En trött hälsning från en trött individ

Publicerad 10.01.2017 kl. 23:53

Long time no see, ey?

Nu skulle jag så gärna komma med en rapport om en riktig mysjul där vi mest bara dallat omkring i pyjamas, sovit långa tupplurer och ätit julrester i oändligheten - och visst, delvis har det ju varit så. Men mest har julen och det nya året kantats av sjukdom.

Det har varit magsjuka, ögoninflammationer, urinvägsinfektioner och nu sist flunsa - först jag, nu Pilten. Feber och snuva och muskelvärk. En riktigt jobbig en, jag kan inte minnas när jag senast varit så sjuk att jag haft fyra feberdagar i raken. Oftast blir det bara en.

 

 

Sjukdag med lillmänniskan. Det är just så slappt som det ser ut.

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on  

 

Utöver all sjukdom så har Pilten en lite jobbig fas going on - mer om det senare.

Så kort och gott: borta är mina drömmar om ett lugnt studieavbrott över julen. Jag är tröttare nu än i september då jag började studera. Det bådar inte gott inför nästa vecka då vårterminen inleds. Som en trasa känner jag mig. Och ser ut - jag skulle desperat behöva både färga håret och få det klippt. Att boka frisör känns övermäktigt just nu.

Några ljusglimtar finns det ändå så här på vårvintern: min födelsedag om en månad. I februari har jag också bokat en konsultationstid hos en tatuerare - är mycket ivrig över detta! Och så såklart det som jag och sambon har väntat på i 1½ år nu: Londonresan i mars. Harry Potter on stage. Yes yes yes!

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?

Om att uppfostra söner i ett patriarkat

Jag ser ibland i feministiska sammanhang mödrar till döttrar skriva hur skönt det hade varit att ha söner, ur den aspekten att de inte skulle behöva känna lika mycket av den oro de känner för deras döttrar som måste växa upp i ett patriarkat.

Likaledes ser jag mödrar till söner uttrycka lättnad över att deras barn åtminstone inte går ett förtryck till mötes, utan kommer att få det lättare i livet på grund av sitt kön. Att tanken om att måsta förbereda en dotter för det förtryck som kvinnor utsätts för i vårt samhälle är så tyngande och förtvivlande.

Det handlar förstås inte om vilket kön man föredrar på barnet (utgår jag ifrån!), jag förstår helt klart den här synen. För det är ju så, generellt, att män har flera dörrar öppna och får inte utstå förtryck så som kvinnor gör (sedan drabbar patriarkatet män på andra sätt, förstås).

Men själv känner jag ändå på något sätt annorlunda. Nu har jag så vitt jag vet inga döttrar, utan är snart mor till två söner. Och min allra största skräck och ångest och våndan när det gäller mitt föräldraskap är: hur uppfostrar jag mina söner så att de blir upplysta, medvetna, schyssta män inom ramarna för det samhälle vi lever i? Hur motverkar jag den aggressiva machokultur som möter dem redan när de är helt små, hur motverkar jag könsrollerna som klistras på dem redan när de är några minuter gamla - och sedan förstärks från alla håll, överallt, hela tiden?

Innan jag fick veta att Pilten är en pojke hade jag faktiskt inte föreställt mig att jag skulle få söner. Jag gissar att det beror på min egen uppväxtmiljö: jag hade bara systrar. Det var en självklarhet att om jag får barn så är det flickor. Min första tanke när jag låg där på britsen under det andra ultraljudet, och läkaren konstaterade att "det där ser nog ut som en penis", var: Hur fan gör man? Jag vet hur det är att vara flicka, det kan jag hantera, de verktygen har jag att erbjuda en dotter - men vad gör jag med en son? Hur gör jag? Hur gör man?

Jag vet fortfarande inte hur fan man gör. Jag vet bara att jag redan har "förlorat" på vissa punkter: min son är 2 år gammal och har till exempel redan styrts mot typiskt "pojkiga" intressen, så som fordon.

Jag vet att jag själv i mitt stilla sinne fnyst åt tanken om att föräldraskap är olika beroende på barnets kön (ordet "pojkmamma" till exempel, ryser lite varje gång), men det är ju klart att det har en viss skillnad - pojkar och flickor har helt olika förutsättningar och behöver olika verktyg för att kunna tolka och ta sig an, i bästa fall förändra, det samhälle vi lever i i dag. 

