Raivocyklisten

Ingenting gör mig så - ursäkta min franska - FITTIG som att cykla genom centrum av Helsingfors.

Alltså. Människor och deras TOTALA nonchalans för omgivningen. Fotgängare som utan att se sig för korsar cykelbanan. Cyklister som cyklar i fel riktning på enkelriktade cykelvägar. Fotgängare som går på cykelvägen. Som vänder sig om när man plingar och sedan utan ens en axelryckning bara fortsätter gå i vägen. Eller ännu värre: inte reagerar alls!

Så har man trampat genom centrum med blodet kokande och kommer äntligen hem. Och vad möter man?

IMG_20160420_180815

Mina fina nya solglasögon, i spillror.

Julie
21.04.2016 kl. 12:45

Ett nytt namn på släktgraven

Under mitt besök i Borgå passade jag och min mamma på att lämna blommor åt morfar, som gick hädan för några månader sedan.

Morfar vilar i släktgraven, tillsammans med sina föräldrar, två bröder och den ena broderns fru. Förra veckan när min mamma var där senast hade stenen varit borta för gravering, men nu var den tillbaka med ett nytt namn skimrande i guld.

Tor-Bjarne.

Så. Underligt. Så underligt! Just var han här, med sin småelaka humor, den ständigt rykande tobaken och det aldrig tomma ölstopet. Och nu är han bara ett namn på en gravsten.

Det kändes absolut, på något sätt. Plötsligt blev det konkret på ett helt annat sätt. Bara de döda har sina namn på gravstenar. Morfar är död.

Hoppas han tyckte om violerna.

Julie
18.04.2016 kl. 14:10

Den där som tappar bort nycklarna

Nämnde jag någonsin att mina hemnycklar kom till rätta igen? Kanske inte.

Det visade sig i alla fall att jag - precis som jag misstänkte - hade lämnat dem i soprummet den där kvällen då jag var på promenad med hunden. Under de 20 minutrar jag var borta hade en granne hunnit ta dem till vara. Följande dag hängde en lapp på ytterdörren om att ett nyckelknippe hittats i soprummet. Fick dem tillbaka samma eftermiddag. Slutet gott, allting gott.

För några timmar sedan kom jag och Pilten tillbaka hem från Borgå. Traskade in på gården och möter grannen som hittade nycklarna. Hennes dotter åker sparkstötting medan hon joggar efter. Vi hälsar. När jag passerar dem hör jag flickan säga:

"Mamma, är det där inte hon som tappar bort sina nycklar?"

Jepp, that would be me. Tydligen är jag nu den där som tappar bort sina nycklar.

Julie
17.04.2016 kl. 22:48

I exil där solen alltid skiner

Det blir Borgå för hela slanten detta veckoslut. Jag och Pilten ska hoppa på en glad liten buss och tillbringa hela helgen hemma hos min mamma. Jag ser framför mig soliga promenader i Gamla stan, kaffe på torget och - en av huvudorsakerna till att det blir just detta veckoslut - det stora barnloppiset på söndag.

Samtidigt får sambon sin mycket efterlängtade egentid. Det gör oss nog gott att vara ifrån varandra nu och då. Låta den andra vara ensam hemma och göra sin grej. Ta sig tid åt intressen som i och med barnet har allt mindre utrymme till vardags.

Det ska bli ljuvt.

Julie
15.04.2016 kl. 15:50

Skitdagen vol. 2

Sökte ett jobb för ett tag sedan, ett jobb som jag jättejättejättemycket ville ha (såklart, annars skulle man väl inte söka). Jag visste från början att konkurrensen är hård och att jag inte har så stora chanser. Mycket riktigt hade jobbet 113 sökande från hela Norden. Men ändå, man hoppas ju alltid lite.

Idag kom det, tack-men-nej-tack-mailet. Lipade i en minut, sedan skärpte jag mig och hoppade på cykeln till jobbet.

Halvvägs, det vill säga när jag passerat Tölöviken, lossnade plötsligt cykelns styre. Ja, du läste rätt: styret lossnade.

Bara att hoppa av och snällt traska sista biten. Som tur råkar det finnas en cykelreparerare på jobbet den här veckan, han var vänlig nog att dra åt skruven åt mig så att jag åtminstone kan cykla hem med livet i behåll. (Och sedan måste jag kolla vad fan det är som händer, det är andra gången sen jag köpte den cykeln som det där händer. Livsfarligt).

 

Fick-inte-jobbet-och-sedan-gick-cykeln-sönder-morgonmål. Skitliv.

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Köpte en buhu-det-är-synd-om-mig-glass och -skraplott på vägen. Livet vinner: jag vann 10€ på lotten! 

Julie
14.04.2016 kl. 10:33

Rekorddålig dag

Jag vet inte vad det är med den här tisdagen, men den har varit riktigt rövdålig från början till slut.

Inledde starkt med att försova mig rejält. Klockan åtta hade jag tid hos terapeuten, jag vaknade med ett ryck ganska exakt tio i åtta. Jag som hade tänkt tvätta håret och i lugn och ro sminka mig och sådär.

Istället sov jag genom tre väckarklockor, glömde deodoranten, väckte barnet med mitt ryck och mina svordomar - och lämnade kaos bakom mig när jag svettig och yrvaken trampade iväg fem minuter senare. Och glömde så klart hjälmen hemma.

Pilten var en sväng på jobbet idag, medan sambon filmade spelrecension. Jag som brukar skryta med hur lätt det är att ha med honom - han chillar för sig själv på golvet och man kan jobba i lugn och ro samtidigt. Pyttsan. Idag bara gallskrek han. Till slut fick jag tyst på honom med bröstet - och fick samtidigt lära mig att editera både bild och ljud med bara min vänstra hand. Nåt att lägga till på cv:t om inte annat.

Någongång under dagen, någonstan på Yle, tappades Piltens mössa bort. Piltens fina Marimekko-mössa med biltryck, som är min lillebrors gamla. Harmen.

Och så kommer vi hem till detta:

messenger-quick-cam-1460474287443

Totalförstörd cykelhjälm. Tack hunden. Skithunden.

Som körsbäret på tårtan tappade jag bort mina nycklar när jag nyss var ute på promenad. Gick samma runda en gång till, frågade emotkommande människor om de sett dem, sprang som en yr höna runt i närbutiken ifall de råkat falla där - utan resultat.

Kom hem med gråten i halsen och känner bara att den här dagen snart skulle kunna ta slut. Som den här dagen sett ut skulle det inte förvåna mig om jag hamnat i limbo och kommer att återuppleva hela skiten imorgon igen.

IMG_20160412_182652

Som tur har jag Pilten. Och min ljuvliga man som när jag kom bedrövlig kom utan nycklar genast begav sig ut för att hitta dem. Tyvärr hittade han inte heller dem. Bra att börja tapetsera kvarteren med lappar i hopp om att någon kanske plockat upp dem.

Julie
12.04.2016 kl. 21:04

Cykeldaijun

Det finns bara en sak som är daijugare än att cykla utan hjälm, och det är att cykla utan hjälm med hjälmen dinglandes på styret.

 

Jag ska medge: fram tills jag blev gravid var jag daiju variant ett, dvs jag använde inte cykelhjälm. Inte under tonåren heller, fast jag cyklade mycket då. Eller i Sverige där jag inte sällan cyklade hem från nattklubben. Minnena från de cykelturerna är ofta disiga, med inslag av "wauuu det går så fort och smoooooth!". Don't drink and drive, kids. Det är ren tur att jag överlevde.

Sen blev jag som sagt gravid och kände att jag måste ha hjälm. Tänkte att det skulle vara just typiskt att precis när något nytt och spännande händer i mitt liv så skulle jag gå och vurpa med cykeln och spräcka skallen.

Idag glömde jag hjälmen hemma, och skämdes faktiskt hela vägen. Det verkar ha skett en förändring också här i Finland de senaste åren - tycker att de allra flesta nu för tiden cyklar med hjälm. De som inte gör det är mest daijun. Det är en så billig livsförsäkring, trots allt.

Slutade skämmas när en daiju av variant två kom emot med hjälmen dinglandes på styret.

Nå, slutet gott, allting gott - jag kom levande till jobbet. Nu håller vi tummarna för att jag kommer levande hem igen.

Julie
11.04.2016 kl. 12:33

Ett svettigt inlägg

Det känns som om jag blivit svettigare sedan jag födde barn, kan det stämma? I synnerhet ryggsvett är en nykomling som jag inte haft problem med tidigare.

Förstås är det ju värsta eftersvettsäsongen just nu. Det är lite kyligt ute så man måste klä sig varmt - men inte så kyligt att man skulle frysa. Så går man i relativt rask takt, känner hur kinderna blir röda och lungorna renas med den friska morgonluften.

Och så fort man kommer in och klär av sig ytterkläderna bryter den ut, en alldeles grym eftersvett. Man perspirerar som en idiot.

Man borde på något sätt få till den perfekta kombinationen av lagom varma kläder med exakt rätt takt på gåendet. I letan efter det.

Julie
08.04.2016 kl. 10:10

Instagram no more

Har fått instagrams nya uppdatering. I tell you, det kommer vara dödsstöten för instagram. Så fort en ny fototjänst med kronologisk ordning dyker upp är jag gone.

Uppdateringen är helt från röven, rent ut sagt. Det kommer ju aldrig något nytt? Jag ser bara samma bilder och blir helt vansinnig på att det inte finns någon som helst ordning. En bild publicerad för 9 timmar sedan, nästa för två minuter sedan, följande för två dagar sedan.

Appen har blivit tråkig. Synd.

Julie
07.04.2016 kl. 18:41

Sjukstugan

Sjukledig dag 2. Det suger, för jag har ett ljuvligt inslag på gång som jag så skulle vilja jobba med och få ut.

Men det är som det är. Idag är det redan bättre så imorgon tänker jag fara på jobb. Tills dess passar jag på att vila och - framför allt - sova. Ibland tänker jag på hur barn alltid per default verkar kämpa emot sömn. Läggdags är det tråkigaste som finns osv. De små liven vet inte vad de går miste om, sova är ju bäst!

Kan ibland sakna de tre första månaderna av graviditeten. Då sov jag nämligen hela tiden. När jag inte var på jobb sov jag. Jag var alltså vaken max 9 timmar per dag, resten var jag i drömmars land. Det var en sådan härlig vändning mot det bättre - månaderna innan hade jag lidit av en ganska svår insomnia.

Summa summarum alltså: nu ska jag ta en tupplur.

Julie
06.04.2016 kl. 11:27

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​