Den duktiga flickan visar sitt tryne

Publicerad 27.10.2016 kl. 00:29

Tentvecka, en miljon inlämningsuppgifter. Så känns det i alla fall.

Den första av dem, som har deadline imorgon, är nu klar men jag tvekar med att lämna in den. Den är för det första nästan dubbelt så lång som uppgiften angav (och den är nedkortad så gott jag kunde utan att förlora det uppgifte krävde) och dessutom har jag en gnagande känsla av att jag har missförstått uppgiften och har skrivit 9 sidor fullständig smörja.

Jag känner så klart igen dessa tankar och känslor, och behov av att överprestera - det är min inre duktiga flicka som lämnar sitt avtryck i kombination med min svaga självsäkerhet. Rationellt kan jag tänka att det nog blev bra och att jo, den är lite lång, men hellre det än för kort - och att jag nog inte är så dum i huvudet att jag skulle missförstå en i slutändan ganska simpel uppgift.

Men då jag inte litar på min rationella sida utan låter överpresteraren tala heter det plötsligt istället att jag de facto är just så korkad att jag inte ens kan skriva den simplaste textanalysen.

Faa-an vad jag hatar att jag är såhär ibland. Dum mot mig själv.

Nu lämnar jag in den bara.

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

I det nya året blir allting gott

Gott nytt och så vidare, och hälsningar från babybubblan! Det lustiga är att jag faktiskt skrev ett inlägg för inte så länge sedan men av någon mystisk orsak syns inlägget inte här.

Nåväl. Allt är väl här, kan ej klaga på annat än en mild förkylning. Efter en veckas gemensam ledighet för hela familjen är vardagen åter här, jag och knyttet hänger på tumis medan sambon är på jobb och Pilten på dagis. Skönt ändå.

Tänkte inte bjuda på desto djupare funderingar än nyårslistan. Så here goes:

2017 var året när jag: gick på Londons gator och försökte smälta att jag - lite överraskande - skulle få ett barn till. Också: året då jag tog banklån och köpte radhus?!

Fem ord som beskriver 2017: London, stress, graviditet, barn, bostadsköp.

Årets höjdpunkt: en förlossning utan dess like, en revansch. Eller kanske var det när vi såg HP and the Cursed Child i London?

Året genom Spotify (klick!): Ja, det blev tydligen en hel del Kent, i avslutningsturnéns efterdyningar. Och 80-talshits.

Årets maträtter: Kött. Sambons har skaffat sig en sous vide-manick och på sitt vanliga maniska vis fullständigt grottat ner sig i det. Det har resulterat i en mängd helt otroliga kötträtter som jag, som inte egentligen är så big on kött, också fullkomligen älskat.

Årets kulturupplevelser: återigen, Harry Potter and the Cursed Child på scenen i London. Sjukt häftig teaterupplevelse, annat kan man nog inte säga.

Årets samhällsfenomen: #metoo, men framför allt #dammenbrister. Otroligt häftig och viktig svallvåg, reaktion, aktion! Jag har inte skrivit om det här så mycket, men nog följt med och också deltagit på andra platformer. Bara att beskåda den kraftvågen har varit mäktigt.

Årets somarminne: Sommaren gick mig faktiskt lite förbi, har inte riktigt några minnen? Väntade och väntade på att den skulle komma - och sedan var det plötsligt oktober.

Årets gimme more: Sömn!

Årets gimme less: Prestationsångest.

Årets utmaning: Som vanligt att sluta ta på mig för mycket. Våren var crazy, med närmare 100% jobb och mer än heltidsstudier som sög musten ur mig totalt. Det, i kombination med tidig graviditet höll ju på att köra mig i väggen. Därför har jag ännu två kurser från i våras som stampar på stället. I år är farten långsam af.

 

2018 blir året när jag: blir Vandabo?!?

Fem ord som kommer beskriva 2018: flytt, småbarn, ledig sommar (!!!!!!!), kandidatuppsats.

Året 2018 höjdpunkt: Måste vara det nya hemmet, helt klart. Längtar ihjäl mig efter vår gula soffa <3

Året 2018 genom Spotify: Troligtvis fortfarande Kent.

Året 2018 maträtter: Rökt kött. Ta texten om sous vide ovan och tillägg sambons löfte om att köpa en rökare att ha på gården, nu vi flyttar ut i suburbia.

