De stora, stora känslorna

Publicerad 25.08.2015 kl. 20:03

Hej. Det har blivit en liten paus här, alldeles medvetet. Dels har jag velat koncentrera mig helhjärtat på att grotta in mig i babybubblan, dels har jag haft så Sjukt. Mycket. Feels. att jag har hållit på att implodera.

Det där med stora känslor, stora svängar, djupa dalar och höga, rosa moln är inget nytt för mig. Jag har mycket i bagaget. Med tanke på det trodde jag att jag skulle vara förberedd på det känslokaos som ett litet barn för med sig, att jag på något sätt mitt i känslostormen skulle kunna finna ro i att jag har varit med förr.

Jag visste verkligen noll om vad jag hade att vänta.

De senaste sju veckorna har varit ljuvliga, missförstå mig rätt. Men de har också varit fyllda av känslor som är så överväldigande starka att man allra helst vill krypa ihop i fosterställning under sängen och låta någon annan ta över.

Kärleken. Den är så himla stark att jag blir rädd.

Oron. Den håller mig vaken om nätterna.

Rädslan. Den förlamande rädslan för att något ska hända mitt barn.

Otillräckligheten.

Litenheten.

Den existentiella ångesten.

Ren, skär lycka.

Allt detta på en gång. Så ni förstår kanske att jag inte har haft ork att blogga, eller ens öppna laptopen.

Ja, detta, och så klart det faktum att jag varit så fysiskt medtagen att jag inte kunnat sitta vid ett bord och skriva på dator under en ganska långt tid. Den biten börjar, tack och lov, snart vara under kontroll.

Men nu känner jag mig igen pigg på att titta in här lite oftare så brace yourselves for babyuppdateringar in detail!

Puss,

Julie

 

Julie
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?
Hej, roligt med uppdatering på bloggen!
Jag tror att vi var på samma föräldrakurs i tölö i början av sommaren - den delen av kursen där man skulle knipa sin partner i benet. (hoppas det kom till nytta senare...)
Jag har bf denna vecka och bebén visar inga som helst intresse för yttervärlden och undrar två saker, en praktisk o en mänsklig;
1, man får ju ringa till sjukhuset vid 41+3, vad är det som händer då? Får man tid till en igångsättning eller bara kontroll?
2, hur håller man sig från att bli vansinnig om man måste vänta på babyn ännu 2 veckor?

Stort grattis till er pojke.

h. en otålig en
Cat26.08.15 kl. 13:15
Hej! Ja, det låter bekant med knip i benet :) Just det tricket hade jag saligen glömt bort under förlossningens gång, som tur finns det lustgas. Ang. dina undringar: 1) när man ringer i 41+3 får man en tid till övertidskontroll som är 41+5. Då kollar dom läget, om man börjat öppna sig nåt än, i vilket skick moderkakan är, storleksuppskattning på barnet och sådär. Där görs sedan bedömningen om det sätts igång genast eller om man låter det gå ännu till 42+0 för att ge det en sista chans att komma igång av sig själv. Händer inget är det bara att traska dit 42+0 och så läggs man in och sätts igång. 2) Boka in massa program, sådant som det känns lite dumt att göra ifall man nu plötsligt skulle börja föda. Bio, till exempel, och restaurangbesök. Annars är det bara att försöka hålla ut och klamra sig fast vid tanken att det trots allt har ett bäst före-datum. Det varar inte för evigt, hur för evigt det än känns. Håll ut!
27.08.15 12:32

Jag måste bli bokmal igen

När jag var barn var jag en bokmal. Sög i mig böcker i en hisnande takt och jonglerade flera böcker parallellt. Samtidigt är jag också en sådan som läser favoriterna om och om igen, så medan jag läste nya böcker så hade jag allt som oftast en Potter-bok eller en Jade-bok (helt min favoritserie på finska i tonåren) på gång vid sidan av.

Vuxenåldern förde med sig stress och måsten, och i något skede försvann tiden att läsa. Numera påbörjar jag böcker men läser aldrig slut (den senaste jag läste slut var Kaj Korkea-ahos Onda boken - det var 1 år sedan). De ligger i drivor på mitt nattduksbord där de hamnar, med en strumpa som bokmärke - och när det gått för länge sedan jag senast läste känns som att jag borde börja om för att få grepp om vad som egentligen hänt såhär långt.

Högen med olästa böcker hopar sig. Jag köper på mig fler, jag får i gåva en hel del böcker, jag köper alltid när någon bekant eller kompis gett ut - men jag får dem aldrig läst.

Det måste bli ändring i detta alldeles snart, för herregud ändå: jag ska studera litteratur! Man kan inte studera litteratur utan att läsa. Det ska bli skönt att faktiskt ha en riktig orsak till att grotta ner sig i en bok i timtal per dag, och samtidigt kommer det helt säkert också att kräva att jag aktivt tar mig tid och faktiskt läser.

För samtidigt som jag var en bokmal som barn så var jag också en sådan som lät skolarbete ligga till sista sekunden. Nu är bokläsande snart likamed skolgång, alltså måste jag skärpa mig. Mitt nya mantra måste således bli: man kan inte läsa Knausgård på bara en kväll.

Julie
Publicerad 04.08.2016 kl. 11:06

Eldfängt kring kidsen

Jag har ju hängt i mammabloggvärlden i ungefär ett år nu (såklart har jag smygläst lite innan, men inte så att jag skulle ha haft någon koll på mammabloggvärldens snackisar) - och ständigt fascineras jag av hur otroligt många eldfängda ämnen det finns när det gäller barn.

Det är förlossningssätt, ställning, smärtlindring eller inte. Det är amning vs flaska, det är färdigmat vs hemlagad mat, blw vs mos. Vaccin, blöjor, socker, dagis, genusmedvetenhet, pottning, ergonomiska sitters, tv-tittande, mobilanvändande... Kom jag ihåg alla? (För att inte tala om allt som berör graviditet.)

Jag har sällan haft varken ork eller lust att ge mig in i någon av dessa barndebatter, även om jag såklart också har åsikter. Och inte är det diskuterandet som stör mig så mycket heller - diskussion är bra! - men sättet på vilket debatterna emellanåt förs. Väldigt snabbt blir det kommentarer om "stackars barn :(" som måste börja på dagis och "stackars barn som aldrig ens får smaka på lite bulla :(". Eller, för den delen, skitsnack om föräldrar som ger sina barn socker. Eller vaccinerar. Eller inte vaccinerar. Alla lika skit när det går till personangrepp, liksom.

Jag undrar varför det blir så hätskt, varför så många av oss känner behovet att vända taggarna utåt, försvara våra val, trycka ner folk som gör annorlunda. Varför vi är i luven på varandra, varför vi sätter varandras sätt att uppfostra barn under lupp konstant. Varför vi bara inte kan låta bli att ifrågasätta?

Som tur får jag lufta just dessa frågor i radion imorgon :)

Julie
Publicerad 03.08.2016 kl. 14:32

Jag borde ha vetat

Appropå den där ängsliga lilla sluttonen på det förra inlägget, det där om att tänk om vi inte har en bra anknytning när Pilten bara far iväg utan en tår. Tack till Fager Dam för påminnelsen om att vissa barn ju faktiskt bara är sådana - självständiga, äventyrliga, modiga.

Jag borde ju ha sett kopplingen - jag var nämligen själv ett sådant barn! Lillgammal så det förslår. Vid 1,5 åt jag redan med kniv och gaffel. Vid fem flög jag ensam första gången från Danmark till Finland för att hälsa på min mormor. Min mamma har ofta berättat hur jag bara vinkade och sade "hejhej!" - och utan att kasta en blick bakåt försvann jag in genom säkerhetskontrollen tillsammans med min ledsagare, en främmande vuxen, en flygvärdinna. Mamma blev kvar och grät, jag var helt oberörd.

På dagis hade jag ingen förståelse för de andra barnen som varje dag grät efter sina föräldrar. Det gjorde jag aldrig.

När jag var 6 och åkte till skolan med buss själv blev jag en gång två timmar sen, eftersom jag med flit åkt en hållplats för långt och sedan stannat för att klappa en katt i en oändlighet. Lågstadietiden präglades av att jag traskade runt i centralparken och gick vilse, tog alternativa rutter hem istället för spårvagnen för skojs skull - och så vidare i all oändlighet. Äventyrlig, framåt, självständig. 

Så ja, det borde kanske inte överraska mig att min son visar upp liknande drag. Att han bara far. Kanske det tvärtom är ett tecken på trygghet, att han kan fara i lugn och ro för vi finns här. Och vi kommer alltid hem till honom igen. Och famnen är alltid öppen.

Julie
Publicerad 03.08.2016 kl. 10:03

Han grät inte en tår

Det är ju inte så att jag vill att mitt barn ska gråta, tvärtom. Ljudet av de gråtande barnen vars tårdrypande "äitiiii" ekade i dagisets korridorer igår (första dagen efter semestern för många, tufft) har spelat i mitt bakhuvud när jag förberett mig för denna dag: Pilten skulle bli på dagis utan mig hela förmiddagen.

I mitt sinne föreställde jag mig hur han - likt när man går ut med hunden och han får stanna hemma med sambon - börjar gråta så snoret rinner så fort jag vänder i porten och han inser att han ska bli kvar själv.

Men jag stod där och vinkade, ropade: "Hejdå Pilten!" och han vände sig inte ens om! I barnträdgårdslärarens famn och med sin nya tunna utedräkt på sig for han till dagisets lekplats utan att ens kasta en blick bakåt.

Och när jag kom och hämtade honom vid 12 var han på gott humör, och enligt barnträdgårdsläraren hade han varit det hela dagen. Inte en tår! Modigt har han bekantat sig med de andra barnen i gruppen, pilat runt på gården, övat på att gå.

Det är ju inte så att jag vill att mitt barn ska gråta, tvärtom. Vilken dröm att det har gått så här bra! Och samtidigt den där lilla oron i hjärtat: saknar han mig inte? Är det nåt fel på vår kontakt? (Alltså, jag vet ju att det inte är så, vi har en väldigt nära relation. Men ni vet, paranoian och sådär.)

Julie
Publicerad 02.08.2016 kl. 14:21

Premiärer

De senaste dagarna har präglats av premiärer. I lördags besökte vi för första gången Skanslandet, ni vet försvarets ö här utanför Helsingfors som fram till i våras har varit avstängd för allmänheten. Helt otroligt fint ställe! Kan varmt rekommendera. Man kommer bra fram med barnvagn (om än man måste lämna den om man vill gå och titta närmare på vissa byggnader och utsiktsplatser) och där går lätt en dag - vi var där i fyra timmar.

Igår blev det en matpremiär för Pilten: sushi. Lagade egna räknigirin åt honom, eftersom jag inte riktigt ännu vågar ge honom rå fisk. (Vet inte, det är kanske en ogrundad oro men det blev nu så). Nigirna gjorde jag utan mirin så det kommer kanske inte som någon överraskning att makibitarna som hade smaksatt ris, räkor och gurka i smakade bättre än det andra. Han åt sex makibitar och två nigirin. En liten vuxenportion med andra ord. Safe to say att sushi var en hit!

IMG_20160731_190428

Idag blev det sedan dagispremiär. Herregud vad jag har varit nervös - men helt i onödan. Pilten verkade helt oberörd, han for genast modigt iväg för att utforska utrymmet och gården. Till lunch åt han två stora portioner (!!!) och när vi sedan for så somnade han direkt i vagnen.

IMG_20160801_082323

Personalen är så oerhört trevlig och starten blir också ganska mjuk, nu när inte jättemånga barn ännu har börjat. Idag var det sex barn på plats i Piltens grupp. Den kändes lite... ja, jag vet inte. Jag hade lite ont i magen till en början. Men när dagen fortskred kändes det bättre och bättre. Bara att iaktta personalens interaktion med barnen, hur de togs i famnen, hur de lekte med dem och tog sig tid - det fick oron att lägga sig.

Egentligen är jag inte så orolig. Min Pilt är framåt och modig, och van vid att skötas av andra än mig och sambon. Det är mest spännande för mig, att lämna över mitt barn till främmande människor som talar ett språk som Pilten inte hört så mycket. Ja, han går i finskt dagis.

Imorgon ska han vara förmiddagen på dagis själv. Spännande, spännande.

 

IMG_20160801_101339
Julie
Publicerad 01.08.2016 kl. 15:38

I'm A Machine

Fem intervjuer inom loppet av tre timmar. Det är vad som står på agendan idag. Jag satt uppe till sent och förberedde, resultatet är att jag är ganska mjuk i huvudet. Jag kan bara hoppas att jag minns vem som är vem, vilka intervjufrågor som hör till vem och att jag kom ihåg alla frågor som jag ville ha med.

Samtidigt ringde mamma och meddelade att vår familjehund Nuppu är sjuk. Nuppu är 12 år gammal och en boxer-belgisk vallhund, så det är ju inte så konstigt. Men hon är i vanliga fall jäkligt pigg för sin ålder och orkar ännu hålla på med vår Spock också.

Igår har hon slutat äta och under natten bara flåsat och varit hängig. Den första veterinären som mamma ringde till föreslog att det kanske är dags att låta henne gå. Mamma blev naturligtvis vansinnig - vem säger så utan att ens se hunden, och utan att känna till dess hälsohistoria på nåt sätt?

Jaja. Ska försöka att inte tänka på det, för jag skulle verkligen inte hinna. Håller tummarna för att det blir bra.

 

 

 

Julie
Publicerad 29.07.2016 kl. 10:05

En helt vanlig nattning

Jag vet inte vad det är sambon gör när han nattar Pilten, men i regel går det på fem minuter. "Han dricker all mjölk, lägger själv flaskan åt sidan och så somnar han bara!" säger han, när jag undrar hur fan han gör.

När jag nattar ser det nämligen ut såhär:

IMG_20160727_220747

Han dricker snällt sin mjölk, ligger still en stund och stirrar upp i taket. Gnuggar sig i ögonen, rycker lite i öronen (som han alltid gör när han är trött) - och sedan börjar cirkusen.

Först läser vi samma tre böcker cirka fyra gånger var. Sedan läser han två av dem på egen hand. Sedan börjar han klättra på mig, göra lite kullerbyttor. Sedan kryper han upp i min famn och vi tar en selfie.
IMG_20160727_221607

Två timmar efter att vi gick och lade oss somnade han äntligen. Vid 23.

Och ändå - som världens mest exakta lilla klockverk - vaknar han varje morgon klockan 7.

Julie
Publicerad 28.07.2016 kl. 15:42

Myggätna men glada

Hej på er!

Tog veckoslutpaus inte bara från bloggen utan från hela internet - vi drog till lande med hela familjen. Resorna var piniga - just så piniga som man kan tänka sig att resande med en tjurig ettåring och en rastlös hund är - men fram kom vi.

Nu är vi myggätna men glada. Eller jag och Pilten är glada. Sambon är tyvärr traumatiserad av sin egen uppväxtmiljö - han hatar allt vad landeliv heter, och särskilt myggor. Han är också såpass allergisk att myggbetten blir stora som tefat, så jag har förståelse.

Det blev bastu, båtturer, födelsedagsfirande och Piltens första dopp i havet under resan - och lite lonkero i solnedgången när Pilten somnat.

 

IMG_20160723_225148

Mamma och jag.

Min syster har skaffat en polaroidkamera och jag är faktiskt lite avis. Måste påminna mig själv om hur jag beter mig med de flesta nya prylar jag köper: älskar dem i cirka en månad, varefter skimret försvinner och prylen glöms bort. Men åå, polaroid!

Nu är vi tillbaka i vardagen. En vecka ska Pilten ännu vara hemma med sambon, sedan börjar en ny fas i livet: dagis. Hjälp!

Julie
Publicerad 25.07.2016 kl. 10:13

I'm just gonna leave this here

 

The curse of the pannlugg/längtar efter ens en sovmorgon/tredje året utan semester/är det snart fredag?

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Igår var jag ute hela kvällen och promenerade (okej okej, spelade pokémon) tillsammans med Pilten i tre timmar. När jag kom hem var jag trött och hungrig. Kom på att jag inte tittat in på instagram på ett tag (kanske på grund av pokémon, kanske inte) så jag gjorde det. Och blev omedelbart sur och bitter.

Mitt flöde är fullt med semesterbilder. Glada, bruna människor i solen, som är lediga i VECKOR. Som dricker bisse klockan tolv och går på takfest och whatnot. Jag? Jag lever min tredje sommar utan semester. TREDJE. Vet ni varför? För att mina kontrakt hela tiden är så korta att jag aldrig hinner ta ut någon. För att varje gång ett kontrakt tar slut betalas alla semesterdagar ut. Javisst, pengar, det är kul. Men pengar är inte ledighet. "Men semesterpengarna kan ju användas på att vara ledig!" I en bransch där man inte egentligen har råd att tacka nej till ett sommarjobb? Nope.

Jag är så helvetes trött, vet ni. Jag fattar inte hur jag ska orka jag-vet-inte-hur-många-år-till av semesterlösa somrar. För det är oundvikligen det jag har framför mig, i synnerhet nu när jag börjar studera. Jag har röda ögon dygnet runt, är irritabel och stressad. Tänker på jobb konstant. Drömmer om jobb. Stressar och drömmer mardrömmar. Och så är jag ju så bitter och - kanske framför allt - avundsjuk. Vad har dom gjort rätt? Varför får dom ha semester men inte jag? Och så är jag missunnsam. Och sen skäms jag för att det ju inte är de här människors fel att jag inte har semester.

Det här var i alla fall min lilla bittra protest mot alla soliga lyckliga jävla semesterbilder. ARGH.

Julie
Publicerad 21.07.2016 kl. 10:04

Privilegiet #2

Så kommer åter en arbetsdag till ända. En tung arbetsdag med högt tempo. Jag har jobbat för den direktsändning som gick i Vega och på webben med anledning av attacken i Nice, som sändes mellan 14 och 15.

Jag sitter ännu kvar på jobbet, liksom alldeles matt. Som en trasa känner jag mig - och då har jag ändå haft det relativt lätt. Vissa har ringts in redan inatt och satt kvar ännu för ett par timmar sedan. Andra har tagit paus i semestern för att komma in och bevaka händelserna. Jag? Jag har varit på redaktionen i knappa sex timmar.

Men vår dag på redaktionen långt borta från Nice - lång eller kort - är ingenting emot den dag de drabbade har haft. De skadade, vittnena, anhöriga till de omkomna, invånarna i staden. Jag påminns om en arbetsdag jag hade för inte så länge sedan alls och en bloggtext jag skrev då som - tragiskt nog - är jätteaktuell igen idag. Inlägget jag skrev dagen då det small på flygplatsen i Bryssel. 

Istället för att skriva ett nytt likadant inlägg nöjer jag mig med att länka till det förra: Privilegiet. Och sedan tänker jag fara hem och snusa på mitt barns ljusa lockar och tacka ödet att det inte är mitt barn som är en av de 50 som vårdas på sjukhus i Frankrike just nu.

Kärlek.

Julie
Publicerad 15.07.2016 kl. 15:43

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​