Mellanrapport, eller: Avgrundströttheten

Så hände det där som sägs hända alla som har barn i dagis: jag var den dåliga föräldern som hann till dagis precis innan stängning. Och sedan brast det.

Såhär var det: Jag hade haft morgontur och hade således stigit upp redan kl. 03.45. Min obrytbara vana trogen hade jag inte kommit i säng kvällen innan förrän vid midnatt, så när jag kom hemvinglandes av trötthet vid tolvtiden stupade jag direkt i säng. Innan jag somnade ställde jag väckarklockan på 15 så att jag skulle hinna ut med hunden innan det var dags att hämta vid 16.

Vaknar en stund senare och känner mig underligt utvilad. Väckarklockan har inte ringt. Ser att telefonen blinkar grönt, någon har sålunda skickat mig ett meddelande. Slås av omedelbar panik när jag inser att klockan är strax efter 17.

Jag skickar ett panikartat meddelande till sambon om att jag försovit mig, i hopp om att han kanske redan skulle vara på hemvägen - men icke. Han är på gymmet. Jag drar på mig skor och regnrock i all hast och springer, så snabbt min gravida kropp tillåter, till citycykelställningen som till all tur finns nära vårt hem. På vägen ringer jag till dagiset, eftersom jag dels ville meddela att jag nog är på väg, dels försäkra mig om att dom inte ännu har stängt - jag kunde i mitt yrvakna tillstånd inte minnat hur länge de har öppet. Men ingen svarar. Paniken stiger.

Jag hoppar på en citycykel och cyklar så snabbt den tunga cykeln tillåter, trafikosäkert som bara vad, till dagis. Som tur går Pilten i ett sommardagis som ligger betydligt närmre vårt hem än ordinarie, så jag är där på rekordsnabba 7 minuter - normalt tar den cykelresan för mig 12 minuter. Då är klockan 17.24.

Jag springer in på gården där jag vet att de brukar hålla till om eftermiddagarna, men det är tyst och tomt. På vägen till dagis, medan jag cyklade, hade min mamma försökt ringa för vi hade avtalat att jag och Pilten skulle komma på eftermiddagskaffe. I samband med det samtalet, som jag inte kunde besvara, har min telefon hängt sig. Så när jag ser att gården är tom kan jag inte mera ringa. Jag går tillbaka till ytterdörren, tänker att de kanske gått in - det är en regnig eftermiddag - men dörren är låst och huset ligger mörkt.

Paniken stiger. Desperat försöker jag lirka upp skalet på min telefon för att få ur batteriet - det enda som hjälper när den fryser så - men det går inte. Jag är nagelbitare och skalet sitter för hårt. Omöjligt. Ungefär här börjar jag gråta. Jag bankar på dörren, inget händer. Slås av tanken att dagis kanske har ringt barnskyddet, och att det var därför som min mamma ringde? Hon jobbar nämligen med barnskyddsarbete och jag tänkte att hon kanske den vägen fått höra att jag inte dykt upp - och nu tror hon att jag är typ död.

Plötsligt dyker en man upp i portgången. Han talar i telefon och går in mot gården, mot en container där det ligger en hög med tyger. Tydligen klädesplagg som glömts där. En förälder alltså. Desperat avbryter jag honom och ber att han ska ringa till dagiset, om han kanske har ett nummer, att min telefon har hängt sig. Han ser på mig som vore jag helt galen, men slår numret - och får svar. Jag får telefonen och hulkar fram mitt ärende: att jag har försovit mig, att jag inte hittar mitt barn, att var är dom, eller har någon annan tagit hand om honom?

Det visar sig att de trots allt hela tiden varit på gården. Just då när jag kommit inspringande hade de stått bakom en knut, i skydd från regnet, och inte synats. Jag kommer inspringande på gården pånytt och Pilten kommer glad i hågen springande emot. Ungefär här brister det igen och jag hulkar fram ett förlåt, förlåt, förklarar varför jag inte kommit tidigare, att telefonen fryst, att jag försökte ringa men inte nådde fram.

Kvinnan som är den enda ur personalen kvar, en lite äldre kvinna, kramar mig och försäkrar mig om att allt är bra, att det inte är någon fara. Att de nog skulle börja med att ringa föräldrarna ifall ingen dyker upp vid stängning - som är 17.30. Klockan var 17.29 när jag stod där och hulkade i armarna på den här främmande kvinnan. 

På bussen på väg mot min mamma, fortfarande rödgråten och lite skakig, får jag låna en telefon av en man för att ringa sambon - tack gud att jag memorerat hans nummer - för att meddela a) att jag lever, trots att jag dårcyklat, och b) för att be honom meddela min mamma att vi är på väg.

Anländer hos min mamma en stund senare, som av förståeliga skäl varit orolig. Jag berättar hela storyn igen och gråter lite igen. Mamma är snäll och berättar om gången då min brors dagis ringt henne vid stängning och både hon och min brors pappa på grund av ett missförstånd befann sig i Helsingfors. Dagiset låg i Borgå.

Sedan konstaterade mamma: Nu är det nog graviditetshormonerna som spökar.

Och jag kunde väl inte annat än hålla med.

Strax över halvvägs i graviditeten och redan nu gör det lilla livet där inne sådana volter att jag stundvis tappar koncentrationen - det här trots att jag har moderkakan i framvägg den här gången.

Det är stunder som dessa då det lite harmar att jag inte dokumenterade den förra graviditeten noggrannare med dagbok eller liknande, men jag vill minnas att det var i dessa veckor sist som jag började känna av det första fladdret. Den här gången har det fladdrat sedan någon gång i vecka 15-16, och tydliga sparkar kom med i bilden för ungefär två veckor sedan. De är såpass tydliga att de stundvis känns på utsidan.

I övrigt har den här graviditeten varit mycket lik den förra. Jag har mått illa, men inte spytt, jag har varit avgrundstrött och jag har lågt blodtryck. Den här gången har det huippat lite mer i huvudet på grund av blodtrycket än sist - det ligger och svävar där kring 90/60 - men så länge jag inte börjar svimma är det väl lugnt.

Mest önskar jag att graviditeten snabbt ska vara förbi, för den här gången är jag superobekväm med vad som händer med kroppen. Jag är irriterad över att jag sedan länge har fått skippa normala byxor (de rök redan runt 12e veckan, jämfört med 22a veckan förra gången) och att mina tröjor tänjs ut över magen. Samtidigt är jag så in i attan snål, preggokläder är svindyra och används dessutom under en så kort tid. All den där återfunna bekvämligheten och nöjet med att hitta roliga kläder från i vintras är som bortblåst. 

Känner mig mest lite hängig och glåmig, faktiskt. Även denna gång lyser det där berömda skimret med sin frånvaro, till och med nu i andra trimesterna som ju ska vara den där höjdpunkten. Bah.

Efter nästan en månad och många om och men fick jag äntligen min dator tillbaka. Eller för att vara precis: jag fick en helt ny dator. Tydligen hade jag lyckats ha sönder den gamla så ordentligt att den inte gick att reparera (eller för att vara lite konspiratorisk: kanske försökte de reparera, men mokade och hade sönder den ännu mer? De hade ju trots allt beställt reservdelarna redan). Som tur hade jag backupat allt innan jag lämnade in den.

Så nu har jag en splitterny dator - men känner noll entusiasm. Vad har hänt med min materialism? Jag hämtade ut datorn för en vecka sedan, men det var först idag jag orkade ta fram den för att installera, fixa och dona. Mest studiegrejer, då, mail och sådant. 

Det är som om det skett ett skifte här, säkert i och med smarttelefonens intåg. Min allra första egna laptop som jag fick när jag fyllde 18 använde jag dagligen, hela tiden, varje lediga minut. Till allt möjligt och inget - mest inget. Typ minesweep eller de tidiga Harry Potter-spelen till PC. Men de senaste två-tre åren har datorn fått en allt mindre roll i min vardag. Ännu när jag för cirka 6 år sedan flyttade tillbaka till Finland och började jobba på Yle hade jag datorn igång konstant när jag var hemma. Numera är den igång mest då jag behöver skriva en essä. Inte ens för bankärenden behövs den ju mera, allt går att sköta mobilt.

Och mobilen sedan. Har börjat bli mätt. Blir liksom trött i sinnet redan då jag i tankarna lyfter upp den, tänder skärmen och tittar på den, utan att ha någon orsak att göra det. Hela tiden gör jag det, sneglar på mobilen. Men jag orkar egentligen inte alls interagera med den! Har börjat ta lååång tid på mig att svara på meddelanden åt folk, vill liksom inte vara anträffbar hela tiden. Spel har jag så gott som slutat spela. Lyssnar på poddar gör jag ännu aktivt, men that's about it. Resten är bara slösurf i some. Fruktansvärt onödigt.

Överlag är jag ganska trött på prylar. Jag gick igenom en bokhylla härom veckan, en som är fylld med mappar och pärmar, gamla datorlådor och pensionerade laptops - och slängde en hel soppåse full med gamla noter som jag sparat eftersom jag tyckt att jag behöver dem. Noter från när jag sjöng i barnkör. Noter till Blinka lilla på violin. Och gamla skolprov, matematikhäften, hemläxor - you name it. Allt for. Och det var så befriande! Det enda jag sparade var nothäften till violin som är köpta, ej kopierade. Och en liten bunt noter från senare sånglektioner. Ibland har de varit användbara.

Jag vill göra mig av med allt i prylväg. Prylbanta. Bara äga det väsentliga - dvs böcker och spel. Och skivor. Allt annat vill jag helst se att försvinner. Gud vad skönt det skulle vara! Att bara svepa ner allt i en sopsäck och föra bort. Orkar inte ens försöka sälja eller ge bort - vill bara bli av med skiten.

Jag, jag som älskar prylar! Har hur mycket tavara som helst, små figuriner, snäckskal, stenar, random grejer som jag samlat på och tycker att jag behövt. En kan ju undra varför.

Det är min lediga dag idag. Tror jag ska feng shua skiten ut det här stället. Tavara, be gone!

Jag har klippt håret. För första gången på ett år har jag stövlat in i en frisörsalong, sagt "klipp!" och låtit håret falla av mig.

För ganska exakt ett år sedan gick jag till en frissa med infallet: nu ska jag ha pannlugg. Cirka två veckor senare hade jag tröttnat på luggen och började lägga upp den med spännen. Nu hade den äntligen vuxit sig såpass lång att jag kände att jag vågade klippa övriga håret i den längd som pannluggen var.

Sagt och gjort:

 

Gå till butiken, köp glass för "vädret är ju så fint!" Kom ut i ösregn och hagel. Best Summer ever, amazing. #covfefe

Henkilön Julie Ebbe (@juliaedde) jakama julkaisu 1. 06ta 2017 klo 8.41 PDT

Alltså detta himmelrike! Kort hår! Varför har jag någonsin odlat långt? Ingen svett i nacken, ingen svett i pannan, inget hår som flyger och flänger i vinden - det bara är, så enkelt och så ljuvligt.

Idag fick jag sedan också lite färg i. Så det matchar fräknarna, ofc.

Hej hej. Här sitter jag och funderar på privatekonomi, sommarkläder, glass, studier och försäkringar. Ett sammelsurium, med andra ord, i mitt huvud just nu.

Mest sitter jag och försöker vänja mig vid att använda macbook igen. Min egen fina dator är på reparation, tack vare klantighet, så för att få mina skolarbeten författade i tid till deadline så har jag fått låna sambons macbook. Bara att göra ett @ kräver lite tankeverksamhet varje gång.

Appropå den trasiga datorn så är jag för en gångs skull glad över att ha blivit pålurad en extra försäkring. PC:n köpte jag i februari, så den var ju splitterny, och jag betalade 1300 för den så en billig investering var det inte heller. Där i butiken, när jag så skulle betala för den, föreslog försäljaren ("föreslog" är en underdrift; han var en mycket effektiv försäljare) en tilläggsförsäkring som täcker allt från olycksfall till... ja, allt. Idiotförsäkring, med andra ord. Som typ då om jag har datorn liggande på laddning på bordet och "någon" snubblar på sladden, varpå datorn landar på golvet och skärmed spricker. Och inte bara spricker, skärmens touch-funktion förstörs också. Ungefär så gick det till med min dator.

När jag kom hem med maskinen i februari och till slut hade gått med på att köpa produktförsäkringen kände jag mig lite irriterad och lurad. Men idag, när maskinen smidigt kunde skickas på service och det inte kostar mig en cent, är jag faktiskt ganska nöjd över att jag lät mig luras. Om 1-2 veckor ska den vara klar. Smidigt.

Dessutom är min måndag ledig. Nöjd även över detta.