Döden, döden, döden #2: radera de döda

Publicerad 12.08.2014 kl. 20:27

Besökte mormor idag. Vi åt middag, pratade om Robin Williams (mormor minns särskild Mork & Mindy; "Ojoj, han var SÅ rolig! Tråkigt, tråkigt". Williams är kanske den enda stjärnan som jag och mormor båda kan relatera till. Sån var han, tilltalade alla generationer) och tittade på mormors senaste stickade skapelser. 

"Kan du hjälpa mig med en sak?" frågar mormor sedan. Jadå, säger jag. Visst kan jag det. "Ta bort den där Xxxx från mina kontakter i telefonen. Hon har varit i graven i två år, jag tror inte att hon svarar i telefonen mer", konstaterar mormor och skrattar lite svart.

Det är inte första gången jag hjälpt min mormor rensa i kontaktlistan allt eftersom vänner och bekanta till henne gått bort. Det är såklart inget konstigt, mormor och många av hennes vänner och bekanta är gamla människor, runt 80. Döden tar alla, förr eller senare. Medan jag fumlar med telefonen (som är av modell äldre och lite udda, minns aldrig helt hur man gör) går mormor igenom sin fysiska telefonbok, för att kolla att den också är up to date. Telefonboken är full av namn, adresser och numror som hon samlat på sig genom livet. En del av dem är strukna, har fått små kors vid sidan om eller är helt enkelt överlimmade med ett vitt klistermärke för att göra plats för nya kontakter. De vars adress numera är six feet under, de som inte svarar i telefonen mera.

Jag tänker på det där, medan jag raderar kontakten, att det är så här min framtid förmodligen också är, om jag får leva lika länge som min mormor. Din med, antagligen. Sitter i köket och ber barnbarnet radera kontakter som legat i graven i två år. Jag får lite ont i magen av tanken.

Sedan kommer jag ihåg att jag ju redan fått radera kontakter ur telefonen, kontakter som dött. Den första redan för 8 år sedan, den senaste så sent som i våras. En behöver inte leva 80 år för att börja stryka numror.

Sorgligt.

Julie
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?

Midnatt råder

Hejhej. Här sitter jag igen vaken mitt i natten. Har inte så mycket att säga idag, så jag nöjer mig med att bjuda på en bild på det lilla livet.

 

Den här bilden skickade jag till min mamma i söndags. Med risk för att låta som en gammal klyscha: det är i synnerhet i tider av sorg som man bör påminnas om att livet alltid går vidare och varje ny liten människa är som en gnutta hopp.

Morfar ska begravas i början av januari. I enlighet med hans önskan ska han få sin sista vila i släktgraven i Borgå. Det känns bra.

Julie
Publicerad 08.12.2015 kl. 00:01

Vi ses på andra sidan, Morfar

Igår dog min Morfar. Det var väntat och samtidigt inte.

Min Morfar var gammal och i dåligt skick. Sedan någon gång i somras har han legat på sjukhus och under hösten fått först sitt ena ben amputerat, och sedan det andra. Att han överlevde de operationerna var två små mirakel i sig, för gubben var i så risigt skick redan innan att vissa grejer som borde ha krävt operation inte blev av för narkosläkaren konstaterade att han inte skulle överleva nedsövning.

Min mamma kom hem från en tvåveckors resa i Sydamerika i lördags. Då var han redan medvetslös och andades med stort besvär. Sedan vaknade han aldrig igen, och på söndag morgon bar det av. På självständighetsdagen, då hela landet flaggade. Bra dag att fara på. 

Det var väntat och samtidigt inte, skrev jag, och så är det väl ofta i fall där människor är sjuka och man VET att de inte har länge kvar att leva. Man blir överraskad och ledsen ändå.

Men med min Morfar var det lite extra. Han har varit klen i många år redan. "Jag dör nog snart", sade han varje gång man besökte honom. Han har varit inlagd tidigare, fallit, fått åka akut in. Han både rökte och drack, och samtidigt åt han ingenting. 

Men han var seg och överlevde. Till slut har det blivit så att jag på något sätt trodde att han aldrig skulle dö.

Min Morfar Totto. Vilken karaktär han var. Snäll under sitt barska yttre. Samlade på elefanter. Var en klippa på att fotografera, fotograf som han var.

Fyfan vad jag kommer att sakna honom.

Julie
Publicerad 07.12.2015 kl. 13:31

Konstlördag

Hade en av de där kvällarna då jag bara inte får sömn igår kväll. Låg vaken till 4-snåret och lyssnade på stormen och stirrade på barnet. Tänkte att dagen skulle få bli en lugn en. Det blev den inte.

Men jag hade lovat mig själv att jag i alla fall skulle ta mig iväg till Luckan på konstauktion till förmån för ensamkommande flyktingbarn. Hade egentligen inte tänkt köpa nåt men hem gick jag med hela tre tavlor av Marika Maijala. 

 

 

Gick på auktion, skulle bara titta. Kom hem med Puff, Killi och Nisse. #marikamaijala

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Jag köpte egentligen bara två av dem. Det finaste var att efter själva auktionen kom en dam fram till mig och gav (!!!!) mig den tredje. Hon hade ropat den åt sig men konstaterade att den ju passar ihop med mina två, och hon hade dessutom kommit bara för välgörenhetens skull och hennes barnbarn var ändå såpass stora att de kanske inte behövde dem på samma sätt.

Så jag fick den. Fick nog en liten liten tår i ögat. Så fint. Tavlorna kommer att komma upp i piltens rum någon gång i framtiden när han får ett. Det kommer bli så fint.

