Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig

Publicerad 14.12.2015 kl. 10:16

Idag har jag äntligen gjort något jag borde ha gjort för 10 år sedan: jag har bokat en tid till en psykoterapeut.

Jag har lidit av ångest i 10 år. Give or take. Gått sporadiskt hos diverse skolpsykologer, kuratorer, ungdomsmottagningar. Alla har varit överens om att jo, du behöver nog hjälp. Två veckor senare har jag fått ta depressionstest på nytt och vips! så är jag frisk. Vi kommer aldrig in på roten till problemet. Jag "repar mig", dvs lyfter muren pånytt. Det hände allra senast i fredags då jag var hos en läkare som i sitt utlåtande skrivit att jag är lugn, sansad, gråter inte, "nedstämdheten har börjat för två veckor sedan". Nå, riktigt så är det ju inte. 

När jag flyttade till Sverige för 6 år sedan började panikattackerna. De kom i tid och otid, på nätter, i sändning, hemma i sängen, på spårvagnen. Jag har själv lyckats få dem under kontroll så i dagsläget kommer de aldrig längre än en diffus ångestklump i bröstet. 

Men ändå. Det sitter och gnager, och när min kompis för 1½ sedan försvann och sedan hittades drunknad tog det fart igen. Och den här gången bestämde jag mig för att nu, nu ska jag en gång för alla ta tag i det här!

Och det gick jättebra! Jag fick träffa läkare och psykiatrisk hälsovårdare, fick en tid till psykiater...

....och sedan blev jag gravid. Och när man är gravid är det inget bra tillfälle att påbörja terapi. Överenskommelsen var att jag under sommaren efter förlossningen hittar en psykoterapeut åt mig, kommer på återbesök till psykiatern på hösten och sedan ska jag få påbörja min terapi allra senast i januari, med stöd från kela.

RiIktigt så gick det nu inte. Sommaren kom och gick, och jag var fullt upptagen med att vänja mig vid min nya livssituation. På rådgivningen log jag och sade att allt är bra. Hemma grät jag dagligen, över än det ena, än det andra. Grät och ammade. Hade ångest över att jag inte tagit tag i det där med terapin.

Varje gång jag har varit påväg till rådgivningen har jag lovat både mig själv och sambon att ta upp mitt mående, men varje gång har jag bara lett och konstaterat att allt är bra. Jag är tyvärr en mästare på att dölja det.

Men på det senaste besöket var sambon med och när jag än en gång själv inte förde det på tal så gjorde han det till slut.

Och nu är bollen igen i rullning. Först med fredagens läkarbesök som ju var lite av ett fiasko. Men det allra största är att jag äntligen äntligen äntligen har en bokad till en psykoterapeut. Jag hoppas att det ska natsa på första, det är så himla tungt att försöka hittai djungeln bland terapeuter, deras specialiseringar, språkkunskaper och möjligheter att ta sig an nya patienter.

Ett enormt steg. Äntligen ska jag få det här eländet under kontroll.

Julie
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?
KRAM vännen! Duktigt att du fått första steget taget nu trots allt. Jag är stolt! Det är verkligen inte lätt.
emzi15.12.15 kl. 11:38

Den duktiga flickan visar sitt tryne

Tentvecka, en miljon inlämningsuppgifter. Så känns det i alla fall.

Den första av dem, som har deadline imorgon, är nu klar men jag tvekar med att lämna in den. Den är för det första nästan dubbelt så lång som uppgiften angav (och den är nedkortad så gott jag kunde utan att förlora det uppgifte krävde) och dessutom har jag en gnagande känsla av att jag har missförstått uppgiften och har skrivit 9 sidor fullständig smörja.

Jag känner så klart igen dessa tankar och känslor, och behov av att överprestera - det är min inre duktiga flicka som lämnar sitt avtryck i kombination med min svaga självsäkerhet. Rationellt kan jag tänka att det nog blev bra och att jo, den är lite lång, men hellre det än för kort - och att jag nog inte är så dum i huvudet att jag skulle missförstå en i slutändan ganska simpel uppgift.

Men då jag inte litar på min rationella sida utan låter överpresteraren tala heter det plötsligt istället att jag de facto är just så korkad att jag inte ens kan skriva den simplaste textanalysen.

Faa-an vad jag hatar att jag är såhär ibland. Dum mot mig själv.

Nu lämnar jag in den bara.

Julie
Publicerad 27.10.2016 kl. 00:29

För mig var han bara Paavo

Det känns som om jag i flera år bara har gått och väntat på att den här dagen ska komma. I mitt huvud har jag föreställt mig hur samtalet kommer när jag sitter och jobbar, hur jag bryter ihop och måste fara hem för jag är så ifrån mig. Eller hur jag läser det i nyheterna för att familjen kanske tänkt att det är bäst att vänta tills jag slutat jobba för dagen innan de ringer med sorgebudet.

Gårdagen var inte alls sådan. Jag stod i Kaisabiblioteket när mamma ringde och jag hörde genast att något var fel. Och jag gissade nästan genast vad det var, för jag visste ju att han hade varit sjuk den senaste veckan. Att han hade varit inlagd på sjukhus och fått antibiotika. När mamma ringde hade han varit borta i en halv timme.

Nyhetssajterna fylldes under kvällen med minnesartiklar. De målar upp en bild av den Paavo Noponen som allmänheten kände och älskade. Sportkommentatorn som var noggrann med språket, noggrann med förberedandet, en passionerad sportmänniska som gjorde sitt jobb väl. Vass, i ordets alla bemärkelser.

Det är en Paavo Noponen som jag inte vet mycket om. För mig var han bara Paavo. Paavo som läste sagor, trollade fram pastillaskar och gav mig muminkasett efter annan. Eller vad som helst som jag önskade mig. Som när jag var 17 och ville gå på Tuska och snopet undrade om inte jag kunde få låna 70€ till biljetten och han sa.

"Såklart får du. Och det är ett lån som du inte ska betala tillbaka."

Den samma Paavo som några år innan fått mig att lova att jag aldrig skulle ta en piercing så länge han levde. Den samma Paavo som när jag var 18 och kom på besök med piercad läpp bara konstaterade att den är riktigt fin.

För det var den Paavo jag kände. "Sinivalkoinen ääni", säger sportredaktionernas artklar.

För mig var han bara Paavo. Jag kommer att sakna honom alltid.

 

FB_IMG_1477322408998
Julie
Publicerad 25.10.2016 kl. 23:12

Putki

Utan att riktigt fatta det har jag råkat tacka ja till lite mer jobb än vad jag kanske egentligen hinner med: det blir en åtta dagar lång putki.

Såhär var det: egentligen skulle jag bara jobba en dag förra veckan. Måndag. Den var inskriven i turlistan, resten av dagarna skulle vara tomma. Men på måndagen bytte jag och en kollega turer så att hon tog min tur den här måndagen och jag tog henne veckoslutsturer. 

Okej, måndag och veckoslut. Inga problem, tänkte jag.

På tisdagen ringde en producent på Vega upp mig och undrade om inte jag lite hastigt och lustigt kunde hoppa in och göra Vegatoppen när ordinarie programledare är sjuk i två veckor. Fixade och trixade, och var sedan inne onsdag och torsdag och gjorde intervjuer och bandade program. 

Samma tisdag kontaktades jag av en producent på X3M som undrade om inte jag kunde hoppa in och göra musikprogrammet Supernova, eftersom ordinarie programledare är på resa. Så det gjorde jag fredag och idag, måndag. Måndagen, som jag redan en gång bytt bort för att få vara ledig.

Imorgon jobbar jag igen på nyheterna och på onsdag gör jag igen Vegatoppen. Onsdag-onsdag --- > åtta dagar i ett.

Och så är det dessutom tentvecka nu, tre deadlines blinkar röda och arga i min kalender. Puh.

Julie
Publicerad 24.10.2016 kl. 09:36

Äiti eller Mamma: Föräldraidentiteten kopplad till språk

Hejsan! Här sitter jag ensam kvar på jobb och håller ett öga på världens händelser. Så som det ibland är så händer det inte så mycket den här tiden mera på en lördag kväll.

Det ger en desto mera tid att fundera på saker, och de senaste dagarna har jag funderat på identitet kopplat till språk. Föräldraidentiteten i detta specifika fall.

Pilten går ju på finskspråkigt dagis och den naturliga följden är att han har börjat tala finska ord. Än så länge inte så många, såklart, men ändå en handfull sådana som man just kan tänka sig att en liten ettåring snappar upp på dagis: tonne, tänne, kiitos. 

Och så var det äiti.

Äiti. Till en början enbart då han gråter - jag kan just tänka mig hur de andra barnen på dagis gråter efter äiti och utan att veta helt vad det betyder har han snappat upp ordet och kopplar det till att vara ledsen.

Men det kommer allt oftare utan att han är ledsen nu. Fortfarande är det oklart för mig om han vet vad det betyder eller om han bara säger det för att det är nåt han hört andra barn och personalen på dagis säga. Och det får mig såklart att fundera på vikten av vilka ord vi använder när vi tilltalar våra föräldrar.

Själv säger jag Mamma till min mamma, och med Pilten har jag såklart också hänvisat till mig själv som Mamma. Och hans pappa är Pappa. Min mamma är Mommo - det har hon själv valt - och min mormor är Momi, på samma sätt som jag kallar henne Momi.

Är det så farligt då om han börjar kalla mig äiti också sen när han vet vad han säger? Egentligen inte såklart, det är inte något jag reflekterat hemskt mycket över innan. Men jag märker att jag känner lite sorg när jag tänker på att han kanske väljer att kalla mig äiti istället för mamma och jag undrar varför jag egentligen känner så.

Kanske är man mera traditionell än vad man tror om sig själv trots allt i föräldraskapet. Eller jag, då. Att det finns vissa förväntningar som man kanske tar för givet - som att kallas mamma av sina barn - och när de inte går i uppfyllelse så blir man... besviken?

Njäh, besviken är kanske lite hårt. Men överraskad. Något som jag måste vänja mig vid, helt klart. När jag tänker på det så är det nog samma känsla som jag har när jag hör att någon tilltalar sina föräldrar med deras förnamn, som vissa gör. Att jag personligen känner att det är lite underligt och om mina barn skulle kalla mig Julie skulle det kännas som ett distanstagande till min roll som mamma.

Men sen tänker jag på mina yngre syskon, de som min danska pappa har tillsammans med sin finskspråkiga fru. Efter att de bodde ett år i Köpenhamn kallar de nu ofta sin mamma för Mor trots att de talar finska med henne. Och det har jag inte tänkt så mycket över, att det skulle vara konstigt för någon inblandad.

Och jag tänker på mig själv, jag som på svenska säger Pappa om min pappa - men Far när jag talar med honom. Och då menar jag alltså inte som i "min pappa", utan helt sådär som titel eller namn: Pappa. Och det har ju aldrig varit nåt problem, säkerligen inte heller för min pappa.

Någonstans kommer jag säkert komma fram till att Äiti är helt bra. Såklart är det, det är inget fel på Äiti.

Bara jag får vänja mig lite.

Julie
Publicerad 22.10.2016 kl. 23:19

Halleluja, de vuxnas säng är de vuxnas!

Så, igår flyttade äntligen min gamla Muurame in hos oss. Kantstött med extra stödskruvar i bottnen - den har sett livet, den 25 år gamla sängen. Det är det femte barnet som nu sover i den.

Och ja, det femte barnet sover faktiskt i den! Hallelujahurra!

Grejen är ju alltså att vi har samsovit fram tills nu, jag, sambon och Pilten, alla tre i en glad hög (och om det inte var för hans korta ben som inte når upp så hade säkert hunden också gärna vistats där). De senaste två veckorna har vi varit tvungna att inse att det inte längre funkar och därmed har jag och sambon turats om att sova på soffan.

IMG_20161011_185024

 

Så premisserna för att en 1 år och 3 månader gammal unge som hela sitt liv sovit fastklistrad i sin föräldrar plötsligt ska lära sig att sova i en egen säng vad ju inte jättelovande om man ska vara riktigt ärlig.

Det gick helt över förväntan. Vi läste en saga, han fick en flaska mjölk. Sedan släckte jag lampan och satt bredvid sängen och smekte honom över ryggen medan han låg och babblade en stund. Och sen var det tyst.

Och det var tyst exakt hela natten - fram till klockan sex.

Vad ÄR detta?????!!!!!!

Man läser om hur föräldrar får kämpa i månader, om inte år, för att få sina kids att sova själva. Och vi bara lägger honom i en ny säng och han rör inte. En. Min. Det är nästan så att det är lite genant.

Detta innebär ju då nu att jag och sambon för första gången på över ett år har fått ha sängen för oss själva. Vi, som innan vi flyttade dit vi bor nu, sov i en 120 bred säng i princip på varandra. Plötsligt kändes sängen så stor.

 

IMG_20161011_204244
Julie
Publicerad 12.10.2016 kl. 21:18

Parent Of the Year

Screenshot_20161007-181628.png

*Pod är Piltens smeknamn.

Julie
Publicerad 07.10.2016 kl. 18:36

Menslistan

Jag kan inte i ord beskriva glädjen över X3Ms finfina temavecka: #X3Mens! Kolla in den, vetja.

Har nog inga hemskt spännande anekdoter att dela med mig av (åtminstone inte i klass med Ellens) så därför ska jag fylla i Menskligts menslista istället. Alla älskar listor!

 

Känslan när du fick din första mens?
Usch, och nu måste jag ha detta elände resten av livet.

Hur har du koll på din menscykel?
Har sedan start haft en klocknoggrann mens, så den har aldrig kommit som en speciellt stor överraskning. Använder appen NaturalCycles för att hålla koll på ägglossning och då loggas ju mensen iofs också.

Med vem pratar du om mens?
Ibland med min sambo, numera sällan med vänner. Det var kanske mer ett tonårssamtalsämne med dem.

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?
Jovisst. En gång höll den av till synes ingen orsak en paus på två månader. Jag hade redan hunnit bli lite nervös då den hux flux uppenbarade sig igen. Andra gånger har den kommit någon dag tidigt.

Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?
En sommar när jag var 14 deltog jag i en gatuteaterworkshop i Helsingborg. Jag hade på mig vita trosor och vita linnebyxor - och inga skydd då jag en eftermiddag under en improvisationsövning överraskades av mensen. Använde toalettpapper och undvek att sitta resten av dagen för att det inte skulle blöda igenom.

Hur ont gör din mens när det är som värst?
Det kan vara väldigt illa. De första åren hade jag ofta jätteont, mådde illa och kunde bli lite febrig. Numera dras jag istället med en kraftig molvärk som strålar ner från korsryggen till låren. Den molvärken förekommer också ofta dagarna innan mensen ska komma. Det är hemskt för ingen värkmedicin biter och värken håller mig vaken på nätterna.

Vad tycker du om din mens?
Tycker ganska illa om den numera - den har blivit bra mycket rikligare efter att jag födde barn. Längtar nästan till klimakteriet - eller till en ny graviditet. Kanske. Nångång.

Ditt bästa mensminne?
När jag började använda menskopp - himmelriket, säger jag bara! Med ens blev hanteringen av mensen 1000 gånger enklare. Tyvärr har min post-babymens igen gjort det besvärligare, för de häftigaste dagarna så räcker menskoppen inte riktigt till längre. Men som tur är det frågan om ett par dagar som det ibland far förbi. 

Julie
Publicerad 05.10.2016 kl. 22:21

Novellmaraton

Jag har blivit biten av skrivarflugan igen. Shit vad jag plötsligt skriver! Det är säkert en biprodukt av att jag läser så mycket just nu och det är en bra biprodukt.