Året 2018 kulturupplevelser: ska väl försöka ta mig till biografen. Om inte annat, så för att se uppföljaren till Fantastic Beasts. Och nya Star Wars.

Året 2018 samhällsfenomen: Tänk om Sote-reformen äntligen blir av????? (Det är lite västmetrovarning på detta redan...)

Året 2018 somarminne: Picknick i Vandaparkerna med mina ungar (kela, i pluralis!)

Året 2018 gimme more: Själaro.

Året 2018 gimme less: Stress.

Året 2018 utmaning: Kandidatuppsatsen. Och att faktiskt slutföra alla kurser jag påbörjar nu. Börjar ha ett par stycken som kräver åtgärder, vilka inte är särskilt svåra att göra men kräver resurser eftersom de stressar bara genom att finnas.

Julie
Publicerad 02.01.2018 kl. 13:30

Nerverna

Jag vet, jag har tjatat och tjatat om denna essä i säkert månader nu. Men nu när den väl är inlämnad och imorgon ska tas i bitar på vårens sista seminarium känner jag mig lite nervös och blottad.

Hittils har jag ju lämnat in mina essäer till kursdragare enbart, det är inte något som funnits tillgängligt för medstuderande. Det har varit nervigt nog, känner mig ofta ganska dålig när jag lämnar in nåt (även detta har jag tjatat om in infinitum, ska inte gå in på det desto mer just nu, lovar). Nu är det extra mycket så när också de man gått hela kursen med sitter och läser och har åsikter och ställer frågor som man måste ha kloka svar på.

Nervigt, alltså. Jättenervigt. Och hon som ska opponera är betydligt längre hunnen i sina studier - hon skriver gradu - och jag är bara en första årets studerande. Vad vet jag om någå. Hjelp. Känns helt orimligt.

Nåja, det är nu så det är. Nu ska jag för en gångs skull läsa nåt jag vill, inte nåt jag måst (all kurslitteratur för detta år klart, jihu!). Som vanligt blir det Harry Potter. Min största trygghet och tröst. Bästa verklighetsflykten.

 

IMG_20170421_175141_501
Uppsatsingredienser. Kanske för många.

Julie
Publicerad 04.05.2017 kl. 23:27

Mellanrapport, eller: Avgrundströttheten

Jag vet inte om det är våren eller den plötsligt lite kallare perioden eller bara det att jag är småbarnsförälder som studerar och jobbar 150-200 procent - antagligen det sistnämnda - men gud så trött jag är. Hela tiden. Jag är så trött att jag skulle sova dygnet runt om jag kunde.

Min studiemotivation har för första gången sedan jag inledde studierna i höstas börjat dala. Jag orkar ingenting. Före påsken var jag hemma med den sjuka Pilten i två veckor (först flunsa, sedan magsjuka - ni vet rumban) och efter det har jag liksom inte hittat lusten att knäppa på datorn, öppna eposten och försöka läsa ikapp det jag missat.

Nå, åtminstone framskrider en essä som jag verkligen hoppas ska bli bra. Ska bita in mig i Taivassalos In Transit (tror jag nämnt det tidigare?) med sexualpolitiska glasögon. Patriarkatet, sexualiteten, kvinnans makt över sin egen kropp och lust. Sånt. Tror det blir fenomenalt. Bara jag skulle orka börja skriva.

Däremot har det börjat klia oerhört mycket i bloggfingrarna på senare tid. Det märks ironiskt nog inte här - jag är ofta för trött för att blogga (och just nu har detta blogginlägg fått ligga i ett par timmar, för precis när jag började skriva så började det skjutas i Paris) - men jag hoppas att det ska börja märkas inom en mycket snar framtid!

Att sådant denna gång.

Julie
Publicerad 21.04.2017 kl. 00:10

Vad gör ni? Jag skriver

Jag älskar det faktum att mina kurser väldigt sällan har tenter och väldigt ofta har essäer som slutuppgift. Jag älskar att skriva essäer. Jag är ganska bra på att skriva essäer också, om jag får skryta lite. Och det tänker jag banne mig göra, jag som annars underdriver min egen kompetens.