Visst, det handlar i slutändan alltid om individer, det individuella barnets behov av olika typer av föräldraskap. Knappast kommer mitt andra barn att kunna bemötas på exakt samma sätt som mitt första barn, trots att de har likadan kromosomuppsättning. Men samhället, de patriarkala strukturerna, bryr sig inte om individer. Det bryr sig om schabloner - och alla ska prompt in i dem. Det är det jag syftar på när jag menar att kön spelar roll i uppfostran. Skadliga mans- och kvinnomallar ska bekämpas, men på olika sätt.

Och det är väl där jag fortfarande ställer mig frågande. Hur håller jag mina söner borta från den stereotypa mansnormen?

Julie
Publicerad 20.09.2017 kl. 15:41

En fundering kring familjeledighetsreformen, lång som fattigåret

Hälsningar från en valross. Eller nåja, en gravid kvinna i vecka 32. Jag är cirka lika vigulant som ett sjölejon, och för en vecka sedan fick jag ta skeden i vacker hand och skaffa ett stödbälte. Bästa uppfinningen sedan ost, om än en ful sådan.

Vad händer i mitt liv då? Tja, det vanliga. Jobb, studier. Om man menar "just nu" nu nu, så är jag för tillfället mitt uppe i en debatt om föräldraledigheter och hur reformen som planeras träda i kraft 2019 egentligen ska se ut.

Det finns många aspekter att ta i beaktande i en sådan reform: hur länge ska familjer har möjlighet att vara hemma? Vem av föräldrarna ska ha möjlighet att vara hemma? Hur ska det gå med hemvårdsstödet? Hur ska vi ta i beaktande olika familjers specialförhållanden? Barn med specialbehov? Amning? Ska ledigheterna villkoras eller ska familjen fritt få bestämma över fördelningen? Vem gynnas och vem missgynnas?

Personligen skulle jag vilja se en 6+6+6 modell, där båda föräldrar har 6 månader öronmärkta åt sig, och de resterande 6 kan fördelas så som behagar. I praktiken gissar jag att det skulle leda till att mammorna i stor utsträckning stannar hemma i 6+6 månader, och papporna i 6 månader.

För hur vi än tycker om att tänka att familjer fattar beslut om fördelningen av familjeledigheter baserat på deras individuella situation och omständigheter, så har jag extremt svårt att tro att det enda sättet att lösa fördelningen i de allra, allra flesta fall skulle vara att mamma är hemma största delen av tiden. Alla beslut vi fattar är färgade av saker vi erfarit och saker vi lärt oss, medvetet och omedvetet. Och vi är alla uppvuxna i ett patriarkat där könsrollerna är mycket tydliga: mannen är försörjaren och kvinnan vårdaren.

Många som motsätter sig en modell av det här slaget lyfter fram just valfriheten, att öronmärka delar av ledigheterna inskränker på den och gör att familjer inte kan fatta beslut enligt sin situation. Det hörs ofta sägas att orsaken till att det i de allra flesta fallen är kvinnan som tar ut ledighet är för att mannen tjänar mer och hushållet skulle förlora på om han var ledig.

I verkligheten vet vi att det även i fall där kvinnan är den som tjänar mer, är hon den som stannar hemma längre.

I den diskussion jag deltar just nu är det frågan om amning som lyfts som försvar för valfriheten. Finland är i botten vad gäller amningssiffror i Europa, och ledigheterna måste ta hänsyn till ammande kvinnor som inte kan kombinera amning med jobb, heter det. Det gäller framför allt kvinnor som ammar barn över ett år. Många har inte råd att vara vårdlediga och därför är det orättvist att bara 12 av de 18 månaderna i 6+6+6 modellen är tillgängliga för mamman - att de som vill amma längre än ett år tvingas sluta amma bara för att pappa måste få vara ledig.

