Kanalsurf kan förstöra en dag

Publicerad 24.04.2017 kl. 13:35

Jag gillar i regel morgonturer. Man tror man ska dö en smula när klockan ringer 03:45 och man själv kom i säng så sent som vid midnatt, men adrenalinet kickar in och man anländer till jobbet full av energi. Den energin är falsk, naturligtvis, den tar slut kring åtta och sedan är det bara utför. Men så länge kicken varar är det super.

Kicken börjar med hundpromenaden där cirka 4, ett kort varv bara. Frisk luft, ofta lite vind, men tyst och stilla. Det är släckt i alla fönster ännu den tiden. Också i de bostäder där någon är vaken hålls lamporna av respekt för övriga familjemedlemmar släckta. Så fungerar det. Denna morgon inget undantag.

Och sedan taxiresan. Den där i Finland så tacksamt tysta, nästan lite heliga stund när man susar genom den ännu sovande staden och i öst ser man himlen långsamt ändra färg. Majoriteten av chaufförerna förstår att inte ställa alltför många frågor så tidigt på morgonen, och sällan är radion på heller. Om den är så är det mjuk pratradio eller musik i lågtempo på svag ljudnivå. Tyst, mjukt, som att vara inbäddad i bomull i hybriden vars motor automatiskt slocknar vid trafikljus. Man anländer mjuk och pigg till redaktionen, redo att ta sig an dagens nyheter.

....och så finns det mornar som idag då allt annat klaffade utom just taxin. Taxichauffören var för det första glad. Han hälsade glatt. Jag är annars en vän av vänlig service, men så här tidigt på morgonen kan jag verkligen uppskatta finländarens tysta, surmulna sätt. Inga onödiga ord. Men inte den här, han var glad. Radion hade han igång, på förfestvolym, och det hoppade från Jethro Tull till Bonnie Tyler i takt med att chauffören tröttnade på en låt och bytta kanal. Aldrig hörde vi en låt till slut, hela tiden bytte han, bytte, bytte, bytte. En radiokanalsurfare värre än en kräsen tonåring som hatar Vega.

Bomullen uteblev. Energinivåerna började sina redan vid sju. Nu, vid 13:30, borde jag orka läsa och sedan hållas vaken igenom en två timmars föreläsning. Och sedan hämta Pilten, laga mat och tvätta kläder.

Vilken skillnad en liten taxiresa kan göra.

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?

Gravidherkkis, eller: Föräldern som försov sig från dagis

Så hände det där som sägs hända alla som har barn i dagis: jag var den dåliga föräldern som hann till dagis precis innan stängning. Och sedan brast det.

Såhär var det: Jag hade haft morgontur och hade således stigit upp redan kl. 03.45. Min obrytbara vana trogen hade jag inte kommit i säng kvällen innan förrän vid midnatt, så när jag kom hemvinglandes av trötthet vid tolvtiden stupade jag direkt i säng. Innan jag somnade ställde jag väckarklockan på 15 så att jag skulle hinna ut med hunden innan det var dags att hämta vid 16.

Vaknar en stund senare och känner mig underligt utvilad. Väckarklockan har inte ringt. Ser att telefonen blinkar grönt, någon har sålunda skickat mig ett meddelande. Slås av omedelbar panik när jag inser att klockan är strax efter 17.

Jag skickar ett panikartat meddelande till sambon om att jag försovit mig, i hopp om att han kanske redan skulle vara på hemvägen - men icke. Han är på gymmet. Jag drar på mig skor och regnrock i all hast och springer, så snabbt min gravida kropp tillåter, till citycykelställningen som till all tur finns nära vårt hem. På vägen ringer jag till dagiset, eftersom jag dels ville meddela att jag nog är på väg, dels försäkra mig om att dom inte ännu har stängt - jag kunde i mitt yrvakna tillstånd inte minnat hur länge de har öppet. Men ingen svarar. Paniken stiger.

Jag hoppar på en citycykel och cyklar så snabbt den tunga cykeln tillåter, trafikosäkert som bara vad, till dagis. Som tur går Pilten i ett sommardagis som ligger betydligt närmre vårt hem än ordinarie, så jag är där på rekordsnabba 7 minuter - normalt tar den cykelresan för mig 12 minuter. Då är klockan 17.24.