Nu har jag sedan jag kom hem stått i köket oavbrutet. Resultatet är chokladfudge med cashew och flingsalt, en rulltårta med pepparkakssmak, fänkålsfocaccia och batatsoppa. 

Huh.

Julie
Publicerad 05.12.2015 kl. 20:57

Den jobbande morsans dåliga samvete

Är inne på sista halvtimmen på min sista arbetsdag för den här gången.

Jag måste säga att det är väldigt skönt att jobba lite mellan varven. Upptäcka att vissa saker verkar sitta i ryggraden. Träffa kolleger. Tänka på annat än nästa blöjbyte. Göra annat än hålla koll på att pojken andas när han sover på balkongen och babymonitorn har varit tyst en längre stund. 

Konstigt nog känner jag mig till och med ännu mera självsäker än innan jag gick på ledighet. Men kanske det just handlar om upptäckten att jag nog fortfarande kan.

Man kan ändå inte komma ifrån att jag saknar pilten något oerhört på dagarna. Varje kaffepaus, varje tankepaus. Undrar hur han har det, hur det går för mansfolket där hemma.

Och han har saknat mig, det lilla livet. Igår hade han bara gråtit och gråtit. Lugnade ner sig så fort jag kom hem och tog honom i famnen. Hjärtat brast och jag tänker: hur ska jag någonsin komma iväg och jobba heltid igen?

Och ja, visst knackar det dåliga samvetet på lite. Är inte den duktiga modern som stannar hemma med ungen i evighet. Ord som uttalats av en kollega med ungefär jämngammalt barn spökar ibland. "Jag ska nog vara hemma så länge jag bara får". Försöker tänka att det är en bra sak att jag börjar jobba igen. Låter pappan ta hand om och bonda med barnet. Pilten har ju i princip levt fastlimmad i min kropp tills nu.

Sådana tankar en torsdagskväll. Dags att börja åka hem så småningom.

Julie
Publicerad 03.12.2015 kl. 20:55

Åtta timmar ifrån barnet

När man helammar men har varit åtta timmar ifrån sitt barn.

Aj säger jag bara. Aj så satan.

Julie
Publicerad 01.12.2015 kl. 20:01

Jännän äärellä

Sambon är för tillfället sjukskriven. Det är så klart tråkigt i sig, men öppnar samtidigt upp för att jag kan tacka ja till inhopp.

Vilket jag har gjort. Ska hoppa in på min senaste redaktion, Yle Huvudstadsregionen, och göra en kvällswebbtur idag. Är excited och nervös. Det ska bli roligt att jobba lite igen, samtidigt som jag aldrig varit ifrån pilten så här länge förut. 4 timmar max.

Det vållar ju lite grann problem, i och med att jag fortfarande helammar. Problemet är inte pilten, han tar ju flaska vid behov och vi har frysen full med det vita guldet. Problemet är jag. Eller snarare mina stackars tissar. Jag kan känna en mjölkstockning komma på mils avstånd. Det är kanske lite osakligt att hiva fram bröstpumpen på jobbet.

Nå. Ska slänga lite smink i min trötta babyföräldernuna. Unnade mig själv ett nytt, illrött läppstift för ett par veckor sedan. Med den nyansen kan inget gå fel!

 

Julie
Publicerad 01.12.2015 kl. 12:00

Överraskningen

Julie
Publicerad 30.11.2015 kl. 01:22

Överraskning

För ett par månader sedan kom sambon hem och närmast studsade av iver. 

"Jag har en överraskning till dig! Men jag kan inte säga vad det. Jag vill så säga vad det är! Men jag kan inte. Hihiii!".

Jaha, undrade jag då, när får jag veta vad överraskningen är?

"28 november"

28 NOVEMBER?!?!?!?

Väntan är över. Ikväll får jag veta vad överraskningen är. Vet inte ännu heller, annat än att jag ska ha på mig fina, oömtåliga kläder. Om ni vet får ni inte berätta!

Min syster ska vara barnvakt. Oberoende vad det är ska det bli kul att komma iväg på tumis.

Julie
Publicerad 28.11.2015 kl. 14:30

Stress

Min föräldraledighet tar slut om en dryg månad och jag har inte lyckats landa mig ett jobb.

Som det ser ut nu får jag försöka klara mig på inhopp tills något mer långvarigt dyker upp. Det stressar mig.

Försöker trösta mig med att jag alltid hittils lyckats landa på fötterna i situationer som dessa. Det kommer att lösa sig även denna gång. Men jag tillåter mig sörja att jag inte fått de jobb jag sökt och som jag verkligen velat ha.

För det suger. Man känner sig världssämst och kass. Börjar undra om man bara inbillar sig att man är bra på det man gör, att ingen idats säga att man egentligen suger.

Usch.

Julie
Publicerad 25.11.2015 kl. 13:09

Hundcirkus

Vi har min mammas hund på besök över dagen. Familjen är i Chile och min syster, som bor i huset medan de är borta, har en 11 timmars arbetsdag så Nuppu har kommit till oss.

Nuppu är redan en gammal dam. Belgisk vallhund-blandningen fyllde 11 i somras, på piltens beräknade födelsedatum (dvs två veckor innan han sedan äntligen såg dagens ljus).

 

 

Vissa har tillräckligt långa ben för att hoppa upp i soffan, andra har inte.

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Hela förmiddagen har varit en enda cirkus för Spock kan naturligtvis inte hålla sig ifrån henne. Förutom när hon hoppar upp i soffan. Dit räcker hans korta ben i alla fall inte.

Att en sådan fredag hos oss. Hur är det med er? 

Julie
Publicerad 20.11.2015 kl. 15:44

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​