Äckliga, sladdriga påsar

Publicerad 30.05.2016 kl. 13:17

Egentligen ogillar jag att ta ordet projekt i min mun när det handlar om självbild, självacceptans och min kropp. Kroppen, särskilt kvinnans, ses redan som ett projekt, som något som hela tiden måste finslipas, fixas, bantas, tränas, formas till det oändliga. Man får aldrig bara vara.

Men jag har ändå inlett ett projekt. Ett vars mål är att jag lite skulle få börja tycka om mig själv. Inte en dag för tidigt, säger jag bara! Jag har dietat lite halvhjärtat hela våren (fast jag ännu ammar och därmed verkligen inte borde hålla på med kalorirestriktioner. Men ni vet, i en lätt ätstörd hjärna...) och aldrig mår jag så dåligt som när jag dietar.

Visst, jag har väl tappat nåt kilo hit eller dit, men inombords har jag sakta fyllts med självhat. Och jag har sagt det högt, stått framför spegeln och klämt i fläsket och utropat: "fyfan vad äcklig jag är!", skakat på min bröst och kallat dem för "tomma, sladdriga påsar", inspekterat min rumpa och konstaterat att jag behöver "varning för bred last"-skyltar och så vidare i det oändliga. Kort och gott: de allra fulaste, elakaste sakerna som jag tänker, och som jag tror att andra tänker om mig (dessa exempel är från den mildare ändan).

received_10153903948213145

Foto taget av sambon.

Det blir inte bättre av att ropa ut sitt självförakt. Det är en fruktlös jakt efter bekräftelse, för hur mycket till exempel min sambo än står bredvid och gång på gång upprepar att det inte alls är så, att jag inte alls är äcklig utan tvärtom härlig, så hjälper det inte för jag hatar mig själv så innerligt, och mina egna uttalanden matar det hatet.

Därav projekt: tycka om mig själv. I en veckas tid har jag nu låtit bli att säga negativa saker om mig själv, varken om min kropp eller i övrigt (annars brukar jag ganska ofta till exmpel tycka att jag är korkad, fast jag ju vet att det inte är så. Men ni vet, dåligt självförtroende och sådär...) Jag tänker dem fortfarande, men att inte säga dem högt hjälper faktiskt.

IMG_20160521_200859

 

Hittils ett jävligt lyckat projekt - jag blir inte längre nedslagen och ledsen av att se mig själv i spegeln. Jag fylls inte av ångest när jag äter glass. Jag vill inte gråta varje morgon när jag funderar på vad jag ska ha på mig för kläder.

Med andra ord, jag hatar mig själv lite mindre. Redan, efter bara en vecka! Det ni. Kan rekommendera.

Julie
Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?
Bra beslut! Jag har gjort samma pakt med mig själv, har hållit på i ett par månader nu. Min orsak är att jag inte vill överföra någon kroppsförakt eller utseendehets till mitt barn. På köpet har jag märkt hur mycket mer sällan jag faktiskt tänker på hur jag ser ut (i negativ bemärkelse då). Helt fantastiskt! Klart jag tänker negativa tankar ibland, man blir ju galet påverkad av alla svinheta typer på insta, i bloggar, reklam, osv dagligen, men det är ett steg på vägen.
red30.05.16 kl. 16:36
Jo, det var nog en viktig del i det också, att Pilten inte ska påverkas av min kassa relation till min kropp. Hela tiden har jag ju tänkt på det, men inte fattat att jag måste knipa käft också. Nu är han som tur liten ännu, men börjar ändå närma sig året och fattar ju allt mera, så det var på tiden.
30.05.16 16:40
Jag har haft liknande projekt för flera år sen - fast det gällde inte utseende för av nån anledning har jag alltid varit nöjd med min kropp. Men alltså annat. Och det har gett mig jättemycket mera energi och drivkraft när jag inte dissar mig själv eller ber om ursäkt så mycket. Men i början var det svårt, jag trodde jag skulle bli urslapp och aldrig lämna soffan om jag slutade med den negativa inre monologen! Jag gick då i terapi och det var kanske det viktigaste med terapin att jag vågade lägga av med att vara så självkritisk. Lycka till med ditt projekt!
Fager Dam30.05.16 kl. 16:36
Ja, det är ju en underlig grej det där, att man dissar sig själv hela tiden. Ingenting blir ju bättre av det, liksom. Man blir inte bättre på något man gör om man bara tycker skit om sig själv hela tiden. Och ändå håller man på.
30.05.16 16:42
Heja heja! Verkligen bra gjort och bra skrivet också! Det där är något jag själv borde bli bättre på. Det är så lätt att häva ur sig en massa negativt om både sig själv och sitt utseende, och det ger ju ingen bra bild åt det lilla barnet. Dessutom skulle vi nog alla må bättre av att sluta nedvärdera oss själva hela tiden!
Milla05.06.16 kl. 01:12
Tack! Ja, det går ju av bara förbifarten. Någon visar en bild de tagit på en och man säger "usch!" Jag mår tusenfalt bättre av att inte prata fult om mig själv, och märker också att jag nu tänker allt mindre på hur jag ser ut. Mycket bra.
06.06.16 12:46