Nä, men utan att nu alls skryta, så börjar det kännas att jag liksom börjar få grepp om formen. Jag gillar den, essän. Det får vara en kombination av egna reflektioner och analyser, och ett mera vetenskapligt grepp med hänvisningar till andras forskning - men också andras reflektioner och analyser. Det är liksom ledigt på ett stramt sätt. Eller stramt på ett ledigt sätt.

Äh, ni fattar vad jag menar. Ni vet ju vad essäer är, herregud.

Men jag tycker faktiskt riktigt uppriktigt att det är roligt. När andra suckar över att en av våra kurser har en slutessä på 12-15 sidor är jag redan helt eld och lågor över att få bita tag i det projektet. Ska bli vansinnigt roligt, tror jag. Har redan en idé om vad det ska bli av spektaklet. Yes yes.

Nästa projekt som ska påbörjas är ett som involverar In Transit. Och Kate Millet. Sexualpolitiken. Beställde hem den för ett tag sedan och kunde inte låta bli att mysa lite över den här nyare upplagans lite vulgära omslag. (Länk eftersom jag inte förmår mig att lyfta på arslet, hämta boken och ta en bild.)

Tror det blir bra. Bara jag hinner läsa igenom båda. Och kanske någon bok till.

Julie
Publicerad 09.03.2017 kl. 22:52

Nynorsk och Harry Potter

Puuh. Klockan är bara tio och jag känner mig redan helt mörbultad och redo att går och lägga mig. Men det hjälps inte, först måste jag plöja igenom en prosatext på nynorsk.

Jag ska medge, jag var kanske en aning arrogant i mitt förhållande till norskan när jag inledde mina studier. Jag behärskar ju både svenska och danska, och har alltid betraktat norska som en blandning av dessa och upplevt att jag utan problem kan förstå norska i tal och skrift, även om talet inte vill sig (det känns på nåt sätt så tillgjort, som att försöka härma en dialekt).

Och så har det ju varit hittils. Problemet är bara att det sällan har varit nynorsk jag konfronterats med. Därför sitter jag nu här och känner mig som en idiot inför ett språk som liksom känns bekant, klingar bekant, men som ändå i huvudet blir ren rotvälska. Lite sådär som när man tror sig fatta vad ester säger, men när man lyssnar efter lite noggrannare så inser man att det enda estniskan har gemensamt med finskan är klangen i språket. Jag. Fattar. Inte. Någonting.

Men läst ska det vara, och det till imorgon. Men istället för att få det genomläst så att jag kan gå och sova sitter jag och googlar och söker i vetenskapliga databaser efter texter om Harry Potter. Harry Potter och politik. Vi har - i samma kurs som de obegripliga nynorska texterna är till - i uppgift att skriva en essä som ska diskuteras på ett seminarium, om politik i litteratur. Och jag tänker att Harry Potter ju är det klassiska exemplet på litteratur som tar ställning politiskt på alla möjliga sätt. Antirasism och -nazism, diskriminering av minoriteter, hbtq-rättigheter, politisk aktivism, anarkism, demokrati. Tacksamt nog har till och med Rowling själv skrivit om det politiska systemet i Harry Potter-universet. Allt detta leder såklart in på tankar om politik i barnlitteratur överlag; barnböcker med en agenda, alltså. Och vilket bemötande de får. J.K Rowling har ju till exempel anklagats för att indoktrinera barn med homopropaganda (?!?! I know, right?).

Här har jag med andra ord snart botten till en hel avhandling i mina händer. Igen. Det här händer precis varenda eviga gång jag ska skriva en kursessä.

Nå, för att citera en kompis som jag nyligen återfått kontakten med: Anything worth doing is worth overdoing. Harry Potter läggs alltså till på listan över potentiella kanduppsatsteman. Den listan börjar bli helt fasansfullt lång.

För att inte detta inlägg i misstag ska bli en gradu ska jag nu avrunda och återvända till min nynorska. Tackhej.

 

Julie
Publicerad 02.03.2017 kl. 22:13

Nu ska jag vara snäll med mig själv

Jag hoppade av en kurs.

Min inre duktiga flicka skriker och gråter, har dåligt samvete och bannar mig till helvetet, men i själen fick jag plötsligt lite ro.

Jag hoppade av en kurs som egentligen var extra och som lite gick på två andra kurser som är obligatoriska. Tog den för att föreläsaren är bra och för att jag är intresserad av författarskapen som tas upp. Och lovade mig själv när jag anmälde mig att jag hoppas av om det blir för mycket.