Jag springer in på gården där jag vet att de brukar hålla till om eftermiddagarna, men det är tyst och tomt. På vägen till dagis, medan jag cyklade, hade min mamma försökt ringa för vi hade avtalat att jag och Pilten skulle komma på eftermiddagskaffe. I samband med det samtalet, som jag inte kunde besvara, har min telefon hängt sig. Så när jag ser att gården är tom kan jag inte mera ringa. Jag går tillbaka till ytterdörren, tänker att de kanske gått in - det är en regnig eftermiddag - men dörren är låst och huset ligger mörkt.

Paniken stiger. Desperat försöker jag lirka upp skalet på min telefon för att få ur batteriet - det enda som hjälper när den fryser så - men det går inte. Jag är nagelbitare och skalet sitter för hårt. Omöjligt. Ungefär här börjar jag gråta. Jag bankar på dörren, inget händer. Slås av tanken att dagis kanske har ringt barnskyddet, och att det var därför som min mamma ringde? Hon jobbar nämligen med barnskyddsarbete och jag tänkte att hon kanske den vägen fått höra att jag inte dykt upp - och nu tror hon att jag är typ död.

Plötsligt dyker en man upp i portgången. Han talar i telefon och går in mot gården, mot en container där det ligger en hög med tyger. Tydligen klädesplagg som glömts där. En förälder alltså. Desperat avbryter jag honom och ber att han ska ringa till dagiset, om han kanske har ett nummer, att min telefon har hängt sig. Han ser på mig som vore jag helt galen, men slår numret - och får svar. Jag får telefonen och hulkar fram mitt ärende: att jag har försovit mig, att jag inte hittar mitt barn, att var är dom, eller har någon annan tagit hand om honom?

Det visar sig att de trots allt hela tiden varit på gården. Just då när jag kommit inspringande hade de stått bakom en knut, i skydd från regnet, och inte synats. Jag kommer inspringande på gården pånytt och Pilten kommer glad i hågen springande emot. Ungefär här brister det igen och jag hulkar fram ett förlåt, förlåt, förklarar varför jag inte kommit tidigare, att telefonen fryst, att jag försökte ringa men inte nådde fram.

Kvinnan som är den enda ur personalen kvar, en lite äldre kvinna, kramar mig och försäkrar mig om att allt är bra, att det inte är någon fara. Att de nog skulle börja med att ringa föräldrarna ifall ingen dyker upp vid stängning - som är 17.30. Klockan var 17.29 när jag stod där och hulkade i armarna på den här främmande kvinnan. 

På bussen på väg mot min mamma, fortfarande rödgråten och lite skakig, får jag låna en telefon av en man för att ringa sambon - tack gud att jag memorerat hans nummer - för att meddela a) att jag lever, trots att jag dårcyklat, och b) för att be honom meddela min mamma att vi är på väg.

Anländer hos min mamma en stund senare, som av förståeliga skäl varit orolig. Jag berättar hela storyn igen och gråter lite igen. Mamma är snäll och berättar om gången då min brors dagis ringt henne vid stängning och både hon och min brors pappa på grund av ett missförstånd befann sig i Helsingfors. Dagiset låg i Borgå.

Sedan konstaterade mamma: Nu är det nog graviditetshormonerna som spökar.

Och jag kunde väl inte annat än hålla med.

 

Julie
Publicerad igår kl. 21:49

23+0

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Julie
Publicerad 18.07.2017 kl. 06:55

22+6

Strax över halvvägs i graviditeten och redan nu gör det lilla livet där inne sådana volter att jag stundvis tappar koncentrationen - det här trots att jag har moderkakan i framvägg den här gången.

Det är stunder som dessa då det lite harmar att jag inte dokumenterade den förra graviditeten noggrannare med dagbok eller liknande, men jag vill minnas att det var i dessa veckor sist som jag började känna av det första fladdret. Den här gången har det fladdrat sedan någon gång i vecka 15-16, och tydliga sparkar kom med i bilden för ungefär två veckor sedan. De är såpass tydliga att de stundvis känns på utsidan.

I övrigt har den här graviditeten varit mycket lik den förra. Jag har mått illa, men inte spytt, jag har varit avgrundstrött och jag har lågt blodtryck. Den här gången har det huippat lite mer i huvudet på grund av blodtrycket än sist - det ligger och svävar där kring 90/60 - men så länge jag inte börjar svimma är det väl lugnt.

