Hamster goes Konmari

Det har kliat i kroppen redan en längre tid. I fingrarna, närmare bestämt.

Sommaren gav mig en lång skrivpaus men nu är jag här igen, mitt i soppan som består av jobb, studier och småbarnsföräldraskap - och ändå kliar det så i fingrarna efter att skriva några bloggrader. Så jag skriver.

Hej!

Hur står det till här då? Tack, bra. Alldeles lysande, faktiskt. Jag har väldigt lite studier kvar: jag KOMMER ATT BLI FÄRDIG. Tror jag i alla fall. Några kinks att räta ut, men sen så. Det är de där obligatoriska språkkurserna som ännu ska betas av; engelska, finska, modersmål, lite tyska. Och så kandidatuppsats plus proseminarium, så klart.

Och vad mer? Javisst, ja. Jag blir fast anställd. Efter sju år på diverse vikariat, timanställningar, ett inhopp här, ett där. Lite radio, lite webb, lite ditten och datten. Efter sju år av slit fick jag i måndags samtalet med stort S: du får jobbet.

Så från och med slutet av oktober är jag fast anställd reporter på Yle Huvudstadsregionen. Det känns overkligt, fantastiskt, surrealistiskt, spännande och roligt. En bekräftelse på att jag faktiskt är bra på det jag gör, och att folk ser det. Och uppskattar det. Och vill fortsätta skapa förutsättningar för mig att göra mitt jobb på ett bra sätt. Det är ju det som det i slutändan handlar om. En nöjd arbetstagare är en bra och produktiv arbetstagare. 

I övrigt rullar livet här i förorten på som det brukar. Pilten har börjat på nytt dagis, jakten på dagis åt Knyttet på kort varsel har börjat. Hunden lever, katten har flyttat till oss permanent. Livet ter sig sådär ganska höstsoligt just nu. 

De senaste veckorna i mitt liv har varit kryddade av långa to do-listor (litteratur att läsa till kurserna, telefonsamtal att ringa till diverse ställen, flyttlådor att packa, asbestkartläggning att beställa, etc etc), flyttstress med allt det innebär och - som körsbäret på tårtan - en magsjuka som hette duga för hela familjen (utom bebin, som tur).

Nu ser vi ljuset. Gamla lägenheten är städad och nycklarna lämnade. Flytten har gått. Maten hålls nere. Nästan alla samtal är ringda. Vi har ett nytt hem.

 

Denna bild är inte alls iscensatt.

A post shared by Julie Ebbe (@juliaedde) on Feb 18, 2018 at 12:07am PST

Ville bara säga det. Så att ni inte tror att jag försvunnit. Vi finns. Vi lever. Vi kom ut på andra sidan.

Dessutom är det visst min födelsedag idag! Hoppsan. Hade nästan helt glömt bort. 28, det blev ingen rock'n'roll-död (hehuhöhö. Förlåt.) (Nu ska jag sova)

Jag har sedan vi fick Knyttet för det mesta känt mig riktigt duglig som tvåbarnsförälder. Vi samsover allihopa nu i vår 180-säng, så Pilten som uppenbart saknar mig och min famn (som oftast är upptagen av ett knytt som inte vill ligga för sig själv, någonsin) är ganska nöjd och verkar ha kommit över chocken det innebar att få syskon. Numera kan jag vakna av att de två ligger och tittar på varandra, och Pilten ler och säger "heeeej", mjukt och vänt, och klappar lite på Knyttets hjässa. Det blir nog en syskonrelation av detta ännu.

Och jag känner att jag räcker till för båda två, för det mesta. Vi tar en del genvägar men det må vara ok just nu, när vi utöver den nya familjesituationen dessutom håller på att packa och röja inför flytt.

Men är det en sak som just nu gnager i mig så är det att Knyttet inte riktigt går upp i vikt som han ska. Längd och huvudmått inget problem, men vikten är inte mer än 500g över födelsevikten på 3,8 - på senaste rådgivningsbesök vägde han 4,3. Jag kunde så klart inte låta bli att leta upp Piltens rådgivningskort. När han var i samma ålder hade han redan passerat 5kg, han vägde 3,7 vid födseln. 

Allt har förstås sin naturliga förklaring - vi har haft en del jox med hans tag när han ammar, och mycket riktigt hade han kort tungband som också klipptes för en dryg vecka sedan. Det har blivit bättre, men ännu verkar han alltså inte riktigt få i sig. Eller så är det bara så att all energi går åt att växa på längden just nu, jag vet inte.

Men jag känner mig såklart dålig. Jag kunde ju utan problem helamma det första, varför går det inte lika bra nu? Jag gör ju inget annorlunda. Barnet är inte hemskt olikt det första heller. Vad gör jag för fel?

Ja, ni vet. Ologiska tankar, så klart. Ibland bara är det så, utan att något är direkt fel. Och än så länge är det ju ingen som tycker att vi måste börja med ersättning heller (inte för att det skulle vara nåt fel på ersättning får jag väl poängtera, men för mig personligen som vill amma skulle det kännas som ett misslyckande) utan vi ammar på och försöker göra det oftare och effektivare.

Men ja. Sådana nyheter från bad mom-bubblan. 

Nästa vecka tar studierna vid igen. Min tanke är att Knyttet ska få hänga med på föreläsningarna, och det har även fått grönt ljus från de som drar kurserna. Det ska bli spännande att se hur det lyckas...

Gott nytt och så vidare, och hälsningar från babybubblan! Det lustiga är att jag faktiskt skrev ett inlägg för inte så länge sedan men av någon mystisk orsak syns inlägget inte här.

Nåväl. Allt är väl här, kan ej klaga på annat än en mild förkylning. Efter en veckas gemensam ledighet för hela familjen är vardagen åter här, jag och knyttet hänger på tumis medan sambon är på jobb och Pilten på dagis. Skönt ändå.

Tänkte inte bjuda på desto djupare funderingar än nyårslistan. Så here goes:

2017 var året när jag: gick på Londons gator och försökte smälta att jag - lite överraskande - skulle få ett barn till. Också: året då jag tog banklån och köpte radhus?!

Fem ord som beskriver 2017: London, stress, graviditet, barn, bostadsköp.

Årets höjdpunkt: en förlossning utan dess like, en revansch. Eller kanske var det när vi såg HP and the Cursed Child i London?

Året genom Spotify (klick!): Ja, det blev tydligen en hel del Kent, i avslutningsturnéns efterdyningar. Och 80-talshits.

Årets maträtter: Kött. Sambons har skaffat sig en sous vide-manick och på sitt vanliga maniska vis fullständigt grottat ner sig i det. Det har resulterat i en mängd helt otroliga kötträtter som jag, som inte egentligen är så big on kött, också fullkomligen älskat.

Årets kulturupplevelser: återigen, Harry Potter and the Cursed Child på scenen i London. Sjukt häftig teaterupplevelse, annat kan man nog inte säga.

Årets samhällsfenomen: #metoo, men framför allt #dammenbrister. Otroligt häftig och viktig svallvåg, reaktion, aktion! Jag har inte skrivit om det här så mycket, men nog följt med och också deltagit på andra platformer. Bara att beskåda den kraftvågen har varit mäktigt.

Årets somarminne: Sommaren gick mig faktiskt lite förbi, har inte riktigt några minnen? Väntade och väntade på att den skulle komma - och sedan var det plötsligt oktober.

Årets gimme more: Sömn!

Årets gimme less: Prestationsångest.

Årets utmaning: Som vanligt att sluta ta på mig för mycket. Våren var crazy, med närmare 100% jobb och mer än heltidsstudier som sög musten ur mig totalt. Det, i kombination med tidig graviditet höll ju på att köra mig i väggen. Därför har jag ännu två kurser från i våras som stampar på stället. I år är farten långsam af.

2018 blir året när jag: blir Vandabo?!?

Fem ord som kommer beskriva 2018: flytt, småbarn, ledig sommar (!!!!!!!), kandidatuppsats.

Året 2018 höjdpunkt: Måste vara det nya hemmet, helt klart. Längtar ihjäl mig efter vår gula soffa <3

Året 2018 genom Spotify: Troligtvis fortfarande Kent.

Året 2018 maträtter: Rökt kött. Ta texten om sous vide ovan och tillägg sambons löfte om att köpa en rökare att ha på gården, nu vi flyttar ut i suburbia.

Året 2018 kulturupplevelser: ska väl försöka ta mig till biografen. Om inte annat, så för att se uppföljaren till Fantastic Beasts. Och nya Star Wars.

Året 2018 samhällsfenomen: Tänk om Sote-reformen äntligen blir av????? (Det är lite västmetrovarning på detta redan...)

Året 2018 somarminne: Picknick i Vandaparkerna med mina ungar (kela, i pluralis!)

Året 2018 gimme more: Själaro.

Året 2018 gimme less: Stress.

Året 2018 utmaning: Kandidatuppsatsen. Och att faktiskt slutföra alla kurser jag påbörjar nu. Börjar ha ett par stycken som kräver åtgärder, vilka inte är särskilt svåra att göra men kräver resurser eftersom de stressar bara genom att finnas.

Min kropp är jättebra på att vara gravid. Alltså jättebra! Under de två graviditeter jag genomgått har jag haft minimalt med krämpor. Jag har knappt mått illa, så länge jag minns att äta regelbundet, jag har aldrig spytt (förutom en gång i första graviditeten), mitt blodtryck har varit lågt - extremt, till och med - och till och med foglossningen har varit av det snällare slaget, med stödbälte har det gått bra ändå. Jag sover skitbra, länge och tungt, och jag har aldrig mått bättre psykiskt än under mina graviditeter.

Så bra är min kropp på att vara gravid att den tydligen aldrig vill sluta. På övertidskontrollen i vecka 41+5 i den första graviditeten lät det ungefär så här: "Allt är stängt, helt omogen. Vi väntar i två dagar till". Förlossningen sattes igång med samtliga igångsättningsmetoder två dagar senare.

På övertidskontroll i dag, igen i vecka 41+5: "Allt är stängt, helt omogen". Läkaren var tveksam till om det ens skulle gå att få in en ballong, men det gick. Sen blev jag hemskickad för att invänta värkar och/eller att ballongen lossnar. "Troligtvis blir det lite som förra gången, men vi får se", tyckte läkaren. 

Jag är så besviken på min kropp. På riktigt. Varför vet den inte hur man gör? Och ingenting hade jag fått i belöning för alla förvärkar jag gått omkring med redan i veckor! Ingenting har ju hänt. Kroppen står still och fortsätter envist att vara i havande tillstånd.

Jag hade förlitat mig på det som sades hela tiden, att det nog ska komma igång av sig själv nu. Det är ju andra gången, "kroppen minns!" Ja, tydligen minns den att den är skitbra på att INTE föda barn. Nu blev det då igångsättning i alla fall. Säkert med hela buffébordet av vad västerländsk medicin har att erbjuda i igångsättningsväg. Igen. Härligt.

Nå, om inget händer med ballongen - vilket det säkert inte kommer att göra heller - så blir jag inlagd imorgon. Jag tippar baby på onsdag. Eller snarare, hoppas desperat.