Kanalsurf kan förstöra en dag

Jag gillar i regel morgonturer. Man tror man ska dö en smula när klockan ringer 03:45 och man själv kom i säng så sent som vid midnatt, men adrenalinet kickar in och man anländer till jobbet full av energi. Den energin är falsk, naturligtvis, den tar slut kring åtta och sedan är det bara utför. Men så länge kicken varar är det super.

Kicken börjar med hundpromenaden där cirka 4, ett kort varv bara. Frisk luft, ofta lite vind, men tyst och stilla. Det är släckt i alla fönster ännu den tiden. Också i de bostäder där någon är vaken hålls lamporna av respekt för övriga familjemedlemmar släckta. Så fungerar det. Denna morgon inget undantag.

Och sedan taxiresan. Den där i Finland så tacksamt tysta, nästan lite heliga stund när man susar genom den ännu sovande staden och i öst ser man himlen långsamt ändra färg. Majoriteten av chaufförerna förstår att inte ställa alltför många frågor så tidigt på morgonen, och sällan är radion på heller. Om den är så är det mjuk pratradio eller musik i lågtempo på svag ljudnivå. Tyst, mjukt, som att vara inbäddad i bomull i hybriden vars motor automatiskt slocknar vid trafikljus. Man anländer mjuk och pigg till redaktionen, redo att ta sig an dagens nyheter.

....och så finns det mornar som idag då allt annat klaffade utom just taxin. Taxichauffören var för det första glad. Han hälsade glatt. Jag är annars en vän av vänlig service, men så här tidigt på morgonen kan jag verkligen uppskatta finländarens tysta, surmulna sätt. Inga onödiga ord. Men inte den här, han var glad. Radion hade han igång, på förfestvolym, och det hoppade från Jethro Tull till Bonnie Tyler i takt med att chauffören tröttnade på en låt och bytta kanal. Aldrig hörde vi en låt till slut, hela tiden bytte han, bytte, bytte, bytte. En radiokanalsurfare värre än en kräsen tonåring som hatar Vega.

Bomullen uteblev. Energinivåerna började sina redan vid sju. Nu, vid 13:30, borde jag orka läsa och sedan hållas vaken igenom en två timmars föreläsning. Och sedan hämta Pilten, laga mat och tvätta kläder.

Vilken skillnad en liten taxiresa kan göra.

Julie
Publicerad igår kl. 13:35

Medelklassen shining right through

Mitt i vårt vardagsliv som är studier, heltidsjobb, dagishämt och -lämn och hundpromenader har vårt hem förfallit i ett kaos. Jag och sambon har alltid varit lite stökiga av oss men nu är det extremt. Tiden räcker inte till, och när tid för omväxlingens skull finns så är det orken som tryter. Energierna är slut också de små stunder då det inte finns större måsten än att knäppa på tv:n.

Jag kommer på mig själv med att fundera på städhjälp. Anlita en städare som kommer, säg, två gånger i månaden och röjer upp, sammsuger och tvättar. Känner å ena sidan att detta är en ypperligt ypperlig idé och samtidigt att det är så äckligt övre medelklass att jag lite vill spy på mig själv.

Men vad gör man? Vi är utan överdrift utmattade. Bra att vi orkar komma ut och promenera på veckosluten så att Pilten också får lite luft när han inte är på dagis. Det börjar mer och mer kännas som en bra idé, och inte är det fasansfullt dyrt heller.

Eller nå, det finns ju olika prisklasser. Jag vill inte att någon ska jobba för slavpriser heller. Det känns till exempel liiite suspekt med de företag som tar typ 20€/timme. Vad får deras anställda i lön? En del av pengarna måste ju rimligtvis också gå till annat än bara själva städpersonalens timlön. Kemikalier, städartiklar, transport, skatter. Sånt. Lokaler? Jag vet inte.

Jaja. Får undersöka vidare. Om någon har ett bra tips tar jag gärna emot.

Julie
Publicerad 23.04.2017 kl. 23:00

En hel påse chips

Lördag kväll som lördagskvällar borde vara: lediga. Sambon är ute och svirar, Pilten sover, hunden sover. Jag har en hel påse chips med dip för mig själv (live fat, die yum osv) och Stig Larssons Autisterna framför mig (inte lika yum).

Det kunde vara värre, med andra ord. Mycket värre.

Jag har den senaste timmen suttit och filat på ett inlägg om könsidentitet och -normer, men efter ihärdigt skrivande kom jag fram till att jag nog måste låta tankarna muhi lite ännu. Jag vet hur jag tänker, det är i formuleringen av mina tankar och åsikter som det ännu lite brister. Det blir för långt och omständigt. Eftersom diskussionen om könsidentitet och konstruerade kön även innefattar transpersoner blir det extra viktigt hur jag formulerar sig så att jag inte går och möläyttär något som är okänsligt, felaktigt eller helt enkelt cis-von oben. 

Så det får bli till en annan gång. Till en gång då jag inte är supertrött och mest har chips och Autisterna på hjärnan.

Julie
Publicerad 22.04.2017 kl. 23:51

Plötsliga minnen från en avlägsen barndom

Vet ni den där känslan när man plötsligt, ur det blå, slås av ett minne från barndomen? "Herregud", tänker man, "det där har jag inte tänkt på på så länge!" Så länge, att man nästan undrar om det är faktiska minnen eller om man har drömt. Om man minns faktiska människor eller om de är fantasifoster.

Vissa minnen är så jättetydliga och sådana som man återkommer till. Som den om när jag insåg att min pappa inte vet allt (jag frågade hur man bygger en bil, pappa svarade att han inte vet. Världen rämnade). Andra minnen är... mjukare. Fragmentariska. Höljda i en overklighetskänsla.

Idag slogs jag av ett sådant minne, ett dunkelt och dammigt ett, som jag undrar om inte har legat i dvala sedan minnet föddes. Eller minnena, de är ett sammelsurium kring ett visst tema. Eller en viss person, egentligen.

Jag har glömt hans namn, men jag vet att han var turkisk. Vi var jämngamla, bodde i samma radhusområde. Han hade en bullrig familj, många syskon. Glada föräldrar. Det bodde ganska många turkar i just det radhusområde som vi bodde i, i en liten småstad i Danmark, norra Själland. Tidigt 90-tal.

Han samlade på kinderäggsfigurer. Ni minns de där klassiska, krokodiler och flodhästar av olika slag. Kanske pingviner också. Han hade en jättesamling. Och han kunde böja spikar med sina bara händer, jag minns att jag var så oerhört imponerad!

Men inte tillräckligt imponerad för att minnas vad han hette. Inte tillräckligt imponerad, uppenbarligen, för att upprätthålla kontakt också efter att jag och min familj flyttade därifrån, till Helsingfors. 

Jag slås av en undran över vem han egentligen var, den där pojken som jag var så imponerad av. Vad gör han idag? Sannolikt är ju att han fortfarande lever. Bor han kvar i samma by eller har han flyttat, kanske till Köpenhamn? Eller utomlands? Har han familj, barn? Vad är han till yrket?

Minns han mig?

Julie
Publicerad 21.04.2017 kl. 19:14

Mellanrapport, eller: Avgrundströttheten

Jag vet inte om det är våren eller den plötsligt lite kallare perioden eller bara det att jag är småbarnsförälder som studerar och jobbar 150-200 procent - antagligen det sistnämnda - men gud så trött jag är. Hela tiden. Jag är så trött att jag skulle sova dygnet runt om jag kunde.