Och det blev för mycket. Jag har inga naglar kvar efter de två senaste månaderna. Jag hetsläser igenom roman på roman, men upplevelsen har snarare kunnat liknas vid att hela tiden nästan tappa fotfästet på en löpmatta som går lite för fort än en njutning. Då är det inte roligt mera.

Så jag hoppade av. Och nu ska jag ge mig själv lite beröm för att jag förmådde vara snäll med mig själv. För att jag förmådde notera att det är för mycket för mig nu. För att jag förmådde dra i bromsen innan jag åkte huvudstupa in i väggen.

Bra jag. Nu kanske jag kan få lite längre nätter än de där fyra timmarna som blivit standard sedan studierna började ånyo efter julpausen.

Julie
Publicerad 24.02.2017 kl. 22:45

Materiell lycka

Jag har köpt en ny laptop. En 14" smärt liten 2-1-laptop med touchscreen och hela baletten, med tillräckligt stark processor OCH grafikort för att kunna köra spel vettigt. Den går också att ha som läsplatta, efter som skärmen går att vrida hela vägen mot tangentbordets baksida.

Med andra ord, en arbetsdator - en med ordentligt tangentbord! - en nöjesdator - spel! - en läsplatta och filmvisare all in one.

Jag har behövt det här. Hela hösten har jag i studierna fått klara mig med min lilla, ganska gamla pekplatta som har ett touchtangentbord - sjukt bökigt att skriva långa texter med. Jag har också en laptop, som börjar ha ganska många år på nacken. Den klarar sig inte längre utan att ständigt vara kopplad i laddaren, och så är själva laddkontakten skadad så den ibland tappar. Och tappar den så slocknar den direkt. Den är dessutom ganska otympligt.

I veckotal har jag gått och rättfärdigat detta köp för mig själv - för det var inte en billig dator, ska lovas - och nu kom jag till slut fram till att det är helt motiverat: jag behöver en bra dator att skriva med, och eftersom jag läser väldigt mycket böcker på skärm så behöver jag en dator som är bekväm att ha i famnen. Dessutom: den som spar han har, och nu har jag sparat så länge att det var dags. Dessutom har jag födelsedag på måndag, detta får således vara min födispresent till mig själv.

Det är en Lenovo Yoga 710 Signature Edition, om någon är nyfiken. Snygg, smärt, kraftfull liten laptop. Är nöjd.

Julie
Publicerad 15.02.2017 kl. 15:14

En timme i taget

Det är en kort tid i livet. Det är en kort tid i livet. Detärenkorttidilivetdetärenkorttidilivet.

This too shall pass. Detta mantra mumlar jag för mig själv dagligen. Stänger ögonen, drar ett djupt andetag, slappnar av i axlar och panna, och mumlar: this too shall pass. Det är en kort tid livet.

Ibland tror jag på det mer än andra gånger. Ibland måste det upprepas tills andan tar slut, tills krafterna helt enkelt inte räcker till för att explodera i frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet. Ibland återvänder färgen i ansiktet och det milda, tålmodiga modersleendet omedelbart.

Jag vill inte klaga - vi har det trots allt så himla bra och lätt, jämfört med många andra. Men tempot är hårt, det går inte att komma ifrån. Den typiska dagen just nu innebär väckning någon gång mellan 5 och 7, föreläsning från 10 framåt, sedan jobb till midnatt på det. I säng vid ett, ligger och snurrar till 2, en dålig natt - och de har varit rätt många på senare tid - vaknar Pilten just då man lyckats fånga sömnen. Med god tur somnar han om på en kvart, med dålig tur på en timme.

Pilten prövar gränser. Som alla barn i hans ålder. Vissa dagar klarar jag det bättre än andra, andra dagar är jag inte stolt över min extremt korta stubin. Vissa dagar är jag småbarnspedagogiken själv, andra dagar det ultimata hopkoket av alla styvmödrar, barnhemsförestådare och internatskolerektorer som någonsin porträtterats i sagor och filmer.

This too shall pass. Det är en kort tid i livet. Jag behöver inte för evigt studera 100% och jobba 60-80% samtidigt som jag pusslar ihop en vardag med ett litet barn. Och aijo, en parrelation har jag också som ibland kräver lite uppmärksamhet. Det är inte för evigt. Den tanken klänger jag mig vid för brinnkära livet, min enda garanti för att inte fullständigt tappa greppet.

Julie
Publicerad 05.02.2017 kl. 23:22

Den ångestfyllda kreativa processen

Igår träffade jag en vän från gymnasietiden som jag under åren efter studenten tyvärr tappat lite kontakten till. Jag är en riktigt typisk "hej, det skulle vara kul att ses nån gång, fast på en öl eller lunch!" och så blir det aldrig av-kind of typ. Men efter några veckors försök fick vi äntligen till en lunchdejt.

Min kompis studerar inom det kreativa och så här i slutessä- och tenttider gled samtalet in på processen som hör till när man ska prestera, i synnerhet när det gäller att skapa något nytt från rätt så skrala instruktioner - som en kursessä jag lämnade in i måndags där den enda instruktionen som fanns var att den skulle behandla teman och/eller författarskap som tagits upp i kursen och innehålla en kontext samt textanalys - annars var det ganska fritt. Och som alltid, när jag skriver den typen av uppgifter, är processen en berg-och-dalbana.

Det går från god idé, adrenalinhigh när man hittar en massa bra och relevant källmaterial att använda sig av, och flow när man skriver - till att man halvvägs börjar känna att nä, det här är inget bra. Skit, rentav. Fullständig skit! Men man fortsätter och skriver till slut, läser igenom en gång och tänker att det nog trots allt blev helt okej. Så när man ska sova kommer tviveln - har jag ens förstått uppgiften rätt? Fan också, jag är ju helt dum i huvudet som inte kan deschiffrera en enkel uppgift i en grundkurs! Jag måste börja om. Men man orkar inte börja om, så man korrigerar bara språkfelen och rättar till på de där ställena där någon tanke uppenbart blivit på hälft och sammanhanget är helt ologiskt, och sedan lämnar man in arbetet med en klump i halsen.

Och sen får man tillbaka uppgiften med vitsordet 4½.

Sådär är det för mig varenda eviga gång. Inte bara i studierna, utan också på jobbet. Briljant idé till reportage, börjar dona med iver, får alla intervjuer fixade och gjorda, men börjar tvivla mitt i och ger sedan den färdiga produkten över för sändning med en känsla av att det blir det sista jag gör innan jag får foten - för att senare få beröm för en välgjord juttu.

Nå, innan detta förvandlas till humblebragging (det är farligt nära, jag vet) ska jag berätta varför jag egentligen skriver detta inlägg. Idag har jag nämligen lämnat in en essä som genom hela processen för en gångs skull kännats bra. Hela vägen! Ingen klump i magen när jag lämnade in den heller. Den blev just rätt enligt anvisningarna och till innehållet precis sådan som jag i mitt sinne har planerat i ett par veckor nu. Jag till och med mig själv en liten applåd när jag lämnat in den 9 timmar före deadline. Bra fiilis.

..tills jag skrev dessa ord och slås av tanken: tänk om det är när jag inte tvivlar som jag egentligen gjort nåt riktigt dåligt?

Julie
Publicerad 21.12.2016 kl. 14:35

En tredje bra sak

Jag skrev en helt horribelt dålig tent i måndags. Inte så att själva tenten var dålig - men jag var det. Av de krävda fyra korta essäuppgifterna skrev jag tre, varav ingen blev längre än en A4. En kunde jag svara ganska bra på. Den andra var redan lite ur hatten. Den tredje - där man skulle definiera tre olika begrepp - blev halv, för det tredje av begreppen kunde jag för mitt liv inte dra mig till minnes. Mycket genant.

Var helt säker på att det blir omtent för mig. Helt säker!

Men igår fick vi tillbaka tenterna, och samtidigt vitsorden för hela kursen. Håll i hatten nu: 3 på tenten och 4 i kursen.

Say what?!?!?!?

Jag klagar ju inte, herregud. Men alltså jag känner mig inte alls värd vitsordet. Åtminstone inte tentens - kursvitsordet kan jag nästan gå med på, baserat på en tidigare inlämningsuppgift i kursen där jag gjorde rätt så bra ifrån mig.

Så ja. Jag blev ju minst sagt glad.

Julie
Publicerad 16.12.2016 kl. 15:34

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​