Men då vet vi också att mindre än en procent helammar sina barn till 6 månader, och en tredjedel av barnen får modersmjölk vid ett års ålder (THL). Här tar statistiken slut, för här tar också Finlands amningsrekommendation slut (i Finland är rekommendationen, avvikande från WHO:s internationella, 6 månader heltidsamning och upp till ett år deltidsamning. Därefter så länge som mor och barn vill). Det är alltså frågan om ganska få som alls ammar sina barn längre än några månader - över ett år kan vi bara spekulera i, men de är nog försvinnande få.

Problemet med kort amning verkar alltså inte korrelera med föräldraledighetens längd, med tanke på att majoriteten av kvinnorna ändå stannar hemma hela sin egen ledighet + hela föräldraledigheten. Så, kommer en förlängning av kvinnors möjlighet att stanna hemma med barnet gagna amningen? Jag tror inte det. Amningen är absolut en viktig sak att satsa på (hallå hej från en som ammade sin 2-åring senast för en månad sedan), men jag tror mer på andra åtgärder än att mammor ska stanna längre hemma; korrekt information på rådgivningarna så att inte amningen tar slut i ett tidigt skede på grund av okunskap och till exempel bättre möjligheter att kombinera amning med jobbet.

Tanken om valfrihet är trevlig: individualiserat stöd för individuella behov. I ett idealt samhälle som inte styrdes av patriarkala normer och kapitalistisk värdesättning av olika typer av jobb (a.k.a jobb i hemmet är värdelöst) hade det säkert också fungerat så. Men så länge vi lever inom de samhällsramar som vi gör så påverkas alla beslut vi fattar här. Vi har matatas och matas ständigt med dessa könsstereotyper och hur mycket många av oss än vill se oss som självständiga, upplysta varelser som fattar självständiga, upplysta beslut, så påverkas vi ju alla av de normer som vi matats med sedan barnsben.

Både på samhälls- och individnivå betraktas det som naturligt att kvinnan stannar hemma och vårdar barn. Det förändras inte om inte attityden på samhällsnivå förändras. Hur gör vi det? Nå, till exempel genom att både mor och far har lika lång öronmärkt ledighet, ergo det är lika självklart att båda vårdar barnen i hemmet under en period. När mamma och pappa lika självklart är hemma fördelas också "risken" jämnare - män och kvinnor blir på sikt en lika stor anställningsrisk.

Det absolut bästa vore ju att leva i ett samhälle där de enskilda familjernas individuella beslut om föräldraledighet inte skulle inverka negativt på samtliga kvinnors position i samhället. Men så länge vi gör det så måste vi styra våra beslut i en riktning som leder mot ett mer jämställt samhälle, mot ett samhälle där inte 99 procent av befolkningens "fria val" innebär att det är kvinnan som stannar hemma med barnen.

 

Julie
Publicerad 14.09.2017 kl. 23:14

Tacka vet jag kalla somrar

Är det här nu närmast som att svära? Nå, jag säger det ändå: Herregud vad jag är glad över att det är en kall sommar.

Varför? För annars skulle jag väl svettas ihjäl. Jag har helt glömt bort hur oerhört värmekänslig jag blir i gravidt tillstånd. Vädrar lägenheten aggressivt, trots sambons protester. Helst av allt skulle jag vilja sova med fönstret öppet, men där sätter han strikt ner foten. Så jag väljer att lägga mig på soffan istället och sova under det öppna fönstret, där de kyliga nattvindarna drar in.

I dag på eftermiddagen, när jag rastade hundarna (en egen och en till låns) riktigt njöt jag när det plötsligt började ösregna. Ah. Det var så svalt och uppfriskande.

Längtar efter höst och vinter, det här är ju alldeles hopplöst hemskt! De 18 graderna utomhus håller på att ta kål på mig. Helst av allt vill jag bo i ett kylskåp. Eller allra minst flytta sovrummet till balkongen. 

Vecka 25+6 och jag är så färdig med detta. Hoppas de sista månaderna går snabbt, snabbt.

Julie
Publicerad 07.08.2017 kl. 18:41

Tumisresa med 2-åring, hot eller möjlighet?

Jag undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet när jag har bokat en resa till Danmark? På resan deltar: jag, då gravid i vecka 29, samt Pilten, 2 år och 1 månad gammal.