Min studiemotivation har för första gången sedan jag inledde studierna i höstas börjat dala. Jag orkar ingenting. Före påsken var jag hemma med den sjuka Pilten i två veckor (först flunsa, sedan magsjuka - ni vet rumban) och efter det har jag liksom inte hittat lusten att knäppa på datorn, öppna eposten och försöka läsa ikapp det jag missat.

Nå, åtminstone framskrider en essä som jag verkligen hoppas ska bli bra. Ska bita in mig i Taivassalos In Transit (tror jag nämnt det tidigare?) med sexualpolitiska glasögon. Patriarkatet, sexualiteten, kvinnans makt över sin egen kropp och lust. Sånt. Tror det blir fenomenalt. Bara jag skulle orka börja skriva.

Däremot har det börjat klia oerhört mycket i bloggfingrarna på senare tid. Det märks ironiskt nog inte här - jag är ofta för trött för att blogga (och just nu har detta blogginlägg fått ligga i ett par timmar, för precis när jag började skriva så började det skjutas i Paris) - men jag hoppas att det ska börja märkas inom en mycket snar framtid!

Att sådant denna gång.

Julie
Publicerad 21.04.2017 kl. 00:10

Det största stressmomentet är barnvakterna

Det finns ingenting som ger mig så gråa hår och så hårda klumpar i magen som när jag tittar i kalenderna och inser att jag måste jaga efter en barnvakt. En sådan dag ligger framför oss inkommande vecka och jakten är i full gång.

Vi har ändå tur, jag har oerhört många som jag kan tillfråga - mina föräldrar, flera syskon, flera vänner som jag vet att ställer upp bara de har möjlighet.

Men det är så svårt att fråga. Varför är det så svårt att fråga? Det hänger säkert ihop med kärnfamiljsidealet. "Varför skaffade du barn om du inte klarar av att sköta dem själv?" - hur många gånger har man inte sett den frasen i diverse kommentarstrådar på familjeforum?

Jag vet att jag också till personligheten är en sådan som drar sig för att be om hjälp. Jag är de facto urusel på att be om hjälp - se bara på hur oerhört länge det tog för mig att få terapin igång. Jag vill själv klara mig själv - och det är så dumt.

Jag är stadsmänniska through and through, men ibland kan jag sakna en mera kollektiv syn på barnuppfostran och -skötsel. "Det krävs en by" och så vidare. Det är ju egentligen ett helt nytt påfund, det här att föräldrarna till barn ensamma ska sörja för sina barn utan hjälp av andra utifrån. Men vilken donarfamilj där båda föräldrarna är i arbetslivet klarar av småbarnsåren utan hjälp utifrån? Kanske de som aldrig jobbar skift. Högst.

Behovet av att vara fler än två involverade i skötseln av barn finns kvar, men kulturen dikterar annat. Följaktligen sitter jag här och ser på den massiva krock senare i veckan i kalendern: jag på kvällstur, sambon på en resa till London över dagen på kort varsel med mycket sen hemkomst, ingen som sköter Pilten - och tänker: fan också, fan också, måste hitta en barnvakt. 

Och jäklar vad det tar emot.

Julie
Publicerad 02.04.2017 kl. 20:52

Synestesi, eller: Min vecka är en spiral

För några år sedan, då när jag studerade i Piteå, gick jag en kurs i ljudeffekter. Det var lite teori - hur ljudsättning av film och ljudteater, till exempel, går till och hur ljud inte alltid motsvarar verkligheten eftersom åskådaren/åhöraren förväntar sig något annat - och så var det praktik. Skapa ljudeffekter utifrån en lång rad uppgifter.

En av uppgifterna har blivit särskilt starkt i minnet för mig, eftersom den fick mig att öppna upp ögonen för att sättet jag upplever ljud antagligen skiljer sig från majoriteten. Jag upplever nämligen att ljud har färger.

Uppgiften gick ut på att skapa ljudeffekter åt färger, och det tycke jag ju var en simpel och självklar uppgift: gult är fågelkvitter, brunt är vattenporl, blått är en hjärna som rinner ut över asfalten. Förutom att den inte alls var självklar för de andra, och mina ljud var än mindre självklara för dem. Brunt en porlande bäck? Snarare blått, sades det. Jag kände mig förvirrad och de andra säkert också.

