Gudrun Schyman

Publicerad 04.02.2015 kl. 12:20
 

Gudrun kom på besök. Jag blev hurja svettig. #morgonöppet

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Jag hade helt tänkt mig att vi skulle ta en glad selfie efter intervjun, jag och Gudrun Schyman. Det blev nu inte av, dels för att jag är så feg, dels för att hon hade bråttom vidare men också för att så fort den röda lampan slocknade och vi tackade och Schyman gick iväg så bröt den nervösa svetten ut som en efterreaktion.

Jag kan inte påstå att Schyman är någon slags idol - jag beundrar henne som politisk debattör men är inte helt överens om allt som hon och FI står för. Med det sagt går det inte att förneka att jag var oerhört starstruck imorse.

Intervjun finns att läsa och lyssna på i sin (14 minuter långa) helhet här!

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

Serpentiner och ballonger!

Klarade vappen! och andra putslustiga ordvitsar som anspelar på denna vårens och arbetarnas och studenternas högtid.

Men klarade den, det gjorde vi. Och den blev inte så dum heller. Aftonen var vi hemma, bara vi. Sambon, Pilten, jag och hunden. Det är balkongsäsong och vi valde att duka upp våra spenatbörek där.

IMG_20160430_200944

 

Spenatbörek as in filodeg med spenat-fetafyllning. Bestämde mig lite i sista minuten för dessa när vi skulle gå till butiken och hade då ingen aning om hurudana mängder vatten jag tagit mig över huvudet. Filodeg är nämligen typ det fittigaste att sitta och pilla med när man är hungrig och barnet skriker och rycker en i byxbunten samtidigt.

Nå, slutet gott, allting gott - och gott blev det ju! Lagade egna varianter med morot-potatisfyllning åt Pilten (för småtyper får inte äta spenat). Även han gav bra betyg åt dem.

Första maj firades traditionsenligt med picnic och skumpa i Kajsaniemiparken, tillsammans med ett par av mina vänner. Efteråt tog vi ännu en öl på en solig terass. 

Eftersom jag inte hade telefonen framme typ en enda sekund under dagen så finns det inte heller några bilder. Ni får nöja er med denna, på Piltens allra första egna ballong (vi säger att det är Piltens. Egentligen är den mest åt mig själv...)

 

The owls are not what they seem.

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

 Hoppas eran var minst lika trevlig!

Julie
Publicerad 02.05.2016 kl. 10:24

Vad som händer när Pleppo krockar med Kent

Jag lyssnar mycket på Kent just nu. Så mycket att halva min arbetsdag har gått åt att spåna på en illustrationsidé som föddes på vägen till jobbet idag.

"Vi blev som dom andra", sjunger Jocke Berg på Vapen och Ammunition. Medan låten i morse spelade i mina öron mindes jag en felhörning som jag läst någonstans för länge sedan, att någon har hört att han sjunger "Vi blev salamandrar".

Samtidigt gjorde sig en gammal Pleppo-sketch påmind - som alltid när jag lyssnar på Kent. I sketchen, som utspelar sig i en Dr Phil-aktig talkshow, förekommer en tonårig flicka som med tårarna sprutande skriker att Jocke Berg är den enda som förstår henne.

"Jocke Berg är den enda som förstår mig, men ingen förstår Jocke Berg", tänkte jag i mitt stilla sinne. Och skrockade när jag samtidigt kom ihåg salamandrarna.

Karln kan ju inte artikulera, det har vi väl etablerat redan på 1990-talet. Och det finns hur mycket felhört som helst som kommer ur Kent-låtar.

Det allra första jag måste måste göra när jag kom på jobb var att rita, för "man måste smida medan järnet är varmt", eller hur det nu heter. Utkastet blev skitfult och inte alls som jag tänkt mig i mitt huvud, men så hade jag också bara ett anteckningsblock med rutigt papper och en halvtorr kulspetspenna till mitt förfogande.

IMG_20160429_105215

 

Jag vet inte, kanske finns där nåt man kunde utveckla. Men först måste jag nog skriva klart den där artikeln om kungen.

Julie
Publicerad 29.04.2016 kl. 15:34

Jag drömmer att jag röker

Snart tre år har gått sedan jag slutade röka. Tänk! Under min första (och hittils enda) semester slutade jag ex tempore - och sedan dess har det hållit. (Ja okej okej, jag har kanske rökt två hela cigaretter sen dess, men dom räknas inte.)

Det har gått helt över förväntan, måste jag säga. Jag var i huvudsak vanerökare (ja okej, okej, jag var nog beroende också), cigaretterna var så hårt invävda i mina dagliga rutiner att det till en början kändes som en omöjlig tanke. Det var nog avgörnade att jag slutade just mitt i semestern, när rutinerna annar också var helt annorlunda. Dessutom rökte jag ju mest på jobbet, sällan hemma.

I ungefär 2½ år fick jag leva utan en tanke på cigaretter - för så enkelt har det faktiskt varit, ganska snabbt slutade jag tänka på dem och suget har varit icke-existerande. Men den senaste tiden har jag börjat sukta efter en rykande, sprakande cigarett.

Åh. Den där känslan, alltså, när man sitter på en solig terass med ett stort stop öl och man tänder en cigarett, och det är vindstilla så röken ringlar sakta uppåt. Bara det, liksom. Röken, doften, känslan, solen som värmer ansiktet. Röken. Doften.

Ibland går jag ut med de få av kollegerna som ännu röker och bara sniffar. Rökare är så hänsynsfulla så de står en bit bort från ickerökare, men jag vill bara stå där mitt i molnet och andas och njuta. Det nästbästa jämfört med att faktiskt ha den där cigaretten och själv röka.

Inatt drömde jag att jag rökte. Det var så gott, så gott. Men sen fick jag i drömmen lite morkkis också, för röker man kan man ju inte samsova med sina barn. Det är också det enda i verkliga livet som håller mig från att börja röka igen: Pilten.

Tills han blir vuxen (eller flyttar till en egen säng) kan jag drömma. Och sniffa. Och kanske dra ett litet bloss i ny och nedan. Men bara ett litet.

Julie
Publicerad 29.04.2016 kl. 10:21

Dubbelurk och återfunnen katt

Äsch usch vilken dag. Vädret är sugigt och har jag klippt ett dåligt inslag. Intervjuerna var ju bra, dom sade intressanta saker, men paketeringen blev på grund av att jag jobbade mot klockan dålig. Dåliga speakar, slarvigt klippt (en OMTAGNING slank med. Usch). Urk. Så har jag dessutom lovat att skicka länken till inslaget åt personerna som medverkade, varav den ena också är journalist. Erfaren sådan. Dubbelurk.

Nu ska jag hem och krama mitt barn, känner att jag behöver det extra mycket idag.

Och sedan så klart glädjas åt att vår kisse Pablo, som bor i Borgå hos mamma, efter två veckor på vift äntligen har kommit hem. <3

13091636_10207033275329629_1613981051_o

 

Julie
Publicerad 28.04.2016 kl. 15:54

När man inte får vara tjock utan skam och skuld

Är det egentligen inte helt jävla sjukt i huvudet att man inte får vara tjock utan att skämmas, be om ursäkt för sig själv, må dåligt och försäkra sin omgivning om att man nog jobbar på det?

Har gett mig in i en diskussion om "glorifierande av övervikt" (spyr) och har sedan igår kväll suttit och stirrat fettfobin rätt in i dess fula tryne. Förstås insvept i denna falska oro för tjockas hälsa, "det är ju ohälsosamt att vara tjock juu" (Spoiler: tjock är inte lika med ohälsa.) (Diskussionen pågår under en länk till ljuvliga Ellens blogg)

För där sitter folk och är helt sonika av åsikten att om man är okej med övervikt så är det lika med att man glorifierar fetma. Alltså: om man tycker att alla ska få se ut hur de vill, och att alla ska bemötas med respekt, inte ska ses ned på, inte ska behöva må dåligt eller skämmas - ja då glorifierar man fetma.

Så med andra ord: är du tjock ska du veta hut.

Det är en så vidrig människosyn att jag inte riktigt kan greppa det, ärligt talat. 

Dessutom "glorifiera fetma", vad är det ens? Det finns ingenting att glorifiera. Om vårt skitsamhälle är bra på någonting så är det att trycka ner de som avsticker från normen. Tjocka diskrimineras överallt. Även OM man skulle glorifiera fetma, än sen då? Vad tror de här förståsigpåarna att ska hända? Att alla plötsligt vill bli tjocka? Don't think so.

Det enda kroppspositivitet åstadkommer är att tjocka kan känna att de duger just så som de är. Om man nu är så himla orolig över tjockas hälsa borde man se det här som en bra sak, för det minskar betydligt på det psykiska illamåendet.

Dessutom: TJOCK ÄR INTE LIKA MED OHÄLSA. Fatta, era klåpare.

Julie
Publicerad 28.04.2016 kl. 10:42

Jag vill sluta amma

Ligger här, vaken, i kass-förälder-våndor. Pilten håller precis på att somna, som vanligt snuttandes på mitt bröst. Och som vanligt får jag bita mig hårt i läppen för att inte vråla rakt ut.

Det har varit så en vecka eller två nu, att det gör helt skitjävla ont att amma. Jag vet inte om det beror på att Pilten nu har sju tänder som han är lite oförsiktig med, eller om det är nåt annat, men ont gör det. Som tusen knivar genom bröstvårtan. Sylvassa, mycket små, tusen knivar.

Jag känner bara att nu räcker det. Jag vill inte mera.

Nu räcker det, jag vill sluta amma. Efter sex månaders helamning och ytterligare fyra delamning vill jag bara inte mera.

"Sluta då", säger sambon med en axelryckning och ja, det kan man ju tycka att det borde vara så enkelt. Men plötsligt är det inte det. Hur mycket jag än intalar mig att det inte går någon nöd på honom - herregud, han tar ju flaska utan problem - och att ingen kommer tycka att jag är dålig som slutar "redan nu" (jag är medveten om att de flesta inte ammar ens så här länge) så sköljs jag över av dåligt samvete varje gång jag tänker tanken.

Det känns extra illa också av den anledningen att han just nu går genom en extra jobbig fas som har gjort honom både blyg och oerhört klängig, framför allt på mig. Det känns nästan elakt att mitt i allt detta ta ifrån honom den första, största tryggheten han vet.

Usch, jag vet inte hur man borde resonera här. Jag vet bara att det gör pissigt ont och att jag inte vill mera.har

Julie
Publicerad 27.04.2016 kl. 23:57

Om ändå hunden använde kattlåda

IMG_20160426_181612

Jo morjens vilket asväder. Bilder säger mer än tusen ord så I'll just leave this here.

Julie
Publicerad 26.04.2016 kl. 21:40

Handledaren här hej

Det är nyhetsskoledagen idag och jag har tagit på mig att handleda två brudar som är här och jobbar. Det är lite extra roligt att vara mentor, för jag har ju själv kärat ner mig i radio och media för herrans många år sedan då jag var på en två veckors prao på X3M.

Det är lustigt hur man förändras när man ska handleda någon annan med något man själv gör till vardags. Plötsligt blev jag en så mycket bättre journalist. Alla de där tipsen, reglerna, sätten som man själv kanske i all hast ibland slarvar med lär man vidare till de unga. De dubbelkollar inspelningsnivå inför varje gång de bandar, de kommer ihåg att spara hellre en gång för mycket än en gång för lite. Jag lär dem att ha öronen öppna och faktiskt lyssna på sin omgivning, fundera på ljudbilder och - framför allt - klippa noggrant!

Nu låter det som att jag inte gör mitt jobb som jag ska, riktigt så är det såklart inte. Men man gör något länge och hamnar i ett mönster, och på kuppen har man ofta knappt om tid. Det är klart att alla inslag inte alltid följer alla konstens regler.

Alla borde få vara mentorer i det de gör ibland. Man blir så mycket bättre själv då, och får sig en liten tankeställare.

Julie
Publicerad 26.04.2016 kl. 14:15

Experiment: veckohandla

Jag erkänner: jag är urdålig på att hushålla smart. Vilket ju är lite dumt med tanke på att jag har huvudansvar för vår familjs ekonomi.

Vi har ju länge levt ganska i sus och dus, skulle jag kalla det. Inte haft någon särskild budget, utan shoppat när vi känt för det, ätit ute när vi känt för det, åkt på resor när vi känt för det - med pengar över. När man lever två person i en etta, utan skulder eller barn, klarar man sig sjukt bra på två medellöner, helt enkelt.

Problemet är bara att vi inte längre är två personer som lever på två medellöner i en etta. För det första bor vi i en större bostad med dubbelt så hög hyra. Vi har hund och vi har barn, och samtidigt har vi lägre inkomster i och med föräldraledigheter osv. Visserligen äter vi inte längre ute lika ofta som innan eller köper vin lika ofta (av naturliga skäl som ett litet barn medför), men allt det där andra har vi inte riktigt fått pli på.

Det största problemet är maten. Det blir så in i helvete dyrt när man har noll planering och noll framförhållning, och är såpass "fin i kanten" att man hellre äter på jobbets lunchrestaurang med kollegerna än medhavd matlåta ensam i något svettigt personalkök. Dessutom har vi charmats av Wolt och beställer hem mat aaaalt för ofta. Så det att vi inte äter ute så ofta blir ändå plusminusnoll, med all hämtmat.

Det är slut med det nu. Igår kväll satte jag mig ner och bläddrade i kokböcker och googlade recept. Resultatet blev en meny för två veckor framöver. Fem rätter per vecka (eftersom vi ändå vill ha lite utrymme att freestylea + att man kan äta rester vissa av dagarna), enligt en bottenmeny som innefattar bland annat en fiskrätt, en pastarätt och en soppa varje vecka.

Känner mig helt übermartha, måste jag medge. Nu har jag dessutom gjort inköpslistor för denna och nästa vecka OCH haft i åtanke att ha flera rätter med någorlunda samma råvaror, så att allt som handlas också äts upp. Så som vi haft det i nuläget går mycket av i synnerhet grönsakerna till spillo när man inte använder upp allt på en gång.

Vi ska se hur länge ivern håller i sig.

Julie
Publicerad 25.04.2016 kl. 14:37

The glorius life of hundägarsmåbarnsföräldern

Jag hör till dem som när det kommer till kritan är lite avhållsam med detaljerna (ja, samma typ som öppet skriver om terapiröran...). Vissa delar ohämmat med sig av bilder på blodiga bindor, och jag tänker att toaletten, den kan väl ändå få stanna i badrummet - utanför bloggen.

Och så finns det stunder då man nästan tycker det är synd att man har en sådan inställning. Stunder som nyss, då jag satt på toaletten med dörren vidöppen, och vid mina fötter satt Pilten i ytterkläderna (för jag var just så kissnödig när vi kom hem att avklädnad av barnet måste nedprioriteras) och hunden och hade dragkamp med en av sambons smutsiga strumpor.

Och jag tänkte bara: fan vilken talande bild det skulle vara. Småbarnsföräldraskapet + hundägarskap i ett jävla nötskal.

Tog ingen bild, så ni får helt enkelt nöja er med den ni målat upp i era huvuden nu. Varsågoda.

Julie
Publicerad 22.04.2016 kl. 17:41

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​