, vandrandes runt vid gränsen mellan Haparanda och Torneå i -30 grader. Busstationen var ju stängd och inga restauranger hade öppet hela natten, inte ens Max. Och när jag väl kom fram till Kemi var tåget 3-4 timmar försenat.

Om inte annat så var det en mycket minnesvärd födelsedag. (På hemvägen valde jag trots min strama studerandebudget att ta in på motell i Torneå, ett motell som det visade sig att det för x antal år sedan skett ett mord på. Gissa om jag sov med lampan och tv:n igång? Det blev inte bättre av att värdparet var ohyggligt trevliga, följande morgon körde de mig till busstationen i Haparanda.)

Årets födelsedag var nog inte sååå minnesvärd, men jag firades nog helt i proportion till hur mycket det är värt att fira just 28. Mamma kom förbi på en kopp kaffe, och sedan lagade sambon middag. Jag fick äta efterrätt före middagen OCH efter middagen. Och så fick jag vin. Rödvin.

Mannen kockar, stora ungen tittar på Bolibompa, jag äter grön munk (!!!). Fattas bara ett stort glas vin. Kanske senare ????????#födelsedag

A post shared by Julie Ebbe (@juliaedde) on Feb 20, 2018 at 9:15am PST

Julie

21.02.2018 kl. 11:11

Små tecken på liv

De senaste veckorna i mitt liv har varit kryddade av långa to do-listor (litteratur att läsa till kurserna, telefonsamtal att ringa till diverse ställen, flyttlådor att packa, asbestkartläggning att beställa, etc etc), flyttstress med allt det innebär och - som körsbäret på tårtan - en magsjuka som hette duga för hela familjen (utom bebin, som tur).

Nu ser vi ljuset. Gamla lägenheten är städad och nycklarna lämnade. Flytten har gått. Maten hålls nere. Nästan alla samtal är ringda. Vi har ett nytt hem.

Denna bild är inte alls iscensatt.

A post shared by Julie Ebbe (@juliaedde) on Feb 18, 2018 at 12:07am PST

Ville bara säga det. Så att ni inte tror att jag försvunnit. Vi finns. Vi lever. Vi kom ut på andra sidan.

Dessutom är det visst min födelsedag idag! Hoppsan. Hade nästan helt glömt bort. 28, det blev ingen rock'n'roll-död (hehuhöhö. Förlåt.) (Nu ska jag sova)

Julie

20.02.2018 kl. 01:40

Asbestpaniken

Vi ska snart flytta till vårt radhus i Vanda. Flyttlasset går om en knapp månad, men redan nu på söndag får vi nycklarna. Innan vi flyttar in har vi tänkt riva lite tapeter och eftersom det under tapeterna är rå betong måste det spacklas innan vi kan måla.

Och så var det det där med det ena badrummet som är i originalskick (huset byggt 1979). Väggarna är vitmålade, golvet täckt av en brun plastmatta. Vår tanke var en enkel liten badrumsremppa, inget mer avancerat än att riva mattan och kakla hela alltihopa.

Det var bara det att vi inte alls hade tänkt på asbest. Varför skulle vi? Ingen av oss har tidigare ägt nåt, än mindre renoverat. Att asbest alls skulle vara på agendan hade aldrig slagit oss. Men lagstiftningen ser ju sedan två år tillbaka ut så att man är skyldig att utföra en asbestkartläggning inför renovering i alla hus byggda före 1994, eftersom asbest kan finnas så gott som överallt. I badrum kan det finnas i kakel, i vattenisoleringen, i limmet under mattan och i själva mattan. Det kan också finnas i färg och spackel och fogmassa. Bland annat.

Det kostar ju extra, och om det visar sig att det finns asbest måste remppan göras med certifierade proffs. Och så blir det ännu dyrare. Men så klart, vi flyttar ju dit med små barn och vill verkligen inte ha små asbestpartiklar flygandes i lokalen, så självklart ska det göras rätt.