Mest önskar jag att graviditeten snabbt ska vara förbi, för den här gången är jag superobekväm med vad som händer med kroppen. Jag är irriterad över att jag sedan länge har fått skippa normala byxor (de rök redan runt 12e veckan, jämfört med 22a veckan förra gången) och att mina tröjor tänjs ut över magen. Samtidigt är jag så in i attan snål, preggokläder är svindyra och används dessutom under en så kort tid. All den där återfunna bekvämligheten och nöjet med att hitta roliga kläder från i vintras är som bortblåst. 

Känner mig mest lite hängig och glåmig, faktiskt. Även denna gång lyser det där berömda skimret med sin frånvaro, till och med nu i andra trimesterna som ju ska vara den där höjdpunkten. Bah.

Julie
Publicerad 17.07.2017 kl. 09:18

Journalisten som inte skulle ha barn vol. 2

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

 

IMG_20170516_203645

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Julie
Publicerad 11.07.2017 kl. 07:56

Hamster goes Konmari

Efter nästan en månad och många om och men fick jag äntligen min dator tillbaka. Eller för att vara precis: jag fick en helt ny dator. Tydligen hade jag lyckats ha sönder den gamla så ordentligt att den inte gick att reparera (eller för att vara lite konspiratorisk: kanske försökte de reparera, men mokade och hade sönder den ännu mer? De hade ju trots allt beställt reservdelarna redan). Som tur hade jag backupat allt innan jag lämnade in den.

Så nu har jag en splitterny dator - men känner noll entusiasm. Vad har hänt med min materialism? Jag hämtade ut datorn för en vecka sedan, men det var först idag jag orkade ta fram den för att installera, fixa och dona. Mest studiegrejer, då, mail och sådant. 

Det är som om det skett ett skifte här, säkert i och med smarttelefonens intåg. Min allra första egna laptop som jag fick när jag fyllde 18 använde jag dagligen, hela tiden, varje lediga minut. Till allt möjligt och inget - mest inget. Typ minesweep eller de tidiga Harry Potter-spelen till PC. Men de senaste två-tre åren har datorn fått en allt mindre roll i min vardag. Ännu när jag för cirka 6 år sedan flyttade tillbaka till Finland och började jobba på Yle hade jag datorn igång konstant när jag var hemma. Numera är den igång mest då jag behöver skriva en essä. Inte ens för bankärenden behövs den ju mera, allt går att sköta mobilt.

Och mobilen sedan. Har börjat bli mätt. Blir liksom trött i sinnet redan då jag i tankarna lyfter upp den, tänder skärmen och tittar på den, utan att ha någon orsak att göra det. Hela tiden gör jag det, sneglar på mobilen. Men jag orkar egentligen inte alls interagera med den! Har börjat ta lååång tid på mig att svara på meddelanden åt folk, vill liksom inte vara anträffbar hela tiden. Spel har jag så gott som slutat spela. Lyssnar på poddar gör jag ännu aktivt, men that's about it. Resten är bara slösurf i some. Fruktansvärt onödigt.

Överlag är jag ganska trött på prylar. Jag gick igenom en bokhylla härom veckan, en som är fylld med mappar och pärmar, gamla datorlådor och pensionerade laptops - och slängde en hel soppåse full med gamla noter som jag sparat eftersom jag tyckt att jag behöver dem. Noter från när jag sjöng i barnkör. Noter till Blinka lilla på violin. Och gamla skolprov, matematikhäften, hemläxor - you name it. Allt for. Och det var så befriande! Det enda jag sparade var nothäften till violin som är köpta, ej kopierade. Och en liten bunt noter från senare sånglektioner. Ibland har de varit användbara.

Jag vill göra mig av med allt i prylväg. Prylbanta. Bara äga det väsentliga - dvs böcker och spel. Och skivor. Allt annat vill jag helst se att försvinner. Gud vad skönt det skulle vara! Att bara svepa ner allt i en sopsäck och föra bort. Orkar inte ens försöka sälja eller ge bort - vill bara bli av med skiten.

Jag, jag som älskar prylar! Har hur mycket tavara som helst, små figuriner, snäckskal, stenar, random grejer som jag samlat på och tycker att jag behövt. En kan ju undra varför.

Det är min lediga dag idag. Tror jag ska feng shua skiten ut det här stället. Tavara, be gone!

Julie
Publicerad 27.06.2017 kl. 09:27

Poddtips poddtips poddtips!

Tips tips för alla Potternördar, boknördar, filmnördar och (kanske) fanficnördar (kanske, eftersom jag inte kommit så långt än): podden Oh Witch Please.

Jag är så lycklig över detta fynd att jag bara måste dela med mig, för det är så himla himla bra! Jag började lyssna för ett par dagar sedan, helt från början så klart, och har hunnit till bok 6. Det är jäkligt många avsnitt det. Varje stund vill jag bara dra på mig lurarna och lyssna igenom ett avsnitt. Så bra, så bra, så bra! Feminism och normkritik, men också jäkligt smarta och intressanta analyser ur både det litterära och filmvetenskapliga perspektivet. Jag är totalsåld. Framgick det redan att jag är totalsåld?

Den sitter särskilt bra i mitt liv just nu, eftersom jag har halkat in i att nostalgiläsa böckerna igen. Överraskas ständigt av hur mycket jag har glömt, efter att bara ha sett filmerna på repeat när jag behövt min Potter-fix. Så mycket att återuppleva.

Ser framemot att Pilten blir stor nog för Harry Potter. Ska skaffa de illustrerade versionerna till dess. De är sjukt vackra.

Julie
Publicerad 22.06.2017 kl. 23:03

It's oh so ginger

Jag har klippt håret. För första gången på ett år har jag stövlat in i en frisörsalong, sagt "klipp!" och låtit håret falla av mig.

För ganska exakt ett år sedan gick jag till en frissa med infallet: nu ska jag ha pannlugg. Cirka två veckor senare hade jag tröttnat på luggen och började lägga upp den med spännen. Nu hade den äntligen vuxit sig såpass lång att jag kände att jag vågade klippa övriga håret i den längd som pannluggen var.

Sagt och gjort:

 

 

Alltså detta himmelrike! Kort hår! Varför har jag någonsin odlat långt? Ingen svett i nacken, ingen svett i pannan, inget hår som flyger och flänger i vinden - det bara är, så enkelt och så ljuvligt.

Idag fick jag sedan också lite färg i. Så det matchar fräknarna, ofc.

2017-06-06_09-52-32
Julie
Publicerad 06.06.2017 kl. 23:15

Kisipaus

Jag har för första gången i mitt liv tvingats ta sjukledigt på grund av - hör och häpna - urinvägsinfektion.

De få infektioner jag haft i vuxen ålder (som barn hade jag urinvägsinfektion stup i kvarten) har så gott som alltid varit självläkande, med lite hjälp från tranbärsjuice och citronvatten, nu är det en seg och framför allt riktigt smärtsam en. Det gör ont precis. hela. tiden.

Jag var på jobb igår, satt och gnisslade tänder på grund av ont. Idag är det värre. Jag skulle ha kvällstur idag, men kände mig helt enkelt tvungen att stanna hemma, bara tanken på att lämna hemmet med detta onda får mig att må illa.

Det jobbigaste i ekvationen är att vården låter sig vänta. Jag ringde hälsostationen igår, som genast satte remiss till labbet. Dit med ett prov för bakterieodling imorse - ingen antibiotika förrän dom har fastställt att det är bakterieinfektion, och vilken det i sådana fall är. Det är förstås positivt att vården tar överanvändningen av antibiotika på allvar, det uppskattar jag verkligen. Knepigt blir det när det är helgdag imorgon, det innebär att svaret - och därmed också antibiotikan - låter sig vänta tills på fredag.

Med andra ord: jag ska kvida här i mina kisipauser i två dagar till innan lättnaden kommer. Blä.

(Grattis, ännu ett passé vardagsinlägg producerat av yours truly. Länge leve vardagsbloggen!)

Julie
Publicerad 24.05.2017 kl. 14:41

Drulleförsäkringar och annat måndagssvammel

Hej hej. Här sitter jag och funderar på privatekonomi, sommarkläder, glass, studier och försäkringar. Ett sammelsurium, med andra ord, i mitt huvud just nu.