Jag har ju alltid tyckt om att skriva, jag skrev böcker redan som barn. Bilderböcker, och senare korta textböcker (med de simplaste av intriger. Dvs inga intriger alls), och sedan ett par år tillbaka när jag drömmar om en novellsamling. Idén är klar men jag saknar ca 90% av novellerna, för skrivandet har stått still så länge nu. Och de få noveller jag har till den samlingen måste säkert skrivas om. Har inte öppnat dem på ett par år men känner på mig att de kanske har förlorat lite av sin glans.. Hehe.

De två jag nu har kackat ur mig igår och idag passar inte in i den samlingen. Lika bra, de är nog mest övning för att komma igång med skrivandet igen.

Bara jag samlat mig tillräckligt med mod så ska jag gå en skrivarkurs. Och med lite mera mod kanske jag någon gång också publicerar något.

Julie
Publicerad 29.09.2016 kl. 21:19

Byxjublet, det underliga

Den senaste månaden har jag gått ner i vikt ganska mycket. Det är medvetet men inget jag helst pratar om eller skyltar med - det handlar om en kombination av behovet av en lättare kropp för att orka med Pilt, inte behöva förnya min garderob och - såklart - samhällets yttre och min inre press på att vara smal och okej. Hur mycket jag än hittar på "legitima" orsaker till att gå ner i vikt så kan jag inte hymla med att jag så´klart också är påverkad av samhällets ideal.

Jag har inte skrivit om detta projekt helt medvetet, eftersom det för mig väldigt lätt blir ätstört att gå ner i vikt, och än värre om jag hemskt mycket dikuterar eller ältar det med andra. Jag försöker förhålla mig neutralt och inte tänka alltför mycket på det.

Därför har jag också avstått från att stå på vågen så jag vet inga siffror. Det jag vet är att jag imorse drog på mig ett par byxor som ännu för en vecka sedan inte gick att knäppa - nu gick det.

Ett "WOHOOO" kom över mina läppar och jag gjorde en liten underlig dans. Sådär som man gör när man bantat och äntligen kan ta på sig sina smalbyxor. Skrev ivrigt till sambon, som redan hunnit iväg mot jobbet, att "titta titta dom går fast!"

Och sedan såg jag det själv. Det fullkomligt vansinniga i att bli överlycklig över att kunna knäppa ett par byxor. Liksom what?

Jag förstår ju varifrån detta kommer - jag är trotsallt bara en människa av min tid och dess ideal. Man ska vara liten, det är förknippat med positiva saker. Varför tror ni att så många, i synnerhet kvinnor, går omkring i lite för små kläder? För att det är lite bättre att vara liten.

Och det är ju helt wacko, pårktigt. Storlekslappen i kläderna är egentligen inget annat än en markering av storlek i kläderna, men de har ändå blivit något som definierar vårt egenvärde. Det skvallrar också klädaffärernas tjockisavdelningar om. Att det behövs en skild kategori för människor större än storlek 42 (detta är nåt som verkar luckras upp nu, som tur. T.ex. Lindex har numera samtliga kollektioner upp stl 54, inga skilda "big girl"-avdelningar längre) säger oss indirekt (eller egentligen ganska direkt) att ryms du inte in i den storlek vi anser vara normalstort, ja då förpassas du dit till specialhörnan, du ditt stora freak.

Som sagt, en människa av min tid och dess ideal. En värld där det är fullkomligt normalt att bli lycklig över ett par knäppta byxor. Egentligen borde jag ju bli ledsen, detta innebär nämligen att jag kommer ruinera mig i förnyelsen av min byxgarderob.

Julie
Publicerad 28.09.2016 kl. 09:00

This just in!

 

Lördag kväll är inte alltid den mest spännande tiden att hålla koll på nyhetsflashar #ensamkvarpåredaktionen

Video, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Hälsningar från nyhetsredaktionen. Just nu händer det ingenting. En halvtimme arbetstid kvar, 9½ bakom. Titityy. 

Julie
Publicerad 24.09.2016 kl. 23:27

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​