Vart försvinner bilderna?

Publicerad 18.02.2016 kl. 13:43

Äsch, det verkar inte fungera att embedda bilder från flickr längre, eller ser du bilderna ett och två i inlägget innan?

Jag ser iaf inte, varken i chrome, firefox eller explorer. 

Underligt.

Uppdatering: bytte ut dem mot bilder från instagram, i väntan på svar från ratatahållet. Att ifall nån tycker jag verkar helt mysko när bilderna ju klart och tydligt är där.

Uppdatering igen 15:46: Hurra hurra! Problemet löst! Eller nästan, i alla fall. Det visade sig helt enkelt vara flickr som suger. En liten ändring i embed-koden löser problemet.

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

Som prao pånytt

Har ju börjat med ett nytt jobb den här veckan, på programmet Radiohuset som går mellan 14 och 17 måndag till fredag i Radio Vega.

Eftersom jag ska fungera som inhoppande programledare, vid sidan av reporterdonet, så sitter jag med i studion idag och följer med sändningen. Det är som att vara prao eller praktikant igen - båda har jag gjort här på Yle f.ö. - sitta vid sidan om och iaktta. 

Nu är det redan över 10 år sedan jag första gången satte min fot i radiohuset i Böle. Man kan väl i sanning börja kalla mig för en evighetsprao. De bjöd hit mig en gång - och sedan blev de aldrig av med mig igen.

Julie
Publicerad 25.02.2016 kl. 16:14

Mätt på idioti

Detta sociala mediers tidevarv har verkligen gett röst åt människor som inte tidigare hörts. På gott och ont så klart, men just i dag önskar jag bara att alla idioter sku HÅLLA KÄFTEN OCH LYSSNA NÅN GÅNG.

Ta nu till exempel fallet Kesha. Hon har anmält sin producent för sexuella trakasserier och vill komma ur skivkontraktet, men se nej, den gubben gick inte, tyckte domstol. Så nu tvingas hon vistas i närheten av en person som får henne att må så extremt dåligt. Mer om fallet här.

Det gläder mig att många har engagerat sig och höjt sin röst för henne (bland annat Adele på Brit Awards igår, men också privatpersoner deltar i den enorma SoMe-stödkampanj som dragit igång sedan domen föll) - och lika mycket som den enorma solidariteten gläder så gör den andra sidan mig så himla himla ledsen.

Män. Jaja, "inte alla män" osv. Men vet ni vilka det är som sitter och skriver kommentarer om att Kesha ljuger och ska ta sig samman? Män. Så gott som uteslutande.

"Inte alla män", ropar männen förtvivlat varje gång man talar om sexuellt våld. "De flesta av oss är faktiskt schyssta!" Jaha. Var är ni nu då, alla schyssta män som behandlar kvinnor så bra? Varför är ni mer benägna att tro på mannens oskuld än på offret till ett brott? 

Jag kastar över bollen till Nina Campioni på Elle, som visserligen riktar sig till männen inom musikbranchen, men ändå, hon formulerar det så himla bra.

"But there is one thing missing. The men. Where are you? Why is it, that everyone in Kesha’s corner is female? Why is it, that in 95% (based on my own, to be fair, not perfect mathematical statistic, but I’m pretty sure I am counting low here) of the support on social media comes from other girls, women, ladies and grannies?

Where are all the MEN?"

Ja, man kan ju undra. Istället läggs det energi på att först förlöjliga Kesha och sedan dra till med någon "men männen då? Män blir faktiskt också våldtagna hallåå". (Ja, män våldtas också och ja, det är såklart ett problem. Här kan vi dock minnas att de aldra flesta våldtas av andra män. Men varför den problematiken är relevant att lyfta när man talar om något annat är beyond me. Eller nä, egentligen inte - det handlar ju bara om att deraila diskussionen.)

Och sedan stöter man på Sannfinländarnas ungdomsförbund och deras kampanj som går ut på att det bara finns flickor och pojkar, allt annat är de onda feministernas hittepå för att förstöra samhället, eller vad det nu är de tror att feminister sysslar med. Som tur var Seta snabb på bollen och kontrade.

 

 

Sukupuolen moninaisuus on totta ja aivan jokaiselle kuuluu oikeus ilmaista sukupuoltaan haluamallaan tavalla - myös perifeminiinisesti tai -maskuliinisesti. #olesinä ylpeästi!

Posted by Setan nuoret on Thursday, 25 February 2016

 

Vissa dagar, vet ni, vissa dagar vill man bara önska bort hela internet och gömma sig under täcket.

Julie
Publicerad 25.02.2016 kl. 13:33

Äntligen, tandhelvete

Tredje gången gillt (eller tekniskt sett femte) - äntligen är det här tandhelvetet klart! Mycket riktigt landade den slutliga räkningen på över 1000€. Tack mormor, säger jag bara.

Sedan jag kom ut ur tandläkarstolen i morse har jag inte kunnat låta bli att titt som tätt ta en titt i spegeln på den nya plomben. Den är så jävla snyggt gjord! Ser helt riktig ut, med yttexturer och allt. Det enda som skiljer den från övriga tänder är färgen, den är mycket vitare än allt annat.

Det här jämfört med den andra rotbehandlade tanden jag har, som inte ens när den var ny såg riktigt riktig ut. Den fick mest en propp på plats och sen formades den så att den passade i bettet. Numera är den helt nedsliten av min nattliga tandagnisslan.

Jag är mest glad att det nu är över och jag inte behöver pussla med tandläkartider. Jag har helt tillräckligt på gång som det är.

 

2016-02-25_10-41-40

 

I övrigt då? Tja, känner mig faktiskt ovanligt snygg i dag, trots sminklöshet och blekhet. Har nästan till och med börjat tycka att jag klär i att vara blek i ansiktet, det är nåt med de där svagt rosa kinderna.. Nåja. Blekheten förstördes av att jag inte kunde låta bli flickrs filter. Att kukkuu!

Julie
Publicerad 25.02.2016 kl. 10:44

Ett eget rum

Det ska medges, på veckoslutet blir det lite tyst i bloggen. Det beror på att jag är ett barn av min tid: jag använder helt enkelt inte dator längre när jag är hemma. Min fina laptop står och dammar under blombänken i köket, sedan mitt arbetsbord blev balkongsmöbel i somras. 

Hemma sitter jag i regel med mobilen, och även om det går att blogga med mobilen så känns det ärligt talat lite bökigt. Så det blir sällan av.

Men hej, nu är jag på jobb och här kan man ju faktiskt mellan varven titta in lite! Denna vecka får jag sitta i ett helt eget rum - lyxigt så det förslår, minsann! Jag har aldrig tidigare fått sitta själv, alltid jobbat i öppet landskap.

IMG_20160223_104942

Har sällskap av en lustig robottyp, annars är det bara jag och krukväxterna. Ingen trådtelefon, dock, vilket är lite synd. Jag älskar att ringa samtal med dem, faktiskt! Saknar lite tiden då vi hade trådtelefon hemma. Den föll bort 2005 när vi flyttade till Borgå. Mamma sade upp abonnemanget och tog aldrig något nytt. I det skedet hade vi alla förstås redan egna mobiler, så varför skulle hon? Men ändå. Saknar.

Julie
Publicerad 23.02.2016 kl. 15:21

Mitt barn har slagit huvudet

Jag är världens sämsta förälder.
 
Pilten satt på pottan i badrummet i allsköns ro imorse. Vi har börjat låta honom sitta där alltid nu och då i samband med blöjbyte sedan han började kunna sitta stadigt. 
 
Plötsligt, innan jag hann reagera, böjde han sig ner, vurpade och landade på kakelgolvet med ansiktet före.
 
Han grät som han aldrig gjort tidigare, gällt. Han blev högröd i ansiktet. Och snabbt som attan steg en enorm blåröd bula i pannan. Jag hann tänka att det säkert är hjärnblödning - och visst ser hans näsa helt bruten ut?
 
Två minuter senare fick han syn på sin spegelbild och började skratta. Bulan lade sig genast lite. Men där är den, och enligt vårdpersonen i rådgivningstelefonen så lär han under dagen få ett redigt blåmärke i ansiktet.
 
Allt gick ju bra - vi ska bara hålla ett öga på eventuella hjärnskakningssymtom - men jag känner mig usel. Jag har ju tänkt tanken många gånger när han suttit där, att tänk om han faller? I min worst case scenario-hjärna har hand skalle omedelbart spräckts och läckt ut över badrumsgolvet. Så illa var det ju inte, men ändå. Varför hann jag inte fånga upp honom? Jag såg det ju hända! Jag var alldeles där och hade ögonen på honom - och ändå var olyckan framme.
 
Det är väl kanske just det. Oberoende hur mycket man försöker skydda, hur nära eller alert man än är, så händer sådant. Jobbig tanke.
Julie
Publicerad 21.02.2016 kl. 13:56

Happy birthday to meeee

Sedan jag vaknade imorse har födelsedagssångerna från min barndom spelat i huvudet. I vår familjs födelsedagstraditioner har vi väckt varandra med sång, presenter och morgonmål på sängen. Det trista med att bli vuxen är att det sällan är som när man var barn.

Nå, morgonen var inte helt pjåkig ändå. Sambon hade gräddat croissanter och handlat apelsinjuice. Visserligen fick jag vakna till väckarklockan som vilken annan vardagsmorgon, men nu har jag ju ett barn som man så småningom kan indoktrinera i de gamla traditionerna.

Och i brist på att andra sjunger åt en så kan man ju alltid sjunga själv. Eller använda sig av youtube.

 

 

Nåjo, det här var ju en gräslig version från nåt barnalbum. Bäst är det när ens familj i femton olika tonarter och morgonhesa röster sjunger. Ack, att få vara barn igen.

Julie
Publicerad 20.02.2016 kl. 09:42

Hej och godnatt

Hejhej från hemmet! De små fåglarna sjöng att det nu borde gå att mobilblogga bättre, så here goes!
 
Som den sista människan i hipstervärlden har jag idag köpt chiafrön för att kunna tillreda mig en trevlig liten chiapudding. Var så såld på varan att jag åt en liten (halvfärdig) portion smaksatt med lakritspulver - ooo! Varför har jag inte ätit detta tidigare?
 
Säg det, den som vet. Till morgondagen står en med vaniljsmak och drar just nu. Cant wait.
 
Nå. Det börjar vankas läggdags i vårt hushåll. Jag hade gärna gått och lagt mig för länge sen men Pilten är en kvällsmänniska. Han drar i regel en tupplur på en timme eller två mellan nån gång mellan 7 och 11, och sen vakas det varierande länge. Själv sku jag helst i säng före midnatt, men de kvällar som den där tuppluren blir sen är det bara att glömma.
 
Tack och godnatt nu. Måste ju vara pigg till morgondagens Lördax och FÖDELSEDAG. Jeje.
Julie
Publicerad 20.02.2016 kl. 00:25

När man är fullständigt oförberedd

Det roliga med att vara frilansare, och därmed hoppa lite från redaktion till redaktion och från uppdrag till uppdrag, är att man aldrig vet vad som kommer framför en. Den ena dagen gör man inslag om asylboenden och deras förhållanden, en annan dag skriver man om en förrymd kelgris. Idag har jag varit på båtmässan.

Jag kan ingenting om båtar.

IMG_20160219_133040

Det är alltid lite extra utmanande att göra juttun om någonting som man inte vet någonting om. Jag gick in i det här med noll planer om vad jag ens skulle göra. "Fiilisreportagge inför sommaren" löd den ungefärliga beskrivningen på vad som komma skall i sändning.

Oförberedheten - för det är svårt att förbereda när mässprogrammet är så omfattande och det är väldigt svårt att få en överblick, för att inte tala om att pinpointa det intressanta - har gett mig ångest hela veckan. Vad ska jag hitta på? Bara gå runt och intervjua randoms? Hur ska jag hitta finlandssvenskar? Vad ska jag ens fråga dem? Vad är ens intressant?

Nå, som alltid löste det här ju sig och det blir nog bra i alla fall. Resultatet hörs imorgon i Lördax.

Nu ska jag bara klippa inslaget. I vanliga fall ett enkelt uppdrag - men just nu har jag Pilten med mig på jobbet så det var aningen värre.

 

IMG_20160219_162224
Julie
Publicerad 19.02.2016 kl. 16:27

Apropå headern

Det verkar ju som om den här bloggen ändå börjar luta mot mammablogg-hållet. Attans också! Jag som aaaldrig skulle bli en sån.

Nå, det är väl bara ännu en grej att lägga till på listan över saker som jag aaaldrig skulle göra men som jag gjorde ändå. 

IMG_20160202_082329

Som bonus kommer här en bild på vad jag oftast lämnar efter mig när jag stiger upp om mornarna för att fara på jobb. Ni förstår ju säkert varför det ibland känns motigt att inte bara stanna hemma varenda eviga dag.

Förresten, detta är inlägg nummer fem idag. Rekord! För denna tid i alla fall. Who knew att jag fortfarande hade förmågan att ordbajsa sådana volymer på en och samma dag? Aj jestas vad lite nya färger och fonter kan göra.

Julie
Publicerad 18.02.2016 kl. 16:30

Bloggrenovering - nytt nytt katso kuvat!

Lol, det blir inga bilder för dom syns ju inte! Hahaa!

I väntan på att problemet med Flickr kanske löser sig (kanske?) så passar jag på att renovera lite.

Detta har ju jag hävdat att jag ska göra hur länge som helst. Nischa mig lite, ändra layouten, bli lite aktivare. Men i ärlighetens namn har jag saknat inspiration. Mitt eget bloggläsande hade stagnerat och mitt skrivande var ju inte det aktivaste, kan man lugnt påstå.

Men se! En liten start om inte annat. Är inte helt övertygad om bakgrundsfärgen, men jag ska ge det en chans en liten tid framöver. Har en lite soft spot för den där nyansen av rosa - vill minnas att jag ofta applicerade den på min gamla x3m-blogg. Det var på den tiden då jag kackade ur mig fem inlägg om dagen, men i gengäld hade jag faktiskt också läsare. Nuförtiden läser visst endast en handfull den här bloggen.

Det är okej. Hade jag bloggat för miljonbloggen hade jag väl kanske varit aktivare (och, förlåt nu, men inte bloggat på ratata utan nånstans där man också i takt med ökat läsarantal kunnat tjäna nånting på reklam).

Bloggen är främst - och har alltid varit - självterapeutisk. Det går så långt tillbaka i tiden som till 2005 då jag registrerade mig på X3M:s community under samma namn som denna blogg är registrerad. Få en plats att skriva av mig lite, på ett ställe där folk inte blir irriterade över att man skriver för ofta. Åtminstone upplever jag att bloggarna fortfarande - till skillnad från facebook, ig och twitter - är zoner där man verkligen själv bestämmer takt, form och språk. I de snabba sociala medierna ska man helst tillföra något, tillräckligt ofta men inte FÖR ofta - för då blir man irriterande.

Och skicka nu för guds skull inga candy crush-inbjudningar! Alla hatar candy crush-bjudare. (Jag spelar själv, så no hate. Men vågar aldrig skicka requests. Mitt behov av att vara älskad av alla syns även här).

Nåja, nu hamnade jag på sidospår. Poängen med detta överdimensionerat långa inlägg var i alla fall att se! Jag sade ju att jag skulle ändra om!

Julie
Publicerad 18.02.2016 kl. 14:28

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​