Mest sitter jag och försöker vänja mig vid att använda macbook igen. Min egen fina dator är på reparation, tack vare klantighet, så för att få mina skolarbeten författade i tid till deadline så har jag fått låna sambons macbook. Bara att göra ett @ kräver lite tankeverksamhet varje gång.

Appropå den trasiga datorn så är jag för en gångs skull glad över att ha blivit pålurad en extra försäkring. PC:n köpte jag i februari, så den var ju splitterny, och jag betalade 1300 för den så en billig investering var det inte heller. Där i butiken, när jag så skulle betala för den, föreslog försäljaren ("föreslog" är en underdrift; han var en mycket effektiv försäljare) en tilläggsförsäkring som täcker allt från olycksfall till... ja, allt. Idiotförsäkring, med andra ord. Som typ då om jag har datorn liggande på laddning på bordet och "någon" snubblar på sladden, varpå datorn landar på golvet och skärmed spricker. Och inte bara spricker, skärmens touch-funktion förstörs också. Ungefär så gick det till med min dator.

När jag kom hem med maskinen i februari och till slut hade gått med på att köpa produktförsäkringen kände jag mig lite irriterad och lurad. Men idag, när maskinen smidigt kunde skickas på service och det inte kostar mig en cent, är jag faktiskt ganska nöjd över att jag lät mig luras. Om 1-2 veckor ska den vara klar. Smidigt.

Dessutom är min måndag ledig. Nöjd även över detta.

Julie
Publicerad 22.05.2017 kl. 09:41

Sluta röka. Igen.

Den som tittat in på den här bloggen någon gång för fyra år sedan minns kanske mitt projekt med att sluta röka. Det var lyckat. Jag slutade från en dag till en annan (okej, lite med hjälp av en bihåleinflammation, en semester (min första och hittils ända riktiga, avlönade fulla semester) och en ihärdig sambo som verkligen avskyr tobaksrök, trots att han själv i tiderna varit en kedjerökare) och det gick hur bra som helst.

Jag var rökfri i tre år.

Förra sommaren jobbade jag på Yle Vega, med ett program som hette Radiohuset. I huvudsak som reporter, under sommarmånaderna även som programledare. Där umgicks jag med rökare dagligen och jag märkte hur suget började återvända, suget som jag haft noll problem med sedan jag slutade den där sommaren för fyra år sedan. På en afterwork en sensommarkväll på Korjaamo föll jag för frestelsen och köpte en ask åt mig för att röka ett par. Jag rökte ganska exakt ett par. Det kändes lagom.

Sedan började studierna och med det började asken bränna i fickan. Till en början var det inte alls varje dag, och då högst en per dag. Men alla som, liksom jag, har en benägenhet att bli beroende av saker och ting, vet ju hur det där fungerar: vid julen gick det åt två askar i veckan.

I mars bestämde jag mig abrupt för att sluta. Det finns många anledningar till det, och jag ska återkomma med dessa i ett senare skede, men en av de viktigaste orsakerna var hur det där rökandet påverkat mitt beteende. Nämligen: jag smög med det för min sambo. Min sambo, som innerligt avskyr rökning, kände självfallet lukten av tobak på min vinterjacka, men jag bedyrade att det var gammal efterhängsen lukt från tiden då jag ännu rökte. Några enstaka gånger medgav jag att jag rökt enstaka cigaretter, till exempel vid stress eller vid festtillfällen. Att jag rökte så mycket som jag gjorde innan jag slutade lät jag bli att berätta.

I mars beslöt jag mig alltså för att sluta, sådär bara. Från en dag till en annan, precis som förra gången. Och precis som förra gången har det gått totalt smärtfritt. I några dagar kunde jag på spårvagnshållplatsen eller vid kaffepaustider på jobbet känna av en "cigarettinstinkt". Men mer än så var det inte. Inte ett litet bloss har jag tagit sedan dess.

Och här sitter jag då igen och undrar varför fasiken jag överhuvudtaget började pånytt. Det som gått så bra dittils? Och när det för mig tycks vara så himla lätt att sluta!

Äh. Nå. Åtminstone är det slut nu. Och jag ska väl medge att det är helt kiva när man inte stinker askkopp i håret konstant. 

Julie
Publicerad 10.05.2017 kl. 23:17

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer