Dödsångesten

01.04.2015 kl. 13:36

Idag, klockan 6 på morgonen, slog den plötsligt: dödsångesten.

Nå, dödsångest är inte en obekant känsla i sig - jag har ju ändå en mild panikstörning - men för första gången blev jag rädd för förlossningen.

Och nu, om du som läser också är gravid och snart står inför din egen förlossning - läs inte om du lätt tar till dig av andras rädslor, eller är hypokondriskt lagd.

Jag följer Humans of New York på facebook. Igår hade de en alldeles förfärlig men rörande bildserie med Omar Samra, en egyptisk klättrare som förlorade sin fru när deras dotter föddes. Frun var ung och frisk, men dog bara någon dag efter förlossningen. Strax före förlossningen hade hon blivit inlagd på grund av brist på blodplättar. Trombocytopeni.

Omedelbart började jag så klart leta symtom i mig själv. Visst har jag lite lättare för att få blåmärken? Konstiga rodnader på huden? Finns det blod i urinen? Googlar frenetiskt symtom, orsaker, hur vanligt det är. Börjar undra hur ofta kvinnor i Finland dör i barnsäng. Av vilka orsaker? 

Kommer jag att överleva förlossningen? Och vad händer om jag inte gör det? Hur ska min lilla nya familj klara sig? Fixar sig allt byråkratiskt för min sambo, med faderskap etc?

Måste mitt barn växa upp utan mor?

Det hjälper inte ett dugg att tänka på det faktum att de allra, allra flesta tar sig igenom en förlossning utan några bestående men, att dödligheten är av de lägsta i världen både när det gäller mor och barn. Det finns så klart ingenting som skulle indikera att jag på något sätt inte hör till majoriteten.

Det är inte rationellt. Men plötsligt är jag rädd för att mista livet i förlossningen. Jag som varit alldeles kolugn hittils. Uh.

Julie
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Jag läste också det där inlägget och har tänkt på det sen dess... Inte för att jag väntar barn men hur farligt det ändå kan vara. Men risken att dö är nog väldigt liten, som tur!
Fridas djurblogg01.04.15 kl. 14:20
Ja, som tur. I den här delen av världen ska väl mycket gå fel för att det ska inträffa. Men det träffar ju mitt i, för just den här berättelsen fick det att verka som att det inte räcker att vara ung och frisk - man kan ändå dö. Usch usch.
02.04.15 10:41

I det nya året blir allting gott

Gott nytt och så vidare, och hälsningar från babybubblan! Det lustiga är att jag faktiskt skrev ett inlägg för inte så länge sedan men av någon mystisk orsak syns inlägget inte här.

Nåväl. Allt är väl här, kan ej klaga på annat än en mild förkylning. Efter en veckas gemensam ledighet för hela familjen är vardagen åter här, jag och knyttet hänger på tumis medan sambon är på jobb och Pilten på dagis. Skönt ändå.

Tänkte inte bjuda på desto djupare funderingar än nyårslistan. Så here goes:

2017 var året när jag: gick på Londons gator och försökte smälta att jag - lite överraskande - skulle få ett barn till. Också: året då jag tog banklån och köpte radhus?!

Fem ord som beskriver 2017: London, stress, graviditet, barn, bostadsköp.

Årets höjdpunkt: en förlossning utan dess like, en revansch. Eller kanske var det när vi såg HP and the Cursed Child i London?

Året genom Spotify (klick!): Ja, det blev tydligen en hel del Kent, i avslutningsturnéns efterdyningar. Och 80-talshits.

Årets maträtter: Kött. Sambons har skaffat sig en sous vide-manick och på sitt vanliga maniska vis fullständigt grottat ner sig i det. Det har resulterat i en mängd helt otroliga kötträtter som jag, som inte egentligen är så big on kött, också fullkomligen älskat.

Årets kulturupplevelser: återigen, Harry Potter and the Cursed Child på scenen i London. Sjukt häftig teaterupplevelse, annat kan man nog inte säga.

Årets samhällsfenomen: #metoo, men framför allt #dammenbrister. Otroligt häftig och viktig svallvåg, reaktion, aktion! Jag har inte skrivit om det här så mycket, men nog följt med och också deltagit på andra platformer. Bara att beskåda den kraftvågen har varit mäktigt.

Årets somarminne: Sommaren gick mig faktiskt lite förbi, har inte riktigt några minnen? Väntade och väntade på att den skulle komma - och sedan var det plötsligt oktober.

Årets gimme more: Sömn!

Årets gimme less: Prestationsångest.

Årets utmaning: Som vanligt att sluta ta på mig för mycket. Våren var crazy, med närmare 100% jobb och mer än heltidsstudier som sög musten ur mig totalt. Det, i kombination med tidig graviditet höll ju på att köra mig i väggen. Därför har jag ännu två kurser från i våras som stampar på stället. I år är farten långsam af.

 

2018 blir året när jag: blir Vandabo?!?

Fem ord som kommer beskriva 2018: flytt, småbarn, ledig sommar (!!!!!!!), kandidatuppsats.

Året 2018 höjdpunkt: Måste vara det nya hemmet, helt klart. Längtar ihjäl mig efter vår gula soffa <3

Året 2018 genom Spotify: Troligtvis fortfarande Kent.

Året 2018 maträtter: Rökt kött. Ta texten om sous vide ovan och tillägg sambons löfte om att köpa en rökare att ha på gården, nu vi flyttar ut i suburbia.

Året 2018 kulturupplevelser: ska väl försöka ta mig till biografen. Om inte annat, så för att se uppföljaren till Fantastic Beasts. Och nya Star Wars.

Året 2018 samhällsfenomen: Tänk om Sote-reformen äntligen blir av????? (Det är lite västmetrovarning på detta redan...)

Året 2018 somarminne: Picknick i Vandaparkerna med mina ungar (kela, i pluralis!)

Året 2018 gimme more: Själaro.

Året 2018 gimme less: Stress.

Året 2018 utmaning: Kandidatuppsatsen. Och att faktiskt slutföra alla kurser jag påbörjar nu. Börjar ha ett par stycken som kräver åtgärder, vilka inte är särskilt svåra att göra men kräver resurser eftersom de stressar bara genom att finnas.

Julie
02.01.2018 kl. 13:30

Ett barn är fött

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om min kropps förmåga att föda barn - jag har fått upprättelse. 

Knyttet föddes igår vid lunchtid, efter en förvånansvärt lugn förlossning som slutade i att han föddes i badkar. Jag är fortfarande hög på endorfiner efter förlossningen. Helt fantastiskt var det.

Nu är vi på hotell. Patienthotell. Det är så skönt! I eftermiddag ska vi hem. Saknar Pilten. 

Julie
29.11.2017 kl. 11:22

Ballonger vecka 41+5

Min kropp är jättebra på att vara gravid. Alltså jättebra! Under de två graviditeter jag genomgått har jag haft minimalt med krämpor. Jag har knappt mått illa, så länge jag minns att äta regelbundet, jag har aldrig spytt (förutom en gång i första graviditeten), mitt blodtryck har varit lågt - extremt, till och med - och till och med foglossningen har varit av det snällare slaget, med stödbälte har det gått bra ändå. Jag sover skitbra, länge och tungt, och jag har aldrig mått bättre psykiskt än under mina graviditeter.

Så bra är min kropp på att vara gravid att den tydligen aldrig vill sluta. På övertidskontrollen i vecka 41+5 i den första graviditeten lät det ungefär så här: "Allt är stängt, helt omogen. Vi väntar i två dagar till". Förlossningen sattes igång med samtliga igångsättningsmetoder två dagar senare.

På övertidskontroll i dag, igen i vecka 41+5: "Allt är stängt, helt omogen". Läkaren var tveksam till om det ens skulle gå att få in en ballong, men det gick. Sen blev jag hemskickad för att invänta värkar och/eller att ballongen lossnar. "Troligtvis blir det lite som förra gången, men vi får se", tyckte läkaren. 

Jag är så besviken på min kropp. På riktigt. Varför vet den inte hur man gör? Och ingenting hade jag fått i belöning för alla förvärkar jag gått omkring med redan i veckor! Ingenting har ju hänt. Kroppen står still och fortsätter envist att vara i havande tillstånd.

Jag hade förlitat mig på det som sades hela tiden, att det nog ska komma igång av sig själv nu. Det är ju andra gången, "kroppen minns!" Ja, tydligen minns den att den är skitbra på att INTE föda barn. Nu blev det då igångsättning i alla fall. Säkert med hela buffébordet av vad västerländsk medicin har att erbjuda i igångsättningsväg. Igen. Härligt.

Nå, om inget händer med ballongen - vilket det säkert inte kommer att göra heller - så blir jag inlagd imorgon. Jag tippar baby på onsdag. Eller snarare, hoppas desperat.

Julie
27.11.2017 kl. 13:14

Äntligen måndag

Det är som att veckorytmen vänds upp och ned då man är mammaledig. Veckosluten, då alla är hemma hela dagarna, är som en lång arbetsvecka. När sedan måndagen äntligen kommer kan hunden och jag dra en lättnadens suck.

Lättnadens suck består av en riktigt lång sovmorgon efter att övriga familjen har åkt iväg på jobb och dagis. Efter Piltens sedvanliga morgonvrede över att a) måsta klä av sig b) byta blöja c) måsta klä på sig (sprinklat med lite "bröd!" "nej, inte bröd!") är tystnaden närmast saliggörande. Jag passar på att släcka alla lampor och kryper sedan tillbaka in under täcket och sover.

I dag vaknade jag 12. Har jag inga appointments under förmiddagen, som typ terapi eller lunch med någon eller föreläsning, vilket jag oftast inte har, så är detta standard. Det enda jag har på agendan är tvätt, kanske lite städ. Annars nada.

Nåja, och så inväntar vi förstås barnet. Men det lär knappast ske i dag. På den fronten ingen storm.

Julie
20.11.2017 kl. 13:31

Västmetron hann före

"Vem kommer först, babyn eller västmetron?"

Det var min spontana tanke för en dryg vecka sedan då det meddelades att västmetrons startdatum blir den 18.11. Jag trodde inte en sekund på det, men se så fel jag hade. Halva huvudstadsregionen har visst varit ute och åkt i de västra delarna av regionen bara för att. Också min mamma hade varit på metroexkursion till barndomskvarteren på Drumsö.

Och babyn, ja, den är fortfarande i gott förvar under maghuden. När nu inte kapplöpningen med västmetron blev särskilt spännande kan man ju starta en ny vadslagningsrunda: igångsättning eller inte?

Själv börjar jag ju tappa hoppet lite och misstänker att det blir igångsättning den 29.11. Tippar att det går lite snabbare än sist, han föds samma dag på kvällen.

Eller man kan ju i alla fall hoppas.

Julie
18.11.2017 kl. 22:10

Tankar man tänker inför en förlossning

På onsdag är det den dagen, dagen som beräknats som födelsedatum för vårt andra barn.

Förhoppningarna om att något skulle ske snart är inte särskilt höga, ärligt talat. Pilten dröjde ju så pass länge att förlossningen fick sättas igång, med resultatet att han måste förlösas med sugklocka. Förlossningen var lång och tung, och vi fick ta till alla metoder utom kejsarsnitt för att forcera fram en födelse. Ballong, cytotec, spräckning av hinnorna, oxytocindropp... Och eftersom det stressades fram hamnade han snett på vägen ut.

Min högsta önskan denna gång är att det skulle få sätta igång av sig själv. Att jag skulle vakna på natten av att värkarna börjat. Eller att de börjar när jag sitter på föreläsning. Eller hemma på dagen, medan jag läser Ibsen till en av mina kurser. 

Och jag önskar att det skulle gå snabbare. Att jag inte skulle behöva vaka i två dygn, innan barnet föds med hjälp av värkstimulerande dropp som orsakar så kraftiga värkar att jag håller på att svimma. Att jag skulle få ro att vänta in kroppens egna arbete - och att det arbetet skulle gå lite snabbare än sist. 

I smyg hoppas jag att förloppet ska vara så pass snabbt att jag inte hinner med epidural. Epiduralen var guld värd i förra förlossningen, utan den hade jag inte fått någon vila alls. Med den lyckades jag sova i två timmars tid, innan krystvärkarna började. Men jag fick också en durapunktion i samband med den, och trots att det är ovanligt så skulle jag inte vilja upprepa det. Jag hoppas alltså att jag inte ska vara i ett tillstånd där jag känner att jag behöver epiduralpausen, utan att jag ska kunna köra på. Känna värkarna ordentligt.

Och så hoppas jag att vi ska få vara i fred den första timmen. Inget vägande, mätande, tvättande, duschande. Jag, den lilla och sambon. Så den lilla får söka sig till bröstet själv, så vi får en bra och fin start på amningen. Jag har nämligen börjat tvivla, trots att det gick fint förra gången. Är rädd för att det inte ska lyckas, är rädd för vilken inställning de har till amning på Kvinnokliniken, till skillnad från Barnmorskeinstitutet där Pilten föddes, som var amningsvänligt. Uppmuntras det? Har de tillräckliga kunskaper? Vågar de lita på att amningen nog kommer igång utan att hetsa på oss ersättning?

Sådana tankar är det som snurrar så här inför. Inom loppet av två veckor kommer vi, hur det än går, att vara tvåbarnsföräldrar. Häftigt. Skrämmande. Spännande.

Julie
14.11.2017 kl. 00:24

Jag saknar mina byxor

Har nått ett stadie med kroppen där precis alla sorters klädesplagg skaver. Preggobyxor - no can do (har ändå ibland, drar dem av mig så fort jag stiger in genom dörren). Helst är jag bara naken.

Suktar något otroligt efter mina vanliga byxor. Pre-preggobyxor. Tittar på andra människor som går omkring plattmagade och med jeans utan mudd och är så avis, så avis. Och så sörjer jag både att jag är rund som en plussaboll och att jag sannolikt inte kommer kunna drömma om mina vanliga byxor ännu på ett bra tag. Vill minnas att det tog åtminstone en månad sist innan jag kunde knäppa byxorna igen.

Vad vill jag nu med detta? Gnälla, bara. Icke konstruktivt gnäll. (Jag vet att detta är ett lyxproblem utan dess like. Det är inte som att jag är sängbunden som vissa andra i dessa graviditetsveckor - för att inte tala om det faktum att jag är gravid överhuvudtaget. Förlåt förlåt.)

Julie
03.11.2017 kl. 00:16

38+1 utmanar ödet

Jag var en sväng till rådgivningen igår - allt såg bra ut. Babyn rör på sig som bara den, magen växer proportionerligt, huvudet har inte fäst sig - men vad skulle det nu också det, Pilten med sitt jättehuvud (det var så stort när han föddes att barnmorskan ropade en annan till sig för att de tillsammans kunde beskåda detta under, detta jättehuvud; "Tuu kattoo tätä!", utbrast hon i förvåning och begeistring) har väl lämnat allting löst och bra för baby nr. 2 att skutta runt bäst han vill där inne utan att falla ner och hållas nere.

Vissa dagar känns det som att förlossningen är heeelt bakom knuten, andra som att absolut nada händer. Just som det ska vara, I guess. Jag vet ju inte riktigt - förra gången hade jag noll känningar och fick aldrig chansen att uppleva hur det känns när kroppen arbetar helt själv med att föda ut ett barn. Statistiken är ju på min sida den här gången: det borde gå igång av sig själv.

Just nu växlar jag mellan "kom uuuuuut" och "nej nej nej, vänta lite!" Mest på grund av bostaden, faktiskt. Vi ska skriva under köpebrevet på tisdag, och enligt vårt skriftliga bud som säljarna godkänt är sista dag för att genomföra köpet nästa veckas fredag, 10.11. Det vore ju så himla olämpligt om förlossning kom igång, säg, på måndag, och bankmötet skulle måsta flyttas.

Det känns som det ultimata sättet att utmana ödet på. Jag försökte ju med den taktiken sist, när Pilten bara segade och segade. Jag gick på bio, på fest, åkte på utflykter, etc. Mesigt i jämförelse med att ta lån och köpa bostad, så här i efterhand.

Bara köpet är genomfört ska jag boka en tid till frisör. Och gå på teater. Och skjuta upp julklappsshoppandet liiitelite till.

Julie
02.11.2017 kl. 14:29

Vardagsdravel del 9138576: Onödiga rådgivningsexkursioner

Men vad är nu detta? Utan att ha meddelat mig något så hade min rådgivningstid tydligen avbokats. Jag satt i väntrummet i 25 minuter, innan jag smög mig närmare dörren - och då upptäckte en lapp där det stod att hälsovårdaren är borta idag. 

Jaha. Dit hade man då släpat sig i onödan, hållit inne för att göra urinprov i onödan och sedan suttit och svettats bland andra gravida och småbarnsföräldrar - helt i onödan. Helt i onödan är också min galna foglossningssmärta som kom av att jag skyndade mig iväg dit (för det snabbaste sättet att ta sig från oss är att gå, vilket min kropp är ganska dålig på just nu). 

Inte så mycket som ett pip har jag hört om att tiden skulle vara avbokad. Schysst.

P.S. Vi fick lånelöfte. Iiiiiikkkkk. Ikväll ska vi till mäklarens kontor för att lägga ett bud på bostaden. Kissar nästan på mig av nervighet. Sambon är kolugn och tycker att jag är orolig alldeles i onödan.

Julie
30.10.2017 kl. 13:50

37+0

Jag sprang till spårvagnen i dag. Eller rättare sagt: jag tog tre konstiga skutt innan jag gav upp, och sedan haltade till spårvagnen som väntade snällt. Sedan dess har jag haft tusen knivar i blygdbenet varje gång jag tar ett steg åt något håll.

Aj satan i helvete vad det gör ont!

Jag är så trött på att vara gravid. Kom ut. Kom ut nu! Nu!!!

Julie
25.10.2017 kl. 16:10

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​