Gudrun Schyman

Publicerad 04.02.2015 kl. 12:20
 

Gudrun kom på besök. Jag blev hurja svettig. #morgonöppet

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Jag hade helt tänkt mig att vi skulle ta en glad selfie efter intervjun, jag och Gudrun Schyman. Det blev nu inte av, dels för att jag är så feg, dels för att hon hade bråttom vidare men också för att så fort den röda lampan slocknade och vi tackade och Schyman gick iväg så bröt den nervösa svetten ut som en efterreaktion.

Jag kan inte påstå att Schyman är någon slags idol - jag beundrar henne som politisk debattör men är inte helt överens om allt som hon och FI står för. Med det sagt går det inte att förneka att jag var oerhört starstruck imorse.

Intervjun finns att läsa och lyssna på i sin (14 minuter långa) helhet här!

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

"Kort" om bikinihetsdiskussion

Kort om bikinihetsen som diskuteras just nu i bloggarna (Ingela, Ellen, Linn med flera): 

Check your privilege. Är du normsmal med normkropp så är det faktiskt inte din plats att kapa kroppspositivismen med din normsmala kropp i bikini som samhället inte ser ner på. Jättefint att du har övervunnit dina komplex och känner dig bra i din kropp - men det handlar inte om dina komplex. Det handlar inte om mina komplex. Det handlar inte om komplex överhuvudtaget, utan om struktur.

Ja, detta eviga tjat om struktur. Men det är så, det handlar inte om individers kroppsnojor lika lite som det handlar om individens förmåga att förhandla till sig samma lön som den manliga kollegan har. Det handlar om att alla som har en kropp som inte är norm - smal, vit, able - diskrimineras på strukturell nivå, och kroppspositivismrörelsen är deras rörelse. Vår rörelse. 

Självklart är det bra ju flera som är med i rörelsen, i kampen för att ingen ska behandlas olika. Men på samma sätt som män bör backa i diskussioner om icke-mäns förtryck, och vita bör backa i diskussioner om rasism och rasifiering så måste de med normkroppar backa. Backa och lyssna!

Tolkningsföreträde och att alliera sig i kamper som inte är de egna är en evighetsdiskussion i de feministiska kretsarna. Precis som med de andra kamperna mot förtryck handlar det om att veta när man ska ta ett steg tillbaka och istället för att hävda sin rätt att tala om någonting "för jag har faktiskt också varit jättenojig över min rumpa!" ge plats åt någon som faktiskt påverkas av de skadliga förtryckande strukturer det gäller. 

Kort och gott: lyssna! Och kapa inte en kamp som inte är din.

(Det blev inte kort. Sorry.)

Julie
Publicerad 12.05.2016 kl. 10:23

Helsingfors nya stadscyklar: en snabbrecension

Hörni, jag nämnde ju i förbifarten att jag bestämt mig för att testa Helsingfors nya stadscyklar som invigdes för en vecka sedan, och det har jag nu gjort.

IMG_20160506_132633

PLUS

+ Lätt att justera så att den passar just en själv.
+ Lätta att checka ut med bara resekortet.
+ Bra förlängning till kollektivtrafiken i stadskärnan.
+ Många ställningar, det finns alltid en i närheten om, säg, cyklarna är slut vid den första man kommer till.
+ Förmånligt.
+ Går att låsa om man t.ex. ska handla.

MINUS

- För litet område - att gränsen i norr går i TÖLÖ är nog lite knäppt. Jag vill kunna cykla till Böle! (här bör påpekas att området nästa år enligt plan ska bli större, och cyklarna fler)
- Lite för kort användningstid, en timme vore bättre.
- Världshistoriens obekvämaste sadel.
- Separat prissättning från övriga kollektivtrafiken.

Den sista punkten är egentligen min största kritik. Cykeln är ämnad vara en del av kollektivtrafiken i kärncentrum (varför det också snabbt blir dyrt att cykla runt på dem längre än 30 minuter, de ska inte vara hyrcyklar), men ändå har den ett separat biljettsystem. Varför har man inte integrerat cyklarna i de vanliga biljetterna? Säg, en lite dyrare månadsbiljett som även inkluderar cyklarna. 

Men i övrigt säger jag bara: äntligen! En modern huvudstad som uppmuntrar till att lämna bilen hemma ska också vara cykelvänlig. Helsingfors har mycket att förbättra när det gäller cykelvänligheten, men det är på god väg, och stadscykeln är ett viktigt led i den utvecklingen.

Julie
Publicerad 09.05.2016 kl. 14:13

Veckoslutet i ett nötskal

IMG_20160507_175854

Piltens första bröllop. En av sambons kompisar gick och gifte sig, och i lördags var det fest på Drumsö. Dagen till ära blev det premiär för sommarens fest-outfit för Pilten, som egentligen är införskaffad med tanke på min mormors 80-årsfest i början av juni. Men fint gick det på bröllop också!

Synd bara att han redan hunnit spotta mangosmoothie över hela skjortan.

Julie
Publicerad 09.05.2016 kl. 11:44

Överrasknings-home office

Klämdag. Har en slö morgon, kommer sent iväg, arbetsresan tar extra länge pga bestämmer mig för att testa de nya citycyklarna (mer om det senare).

Glider in på redaktionen lite i elva - och möts av detta:

 

"Ja, så där har den gjort i en timmes tid", berättar kollegan. Den startar och kraschar, startar om - och kraschar. And on and on it goes. Vad nu där vidare. Jag ska ändå bara webba idag, så jag ringde supporten, åt lunch med kollegerna och pallrade sedan hem mig igen.

På vägen åt jag en glass och köpte jordgubbar. Sedan smällde jag upp ett provisoriskt kontor på balkongen. Home office feat. sol, parkutsikt, havsbris och en var hund vid fötterna.

Det kunde vara värre.

IMG_20160506_141556
Julie
Publicerad 06.05.2016 kl. 14:25

Nu är det jul igen

Jag har klädkris. Riktigt klassisk, priviligerad good-old klädkris: garderoben full med paltor men ändå har jag ingenting att ha på mig.

Allt känns som att det sitter dåligt eller är fult, eller så är det trasigt. Mina två par favoritbyxor slet jag sönder i höstas efter att kroppen återgått till normala mått och jag i min iver över att igen kunna ha byxor utan enorm resår i midjan inte gick i annat än dem. Så dom for. Samtidigt gick ett par andra långtida, kära byxor sönder i grenen och jag är helt enkelt för gammal för att gå runt i söndriga jeans så då var det slut på dem också.

Det enda paret byxor jag har nu ogillar jag. Dessutom håller dom också på att slitas sönder i grenen - billiga som dom var.

Så vad återstår? Trasiga legging samt det obekvämaste som finns: nylonstrumpbyxor. Och plaggen att ha på överkroppen är inte bättre dom heller.

Vad jag vill komma fram till är: om du ser mig idag och undrar vafan jag har för fel när jag går iklädd en stickad klänning i den juligaste av juliga andar, så är det därför. Det var det enda jag kunde överskåda att ha på mig idag.

 

IMG_20160503_073020
Julie
Publicerad 03.05.2016 kl. 13:09

Det känns, känslan, känslor

Äntligen känns det som att jag har något bra på gång!

Det har ju kännats mediokert på jobbfronten den senaste tiden. Eller rättare sagt: jag har känt mig medioker på jobbet den senaste tiden. Rentav riktigt usel. Som ju synats här också.

Men nu känns det som att jag har alla möjligheter i världen att få till något jättebra! En bidragande faktor är såklart att planeringen gått närmast som på räls - intervjupersoner tackar genast ja, det har lyckats att vaska fram ganska speciella berörda och jag har gott om tid på mig - till imorgon - att slutföra hela paketet på ett riktigt bra och snyggt sätt.

Gissningsvis bidrar också känslan av att det blir bra till att det faktiskt också blir bra. Jag har aldrig varit nåt fan av den blondinbellesqua tanken om att inställning är allt och bara man är positiv så blir allt som man vill (ja, till och med Bella själv har ju numera övergett det tankesättet) - men ibland är det ju bara så. När allt känns skit blir allting skit. Nu känns det bra och då - jumalauta - blir det också bra.

Solen skiner, hörni.

(Jäklaranamma vilken berg-och-dalbana jag är.)

Julie
Publicerad 03.05.2016 kl. 09:51

Pug files

...och för att inte det ska bli allt för jobbig stämning:

 

Puss.

Julie
Publicerad 02.05.2016 kl. 15:24

Brutalt ärligt och öppet som ett blödande sår

Ibland sköljer den bara över en, känslan av hopplöshet. Och då måste det ut, all frustration, alla besvikelser, all rädsla för framtiden.

Igår kväll bröt jag ihop totalt. Vi hade redan lagt oss och låg bara och pratade en stund, medan Pilten lekte av sig det sista av energin. Och sen bara for det. Tårarna sprutade, av rädsla, av ilska, av frustration. Av känslan av uselhet, att jag kanske egentligen är helt jävla skitkass. På alla plan.

Hösten känns som ett stup. Det är vår nu och sedan sommar, som i mitt huvud är ganska grön och solig - och där jobbet som det ser ut nu tar slut är det bara ett stup. Min inre kalender tar liksom slut första september. Där är bara ett stort svart hål. 

Det är ju alltid såhär, när kontrakt tar slut och det är osäkert om det kan fortsätta, eller hur det kan fortsätta. Så här har jag haft det på jobbfronten i fem år, med minst ett halvårs mellanrum. Men det är extra mycket den här gången. Säkert mycket på grund av att vi nu har Pilten, att vår boendesituation är osäker, att jobbsituationen är osäker och samtidigt borde vi försöka hitta dagisplats. Många jävligt lösa bollar i luften, helt enkelt. Som brinner.

Men delvis beror det också på att jag är deprimerad. En ganska välfungerande deprimerad person, visserligen, det syns ju inte riktigt utanpå. Jag stiger upp, jag sköter mitt jobb, mitt hem, min familj. Jag skrattar o sådär. Likväl. Jag förmår helt enkelt inte att se positivt på den där gapande avgrunden som är den kommande hösten.

För stunden hjälpte det att säga det högt. Eller rättare sagt: skrikgråta ut det. Min stackars sambo som har en nästan exakt likadan arbetssituation som jag, som måste lyssna på det. Men han är guld, min karl. Och sedan skrattade Pilten och borrade sin panna mot min panna, sådär som han gör när han är trött och vill ha närhet. Hjärtat smälter, sorger smälter, allt smälter. Han är guld, min son.

Och det blir nog bra. Är mitt mantra som jag envist och med viss underliggande aggression gång på gång upprepar för mig själv. Det blir nog bra. Det måste det.

Julie
Publicerad 02.05.2016 kl. 13:03

Serpentiner och ballonger!

Klarade vappen! och andra putslustiga ordvitsar som anspelar på denna vårens och arbetarnas och studenternas högtid.

Men klarade den, det gjorde vi. Och den blev inte så dum heller. Aftonen var vi hemma, bara vi. Sambon, Pilten, jag och hunden. Det är balkongsäsong och vi valde att duka upp våra spenatbörek där.

IMG_20160430_200944

 

Spenatbörek as in filodeg med spenat-fetafyllning. Bestämde mig lite i sista minuten för dessa när vi skulle gå till butiken och hade då ingen aning om hurudana mängder vatten jag tagit mig över huvudet. Filodeg är nämligen typ det fittigaste att sitta och pilla med när man är hungrig och barnet skriker och rycker en i byxbunten samtidigt.

Nå, slutet gott, allting gott - och gott blev det ju! Lagade egna varianter med morot-potatisfyllning åt Pilten (för småtyper får inte äta spenat). Även han gav bra betyg åt dem.

Första maj firades traditionsenligt med picnic och skumpa i Kajsaniemiparken, tillsammans med ett par av mina vänner. Efteråt tog vi ännu en öl på en solig terass. 

Eftersom jag inte hade telefonen framme typ en enda sekund under dagen så finns det inte heller några bilder. Ni får nöja er med denna, på Piltens allra första egna ballong (vi säger att det är Piltens. Egentligen är den mest åt mig själv...)

 

The owls are not what they seem.

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

 Hoppas eran var minst lika trevlig!

Julie
Publicerad 02.05.2016 kl. 10:24

Vad som händer när Pleppo krockar med Kent

Jag lyssnar mycket på Kent just nu. Så mycket att halva min arbetsdag har gått åt att spåna på en illustrationsidé som föddes på vägen till jobbet idag.

"Vi blev som dom andra", sjunger Jocke Berg på Vapen och Ammunition. Medan låten i morse spelade i mina öron mindes jag en felhörning som jag läst någonstans för länge sedan, att någon har hört att han sjunger "Vi blev salamandrar".

Samtidigt gjorde sig en gammal Pleppo-sketch påmind - som alltid när jag lyssnar på Kent. I sketchen, som utspelar sig i en Dr Phil-aktig talkshow, förekommer en tonårig flicka som med tårarna sprutande skriker att Jocke Berg är den enda som förstår henne.

"Jocke Berg är den enda som förstår mig, men ingen förstår Jocke Berg", tänkte jag i mitt stilla sinne. Och skrockade när jag samtidigt kom ihåg salamandrarna.

Karln kan ju inte artikulera, det har vi väl etablerat redan på 1990-talet. Och det finns hur mycket felhört som helst som kommer ur Kent-låtar.

Det allra första jag måste måste göra när jag kom på jobb var att rita, för "man måste smida medan järnet är varmt", eller hur det nu heter. Utkastet blev skitfult och inte alls som jag tänkt mig i mitt huvud, men så hade jag också bara ett anteckningsblock med rutigt papper och en halvtorr kulspetspenna till mitt förfogande.

IMG_20160429_105215

 

Jag vet inte, kanske finns där nåt man kunde utveckla. Men först måste jag nog skriva klart den där artikeln om kungen.

Julie
Publicerad 29.04.2016 kl. 15:34

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​