Det som hände var att jag kände mig så dum när detta gick upp för mig. Varför hade vi inte tagit reda på? Varför kände vi inte till det här med asbest. Har vi köpt ett asbesthus? Blir vi allihop sjuka i lungcancer nu?

Nåja, efter ihärdigt googlande vet jag ju nu att det inte är någon större fara än att det potentiellt blir dyrt. Men min inre duktiga flicka har igen fått vatten på sin kvarn och härjar runt. Rent logiskt förstår jag ju att jag inte kan kunna allt, men ändå känner jag mig ju så himla dum just nu - såpass att jag drar mig för att ställa frågor till fastighetsskötaren (som ju har alla svar och tips, och har varit väldigt hjälpsam hittils) och helst bara vill glömma hela badrummet, lämna det som det är.

Som tur är badrummet inte obrukbart, och när vi väl tar tag i det kommer det antagligen också att gå relativt snabbt att fixa. Men alltså, den där lilla asbestpaniken och skammen. Usch.

Julie

24.01.2018 kl. 12:58

Dålig morsa-vibar

Jag har sedan vi fick Knyttet för det mesta känt mig riktigt duglig som tvåbarnsförälder. Vi samsover allihopa nu i vår 180-säng, så Pilten som uppenbart saknar mig och min famn (som oftast är upptagen av ett knytt som inte vill ligga för sig själv, någonsin) är ganska nöjd och verkar ha kommit över chocken det innebar att få syskon. Numera kan jag vakna av att de två ligger och tittar på varandra, och Pilten ler och säger "heeeej", mjukt och vänt, och klappar lite på Knyttets hjässa. Det blir nog en syskonrelation av detta ännu.

Och jag känner att jag räcker till för båda två, för det mesta. Vi tar en del genvägar men det må vara ok just nu, när vi utöver den nya familjesituationen dessutom håller på att packa och röja inför flytt.

Men är det en sak som just nu gnager i mig så är det att Knyttet inte riktigt går upp i vikt som han ska. Längd och huvudmått inget problem, men vikten är inte mer än 500g över födelsevikten på 3,8 - på senaste rådgivningsbesök vägde han 4,3. Jag kunde så klart inte låta bli att leta upp Piltens rådgivningskort. När han var i samma ålder hade han redan passerat 5kg, han vägde 3,7 vid födseln.

Allt har förstås sin naturliga förklaring - vi har haft en del jox med hans tag när han ammar, och mycket riktigt hade han kort tungband som också klipptes för en dryg vecka sedan. Det har blivit bättre, men ännu verkar han alltså inte riktigt få i sig. Eller så är det bara så att all energi går åt att växa på längden just nu, jag vet inte.

Men jag känner mig såklart dålig. Jag kunde ju utan problem helamma det första, varför går det inte lika bra nu? Jag gör ju inget annorlunda. Barnet är inte hemskt olikt det första heller. Vad gör jag för fel?

Ja, ni vet. Ologiska tankar, så klart. Ibland bara är det så, utan att något är direkt fel. Och än så länge är det ju ingen som tycker att vi måste börja med ersättning heller (inte för att det skulle vara nåt fel på ersättning får jag väl poängtera, men för mig personligen som vill amma skulle det kännas som ett misslyckande) utan vi ammar på och försöker göra det oftare och effektivare.

Men ja. Sådana nyheter från bad mom-bubblan.

Nästa vecka tar studierna vid igen. Min tanke är att Knyttet ska få hänga med på föreläsningarna, och det har även fått grönt ljus från de som drar kurserna. Det ska bli spännande att se hur det lyckas...

Julie

12.01.2018 kl. 11:34

Personen du har ringt kan inte nås

Och där, mitt i Kampens köpcentrum, medan jag ammade utanför BR och samtidigt slösurfade, försvann Facebook plötsligt från min telefon och ersattes av den vita texten "Google" mot en svart bakgrund. Sedan svart. Sedan "Google" igen. Svart igen. Google. Svart. Men aldrig Androids färgglada prickar.

Det var som en rostig gammal traktor som försöker och försöker. Motorn river, hackar och hostar, och avgaserna bolmar ut men inget händer, den når aldrig fram. Till slut är det bara att ge upp och börja fundera på att investera i en ny.

Det kallas bootloop, det som drabbat min telefon, och verkar vara icke sällan förekommande i just LG:s telefoner. Det går kanske att fixa men kräver skills som jag saknar. Sambon har antagligen skillsen och har också lovat att försöka åtgärda när han kommer hem. Han föreslår att jag ska ta hans gamla, en likadan som min, i bruk så länge, den som Pilten nu har för att spela i Bolibompa-appen. Jag velar. Han föreslår att jag ska köpa hans nuvarande som han haft i någon månad bara, för det har kommit en nyare modell och han är sugen på en sån. Jag velar.

Jag är ju faktiskt mest sugen på att köpa en ny telefon, det har jag varit redan ett tag. Men inte just denna månad, när vi ännu betalar full hyra och samtidigt har betalat första räntan på lånet, en stor kvartalsräkning (el), sjukhusräkning efter förlossningen och några andra poliklinikavgifter - dessa utöver våra vanliga månadsutgifter, så klart.

Kanske ska jag passa på och njuta av att vara utan ett tag? Det var faktiskt inte så dumt att gå omkring på stan utan att konstant plocka upp telefonen ur fickan.

Julie

03.01.2018 kl. 15:27

I det nya året blir allting gott

Gott nytt och så vidare, och hälsningar från babybubblan! Det lustiga är att jag faktiskt skrev ett inlägg för inte så länge sedan men av någon mystisk orsak syns inlägget inte här.

Nåväl. Allt är väl här, kan ej klaga på annat än en mild förkylning. Efter en veckas gemensam ledighet för hela familjen är vardagen åter här, jag och knyttet hänger på tumis medan sambon är på jobb och Pilten på dagis. Skönt ändå.

Tänkte inte bjuda på desto djupare funderingar än nyårslistan. Så here goes:

2017 var året när jag: gick på Londons gator och försökte smälta att jag - lite överraskande - skulle få ett barn till. Också: året då jag tog banklån och köpte radhus?!

Fem ord som beskriver 2017: London, stress, graviditet, barn, bostadsköp.

Årets höjdpunkt: en förlossning utan dess like, en revansch. Eller kanske var det när vi såg HP and the Cursed Child i London?

Året genom Spotify (klick!): Ja, det blev tydligen en hel del Kent, i avslutningsturnéns efterdyningar. Och 80-talshits.

Årets maträtter: Kött. Sambons har skaffat sig en sous vide-manick och på sitt vanliga maniska vis fullständigt grottat ner sig i det. Det har resulterat i en mängd helt otroliga kötträtter som jag, som inte egentligen är så big on kött, också fullkomligen älskat.

Årets kulturupplevelser: återigen, Harry Potter and the Cursed Child på scenen i London. Sjukt häftig teaterupplevelse, annat kan man nog inte säga.

Årets samhällsfenomen: #metoo, men framför allt #dammenbrister. Otroligt häftig och viktig svallvåg, reaktion, aktion! Jag har inte skrivit om det här så mycket, men nog följt med och också deltagit på andra platformer. Bara att beskåda den kraftvågen har varit mäktigt.

Årets somarminne: Sommaren gick mig faktiskt lite förbi, har inte riktigt några minnen? Väntade och väntade på att den skulle komma - och sedan var det plötsligt oktober.

Årets gimme more: Sömn!

Årets gimme less: Prestationsångest.

Årets utmaning: Som vanligt att sluta ta på mig för mycket. Våren var crazy, med närmare 100% jobb och mer än heltidsstudier som sög musten ur mig totalt. Det, i kombination med tidig graviditet höll ju på att köra mig i väggen. Därför har jag ännu två kurser från i våras som stampar på stället. I år är farten långsam af.

2018 blir året när jag: blir Vandabo?!?

Fem ord som kommer beskriva 2018: flytt, småbarn, ledig sommar (!!!!!!!), kandidatuppsats.

Året 2018 höjdpunkt: Måste vara det nya hemmet, helt klart. Längtar ihjäl mig efter vår gula soffa <3

Året 2018 genom Spotify: Troligtvis fortfarande Kent.

Året 2018 maträtter: Rökt kött. Ta texten om sous vide ovan och tillägg sambons löfte om att köpa en rökare att ha på gården, nu vi flyttar ut i suburbia.

Året 2018 kulturupplevelser: ska väl försöka ta mig till biografen. Om inte annat, så för att se uppföljaren till Fantastic Beasts. Och nya Star Wars.

Året 2018 samhällsfenomen: Tänk om Sote-reformen äntligen blir av????? (Det är lite västmetrovarning på detta redan...)

Året 2018 somarminne: Picknick i Vandaparkerna med mina ungar (kela, i pluralis!)

Året 2018 gimme more: Själaro.

Året 2018 gimme less: Stress.

Året 2018 utmaning: Kandidatuppsatsen. Och att faktiskt slutföra alla kurser jag påbörjar nu. Börjar ha ett par stycken som kräver åtgärder, vilka inte är särskilt svåra att göra men kräver resurser eftersom de stressar bara genom att finnas.

Julie

02.01.2018 kl. 13:30

Ett barn är fött

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om min kropps förmåga att föda barn - jag har fått upprättelse.

Knyttet föddes igår vid lunchtid, efter en förvånansvärt lugn förlossning som slutade i att han föddes i badkar. Jag är fortfarande hög på endorfiner efter förlossningen. Helt fantastiskt var det.

Nu är vi på hotell. Patienthotell. Det är så skönt! I eftermiddag ska vi hem. Saknar Pilten.

Julie

29.11.2017 kl. 11:22

Ballonger vecka 41+5

Min kropp är jättebra på att vara gravid. Alltså jättebra! Under de två graviditeter jag genomgått har jag haft minimalt med krämpor. Jag har knappt mått illa, så länge jag minns att äta regelbundet, jag har aldrig spytt (förutom en gång i första graviditeten), mitt blodtryck har varit lågt - extremt, till och med - och till och med foglossningen har varit av det snällare slaget, med stödbälte har det gått bra ändå. Jag sover skitbra, länge och tungt, och jag har aldrig mått bättre psykiskt än under mina graviditeter.

Så bra är min kropp på att vara gravid att den tydligen aldrig vill sluta. På övertidskontrollen i vecka 41+5 i den första graviditeten lät det ungefär så här: "Allt är stängt, helt omogen. Vi väntar i två dagar till". Förlossningen sattes igång med samtliga igångsättningsmetoder två dagar senare.

På övertidskontroll i dag, igen i vecka 41+5: "Allt är stängt, helt omogen". Läkaren var tveksam till om det ens skulle gå att få in en ballong, men det gick. Sen blev jag hemskickad för att invänta värkar och/eller att ballongen lossnar. "Troligtvis blir det lite som förra gången, men vi får se", tyckte läkaren.

Jag är så besviken på min kropp. På riktigt. Varför vet den inte hur man gör? Och ingenting hade jag fått i belöning för alla förvärkar jag gått omkring med redan i veckor! Ingenting har ju hänt. Kroppen står still och fortsätter envist att vara i havande tillstånd.

Jag hade förlitat mig på det som sades hela tiden, att det nog ska komma igång av sig själv nu. Det är ju andra gången, "kroppen minns!" Ja, tydligen minns den att den är skitbra på att INTE föda barn. Nu blev det då igångsättning i alla fall. Säkert med hela buffébordet av vad västerländsk medicin har att erbjuda i igångsättningsväg. Igen. Härligt.

Nå, om inget händer med ballongen - vilket det säkert inte kommer att göra heller - så blir jag inlagd imorgon. Jag tippar baby på onsdag. Eller snarare, hoppas desperat.

Julie

27.11.2017 kl. 13:14

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi