Premiärer

De senaste dagarna har präglats av premiärer. I lördags besökte vi för första gången Skanslandet, ni vet försvarets ö här utanför Helsingfors som fram till i våras har varit avstängd för allmänheten. Helt otroligt fint ställe! Kan varmt rekommendera. Man kommer bra fram med barnvagn (om än man måste lämna den om man vill gå och titta närmare på vissa byggnader och utsiktsplatser) och där går lätt en dag - vi var där i fyra timmar.

Igår blev det en matpremiär för Pilten: sushi. Lagade egna räknigirin åt honom, eftersom jag inte riktigt ännu vågar ge honom rå fisk. (Vet inte, det är kanske en ogrundad oro men det blev nu så). Nigirna gjorde jag utan mirin så det kommer kanske inte som någon överraskning att makibitarna som hade smaksatt ris, räkor och gurka i smakade bättre än det andra. Han åt sex makibitar och två nigirin. En liten vuxenportion med andra ord. Safe to say att sushi var en hit!

IMG_20160731_190428

Idag blev det sedan dagispremiär. Herregud vad jag har varit nervös - men helt i onödan. Pilten verkade helt oberörd, han for genast modigt iväg för att utforska utrymmet och gården. Till lunch åt han två stora portioner (!!!) och när vi sedan for så somnade han direkt i vagnen.

IMG_20160801_082323

Personalen är så oerhört trevlig och starten blir också ganska mjuk, nu när inte jättemånga barn ännu har börjat. Idag var det sex barn på plats i Piltens grupp. Den kändes lite... ja, jag vet inte. Jag hade lite ont i magen till en början. Men när dagen fortskred kändes det bättre och bättre. Bara att iaktta personalens interaktion med barnen, hur de togs i famnen, hur de lekte med dem och tog sig tid - det fick oron att lägga sig.

Egentligen är jag inte så orolig. Min Pilt är framåt och modig, och van vid att skötas av andra än mig och sambon. Det är mest spännande för mig, att lämna över mitt barn till främmande människor som talar ett språk som Pilten inte hört så mycket. Ja, han går i finskt dagis.

Imorgon ska han vara förmiddagen på dagis själv. Spännande, spännande.

 

IMG_20160801_101339
Julie
Publicerad 01.08.2016 kl. 15:38

I'm A Machine

Fem intervjuer inom loppet av tre timmar. Det är vad som står på agendan idag. Jag satt uppe till sent och förberedde, resultatet är att jag är ganska mjuk i huvudet. Jag kan bara hoppas att jag minns vem som är vem, vilka intervjufrågor som hör till vem och att jag kom ihåg alla frågor som jag ville ha med.

Samtidigt ringde mamma och meddelade att vår familjehund Nuppu är sjuk. Nuppu är 12 år gammal och en boxer-belgisk vallhund, så det är ju inte så konstigt. Men hon är i vanliga fall jäkligt pigg för sin ålder och orkar ännu hålla på med vår Spock också.

Igår har hon slutat äta och under natten bara flåsat och varit hängig. Den första veterinären som mamma ringde till föreslog att det kanske är dags att låta henne gå. Mamma blev naturligtvis vansinnig - vem säger så utan att ens se hunden, och utan att känna till dess hälsohistoria på nåt sätt?

Jaja. Ska försöka att inte tänka på det, för jag skulle verkligen inte hinna. Håller tummarna för att det blir bra.

 

 

 

Julie
Publicerad 29.07.2016 kl. 10:05

En helt vanlig nattning

Jag vet inte vad det är sambon gör när han nattar Pilten, men i regel går det på fem minuter. "Han dricker all mjölk, lägger själv flaskan åt sidan och så somnar han bara!" säger han, när jag undrar hur fan han gör.

När jag nattar ser det nämligen ut såhär:

IMG_20160727_220747

Han dricker snällt sin mjölk, ligger still en stund och stirrar upp i taket. Gnuggar sig i ögonen, rycker lite i öronen (som han alltid gör när han är trött) - och sedan börjar cirkusen.

Först läser vi samma tre böcker cirka fyra gånger var. Sedan läser han två av dem på egen hand. Sedan börjar han klättra på mig, göra lite kullerbyttor. Sedan kryper han upp i min famn och vi tar en selfie.
IMG_20160727_221607

Två timmar efter att vi gick och lade oss somnade han äntligen. Vid 23.

Och ändå - som världens mest exakta lilla klockverk - vaknar han varje morgon klockan 7.

Julie
Publicerad 28.07.2016 kl. 15:42

Myggätna men glada

Hej på er!

Tog veckoslutpaus inte bara från bloggen utan från hela internet - vi drog till lande med hela familjen. Resorna var piniga - just så piniga som man kan tänka sig att resande med en tjurig ettåring och en rastlös hund är - men fram kom vi.

Nu är vi myggätna men glada. Eller jag och Pilten är glada. Sambon är tyvärr traumatiserad av sin egen uppväxtmiljö - han hatar allt vad landeliv heter, och särskilt myggor. Han är också såpass allergisk att myggbetten blir stora som tefat, så jag har förståelse.

Det blev bastu, båtturer, födelsedagsfirande och Piltens första dopp i havet under resan - och lite lonkero i solnedgången när Pilten somnat.

 

IMG_20160723_225148

Mamma och jag.

Min syster har skaffat en polaroidkamera och jag är faktiskt lite avis. Måste påminna mig själv om hur jag beter mig med de flesta nya prylar jag köper: älskar dem i cirka en månad, varefter skimret försvinner och prylen glöms bort. Men åå, polaroid!

Nu är vi tillbaka i vardagen. En vecka ska Pilten ännu vara hemma med sambon, sedan börjar en ny fas i livet: dagis. Hjälp!

Julie
Publicerad 25.07.2016 kl. 10:13

I'm just gonna leave this here

 

The curse of the pannlugg/längtar efter ens en sovmorgon/tredje året utan semester/är det snart fredag?

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Igår var jag ute hela kvällen och promenerade (okej okej, spelade pokémon) tillsammans med Pilten i tre timmar. När jag kom hem var jag trött och hungrig. Kom på att jag inte tittat in på instagram på ett tag (kanske på grund av pokémon, kanske inte) så jag gjorde det. Och blev omedelbart sur och bitter.

Mitt flöde är fullt med semesterbilder. Glada, bruna människor i solen, som är lediga i VECKOR. Som dricker bisse klockan tolv och går på takfest och whatnot. Jag? Jag lever min tredje sommar utan semester. TREDJE. Vet ni varför? För att mina kontrakt hela tiden är så korta att jag aldrig hinner ta ut någon. För att varje gång ett kontrakt tar slut betalas alla semesterdagar ut. Javisst, pengar, det är kul. Men pengar är inte ledighet. "Men semesterpengarna kan ju användas på att vara ledig!" I en bransch där man inte egentligen har råd att tacka nej till ett sommarjobb? Nope.

Jag är så helvetes trött, vet ni. Jag fattar inte hur jag ska orka jag-vet-inte-hur-många-år-till av semesterlösa somrar. För det är oundvikligen det jag har framför mig, i synnerhet nu när jag börjar studera. Jag har röda ögon dygnet runt, är irritabel och stressad. Tänker på jobb konstant. Drömmer om jobb. Stressar och drömmer mardrömmar. Och så är jag ju så bitter och - kanske framför allt - avundsjuk. Vad har dom gjort rätt? Varför får dom ha semester men inte jag? Och så är jag missunnsam. Och sen skäms jag för att det ju inte är de här människors fel att jag inte har semester.

Det här var i alla fall min lilla bittra protest mot alla soliga lyckliga jävla semesterbilder. ARGH.

Julie
Publicerad 21.07.2016 kl. 10:04

Privilegiet #2

Så kommer åter en arbetsdag till ända. En tung arbetsdag med högt tempo. Jag har jobbat för den direktsändning som gick i Vega och på webben med anledning av attacken i Nice, som sändes mellan 14 och 15.

Jag sitter ännu kvar på jobbet, liksom alldeles matt. Som en trasa känner jag mig - och då har jag ändå haft det relativt lätt. Vissa har ringts in redan inatt och satt kvar ännu för ett par timmar sedan. Andra har tagit paus i semestern för att komma in och bevaka händelserna. Jag? Jag har varit på redaktionen i knappa sex timmar.

Men vår dag på redaktionen långt borta från Nice - lång eller kort - är ingenting emot den dag de drabbade har haft. De skadade, vittnena, anhöriga till de omkomna, invånarna i staden. Jag påminns om en arbetsdag jag hade för inte så länge sedan alls och en bloggtext jag skrev då som - tragiskt nog - är jätteaktuell igen idag. Inlägget jag skrev dagen då det small på flygplatsen i Bryssel. 

Istället för att skriva ett nytt likadant inlägg nöjer jag mig med att länka till det förra: Privilegiet. Och sedan tänker jag fara hem och snusa på mitt barns ljusa lockar och tacka ödet att det inte är mitt barn som är en av de 50 som vårdas på sjukhus i Frankrike just nu.

Kärlek.

Julie
Publicerad 15.07.2016 kl. 15:43

Paradoxer

Skulle ha en lugn dag med jobb hemma idag. Ringa några samtal, boka några intervjuer, se till så att allt är klart inför måndagens sändning. Sedan körde en galning in i en folkmassa och tog livet av minst 80 människor i Nice - så jag är inkallad på jobb.

Sambon är iväg och gör en radiogrej om Pokemon Go så jag är ännu hemma med Pilten. Vi äter morgonmål och går i badet - som vanligt. Den största sorgen är att Pilten nyss råkade dunka huvudet i stolen. Vi skrattar, jag kittlar honom, sjunger sånger och dansar - som vanligt.

Samtidigt rings ett flertal samtal mig och jobbet emellan, samtidigt sneglar jag hela tiden på mobilen och sparar länkar som kan vara av vikt att ha tillgång till när jag om en timmes tid kommer till jobbet och ska hålla mig ajour med vad som händer i Nice. 

Kris och vardag, i tät dans. Det är så underligt att i ena sekunden sniffa mitt nybabade barn på huvudet och i nästa tänka på de barn som i natt har omkommit, på en dag som borde vara en glad dag.

Hjärtat går i tusen bitar.

Julie
Publicerad 15.07.2016 kl. 09:00

"Det är ett mirakel att du är gravid"

Jag undrar om vi skulle kunna prata om en sak som grävt i mig i många år? Ända sedan tonåren, faktiskt. 

Det är det här med gynekologer. Gynekologer och den vikthets som tycks frodas inom den yrkeskåren. Det är som sagt något som skavt sedan tonåren, men som pånytt vaknade till liv i mina tankar idag när jag lyssnade på en intervju med bff-Ellen. I ljudklippet nämner hon i början hur gynekologen ganska krasst konstaterar att hon har för stor övervikt för att ens kunna bli gravid, och att hon måste gå ner x kg för att ens ha en chans. I samma veva som samma gynekolog meddelar Ellen att hon antagligen inte kan bli gravid ens med hjälp.

Den här eviga vikthetsen inom vården är ju inte ett obekant fenomen - åtminstone inte för oss som regelbundet blir informerade om alla fetmans faror som var vi idioter. Men jag upplever faktiskt att det är värst bland gynekologerna. De försöker inte ens lägga fram det på ett sakligt sätt. Och det blev cirka hundra gånger värre när jag blev gravid och kroppen plötsligt var allmän egendom, fri för alla att ohämmat kommentera och kleta på.

När jag var gravid i sjunde veckan hade jag bokat tid till ett tidigt ultraljud på en privat klinik. Jag var väldigt ängslig och orolig för att något skulle vara fel, att jag inbillade mig eller att fostret bara dött och låg där inne utan att missfallet kom igång. Jag stod inte ut med att komma på det första ultraljudet i 12:e graviditetsveckan och möta ett dött foster eller en tom livmoder så jag valde att betala mig gul och blå för att få lite sinnesro innan det.

Gynekologen jag mötte var en äldre kvinna som ganska bryskt bad mig ställa mig på vågen så fort jag klev in i rummet. Vågen fanns bakom skynket där man klär av sig så jag fick ropa siffrorna på vågen åt henne. Hon mumlade någonting och sade sedan: "Jaa-a, det är nog ett mirakel om du är gravid. Du borde inte ens ha mens, med det här BMI:t." Just vad en ängslig nygravid kvinna vill höra.

Som vi vet så fanns det ett levande foster - han ligger som bäst och sover i rummet intill. Ett litet hjärta tickade på skärmen och jag har aldrig varit så lättad och liksom lycklig i hela mitt liv. Dom känslorna krossades kort därpå, då gynekologen som en annan domedagsprofet började tala om vilken katastrofal graviditet jag skulle ha framför mig på grund av min vikt. (Suprise: jag hade en sällsamt lätt graviditet)

"Ja, du kan ju inte direkt banta. Men försök nu ändå gå ner i vikt" sa hon sedan, innan jag lämnade hennes rum med gråten i halsen - och det var inte lyckotårar. Bra tips.

Som sagt är det här något som skavt redan innan jag blev gravid. Det här eviga vägande och kommentarer om vikten, tyst mumlande, hummande, skeva blickar - "du väger nog för mycket". "Om du rör på dig lite mera och äter lite mindre ska du se att det blir bra!"

Så här är det: om det var lätt att gå ner i vikt och hållas på en smal vikt så skulle ingen vara tjock. Det är inte ett val, det är ett helvete. Ingen väljer att vara tjock för att det skulle vara kul eller jättesiisti - samhället tillåter oss ju inte ens att vara nöjda i våra kroppar. Det blir så himla synligt med alla "det är dåligt att uppmuntra fetma"-kommentarer så fort en tjock person bara existerar utan att samtidigt hata sig själv.

Gynekologbesök är något otroligt intimt, och för många en ganska jobbig och obekväm situation. Bra gynekologer är rogivande, milda och saklig. De verkar tyvärr vara få (eller så har jag bara haft otur). De flesta jag mött har varit bryska, sura och faktiskt ganska otrevliga - och inte alls gjort besöket ens i närheten av avslappnat, lugnt och tryggt. Och kommentarer om vikten kom det nog också då jag i tonåren var helt normalviktig. "Det är bra nu - men låt den nu bara inte stiga!" var inte en ovanlig kommentar. Till en 17-åring som redan har en skev kroppsbild?!?

Är det inte tillräckligt svårt att få i synnerhet unga kvinnor till gynekologen tillräckligt ofta utan att gynekologerna ska spä på den rådande vikthetsen?

Julie
Publicerad 14.07.2016 kl. 23:33

I planerna: ett långt inlägg om amning

Det har varit lite lugnare här på bloggsidan på sistone, jag vet. Jag tror att orken började tryta här för några veckor-en månad sedan då debatten om body positivity igen började handla om smalas sårade känslor... Nåväl.

Jag finns och jag tänker tankar fortfarande, tankar som jag mera än gärna skulle dela med mig av i skrift om jag bara hade tiden! Men tiden, ack tiden. Vår programledare och producent har gått på semester vilket innebär att jag fram till mitten av augusti nu simmar i jobb, och hjärnan är där dygnet runt. Jag håller i daglig planering samtidigt som jag försöker kasta ett getöga på framtiden SAMTIDIGT som jag planerar sändningen, skriver frågor, klipper, gör intervjuer - och sedan sitter i studion tre timmar varje dag. 

Jag älskar det, men det suger också all energi jag har. Dessutom har vi haft bortfall på redaktionen från början av veckan så vi har haltat fram lite. För att illustrera: vi har tre timmar sändning som ska fyllas med cirka 7 eller 8 inslag. Den här veckan har jag och en reporter jobbat. Alltså en reporter. Förstås kommer en del levererat från andra redaktioner, men det materialet utgör cirka eller knappt hälften.

Ni ser.

Men som sagt: jag finns och jag tänker tankar. Just nu tänker jag tankar mest kring amning, faktiskt. Föga överraskande, såklart, mitt barn har ju nyss fyllt ett - den där magiska gränsen för när folk i allmänhet börjar tycka att amning är äckligt. Jag skulle vilja tala lite om den gränsen.

Det får bli när jag hinner, för just nu har jag en dag att planera. Och några inslagsidéer att kläcka, lite hastigt och lustigt. Och ett inslag att klippa baserat på någon annans material.

Julie
Publicerad 13.07.2016 kl. 10:54

Lite skön rasism såhär på kvällskvisten

Så här satt jag en skön, solig lördag kväll och slösurfade på internetet. Plötsligt kommer detta emot och så var den kvällen förstörd.

 

2016-07-09

"En härlig trerummare från 50-talet. Men inte till romer eller invandrare".

Jag försöker förstå i vilket universum en människa som skriver såhär lever. Jag förstår ju att det finns människor med sådana åsikter och jag vet att det är svårt för romer och invandrare (de med mörk hy, framför allt) att få hyrbostäder. Men att det är så här direkt, så här rakt på sak - direkt i rubriken?!

Det har talats mycket om bubblor de senaste åren. De där sociala bubblorna. Fyfan vad bra jag trivs i min, som präglas av en human människosyn, av kärlek och en avsky för rasism och sexism.

Julie
Publicerad 09.07.2016 kl. 20:15

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​