Gudrun Schyman

Publicerad 04.02.2015 kl. 12:20
 

Gudrun kom på besök. Jag blev hurja svettig. #morgonöppet

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Jag hade helt tänkt mig att vi skulle ta en glad selfie efter intervjun, jag och Gudrun Schyman. Det blev nu inte av, dels för att jag är så feg, dels för att hon hade bråttom vidare men också för att så fort den röda lampan slocknade och vi tackade och Schyman gick iväg så bröt den nervösa svetten ut som en efterreaktion.

Jag kan inte påstå att Schyman är någon slags idol - jag beundrar henne som politisk debattör men är inte helt överens om allt som hon och FI står för. Med det sagt går det inte att förneka att jag var oerhört starstruck imorse.

Intervjun finns att läsa och lyssna på i sin (14 minuter långa) helhet här!

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver?

Rekorddålig dag

Jag vet inte vad det är med den här tisdagen, men den har varit riktigt rövdålig från början till slut.

Inledde starkt med att försova mig rejält. Klockan åtta hade jag tid hos terapeuten, jag vaknade med ett ryck ganska exakt tio i åtta. Jag som hade tänkt tvätta håret och i lugn och ro sminka mig och sådär.

Istället sov jag genom tre väckarklockor, glömde deodoranten, väckte barnet med mitt ryck och mina svordomar - och lämnade kaos bakom mig när jag svettig och yrvaken trampade iväg fem minuter senare. Och glömde så klart hjälmen hemma.

Pilten var en sväng på jobbet idag, medan sambon filmade spelrecension. Jag som brukar skryta med hur lätt det är att ha med honom - han chillar för sig själv på golvet och man kan jobba i lugn och ro samtidigt. Pyttsan. Idag bara gallskrek han. Till slut fick jag tyst på honom med bröstet - och fick samtidigt lära mig att editera både bild och ljud med bara min vänstra hand. Nåt att lägga till på cv:t om inte annat.

Någongång under dagen, någonstan på Yle, tappades Piltens mössa bort. Piltens fina Marimekko-mössa med biltryck, som är min lillebrors gamla. Harmen.

Och så kommer vi hem till detta:

messenger-quick-cam-1460474287443

Totalförstörd cykelhjälm. Tack hunden. Skithunden.

Som körsbäret på tårtan tappade jag bort mina nycklar när jag nyss var ute på promenad. Gick samma runda en gång till, frågade emotkommande människor om de sett dem, sprang som en yr höna runt i närbutiken ifall de råkat falla där - utan resultat.

Kom hem med gråten i halsen och känner bara att den här dagen snart skulle kunna ta slut. Som den här dagen sett ut skulle det inte förvåna mig om jag hamnat i limbo och kommer att återuppleva hela skiten imorgon igen.

IMG_20160412_182652

Som tur har jag Pilten. Och min ljuvliga man som när jag kom bedrövlig kom utan nycklar genast begav sig ut för att hitta dem. Tyvärr hittade han inte heller dem. Bra att börja tapetsera kvarteren med lappar i hopp om att någon kanske plockat upp dem.

Julie
Publicerad 12.04.2016 kl. 21:04

Cykeldaijun

Det finns bara en sak som är daijugare än att cykla utan hjälm, och det är att cykla utan hjälm med hjälmen dinglandes på styret.

 

Jag ska medge: fram tills jag blev gravid var jag daiju variant ett, dvs jag använde inte cykelhjälm. Inte under tonåren heller, fast jag cyklade mycket då. Eller i Sverige där jag inte sällan cyklade hem från nattklubben. Minnena från de cykelturerna är ofta disiga, med inslag av "wauuu det går så fort och smoooooth!". Don't drink and drive, kids. Det är ren tur att jag överlevde.

Sen blev jag som sagt gravid och kände att jag måste ha hjälm. Tänkte att det skulle vara just typiskt att precis när något nytt och spännande händer i mitt liv så skulle jag gå och vurpa med cykeln och spräcka skallen.

Idag glömde jag hjälmen hemma, och skämdes faktiskt hela vägen. Det verkar ha skett en förändring också här i Finland de senaste åren - tycker att de allra flesta nu för tiden cyklar med hjälm. De som inte gör det är mest daijun. Det är en så billig livsförsäkring, trots allt.

Slutade skämmas när en daiju av variant två kom emot med hjälmen dinglandes på styret.

Nå, slutet gott, allting gott - jag kom levande till jobbet. Nu håller vi tummarna för att jag kommer levande hem igen.

Julie
Publicerad 11.04.2016 kl. 12:33

Piltens nya tricks

Hur får ni era kids att dricka vatten?

Ju mindre ersättning och bröstmjölk vi har på menyn, desto mer vatten borde Pilten ju få i sig. Ännu är det såklart ingen panik men så småningom skulle det ju vara bra att hitta ett sätt som funkar.

Jag trodde vi hade det för en vecka sedan. Han har sörplat ur snapsglas tidigare, vilket har gått sådär, men så introducerade vi sugröret och efter några försök hiffade han grejen. Jess! tänkte jag. Det klottar mindre och fungerar bra, och ungen får i sig vatten. Perfekt.

...tills en annan lampa tändes i Piltens huvud. 


Så nu dricker han igen ingenting. Bara blåser bubblor. Och för varje gång blir han mer och mer full av skratt.

Det är ju urgulligt men ger mig huvudbry. Pipmugg vill han inte alls ha och tuttflaska är ju inte direkt ändamålsenligt heller. Hm.

Julie
Publicerad 11.04.2016 kl. 11:00

Välkommen till Lilla Berlin

Nåja, hörni, om ni inte redan läst den - in med er

 

lillberlin
Julie
Publicerad 11.04.2016 kl. 10:09

Wannabe fotograf

Har lajvat fotojournalist den här veckan. Gjorde ett inslag om grannsämja och vårtalko i måndags och som case hade jag ett helt fantastiskt hus i Trä-Vallgård.

Radioinslaget gick ut igår (och kan lyssnas på här), men webbartikeln publiceras först på söndag. Den har jag pynjat med hela dagen idag och - om man får säga det själv - jag blev sjukt nöjd! Helheten blev jättefin och väger upp för eventuella brister i bilderna.

väggklipp

Smakprov från kommande artikel.

Jag är ju ingen fotograf egentligen, men inför den här juttun har jag faktiskt laddat batteriet och startat upp min egna systemkamera. Den är i modern teknologi-mått mätt gammal - jag fick den i studentgåva 2009 - och av nybörjarmodell (Canon 1000D). Men den tar skapliga bilder, och tack vare kolleger som är mer erfarna med kameran har jag lärt mig liiiite om grejer jag kan ställa in själv för att få bra foton, och inte bara köra allt på automatik.

Jag märker att jag börjar ha lite öga för foto också, vilket är roligt. Jag tror att mycket handlar om att jag under året på Huvudstadsregionens redaktion var tvungen att lära mig att fota, för där gjorde vi det hela tiden.

Har rentav blivit inspirerad att börja fota igen. Kameran har ju legat i vila i ett par år. I något skede kunde jag kanske till och med uppgradera till något lite bättre.

Sen nångång, alltså, när jag är rik och berömd. Hehe.

Julie
Publicerad 08.04.2016 kl. 20:17

Ett svettigt inlägg

Det känns som om jag blivit svettigare sedan jag födde barn, kan det stämma? I synnerhet ryggsvett är en nykomling som jag inte haft problem med tidigare.

Förstås är det ju värsta eftersvettsäsongen just nu. Det är lite kyligt ute så man måste klä sig varmt - men inte så kyligt att man skulle frysa. Så går man i relativt rask takt, känner hur kinderna blir röda och lungorna renas med den friska morgonluften.

Och så fort man kommer in och klär av sig ytterkläderna bryter den ut, en alldeles grym eftersvett. Man perspirerar som en idiot.

Man borde på något sätt få till den perfekta kombinationen av lagom varma kläder med exakt rätt takt på gåendet. I letan efter det.

Julie
Publicerad 08.04.2016 kl. 10:10

Instagram no more

Har fått instagrams nya uppdatering. I tell you, det kommer vara dödsstöten för instagram. Så fort en ny fototjänst med kronologisk ordning dyker upp är jag gone.

Uppdateringen är helt från röven, rent ut sagt. Det kommer ju aldrig något nytt? Jag ser bara samma bilder och blir helt vansinnig på att det inte finns någon som helst ordning. En bild publicerad för 9 timmar sedan, nästa för två minuter sedan, följande för två dagar sedan.

Appen har blivit tråkig. Synd.

Julie
Publicerad 07.04.2016 kl. 18:41

Samsovning, denna nätternas räddare

Jag har länge tänkt att jag ska skriva några rader om samsovning, denna räddare av babyföräldrars nattsömn.

För tydlighetens skull påpekar jag nu att jag bara och endast kan tala för mig själv och min familj, och jag förstår att det inte går att applicera på alla. Men för oss har det varit en räddare.

Jag hade egentligen inte tänkt att vi skulle samsova. Redan innan Pilten föddes hade jag inrett hans säng åt honom, med spetsdraperi och hela köret. Tanken på samsovning skrämde mig, hur kan det ens fungera att ha ett så litet liv i samma säng utan att rulla över eller kväva med lakan? tänkte jag och tyckte att folk som samsov med spädbarn var knäppa.

Men Pilten föddes och som av magi skedde en helomvändning. Det var inte ens genomtänkt, utan det bara blev så. Under hela tiden vi låg inlagda på Barnmorskeinstitutet sov han antingen i min eller i sambons famn. Någon enstaka gång hade vi honom liggande i den lilla plastlådan till säng som sjukhuset tillhandahöll, men mest var den bara i vägen.

När vi kom hem kändes det helt främmande att inte sova tillsammans. Och rädslan för att kväva eller rulla över honom var som bortblåst - det var som om någon instinkt vaknat till liv.

I början hade vi ett babynest mellan oss. Det kan jag rekommendera till alla som funderar på samsovning men tycker det känns skrämmande. Barnet har en egen liten bädd i sängen och man är mer varse om att där är en kant. De går att köpa färdiga men de är också superlätta att sy själv - till och med om man som jag inte alls kan sy.

01554495-603e-46d8-99f2-c52614b6e1b4

Numera har babynestet annekterats av hunden. Ganska snabbt slopade vi det, eftersom jag ofta ändå lyfte honom intill mig under natten när han skulle äta och babynestet mer än något annat bara var i vägen.

Jag skrev att samsovning var räddningen för oss, och det var det verkligen. Jag kunde ju varken stå eller sitta de första veckorna på grund av en epiduralrelaterad skada, så att kunna amma liggandes var helt avgörande för min ork. Än bättre var det att jag i och med att han sov med oss slapp vakna ordentligt när han vaknade och var hungrig. Det var bara att dra honom till mig, stoppa tissen i munnen och somna om.

Sedan Pilten föddes har vi ett par gånger av bekanta som fått barn efter oss fått frågan om hur vi tacklat vakandet på nätterna. Svaret är samsovning. Det är ett dåligt svar om man inte ammar eller inte vill eller kan samsova, det vet jag. Men för den som ammar kan samsovningen på riktigt ge en mycket bättre nattsömn. Kanske också om man flaskmatar, men det kan jag inte ta ställning till.

Att vi från början i princip har fått sova hela nätter är guld värt. Att jag vaknar till en eller två gånger per natt känns inte någonstans när jag inte behöver vakna mer än att ungen får bröstet i munnen. 

Nu har vi ingen egen säng till honom alls. Jag är glad att vi beslöt att vänta med att skaffa spjälsäng tills vi faktiskt behöver en. Hittils klarar vi oss galant utan. I bästa fall kanske vi inte ens behöver en spjälsäng, utan kan flytta honom direkt till en juniorsäng sedan när det är dags.

Det funkar för oss, helt enkelt. Och vi kommer att fortsätta samsova tills någon av oss inte längre tycker det funkar.

Det enda jag saknar är att ligga nära min sambo. Men vi hinner ligga bredvid varandra sen, tänker jag.

Julie
Publicerad 07.04.2016 kl. 15:25

Sjukstugan

Sjukledig dag 2. Det suger, för jag har ett ljuvligt inslag på gång som jag så skulle vilja jobba med och få ut.

Men det är som det är. Idag är det redan bättre så imorgon tänker jag fara på jobb. Tills dess passar jag på att vila och - framför allt - sova. Ibland tänker jag på hur barn alltid per default verkar kämpa emot sömn. Läggdags är det tråkigaste som finns osv. De små liven vet inte vad de går miste om, sova är ju bäst!

Kan ibland sakna de tre första månaderna av graviditeten. Då sov jag nämligen hela tiden. När jag inte var på jobb sov jag. Jag var alltså vaken max 9 timmar per dag, resten var jag i drömmars land. Det var en sådan härlig vändning mot det bättre - månaderna innan hade jag lidit av en ganska svår insomnia.

Summa summarum alltså: nu ska jag ta en tupplur.

Julie
Publicerad 06.04.2016 kl. 11:27

Lustgas och förtroendet för vården

Jag läser att fyra stycken barnmorskor - alla erfarna, två fast anställda, två vikarier - har roat sig på nattskiftet med att dra lite lustgas.

Jag överraskas av min reaktion för jag blir nämligen arg. Uppriktigt arg.

Det kan tyckas harmlöst. Lustgas är ingen häftig drog, verkan är kortvarig och man ska nog hålla på och inhalera länge innan man blir redigt durrig. Det går in i  kroppen och så går det ut igen.

Men när jag tänker tillbaka på min egen förlossning kan jag bara minnas en dimma i huvudet under de timmar som jag satt på jumppabollen och rullade på höfterna, med lustgasmasken över ansiktet och andades och andades. Mellan värkarna sov jag - så borta var jag. Tidsuppfattningen förvrängdes, jag pratade konstigheter. Det är ingen häftig drog, men den har en effekt som jag verkligen hoppas att ingen barnmorska som ansvarar för kvinnors och barns liv och hälsa ska vara under.

Det kan tyckas harmlöst men när jag tänker tillbaka på min egen förlossning och den häftiga dödsskräck jag upplevde när det inte gick som på Strömsö, när en barnmorska plötsligt blev många, när läkaren rusade in med sugkopp i högsta hugg, när barnet satt fast och utan hjälp inte heller någonsin hade kommit ut, i alla fall inte med livet i behåll - då kan jag inte låta bli att bli arg.

Min förlossning pågick över en hel dag och en hel natt, Pilten är född klockan fem på morgonen. På Barnmorskeinstitutet, där dessa fyra barnmorskor roat sig på nattskiftet. Om jag i den där stunden då jag trodde att både jag och mitt barn skulle svepa med inte haft fullt förtroende för de barnmorskor och den läkare som hjälpte mitt barn till världen, så hade jag inte fixat det. Men jag skulle aldrig kunna ha fullt förtroende för någon som berusar sig på arbetstid - hur harmlöst det än må verka.

Situationerna ändrar så drastiskt i förlossningssalarna. Ena sekunden går allt bra, nästa måste man kanske fatta beslut som avgör människor möjligheter till liv. Då ska man fanimej låta bli lustgasen.

Julie
Publicerad 04.04.2016 kl. 15:40

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​