Pilten, 2 år och en månad, som just nu verkar ha gått in i en skön trotsålder. Det har hängt i luften, visst, sedan våren, men nu märks den av allt mer: bravuren är att kasta sig på marken och sura och tjura, och vägra följa med när man säger till.

Inte så farligt, kan tyckas, rent objektivt. Men det här med att böja sig ner och lyfta upp, och sedan kånka skrikande och sparkande tvååring när man är gravid är ju inte godis direkt.

Nåmen. Det blir lätt packning och barnvagn med. Månne det inte löser sig.

Julie
Publicerad 02.08.2017 kl. 22:50

Gravidherkkis, eller: Föräldern som försov sig från dagis

Så hände det där som sägs hända alla som har barn i dagis: jag var den dåliga föräldern som hann till dagis precis innan stängning. Och sedan brast det.

Såhär var det: Jag hade haft morgontur och hade således stigit upp redan kl. 03.45. Min obrytbara vana trogen hade jag inte kommit i säng kvällen innan förrän vid midnatt, så när jag kom hemvinglandes av trötthet vid tolvtiden stupade jag direkt i säng. Innan jag somnade ställde jag väckarklockan på 15 så att jag skulle hinna ut med hunden innan det var dags att hämta vid 16.

Vaknar en stund senare och känner mig underligt utvilad. Väckarklockan har inte ringt. Ser att telefonen blinkar grönt, någon har sålunda skickat mig ett meddelande. Slås av omedelbar panik när jag inser att klockan är strax efter 17.

Jag skickar ett panikartat meddelande till sambon om att jag försovit mig, i hopp om att han kanske redan skulle vara på hemvägen - men icke. Han är på gymmet. Jag drar på mig skor och regnrock i all hast och springer, så snabbt min gravida kropp tillåter, till citycykelställningen som till all tur finns nära vårt hem. På vägen ringer jag till dagiset, eftersom jag dels ville meddela att jag nog är på väg, dels försäkra mig om att dom inte ännu har stängt - jag kunde i mitt yrvakna tillstånd inte minnat hur länge de har öppet. Men ingen svarar. Paniken stiger.

Jag hoppar på en citycykel och cyklar så snabbt den tunga cykeln tillåter, trafikosäkert som bara vad, till dagis. Som tur går Pilten i ett sommardagis som ligger betydligt närmre vårt hem än ordinarie, så jag är där på rekordsnabba 7 minuter - normalt tar den cykelresan för mig 12 minuter. Då är klockan 17.24.

Jag springer in på gården där jag vet att de brukar hålla till om eftermiddagarna, men det är tyst och tomt. På vägen till dagis, medan jag cyklade, hade min mamma försökt ringa för vi hade avtalat att jag och Pilten skulle komma på eftermiddagskaffe. I samband med det samtalet, som jag inte kunde besvara, har min telefon hängt sig. Så när jag ser att gården är tom kan jag inte mera ringa. Jag går tillbaka till ytterdörren, tänker att de kanske gått in - det är en regnig eftermiddag - men dörren är låst och huset ligger mörkt.

Paniken stiger. Desperat försöker jag lirka upp skalet på min telefon för att få ur batteriet - det enda som hjälper när den fryser så - men det går inte. Jag är nagelbitare och skalet sitter för hårt. Omöjligt. Ungefär här börjar jag gråta. Jag bankar på dörren, inget händer. Slås av tanken att dagis kanske har ringt barnskyddet, och att det var därför som min mamma ringde? Hon jobbar nämligen med barnskyddsarbete och jag tänkte att hon kanske den vägen fått höra att jag inte dykt upp - och nu tror hon att jag är typ död.

Plötsligt dyker en man upp i portgången. Han talar i telefon och går in mot gården, mot en container där det ligger en hög med tyger. Tydligen klädesplagg som glömts där. En förälder alltså. Desperat avbryter jag honom och ber att han ska ringa till dagiset, om han kanske har ett nummer, att min telefon har hängt sig. Han ser på mig som vore jag helt galen, men slår numret - och får svar. Jag får telefonen och hulkar fram mitt ärende: att jag har försovit mig, att jag inte hittar mitt barn, att var är dom, eller har någon annan tagit hand om honom?

Det visar sig att de trots allt hela tiden varit på gården. Just då när jag kommit inspringande hade de stått bakom en knut, i skydd från regnet, och inte synats. Jag kommer inspringande på gården pånytt och Pilten kommer glad i hågen springande emot. Ungefär här brister det igen och jag hulkar fram ett förlåt, förlåt, förklarar varför jag inte kommit tidigare, att telefonen fryst, att jag försökte ringa men inte nådde fram.

Kvinnan som är den enda ur personalen kvar, en lite äldre kvinna, kramar mig och försäkrar mig om att allt är bra, att det inte är någon fara. Att de nog skulle börja med att ringa föräldrarna ifall ingen dyker upp vid stängning - som är 17.30. Klockan var 17.29 när jag stod där och hulkade i armarna på den här främmande kvinnan. 

På bussen på väg mot min mamma, fortfarande rödgråten och lite skakig, får jag låna en telefon av en man för att ringa sambon - tack gud att jag memorerat hans nummer - för att meddela a) att jag lever, trots att jag dårcyklat, och b) för att be honom meddela min mamma att vi är på väg.

Anländer hos min mamma en stund senare, som av förståeliga skäl varit orolig. Jag berättar hela storyn igen och gråter lite igen. Mamma är snäll och berättar om gången då min brors dagis ringt henne vid stängning och både hon och min brors pappa på grund av ett missförstånd befann sig i Helsingfors. Dagiset låg i Borgå.

Sedan konstaterade mamma: Nu är det nog graviditetshormonerna som spökar.

Och jag kunde väl inte annat än hålla med.

 

Julie
Publicerad 26.07.2017 kl. 21:49

23+0

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Julie
Publicerad 18.07.2017 kl. 06:55

22+6

Strax över halvvägs i graviditeten och redan nu gör det lilla livet där inne sådana volter att jag stundvis tappar koncentrationen - det här trots att jag har moderkakan i framvägg den här gången.

Det är stunder som dessa då det lite harmar att jag inte dokumenterade den förra graviditeten noggrannare med dagbok eller liknande, men jag vill minnas att det var i dessa veckor sist som jag började känna av det första fladdret. Den här gången har det fladdrat sedan någon gång i vecka 15-16, och tydliga sparkar kom med i bilden för ungefär två veckor sedan. De är såpass tydliga att de stundvis känns på utsidan.

I övrigt har den här graviditeten varit mycket lik den förra. Jag har mått illa, men inte spytt, jag har varit avgrundstrött och jag har lågt blodtryck. Den här gången har det huippat lite mer i huvudet på grund av blodtrycket än sist - det ligger och svävar där kring 90/60 - men så länge jag inte börjar svimma är det väl lugnt.

Mest önskar jag att graviditeten snabbt ska vara förbi, för den här gången är jag superobekväm med vad som händer med kroppen. Jag är irriterad över att jag sedan länge har fått skippa normala byxor (de rök redan runt 12e veckan, jämfört med 22a veckan förra gången) och att mina tröjor tänjs ut över magen. Samtidigt är jag så in i attan snål, preggokläder är svindyra och används dessutom under en så kort tid. All den där återfunna bekvämligheten och nöjet med att hitta roliga kläder från i vintras är som bortblåst. 

Känner mig mest lite hängig och glåmig, faktiskt. Även denna gång lyser det där berömda skimret med sin frånvaro, till och med nu i andra trimesterna som ju ska vara den där höjdpunkten. Bah.

Julie
Publicerad 17.07.2017 kl. 09:18

Journalisten som inte skulle ha barn vol. 2

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

 

IMG_20170516_203645

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Julie
Publicerad 11.07.2017 kl. 07:56

Hamster goes Konmari

Efter nästan en månad och många om och men fick jag äntligen min dator tillbaka. Eller för att vara precis: jag fick en helt ny dator. Tydligen hade jag lyckats ha sönder den gamla så ordentligt att den inte gick att reparera (eller för att vara lite konspiratorisk: kanske försökte de reparera, men mokade och hade sönder den ännu mer? De hade ju trots allt beställt reservdelarna redan). Som tur hade jag backupat allt innan jag lämnade in den.

Så nu har jag en splitterny dator - men känner noll entusiasm. Vad har hänt med min materialism? Jag hämtade ut datorn för en vecka sedan, men det var först idag jag orkade ta fram den för att installera, fixa och dona. Mest studiegrejer, då, mail och sådant. 

Det är som om det skett ett skifte här, säkert i och med smarttelefonens intåg. Min allra första egna laptop som jag fick när jag fyllde 18 använde jag dagligen, hela tiden, varje lediga minut. Till allt möjligt och inget - mest inget. Typ minesweep eller de tidiga Harry Potter-spelen till PC. Men de senaste två-tre åren har datorn fått en allt mindre roll i min vardag. Ännu när jag för cirka 6 år sedan flyttade tillbaka till Finland och började jobba på Yle hade jag datorn igång konstant när jag var hemma. Numera är den igång mest då jag behöver skriva en essä. Inte ens för bankärenden behövs den ju mera, allt går att sköta mobilt.

Och mobilen sedan. Har börjat bli mätt. Blir liksom trött i sinnet redan då jag i tankarna lyfter upp den, tänder skärmen och tittar på den, utan att ha någon orsak att göra det. Hela tiden gör jag det, sneglar på mobilen. Men jag orkar egentligen inte alls interagera med den! Har börjat ta lååång tid på mig att svara på meddelanden åt folk, vill liksom inte vara anträffbar hela tiden. Spel har jag så gott som slutat spela. Lyssnar på poddar gör jag ännu aktivt, men that's about it. Resten är bara slösurf i some. Fruktansvärt onödigt.

Överlag är jag ganska trött på prylar. Jag gick igenom en bokhylla härom veckan, en som är fylld med mappar och pärmar, gamla datorlådor och pensionerade laptops - och slängde en hel soppåse full med gamla noter som jag sparat eftersom jag tyckt att jag behöver dem. Noter från när jag sjöng i barnkör. Noter till Blinka lilla på violin. Och gamla skolprov, matematikhäften, hemläxor - you name it. Allt for. Och det var så befriande! Det enda jag sparade var nothäften till violin som är köpta, ej kopierade. Och en liten bunt noter från senare sånglektioner. Ibland har de varit användbara.

Jag vill göra mig av med allt i prylväg. Prylbanta. Bara äga det väsentliga - dvs böcker och spel. Och skivor. Allt annat vill jag helst se att försvinner. Gud vad skönt det skulle vara! Att bara svepa ner allt i en sopsäck och föra bort. Orkar inte ens försöka sälja eller ge bort - vill bara bli av med skiten.

Jag, jag som älskar prylar! Har hur mycket tavara som helst, små figuriner, snäckskal, stenar, random grejer som jag samlat på och tycker att jag behövt. En kan ju undra varför.

Det är min lediga dag idag. Tror jag ska feng shua skiten ut det här stället. Tavara, be gone!

Julie
Publicerad 27.06.2017 kl. 09:27

Poddtips poddtips poddtips!

Tips tips för alla Potternördar, boknördar, filmnördar och (kanske) fanficnördar (kanske, eftersom jag inte kommit så långt än): podden Oh Witch Please.

Jag är så lycklig över detta fynd att jag bara måste dela med mig, för det är så himla himla bra! Jag började lyssna för ett par dagar sedan, helt från början så klart, och har hunnit till bok 6. Det är jäkligt många avsnitt det. Varje stund vill jag bara dra på mig lurarna och lyssna igenom ett avsnitt. Så bra, så bra, så bra! Feminism och normkritik, men också jäkligt smarta och intressanta analyser ur både det litterära och filmvetenskapliga perspektivet. Jag är totalsåld. Framgick det redan att jag är totalsåld?

Den sitter särskilt bra i mitt liv just nu, eftersom jag har halkat in i att nostalgiläsa böckerna igen. Överraskas ständigt av hur mycket jag har glömt, efter att bara ha sett filmerna på repeat när jag behövt min Potter-fix. Så mycket att återuppleva.

Ser framemot att Pilten blir stor nog för Harry Potter. Ska skaffa de illustrerade versionerna till dess. De är sjukt vackra.

Julie
Publicerad 22.06.2017 kl. 23:03

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer