Döden, döden, döden #2: radera de döda

Publicerad 12.08.2014 kl. 20:27

Besökte mormor idag. Vi åt middag, pratade om Robin Williams (mormor minns särskild Mork & Mindy; "Ojoj, han var SÅ rolig! Tråkigt, tråkigt". Williams är kanske den enda stjärnan som jag och mormor båda kan relatera till. Sån var han, tilltalade alla generationer) och tittade på mormors senaste stickade skapelser. 

"Kan du hjälpa mig med en sak?" frågar mormor sedan. Jadå, säger jag. Visst kan jag det. "Ta bort den där Xxxx från mina kontakter i telefonen. Hon har varit i graven i två år, jag tror inte att hon svarar i telefonen mer", konstaterar mormor och skrattar lite svart.

Det är inte första gången jag hjälpt min mormor rensa i kontaktlistan allt eftersom vänner och bekanta till henne gått bort. Det är såklart inget konstigt, mormor och många av hennes vänner och bekanta är gamla människor, runt 80. Döden tar alla, förr eller senare. Medan jag fumlar med telefonen (som är av modell äldre och lite udda, minns aldrig helt hur man gör) går mormor igenom sin fysiska telefonbok, för att kolla att den också är up to date. Telefonboken är full av namn, adresser och numror som hon samlat på sig genom livet. En del av dem är strukna, har fått små kors vid sidan om eller är helt enkelt överlimmade med ett vitt klistermärke för att göra plats för nya kontakter. De vars adress numera är six feet under, de som inte svarar i telefonen mera.

Jag tänker på det där, medan jag raderar kontakten, att det är så här min framtid förmodligen också är, om jag får leva lika länge som min mormor. Din med, antagligen. Sitter i köket och ber barnbarnet radera kontakter som legat i graven i två år. Jag får lite ont i magen av tanken.

Sedan kommer jag ihåg att jag ju redan fått radera kontakter ur telefonen, kontakter som dött. Den första redan för 8 år sedan, den senaste så sent som i våras. En behöver inte leva 80 år för att börja stryka numror.

Sorgligt.

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

Ännu ett inlägg om post-förlossning

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på veckorna omedelbart efter att Pilten föddes. Den som tittat in här, eller känner mig, vet ju att jag mådde ganska piss då - och ju längre bort jag kommer från den tiden desto mer inser jag hur illa det faktiskt var. Mitt inne i den där bubblan av bröstmjölk och tårar som sprutade om vartannat fattar man kanske inte att det inte skulle behöva vara så.

Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om inte informationen om just tiden efteråt är lite knapp? Förberedelsekurserna handlar i huvudsak om själva förlossningen och sedan amning - och det är såklart två väldigt viktiga delar. Och det såklart att man förstår att om man föder nedre vägen så har man lite ont en tid efteråt, ibland får man sy några stygn. I någon bimening någonstans nämns flyktigt babyblues som något "heeeelt normaaaalt".

Men jag var nog oförberedd på exakt hur jävla pissigt det faktiskt skulle vara. Att underlivet både känns och ser ut som om man hade Edwars Scissorhands som älskare. Att hela kroppen är mörbultad. Att man får ont i ryggen av de förslappade magmusklerna. Att nacken värker. Att man är förstoppad. Och att det undantagstillstånd som graviditeten är inte tar slut när barnet föds, utan fortsätter.

På det sättet upplevde jag faktiskt förlossningen som antiklimatisk. Visst, det var fantastiskt att äntligen få barnet ut och börja påriktigt. Men förväntningarna på att ALLT KOMMER ATT FÖRÄNDRAS och att allt det eländiga nu tar slut och det ljuvliga tar vid - det uppfylldes inte riktigt. Nedräkningen är ändå så intensiv från alla håll. Man går på rådgivning, räknar veckor, man följer kanske med någon app, deltar i diskussionsforum. Mot slutet är man trött och mörbultad i kroppen och bara längtar efter att få tillbaka sin kropp, få dra på sig sina vanliga kläder igen.

Och istället får man inte alls tillbaka sin kropp, och fast man sku rymmas i sina vanliga kläder så kan man inte använda dem för man måste kunna amma. Kroppen fortsätter vara mörbultad och tung. Undantagstillståndet fortsätter. Man är liksom tillbaka till att vara icke-gravid, men man har tappat bort något på vägen. Sig själv.

Så sitter man där (eller halvligger i mitt fall, för jag kunde ju varken sitta eller stå utan att huvudet exploderade) i soffan med ett barn på ena tissen, medan den andra tissen bokstavligen (!!) sprutar, och inga bh-inlägg i världen kan rädda ens stackars tröjor som är helt fläckiga, så man väljer istället att vara naken men det är inte heller bra, för då både syns och märks det att kroppen fortfarande är helt slattrig efter graviditeten, så man känner sig på köpet tjock och eländig och äcklig. Och byxorna går inte fast och bh:n skaver och huvudet håller på att explodera. Får man inte vätskebrist av all amning så får man det helt säkert av all gråt.

Huh.

Som tur är min unge alldeles ljuvlig, och min sambo likaså. Annars hade jag aldrig fixat det här. 

Julie
Publicerad 16.02.2016 kl. 15:31

Alla lever/nya vindar

Kan med glädje meddela att vår hund inte har dött i vindruvsförgiftning - inte ett symtom har han haft. Vi kom undan med blotta förskräckelsen, verkar det som. Halleluja - sku inte ha orkat med en död hund till.

På jobbfronten blåser nu nya vindar. Jag lämnar nyheterna bakom mig för ett tag och börjar göra flödesradio igen. Och vet ni, det är så roligt! Nyheter i all ära - det är också roligt och utmanande - men flödesradio, direktsändningen, musiken, tekniken - det är där jag hör hemma. Som fisken i vattnet.

Denna vecka är lite av en mjukstart (och tur det, för veckoslutet blev väldigt kort...), planerar och sänder Lördax. Från och med nästa vecka är det Radiohuset på Radio Vega som gäller, såväl i egenskap av reporter som av programledare. På Radiohuset blir jag hela våren och sommaren.

Resten får vi väl se. Såhär nu i alla fall. Skönt att ha lite tydligare ramar och schema en tid.

Julie
Publicerad 16.02.2016 kl. 13:50

Seriös nyhetsjournalistik på alla hjärtans dag

Söndag, jobb. Var lite sen för vår hundfan har käkat vindruvor vilket ju är dögiftigt för hundar, så jag fick åka av och an till stan och inskaffa medicinskt kol. Som tur är han ännu pigg, har normal aptit och kräks inte, men det kan ju ta några dagar innan förgiftningssymtom ger sig till känna, så vi avvaktar och hoppas på att han är en av de där hundarna som inte är känsliga för vindruvor.

Nåja. Jobb är det i alla fall i dag, som tur är sambon hemma med hund och baby. Söndagsjobb is the best, än så länge: jag får göra ett litet feelgood-inslag om alla hjärtans dag. Just nu googlar jag kärlekssånger. Vilken är den bästa? Velar lite mellan Etta James och Percy Sledge. Få se.

Samtidigt får jag sätta in mig i ursprunget till Valentine's day. Hittils har jag lärt mig att dagen haft romantiska konnotationer redan på 1300-talet. Se där nåt jag inte visste från innan!

Ska fortsätta mitt gräveri här - och samtidigt försöka skjuta bort katastroftankar om hundens eventuella akuta njurkollaps...

Julie
Publicerad 14.02.2016 kl. 13:22

Hälsningar från lördagsjobbet

Det finns två skilda världar på Svenska yles nyhetsredaktion i Helsingfors. Det finns vardagsredaktionen då det är verkligt liv i luckan - alla platser upptagna, stressade redaktörer som springer till och från studion, som hastigt klipper med fem minuter till deadline - som bollar idéer, håller möten, springer på intervjuer.

Och sedan kommer man på jobb på en lördag. På jobb kanske 10 människor. Stämningen är avslappnad, närmast munter, och det händer inte så mycket. Man får jobba i lugn och ro med ett inslag som handlar om arkeologiska fynd.

Det är tyst, framför allt. Vi jobbar i ett öppet landskap där flera olika redaktioner samsas om samma utrymme och på vardagen, då det är full rulle, är också ljudnivån därefter. Men på veckosluten - ah, liksom. Bara ljudet av knappande tangentbord och nu och då kaffeautomatens bönmalande.

Magi, närmast.

Julie
Publicerad 13.02.2016 kl. 12:14

Baby-Led Weaning

Vi har ju tillämpat så kallad Baby-led weaning nu när vi introducerat fast föda åt Pilten. Det betyder i praktiken att man inte matar babyn, utan låter ungen äta själv och litar på att babyn också fixar det. Att inte tvinga mat i barnet bara för att man tycker att det äter för lite.

Den lata morsans dröm: slipper ha dåligt samvete över burkmat (för jag är just en sån som har dåligt samvete över allt möjligt) och slipper hålla på att koka och mosa och dona och fixa. 

Vi har i sanning gjort det lätt för oss: slår en gurksticka i näven på Pilten och låter honom gnaga away i egen takt.

 

IMG_20160123_114929

 

Vi har hållit på med det i lite över en månad nu och det går otroligt bra. Framför allt är jag stolt över mig själv (babyn också så klart, det lilla geniet har till exempel redan klurat ut att han kan använda sina två små tänder till att tugga sönder maten) - för att jag vågade. Jag vågade trotsa a) familjen och dess normer ("Men kvävs han inte?") och b) mina egna rädslor ("Men KVÄVS HAN INTE?!?!?").

Nej, han kvävs inte. Ja, han får tillräckligt med mat. Och han älskar det. Och framför allt är han helt fördomsfri i förhållande till mat: allt han serveras tar han i näven och smakar på. Sen att allt inte hamnar i den egna magen, utan hellre i hundens, är en annan sak...

Men ett tips till alla er som tänkt tillämpa denna approach: skaffa hund för fan. Jag hade aldrig orkat om jag efter varje måltid skulle måsta stå på knä på golvet och städa matrester. 

Julie
Publicerad 12.02.2016 kl. 17:46

Typiskt dålig morgon

Vaknade 8 och var inte alls utvilad, trots att jag kom i säng redan vid rekordtidiga midnatt. Har haft en rastlös natt, vaknat flera gånger för att kolla att Pilten andas - en gång trodde jag i mitt yrvakna tillstånd att han dött och förvandlats till en docka (?!).

Något kaffe hann jag inte koka för jag sölade med uppstigandet och måste sedan hasta ut med hunden innan jag rusade iväg till jobbet.

...utan passerkort. Det blev kvar på köksbänken.

När jag sedan sprang från spårvagnen till tåget gick remmen till min handväska sönder, så den har jag fått kånka under armen.

Och inte har jag tillräckligt med ström i mobilen för att det ska räcka hela dagen heller. Dessutom är det fredag - för alla andra. Jag ska jobba hela veckoslutet. (Vill här poängtera att jag nog tycker om mitt jobb, men en sexdagars arbetsvecka är nu alltid lite tung.)

Det var dagens gnällvisa. Tack och hej.

Julie
Publicerad 12.02.2016 kl. 10:29

Privat tandvård FTW.

För att fortsätta på det mycket spännande temat tandläkare..

Jag är en vän av offentliga vårdtjänster, alla gånger. Jag tycker överlag att de håller god nivå och är en viktig service för välfärdssamhället.

Med det sagt: herredumildeminskapare vilken lyx det är med privat tandvård! Om jag vore rik skulle jag alltid gå privat.

Kliniken är i det närmaste krispig med sin designinredning, vita ytor och hemtrevliga aura. Personalen är den trevligaste jag mött. Och tandläkaren som sköter om min pågående rotfyllning är så sjukt duktig och omtänksam att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag har alltid uppskattat de tandläkare som utförde min förra rotfyllning i tonåren. Då kom jag in akut på grund av att tanden SKREK och fick genast satt igång processen. Men den upplevelsen bleknar nog i jämförelse med den nuvarande rotfyllningen.

Där det då kändes som att min käke borrades med en slagborr och det gjort ont fast halva kroppen var bedövad är det nu som att dansa på moln.

Tanden punktbedövas, så jag slipper vara förlamad i halva ansiktet hela dagen. "Det ska INTE göra ont!" säger tandläkaren hela tiden och sprutar mera bedövningsmedel så fort jag så lite som vickar med en tå i obehag.

Inte skadar det heller att kliniken bjuder på pastiller och tandborstar.

Åh. Önskar jag hade råd att fortsätta med detta.

Julie
Publicerad 10.02.2016 kl. 12:06

Tandläkarbesöket som inte gick som på Strömsö

Tandläkare älskar mig. Inte för att jag har exceptionellt hela tänder - dom är söndergnisslade och har haft hål och fått rotfyllningar och sådär. Men för att dom är lite... speciella.

Klassikern är så klart min extratand som sitter framför den övre tandraden. Helt extra, underlig tand. Tandläkare har förundrats och skrattat åt den i åratal redan.

Nu har en ny konstighet uppdagats i min käft. Det är egentligen inte så spännande - åtminstone tycker inte jag det, men min tandläkare närmast studsade av iver när hon upptäckte att:

mina kindtänder har fyra rotkanaler istället för de normala tre. Fyra!

"Oj oj nu blev jag nog lite ivrig!" utbrast hon. "Visste du att du har sådana tänder?" frågade hon, men utan att förvänta sig något svar. Antar jag, för jag hade någon underlig silikonattrapp i käften som låste tunga bak i munnen och skavde så helvete i sidorna.

(Vad är förresten grejen med att tandläkare alltid ska ställa tusen frågor åt en när man ändå inte kan svara för alla instrument som balanserar i mungipan?)

Förutom att de är fyra till antalet är de också exceptionellt krökta. "Som en spiraltrappa!" förklarade tandläkaren ivrigt. "Svåra men roliga!" konstaterade hon när hon efter en och en halv timme äntligen var klar med själva putsarbetet.

Rotfyllningen som skulle ta en timme totalt kommer nu att kräva ännu ett besök. Detta tack vare mina fyra spiraltrappor i nedre käken. Tur att min mormor lovat stå för fiolerna, jag har inte ens vågat fråga vad hela den här baletten kostar.

Julie
Publicerad 10.02.2016 kl. 08:01

Älskade hatade amning

Jag vill börja med att säga att jag förstår att alla av olika orsaker inte kan eller vill amma - och det respekterar jag. Jag valde att amma och hade turen att lyckas få det att fungera. Det är utifrån den erfarenheten jag skriver.

Jag funderar mycket på amning just nu. Den håller nämligen på att lida mot sitt slut. Och det känns vemodigt, faktiskt - trots att jag för bara någon vecka sedan kände att jag var oerhört trött på att dra fram brösten i tid och otid.

Men nu, när mjölken har börjat sina och Pilten i allt större utsträckning tackar nej (och med "tackar nej" menar jag kastar sig bakåt skrikandes ilsket), vill jag inte alls att det ska ta slut.

Jag helammade Pilten i nästan 6 månader. I mitten av december tog jag ju några jobbturer och det var början på slutet. Från att ha ammat var tredje timme (give or take) till att plötsligt ha uppehåll på åtta timmar gör ju oundvikligen att mjölkproduktionen avtar en aning. De senaste knappa två månaderna har jag främst ammat kväll, natt och morgon - och bara någon enstaka gång dagstid. Han får ersättning istället nu, och äter så klart mer och mer fast föda (vi har valt att helt skippa mos av olika slag och genast låtit honom äta själv men mer om det en annan gång).

 

 

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Till en början var det ju ganska befriande, att kunna komma iväg utan att man efter två timmar har helt stenhårda bröst. Men ju närmare slutet kommer desto mer saknar jag det, märker jag.

Jag saknar att han somnar i min famn, mitt i maten. Jag saknar den lilla bubbla vi försvann in i, han och jag, under amningen.

Trots att jag har kämpat med gummin, gråtit, haft mjölkstockning som lindrats med kålblad i bh:n (med 39-gradig feber and the whole shebang), blivit biten och klöst, och de första månaderna mer eller mindre sov i en pöl av mjölk (alternativt fettstela, fläckiga lakan...) - så ja, jag kommer att sakna det.

Jag hade tänkt fortsätta delamma tills han blir året. Men som det ser ut nu kommer det att helt avstanna inom loppet av den här månaden. Så är det väl, allting går inte alltid som planerat.

Från den ljusa sidan sett: jag slipper snart klä mig amningsvänligt hela tiden, och gud vad skönt det är att inte ha stora våta ringar på skjortan hela tiden! Dessutom får jag äntligen återgå till mina pre-graviditetsbh:n. Bliss.

Julie Ebbe
Publicerad 09.02.2016 kl. 17:06

Nämen, fredag?!

Hjälp, så springer veckan bara iväg med en. Just var det måndag och veckan framför kändes evighetslång - och här sitter jag nu, har precis avslutat min arbetstur och dessutom i tid! För en gångs skull.

Produktiv har jag också varit. Producerat tre skilda grejer för radion samt skrivit webbtext. OCH hunnit både luncha och dricka kaffe i lugn och ro. Och dricka kaffe på presstillfälle. What is this. 

Nu tänker jag ta mig ett välförtjänt veckoslut. Vi ska typ inte göra nånting. Bara babysim och sen lite blinifest hos min pappa.

Det blir ultrabra det.

P.S. Nåt som inte är ultrabra: fick en ny tandläkartid, för den glada sprickan som nämns i det förra inlägget är i verkligheten ett gigantiskt hål (eller okej, det fanns först ett hål och sedan sprack härligheten antagligen på grund av mitt nattliga gnisslande). Rotfyllningsdags nästa torsdag, alltså. Hoo-fucking-ray.

Julie
Publicerad 29.01.2016 kl. 17:42

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​