Jag förklarade då att det för mig var alldeles självklart att det är just de här färgerna som ljuden avser, varpå en kurskamrat sa: har du hört om synestesi?

Det hade jag inte, men ju mer jag läst mig in på det, desto mer övertygad är jag om att det är det jag har. Synestesi.

Det innebär att en del av sinnena på sätt och vis går i kors. Vanligast är att man upplever att bokstäver och siffror har färg, eller att man hör musik eller andra ljud som färg. Man kan också smaka färg eller uppleva att till exempel känslor har färg. Alltid finns det inte heller färg, utan det är något annat som samspelar. I en grupp jag är med i på facebook delades igår kväll denna artikel, och en sjukt intressant diskussion om hur människor med synestesi uppfattar världen bröt ut. Kunde inte låta bli att lägga mig i heller.

Det som gick upp för mig igår, i den här diskussionen, var att det sättet som jag gestaltar tid på också faller inom ramen för synestesi. Det tyckte jag var skumt, jag trodde det var allmänt att man har någonslags inre illustration av tiden. Väldigt många som deltog i diskussionen hade särskilda mönster och färger som de såg tiden som, och jag insåg att det jag upplever liknar det många av synesteterna i tråden beskrev.

Eftersom det är så himla svårt att klä i ord gjorde jag små skisser, som jag tänkte dela med mig av här också.

IMG_20170330_225510

 

Århundraden, år och veckor är på sätt och vis spiraler. Nutiden ligger högst upp, till höger, och dåtiden formar en mjuk spiral mot vänster. När det gäller århundraden har de också färg. 1700-talet är gult, 1800-talet brunt, till exempel. 1600-talet typ orangerött. Det går att zooma in på ett århundrade, då räter spiralen ut sig på samma sätt som när man drar ut ett lockat presentband. Om ni fattar vad jag menar.

 

IMG_20170330_225405

Veckorna är lite lika. Den aktuella veckan samt framtiden är lineär, men det förgångna formar en spiral mot vänster. Mellan söndag och måndag finns ett tjockt streck.

Teckningarna är dåliga, det ser inte riktigt ut sådär. Egentligen är jag liksom inne i tiden. Men de visar någorlunda idén, strukturen.

Jag fattar ju att det jag skriver och säger låter helt wacko. Eller vad säger ni om jag säger att jag för mitt inre öga ser färgprickar mot en mörkblå bakgrund som glider från vänster till höger när jag hör musik? Jag ser det själv, när jag skriver ner det så här - och när jag, som igår, sitter och diskuterar med andra som har liknande och ännu mer wacko sinnesintryck - att det låter fullständigt vansinnigt. Men så här upplever jag det.

Det är faktiskt lite som Diandra säger i artikeln länkad ovan, att man lite ogärna talar om det. Det låter lätt som om man gör sig till, gör sig speciell. Men jag tycker fenomenet är sjukt intressant så efter gårdagens diskussion på fb kunde jag inte låta bli att glänta på synestesilocket även här. Kanske inte så mycket det med ljud och färg, det känns egentligen ganska trivialt, men framför allt det här med gestaltning av tid och tidsbegrepp - det tycker jag är spännande!

Hur ser tiden ut för andra människors inre öga? De som inte har en sån praktisk spiral som jag, hur håller de reda på allting?

Julie
Publicerad 31.03.2017 kl. 23:02

Fotrapport, Londonrapport, Harry Potter-rapport

En kort hälsning här från soffan, där jag just nu sitter parkerad och egentligen borde läsa en text från 1600-talet. På fötterna har jag två små fotformade plastpåsar innehållandes gud-vet-vilka-kemikalier, med målet att bli av med smärtsamma förhårdnader som jag gått runt med sedan förra sommaren då jag dallade runt i ett par skor som jag borde ha insett att var dålig för mina fötter.

Nåväl. Det hettar så där skönt, vilket säkert betyder att mina fötter de två kommande veckorna långsamt kommer att flagna, vittra och så småningom bli babylena och cirka två skostorlekar mindre.

Eller så händer inget och jag har precis kastat 20e i brunnen. Vi får väl se.

