Hamster goes Konmari

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Tips tips för alla Potternördar, boknördar, filmnördar och (kanske) fanficnördar (kanske, eftersom jag inte kommit så långt än): podden Oh Witch Please.

Jag är så lycklig över detta fynd att jag bara måste dela med mig, för det är så himla himla bra! Jag började lyssna för ett par dagar sedan, helt från början så klart, och har hunnit till bok 6. Det är jäkligt många avsnitt det. Varje stund vill jag bara dra på mig lurarna och lyssna igenom ett avsnitt. Så bra, så bra, så bra! Feminism och normkritik, men också jäkligt smarta och intressanta analyser ur både det litterära och filmvetenskapliga perspektivet. Jag är totalsåld. Framgick det redan att jag är totalsåld?

Den sitter särskilt bra i mitt liv just nu, eftersom jag har halkat in i att nostalgiläsa böckerna igen. Överraskas ständigt av hur mycket jag har glömt, efter att bara ha sett filmerna på repeat när jag behövt min Potter-fix. Så mycket att återuppleva.

Ser framemot att Pilten blir stor nog för Harry Potter. Ska skaffa de illustrerade versionerna till dess. De är sjukt vackra.

Jag har för första gången i mitt liv tvingats ta sjukledigt på grund av - hör och häpna - urinvägsinfektion.

De få infektioner jag haft i vuxen ålder (som barn hade jag urinvägsinfektion stup i kvarten) har så gott som alltid varit självläkande, med lite hjälp från tranbärsjuice och citronvatten, nu är det en seg och framför allt riktigt smärtsam en. Det gör ont precis. hela. tiden.

Jag var på jobb igår, satt och gnisslade tänder på grund av ont. Idag är det värre. Jag skulle ha kvällstur idag, men kände mig helt enkelt tvungen att stanna hemma, bara tanken på att lämna hemmet med detta onda får mig att må illa.

Det jobbigaste i ekvationen är att vården låter sig vänta. Jag ringde hälsostationen igår, som genast satte remiss till labbet. Dit med ett prov för bakterieodling imorse - ingen antibiotika förrän dom har fastställt att det är bakterieinfektion, och vilken det i sådana fall är. Det är förstås positivt att vården tar överanvändningen av antibiotika på allvar, det uppskattar jag verkligen. Knepigt blir det när det är helgdag imorgon, det innebär att svaret - och därmed också antibiotikan - låter sig vänta tills på fredag.

Med andra ord: jag ska kvida här i mina kisipauser i två dagar till innan lättnaden kommer. Blä.

(Grattis, ännu ett passé vardagsinlägg producerat av yours truly. Länge leve vardagsbloggen!)

Den som tittat in på den här bloggen någon gång för fyra år sedan minns kanske mitt projekt med att sluta röka. Det var lyckat. Jag slutade från en dag till en annan (okej, lite med hjälp av en bihåleinflammation, en semester (min första och hittils ända riktiga, avlönade fulla semester) och en ihärdig sambo som verkligen avskyr tobaksrök, trots att han själv i tiderna varit en kedjerökare) och det gick hur bra som helst.

Jag var rökfri i tre år.

Förra sommaren jobbade jag på Yle Vega, med ett program som hette Radiohuset. I huvudsak som reporter, under sommarmånaderna även som programledare. Där umgicks jag med rökare dagligen och jag märkte hur suget började återvända, suget som jag haft noll problem med sedan jag slutade den där sommaren för fyra år sedan. På en afterwork en sensommarkväll på Korjaamo föll jag för frestelsen och köpte en ask åt mig för att röka ett par. Jag rökte ganska exakt ett par. Det kändes lagom.

Sedan började studierna och med det började asken bränna i fickan. Till en början var det inte alls varje dag, och då högst en per dag. Men alla som, liksom jag, har en benägenhet att bli beroende av saker och ting, vet ju hur det där fungerar: vid julen gick det åt två askar i veckan.

I mars bestämde jag mig abrupt för att sluta. Det finns många anledningar till det, och jag ska återkomma med dessa i ett senare skede, men en av de viktigaste orsakerna var hur det där rökandet påverkat mitt beteende. Nämligen: jag smög med det för min sambo. Min sambo, som innerligt avskyr rökning, kände självfallet lukten av tobak på min vinterjacka, men jag bedyrade att det var gammal efterhängsen lukt från tiden då jag ännu rökte. Några enstaka gånger medgav jag att jag rökt enstaka cigaretter, till exempel vid stress eller vid festtillfällen. Att jag rökte så mycket som jag gjorde innan jag slutade lät jag bli att berätta.

I mars beslöt jag mig alltså för att sluta, sådär bara. Från en dag till en annan, precis som förra gången. Och precis som förra gången har det gått totalt smärtfritt. I några dagar kunde jag på spårvagnshållplatsen eller vid kaffepaustider på jobbet känna av en "cigarettinstinkt". Men mer än så var det inte. Inte ett litet bloss har jag tagit sedan dess.

Och här sitter jag då igen och undrar varför fasiken jag överhuvudtaget började pånytt. Det som gått så bra dittils? Och när det för mig tycks vara så himla lätt att sluta!

Äh. Nå. Åtminstone är det slut nu. Och jag ska väl medge att det är helt kiva när man inte stinker askkopp i håret konstant.