Hälsningar från lördagsjobbet

Publicerad 13.02.2016 kl. 12:14

Det finns två skilda världar på Svenska yles nyhetsredaktion i Helsingfors. Det finns vardagsredaktionen då det är verkligt liv i luckan - alla platser upptagna, stressade redaktörer som springer till och från studion, som hastigt klipper med fem minuter till deadline - som bollar idéer, håller möten, springer på intervjuer.

Och sedan kommer man på jobb på en lördag. På jobb kanske 10 människor. Stämningen är avslappnad, närmast munter, och det händer inte så mycket. Man får jobba i lugn och ro med ett inslag som handlar om arkeologiska fynd.

Det är tyst, framför allt. Vi jobbar i ett öppet landskap där flera olika redaktioner samsas om samma utrymme och på vardagen, då det är full rulle, är också ljudnivån därefter. Men på veckosluten - ah, liksom. Bara ljudet av knappande tangentbord och nu och då kaffeautomatens bönmalande.

Magi, närmast.

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

När man är fullständigt oförberedd

Det roliga med att vara frilansare, och därmed hoppa lite från redaktion till redaktion och från uppdrag till uppdrag, är att man aldrig vet vad som kommer framför en. Den ena dagen gör man inslag om asylboenden och deras förhållanden, en annan dag skriver man om en förrymd kelgris. Idag har jag varit på båtmässan.

Jag kan ingenting om båtar.

IMG_20160219_133040

Det är alltid lite extra utmanande att göra juttun om någonting som man inte vet någonting om. Jag gick in i det här med noll planer om vad jag ens skulle göra. "Fiilisreportagge inför sommaren" löd den ungefärliga beskrivningen på vad som komma skall i sändning.

Oförberedheten - för det är svårt att förbereda när mässprogrammet är så omfattande och det är väldigt svårt att få en överblick, för att inte tala om att pinpointa det intressanta - har gett mig ångest hela veckan. Vad ska jag hitta på? Bara gå runt och intervjua randoms? Hur ska jag hitta finlandssvenskar? Vad ska jag ens fråga dem? Vad är ens intressant?

Nå, som alltid löste det här ju sig och det blir nog bra i alla fall. Resultatet hörs imorgon i Lördax.

Nu ska jag bara klippa inslaget. I vanliga fall ett enkelt uppdrag - men just nu har jag Pilten med mig på jobbet så det var aningen värre.

 

IMG_20160219_162224
Julie
Publicerad 19.02.2016 kl. 16:27

Apropå headern

Det verkar ju som om den här bloggen ändå börjar luta mot mammablogg-hållet. Attans också! Jag som aaaldrig skulle bli en sån.

Nå, det är väl bara ännu en grej att lägga till på listan över saker som jag aaaldrig skulle göra men som jag gjorde ändå. 

IMG_20160202_082329

Som bonus kommer här en bild på vad jag oftast lämnar efter mig när jag stiger upp om mornarna för att fara på jobb. Ni förstår ju säkert varför det ibland känns motigt att inte bara stanna hemma varenda eviga dag.

Förresten, detta är inlägg nummer fem idag. Rekord! För denna tid i alla fall. Who knew att jag fortfarande hade förmågan att ordbajsa sådana volymer på en och samma dag? Aj jestas vad lite nya färger och fonter kan göra.

Julie
Publicerad 18.02.2016 kl. 16:30

Bloggrenovering - nytt nytt katso kuvat!

Lol, det blir inga bilder för dom syns ju inte! Hahaa!

I väntan på att problemet med Flickr kanske löser sig (kanske?) så passar jag på att renovera lite.

Detta har ju jag hävdat att jag ska göra hur länge som helst. Nischa mig lite, ändra layouten, bli lite aktivare. Men i ärlighetens namn har jag saknat inspiration. Mitt eget bloggläsande hade stagnerat och mitt skrivande var ju inte det aktivaste, kan man lugnt påstå.

Men se! En liten start om inte annat. Är inte helt övertygad om bakgrundsfärgen, men jag ska ge det en chans en liten tid framöver. Har en lite soft spot för den där nyansen av rosa - vill minnas att jag ofta applicerade den på min gamla x3m-blogg. Det var på den tiden då jag kackade ur mig fem inlägg om dagen, men i gengäld hade jag faktiskt också läsare. Nuförtiden läser visst endast en handfull den här bloggen.

Det är okej. Hade jag bloggat för miljonbloggen hade jag väl kanske varit aktivare (och, förlåt nu, men inte bloggat på ratata utan nånstans där man också i takt med ökat läsarantal kunnat tjäna nånting på reklam).

Bloggen är främst - och har alltid varit - självterapeutisk. Det går så långt tillbaka i tiden som till 2005 då jag registrerade mig på X3M:s community under samma namn som denna blogg är registrerad. Få en plats att skriva av mig lite, på ett ställe där folk inte blir irriterade över att man skriver för ofta. Åtminstone upplever jag att bloggarna fortfarande - till skillnad från facebook, ig och twitter - är zoner där man verkligen själv bestämmer takt, form och språk. I de snabba sociala medierna ska man helst tillföra något, tillräckligt ofta men inte FÖR ofta - för då blir man irriterande.

Och skicka nu för guds skull inga candy crush-inbjudningar! Alla hatar candy crush-bjudare. (Jag spelar själv, så no hate. Men vågar aldrig skicka requests. Mitt behov av att vara älskad av alla syns även här).

Nåja, nu hamnade jag på sidospår. Poängen med detta överdimensionerat långa inlägg var i alla fall att se! Jag sade ju att jag skulle ändra om!

Julie
Publicerad 18.02.2016 kl. 14:28

Vart försvinner bilderna?

Äsch, det verkar inte fungera att embedda bilder från flickr längre, eller ser du bilderna ett och två i inlägget innan?

Jag ser iaf inte, varken i chrome, firefox eller explorer. 

Underligt.

Uppdatering: bytte ut dem mot bilder från instagram, i väntan på svar från ratatahållet. Att ifall nån tycker jag verkar helt mysko när bilderna ju klart och tydligt är där.

Uppdatering igen 15:46: Hurra hurra! Problemet löst! Eller nästan, i alla fall. Det visade sig helt enkelt vara flickr som suger. En liten ändring i embed-koden löser problemet.

Julie
Publicerad 18.02.2016 kl. 13:43

Skatter från svunna tider

Besökte min mormor härom dagen och började rota i fotoalbumen. Min mormor har cirka en miljon album så det finns ju alltid ett som man inte sett tidigare.

Eftersom det är torsdag och därmed throwback-dag ska jag bjuda på några pärlor.

IMG_20160215_151656

 

1994 var jag 4 år gammal, och vår tax Malvina 3. Smörgåsen delas kristligt. Vid det laget bodde vi i Danmark, jag hade en lillasyster, född -93.

IMG_20160215_150950

 

Fastforward till 1996 och plötsligt har jag två systrar. Detta ett par dar innan den yngre av dem döptes, i samma kyrka som vår Pilt döptes i september.

Noterar f.ö. stora likheter mellan syrran och Pilten som små liv. På bilden ovan var hon 7 månader gammal, dvs ungefär lika gammal som Pilten är nu.

Tänk det, förresten, att han redan är över 7 månader gammal. Jag kan knappt fatta vart tiden har försvunnit!

Julie
Publicerad 18.02.2016 kl. 13:14

Nää-ä jag ORKAR INTE

Tandläkarbesök #3 på mindre än en månad. Bemötandet var fantastiskt som innan, men jag hade ju hoppats på att det här skulle vara det sista och avslutande - ursprungligen borde en rotfyllning inte ha tagit mer än en timme.

Men sini, jag är tydligen ett jävla special case, för så här långt har min rotfyllning krävt två besök á 1½ timme (plus det första besöket hos en annan tandläkare som ba "nä, det här rör jag inte i med tång, gå till min rotfyllningsspecialist till kollega") och ÄNNU ÄR DET INTE SLUT.

Fyllningen tog så sabla lång tid - igen på grund av att mina rotkanaler verkar vara formade av djävulen själv - så den slutliga plomben är fortfarande ogjord.

Och vad kalaset kostar? Nå, hittils närmare 800€ - och då återstår ett besök ännu.

Nää-ä, jag orkar inte. Om jag hade betalat för detta själv hade jag varit ruinerad. Nu har jag istället dåligt samvete över att min mormor lovat mig något hon inte hade en aning om priset till. "Det blir nog säkert över 300", sade hon sist jag var på besök.

Nåjo, det blev det ju.

Julie
Publicerad 18.02.2016 kl. 10:33

Sömnmagi

Något magiskt håller på att hända på sömnfronten där hemma - Pilten sover hela nätter!

Inatt vaknade han exakt noll gånger för att äta. Han somnade vid elva och vaknade vid sju, en halvtimme innan jag själv skulle upp. Dessutom vaknade han inte gråtandes, som han tenderar att göra nattetid, utan han skruvade på sig, slog upp ögonen och började jollra. Sådär bara, inga konstigheter.

Det måste ju hänga ihop med att han äter allt mera riktig mat. Han är helt enkelt inte hungrig mitt i natten längre.

Vad ännu mera magiskt är: han har börjat somna utan bröstet eller flaska. Han dricker upp flaskan och vänder sedan ryggen till mig och somnar själv. Utan att man vaggar, utan att ha tissen i munnen. Bara sådär. Snart borde vi alltså kunna börja natta honom i egen säng. 

Allt detta innebär så klart - kanske lite vemodigt nog - att jag hade rätt gällande amningstidtabellen: det kommer att ta slut inom den här månaden.

Julie
Publicerad 17.02.2016 kl. 14:52

Eftermiddagskoma

Hallå i stugan. (??? jag vet inte, det kändes som rätt hälsning just nu)

Börjar känna av att jag inte fått i mig mer än en futtig kopp kaffe idag. Sitter ensam i vad som från och med denna vecka är mitt nya arbetsrum, de andra har sändning/jobbar hemifrån/är på juttu. 

Den nya redaktionen sitter i ett helt annat hus. Under alla mina yrkesverksamma år som jag tillbringat på Svenska Yle har jag suttit i Radiohuset. Det är huset där X3Ms redaktion finns, för den som någon gång besökt Yle i Helsingfors. I samma hus finns många av Svenska yles radioredaktioner.

Men inte just den redaktionen som jag börjat jobba på nu. Det innebär en ruckning i rutinerna. Vilken är den närmaste kafeterian? Kommer man snabbast genom källargångarna eller över gården? Finns det fler än en utgång till gården? Har de andra kaféerna ens öppet den här tiden mera? Eller finns det kanske en kaffeautomat någonstans?

Alla dessa frågor har resulterat i att jag istället för att springa iväg efter kaffe sitter passiv kvar på rummet och försöker koncentrera mig, samtidigt som jag långsamt blir trögare och trögare i huvudet, och kroppen slöare och slöare.

Det hjälps snart inte mer. Måste få i mig kaffe asap. Önska mig lycka till i Yle-labyrinten.

Julie
Publicerad 16.02.2016 kl. 16:39

Ännu ett inlägg om post-förlossning

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på veckorna omedelbart efter att Pilten föddes. Den som tittat in här, eller känner mig, vet ju att jag mådde ganska piss då - och ju längre bort jag kommer från den tiden desto mer inser jag hur illa det faktiskt var. Mitt inne i den där bubblan av bröstmjölk och tårar som sprutade om vartannat fattar man kanske inte att det inte skulle behöva vara så.

Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om inte informationen om just tiden efteråt är lite knapp? Förberedelsekurserna handlar i huvudsak om själva förlossningen och sedan amning - och det är såklart två väldigt viktiga delar. Och det såklart att man förstår att om man föder nedre vägen så har man lite ont en tid efteråt, ibland får man sy några stygn. I någon bimening någonstans nämns flyktigt babyblues som något "heeeelt normaaaalt".

Men jag var nog oförberedd på exakt hur jävla pissigt det faktiskt skulle vara. Att underlivet både känns och ser ut som om man hade Edwars Scissorhands som älskare. Att hela kroppen är mörbultad. Att man får ont i ryggen av de förslappade magmusklerna. Att nacken värker. Att man är förstoppad. Och att det undantagstillstånd som graviditeten är inte tar slut när barnet föds, utan fortsätter.

På det sättet upplevde jag faktiskt förlossningen som antiklimatisk. Visst, det var fantastiskt att äntligen få barnet ut och börja påriktigt. Men förväntningarna på att ALLT KOMMER ATT FÖRÄNDRAS och att allt det eländiga nu tar slut och det ljuvliga tar vid - det uppfylldes inte riktigt. Nedräkningen är ändå så intensiv från alla håll. Man går på rådgivning, räknar veckor, man följer kanske med någon app, deltar i diskussionsforum. Mot slutet är man trött och mörbultad i kroppen och bara längtar efter att få tillbaka sin kropp, få dra på sig sina vanliga kläder igen.

Och istället får man inte alls tillbaka sin kropp, och fast man sku rymmas i sina vanliga kläder så kan man inte använda dem för man måste kunna amma. Kroppen fortsätter vara mörbultad och tung. Undantagstillståndet fortsätter. Man är liksom tillbaka till att vara icke-gravid, men man har tappat bort något på vägen. Sig själv.

Så sitter man där (eller halvligger i mitt fall, för jag kunde ju varken sitta eller stå utan att huvudet exploderade) i soffan med ett barn på ena tissen, medan den andra tissen bokstavligen (!!) sprutar, och inga bh-inlägg i världen kan rädda ens stackars tröjor som är helt fläckiga, så man väljer istället att vara naken men det är inte heller bra, för då både syns och märks det att kroppen fortfarande är helt slattrig efter graviditeten, så man känner sig på köpet tjock och eländig och äcklig. Och byxorna går inte fast och bh:n skaver och huvudet håller på att explodera. Får man inte vätskebrist av all amning så får man det helt säkert av all gråt.

Huh.

Som tur är min unge alldeles ljuvlig, och min sambo likaså. Annars hade jag aldrig fixat det här. 

Julie
Publicerad 16.02.2016 kl. 15:31

Alla lever/nya vindar

Kan med glädje meddela att vår hund inte har dött i vindruvsförgiftning - inte ett symtom har han haft. Vi kom undan med blotta förskräckelsen, verkar det som. Halleluja - sku inte ha orkat med en död hund till.

På jobbfronten blåser nu nya vindar. Jag lämnar nyheterna bakom mig för ett tag och börjar göra flödesradio igen. Och vet ni, det är så roligt! Nyheter i all ära - det är också roligt och utmanande - men flödesradio, direktsändningen, musiken, tekniken - det är där jag hör hemma. Som fisken i vattnet.

Denna vecka är lite av en mjukstart (och tur det, för veckoslutet blev väldigt kort...), planerar och sänder Lördax. Från och med nästa vecka är det Radiohuset på Radio Vega som gäller, såväl i egenskap av reporter som av programledare. På Radiohuset blir jag hela våren och sommaren.

Resten får vi väl se. Såhär nu i alla fall. Skönt att ha lite tydligare ramar och schema en tid.

Julie
Publicerad 16.02.2016 kl. 13:50

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​