Men det var egentligen inte en rapport om mina förhårdnade fötter som jag ville avge, utan mera ett hej! Jag lever ännu, och orsaken till tystnaden stavas kort och gott: London.

Japp, den i 1½ år mycket efterlängtade Londonresan blev ju äntligen av! Från början skulle vi resa tillsammans med sambons bror som bor i Stockholm, som köpte teaterbiljetter samtidigt som vi, men sedan råkade det sig att de fick barn här för en knapp månad sedan. Världen är just så liten att det råkade sig att de teaterbiljetterna hamnade i händerna på Ellen. Kul att råkas!

Någon längre reseskildring orkar jag inte med, men här kommer höjdpunkterna:

1) Harry Potter and the Cursed Child del 1 och 2 - herregud herregud herregud herregud!!!!! Finns det ännu en tillstymmelse till biljett kvar till detta mästerverk och du har den minsta lust att se den - gör det, för fan. Gör det bara. Det var den häftigaste teaterupplevelsen... Någonsin? Tror faktiskt det.

2) Warner Brothers studio tour. Jäkligt snygg utställning med mycket intressanta detaljer om filmerna och produktionen av dessa. Must för alla Harry Potter-nördar. Köpte sedan upp halva giftshopen.

3) Walthamstow. Vi bodde i den nordöstra delen av London, vid ändan av Victoria line, i ett viktorianskt hus. Området var helt ljuvligt, fullt av lokalt liv, småbutiker och en helt ljuvlig pub som vi kom att besöka varje kväll under vår vistelse. Allt där var bara så himla... genuint. Helt underbart.

I övrigt dallade vi mest runt i Soho, åt mat och drack öl. Vi tog oss också en tur via Big Ben, genom St. James's Park och förbi Buckingham Palace, men vi konstaterade ganska snabbt att vi inte riktigt orkade med den enorma mängden turister, så ganska kvickt letade vi oss tillbaka till Sohos smågränder. Nu ska jag inte komma och påstå att det inte rör sig mycket turister även i Soho, för det gör det så klart, men inte i samma volymer eller på samma sätt - eller ens samma typ av turister.

Så att sådant. Nu är vi hemma. Lite trötta. Längtar tillbaka men är såklart glada över att ha återförenats med vårt lilla barn. Vardagen kallar åter.

Julie
Publicerad 19.03.2017 kl. 22:57

Öronmask

Den här har snurrat i mitt huvud ända sedan igår kväll, all thanks to en kursuppgift.

 

Varsågod, nu slingrar den genom din örongång och in i din hjärna också!

Julie
Publicerad 10.03.2017 kl. 14:52

Vad gör ni? Jag skriver

Jag älskar det faktum att mina kurser väldigt sällan har tenter och väldigt ofta har essäer som slutuppgift. Jag älskar att skriva essäer. Jag är ganska bra på att skriva essäer också, om jag får skryta lite. Och det tänker jag banne mig göra, jag som annars underdriver min egen kompetens.

Nä, men utan att nu alls skryta, så börjar det kännas att jag liksom börjar få grepp om formen. Jag gillar den, essän. Det får vara en kombination av egna reflektioner och analyser, och ett mera vetenskapligt grepp med hänvisningar till andras forskning - men också andras reflektioner och analyser. Det är liksom ledigt på ett stramt sätt. Eller stramt på ett ledigt sätt.

Äh, ni fattar vad jag menar. Ni vet ju vad essäer är, herregud.

Men jag tycker faktiskt riktigt uppriktigt att det är roligt. När andra suckar över att en av våra kurser har en slutessä på 12-15 sidor är jag redan helt eld och lågor över att få bita tag i det projektet. Ska bli vansinnigt roligt, tror jag. Har redan en idé om vad det ska bli av spektaklet. Yes yes.

Nästa projekt som ska påbörjas är ett som involverar In Transit. Och Kate Millet. Sexualpolitiken. Beställde hem den för ett tag sedan och kunde inte låta bli att mysa lite över den här nyare upplagans lite vulgära omslag. (Länk eftersom jag inte förmår mig att lyfta på arslet, hämta boken och ta en bild.)

Tror det blir bra. Bara jag hinner läsa igenom båda. Och kanske någon bok till.

Julie
Publicerad 09.03.2017 kl. 22:52

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer