Mammahjärtat

Ju längre jag hänger runt i babybloggsvärlden desto större växer sig min aversion mot ordet "mammahjärtat".

Ryser varje gång. Ryser just nu. Rys! Usch.

Julie
Publicerad 11.08.2016 kl. 10:52

It's a Moms World

Det är självklart att jag hela tiden har vetat att det här med föräldraskap i stort är något som mammor sysselsätter sig med. Och nu menar jag inte att män inte är aktiva föräldrar åt sina barn, det är de flesta säkert - men nu tänker jag på de grupper som bildas, de sociala sammanhang som finns både i riktiga världen och i sociala medier som är till för föräldrar med små barn.

Jag snackar babycaféer, förälder-babygymnastik, babysim. Diskussionsforum, facebookgrupper, bloggar. Där vuxna människor som har barn samlas för stöd, diskussion, informationssökning, tips, sysselsättning, hobbyer, sällskap, vänskap. Riktade till småbarnsföräldrar - ja, i princip. I praktiken? Mammor. 

Det är med växande obekvämhet jag till exempel följer med en facebookgrupp som uppstått kring en receptblogg med mat åt barn som äter enligt blw-metoden. Gruppen har ett antal tusen medlemmar, den överväldigande majoriteten av dem kvinnor.

Jag frågar mig nästan varje dag, då jag är inne där och läser i trådarna: var är alla män? Var är alla pappor? Är de inte intresserade av sina barns mat och näring? Hur är det möjligt att det nästan enbart är mammor som sitter där inne och jämför tallrikar och bestick, diskuterar kryddor och kemikalier, piratkopiering, bumbos, konsistenser, näring, rekommendationer?

IMG_20160723_124546

Sambon och Pilten på havet.

Och än mera förundras jag över hur självklart och kritiklöst papporna också exkluderas i dessa sammanhang. Dels subtilt, till exempel i tilltalet anta att alla som är aktiva i gruppen är mammor. "Hej ni andra mammor", inleds många trådar med.

Men också mera rakt på. Nästan dagligen dyker ett skojfriskt inlägg om hur dåliga papporna är på det där med barn. "Håhhååjajaa jag bad honom köpa vanlig ekologisk mörk pasta och han kom hem MED DETTA ljusa vanliga skitpastapaketet håhhååjajaa pappor ni vet hohhooo!" med medhåll om hur värdelösa männen i deras liv, papporna till deras barn är på allt som har med barnen att göra - allt från att köpa rätt sorts råvaror till att sätta på blöjan åt rätt håll.

Jag inser vilken bubbla jag lever i när jag måste inse att alla i detta land helt klart och uppenbarligen inte ser kvinnor och män som jämställda i föräldraskapet. Tusentals människor läser och deltar i dessa diskussioner dagligen och hittils har jag sett noll och ingen ifrågasätta dessa slentrianmässiga förminskandena av pappornas förmåga till att ta hand om sina barn. (Eller jo, en gång i en annan liknande, dansk grupp, då en admin påpekade att "vi har nog också några pappor med här ;)" när någon inlett sitt inlägg med "Hej alla mammor".)

Det finns ju helt självklara orsaker till att det är så. Dels handlar det om föräldraledigheten och hur den fördelas, ojämt vill säga. Kanske är det föga överraskande att det främst är mammor som engagerar sig i barnens övergångskost och näring när det är de som är hemma med barnen och sköter om matlagning från morgon till kväll, i princip. Men det är ingen slump att bara 1-3% av papporna är föräldralediga, eller att bara 34% av papporna tar ut pappaledighet (2014,THL). Det är ett fritt val men ändå inte, för våra val påverkas självklart av det samhälle vi lever i och de normer och värderingar vi fostras in i. Och vi lär oss ju redan som små barn att kvinnor är vårdare och männen är... inte det. Kvinnor är eftertänksamma, mjuka mammor med oändligt tålamod medan pappor är skojiga, lite sådär dåliga men det-är-okej-för-han-försöker-ju-duktiga-pappa!

IMG_20160619_125554

Pilten och Sambon i sömnsymbios.

Och vips! så är vi där, i diskussionsforumet och upprepar dessa gamla klyschor om dåliga pappor och mammor som samlas i grupp för att diskutera och ta reda på allt om och kring barnen. Papporna blir inte delaktiga för de förväntas inte vara delaktiga och mammorna skojar om hur dåliga papporna är.

Allt detta vet jag och förstår jag. Men ändå sitter jag här och förundras. I min bubbla. Som jag gillar mer och mer.

Julie
Publicerad 10.08.2016 kl. 22:56

Sjukdag två

Vi håller Pilten hemma från dagis idag. Tumregeln "en feberfri dag hemma" spökar i bakhuvudet, en regel som jag inte för egen del har efterlevt sen grundskolan. Det känns ju alltid så konstigt att vara hemma när man känner sig frisk.

Men Pilten har i alla fall vaknat utan feber idag och det är ju bra. Lite snuvig är han ännu, och morgongröten smakade dåligt, men min förhoppning med denna feberfria vilodag är att han imorgon eller på onsdag ska vara frisk igen.

Hemmavarandet delar vi. Jag är hemma förmiddagen och sambon eftermiddagen. Tack gudarna för OS - våra sändningar de kommande två veckorna är bara en timme om dagen, så nu kan jag ta igen för sommarveckorna då jag känt mig halvt ihjäljobbad. Jag kan jobba hemma under förmiddagen och sedan bara åka in och göra min sändning.

Men just nu ska jag parkera aktern i soffan med en kaffekopp och Pilten i famnen - han står intill mig, rycker i min tröja och utbrister "boob!" Bäst att hiva fram tissarna, med andra ord.

Julie
Publicerad 08.08.2016 kl. 08:21

Hälsningar från sjukstugan

Pilten har fått feber och är snorig, stackarn. Vi har en lång, tung och rastlös natt bakom oss, så nu ligger vi bara och drar oss en stund. Eller ja, jag ligger och drar mig. Pilten har somnat med tissen i munnen.

Det är första gången han är sjuk på det här viset - vi har varit skonade - och jag kan inte låta bli att tänka att det måste ha kommit från dagis. Jag har nog skymtat de snoriga barnen som kanske borde ha varit hemma.

Nå, nu är det som det är. Som tur verkar det vara lätt milt. Febern är inte särskilt hög och han både äter och dricker. Det ska förhoppningsvis vara över snart.

Men tills dess tänker jag njuta av den lilla throwback till barndomen som detta innebär: att få ligga på soffan och dricka jaffa och titta på mumin hela dagen.

Julie
Publicerad 07.08.2016 kl. 09:41

Tyst tystnad

Mannen är på jobb, Pilten på dagis, hunden sover i ett hörn och jag själv har tagit paus från jobbandet en stund och slösurfar internets vågor. Fönstrena är stängda, balkongsdörren är stängd.

En öronbedövande tystnad.

Jag vet inte när jag upplevt sådan tystnad senast. Som tidigare nämnt så är Pilten i det stora hela ett lätt barn - sover, äter, är gladlynt och sådär. Men han låter också väldigt mycket. Han skriker, skrattar, babblar och - ibland när han blir blodigt sårad, säg när vi tycker att han inte behöver dela sitt morgonmål med hunden - vrålar riktigt argt.

Dessutom bor vi intill ett stort jävla bygge - en hel stadsdel reser sig utanför vårt fönster - och hela sommaren har vi såklart haft både fönster och balkong öppna, på grund av värmen. Så är hunden ganska skällig, och dessutom har vi nästan alltid igång någon form av media; musik eller podd eller tv eller spel.

Men inte nu. Nu är det knäpptyst. Så tyst att en liten huvudvärk har börjat smyga sig på. Skönt men ändå lite skavigt.

Ser fram emot att klockan ska bli fyra så jag kan få hämta hem Pilten.

Julie
Publicerad 05.08.2016 kl. 13:07

Harry Potter-nörden gör volter

När vi nu ändå är inne på böcker och litteratur.

Alldeles nyss blev denna ganska sega, lite trista fredag tusen gånger bättre: mitt exemplar av The Cursed Child kommer inom några timmar!

Boken levereras via UPS och tydligen har de sedan onsdag försökt leverera boken till mig, utan framgång. Vi har summer vid ytterdörren men inga namn på knapparna (bara lägenhetsnummer) så både onsdag och torsdag har leveransen stannat där och återgått till att scannas. Såg dessa mail imorse och efter ett samtal till UPS med kompletterande uppgifter om vilka knappar man ska trycka på vid ytterdörren så borde det lyckas idag!

En sådan tur att jag sitter hemma och jobbar idag, annars hade jag väl snällt fått vänta tills UPS gett upp och istället skickat ett avi. Så har jag hela veckoslutet på mig att grotta ner mig i Harry Potters magiska värld. Gud vad najs.

Julie
Publicerad 05.08.2016 kl. 11:23

Jag måste bli bokmal igen

När jag var barn var jag en bokmal. Sög i mig böcker i en hisnande takt och jonglerade flera böcker parallellt. Samtidigt är jag också en sådan som läser favoriterna om och om igen, så medan jag läste nya böcker så hade jag allt som oftast en Potter-bok eller en Jade-bok (helt min favoritserie på finska i tonåren) på gång vid sidan av.

Vuxenåldern förde med sig stress och måsten, och i något skede försvann tiden att läsa. Numera påbörjar jag böcker men läser aldrig slut (den senaste jag läste slut var Kaj Korkea-ahos Onda boken - det var 1 år sedan). De ligger i drivor på mitt nattduksbord där de hamnar, med en strumpa som bokmärke - och när det gått för länge sedan jag senast läste känns som att jag borde börja om för att få grepp om vad som egentligen hänt såhär långt.

Högen med olästa böcker hopar sig. Jag köper på mig fler, jag får i gåva en hel del böcker, jag köper alltid när någon bekant eller kompis gett ut - men jag får dem aldrig läst.

Det måste bli ändring i detta alldeles snart, för herregud ändå: jag ska studera litteratur! Man kan inte studera litteratur utan att läsa. Det ska bli skönt att faktiskt ha en riktig orsak till att grotta ner sig i en bok i timtal per dag, och samtidigt kommer det helt säkert också att kräva att jag aktivt tar mig tid och faktiskt läser.

För samtidigt som jag var en bokmal som barn så var jag också en sådan som lät skolarbete ligga till sista sekunden. Nu är bokläsande snart likamed skolgång, alltså måste jag skärpa mig. Mitt nya mantra måste således bli: man kan inte läsa Knausgård på bara en kväll.

Julie
Publicerad 04.08.2016 kl. 11:06

Eldfängt kring kidsen

Jag har ju hängt i mammabloggvärlden i ungefär ett år nu (såklart har jag smygläst lite innan, men inte så att jag skulle ha haft någon koll på mammabloggvärldens snackisar) - och ständigt fascineras jag av hur otroligt många eldfängda ämnen det finns när det gäller barn.

Det är förlossningssätt, ställning, smärtlindring eller inte. Det är amning vs flaska, det är färdigmat vs hemlagad mat, blw vs mos. Vaccin, blöjor, socker, dagis, genusmedvetenhet, pottning, ergonomiska sitters, tv-tittande, mobilanvändande... Kom jag ihåg alla? (För att inte tala om allt som berör graviditet.)

Jag har sällan haft varken ork eller lust att ge mig in i någon av dessa barndebatter, även om jag såklart också har åsikter. Och inte är det diskuterandet som stör mig så mycket heller - diskussion är bra! - men sättet på vilket debatterna emellanåt förs. Väldigt snabbt blir det kommentarer om "stackars barn :(" som måste börja på dagis och "stackars barn som aldrig ens får smaka på lite bulla :(". Eller, för den delen, skitsnack om föräldrar som ger sina barn socker. Eller vaccinerar. Eller inte vaccinerar. Alla lika skit när det går till personangrepp, liksom.

Jag undrar varför det blir så hätskt, varför så många av oss känner behovet att vända taggarna utåt, försvara våra val, trycka ner folk som gör annorlunda. Varför vi är i luven på varandra, varför vi sätter varandras sätt att uppfostra barn under lupp konstant. Varför vi bara inte kan låta bli att ifrågasätta?

Som tur får jag lufta just dessa frågor i radion imorgon :)

Julie
Publicerad 03.08.2016 kl. 14:32

Jag borde ha vetat

Appropå den där ängsliga lilla sluttonen på det förra inlägget, det där om att tänk om vi inte har en bra anknytning när Pilten bara far iväg utan en tår. Tack till Fager Dam för påminnelsen om att vissa barn ju faktiskt bara är sådana - självständiga, äventyrliga, modiga.

Jag borde ju ha sett kopplingen - jag var nämligen själv ett sådant barn! Lillgammal så det förslår. Vid 1,5 åt jag redan med kniv och gaffel. Vid fem flög jag ensam första gången från Danmark till Finland för att hälsa på min mormor. Min mamma har ofta berättat hur jag bara vinkade och sade "hejhej!" - och utan att kasta en blick bakåt försvann jag in genom säkerhetskontrollen tillsammans med min ledsagare, en främmande vuxen, en flygvärdinna. Mamma blev kvar och grät, jag var helt oberörd.

På dagis hade jag ingen förståelse för de andra barnen som varje dag grät efter sina föräldrar. Det gjorde jag aldrig.

När jag var 6 och åkte till skolan med buss själv blev jag en gång två timmar sen, eftersom jag med flit åkt en hållplats för långt och sedan stannat för att klappa en katt i en oändlighet. Lågstadietiden präglades av att jag traskade runt i centralparken och gick vilse, tog alternativa rutter hem istället för spårvagnen för skojs skull - och så vidare i all oändlighet. Äventyrlig, framåt, självständig. 

Så ja, det borde kanske inte överraska mig att min son visar upp liknande drag. Att han bara far. Kanske det tvärtom är ett tecken på trygghet, att han kan fara i lugn och ro för vi finns här. Och vi kommer alltid hem till honom igen. Och famnen är alltid öppen.

Julie
Publicerad 03.08.2016 kl. 10:03

Han grät inte en tår

Det är ju inte så att jag vill att mitt barn ska gråta, tvärtom. Ljudet av de gråtande barnen vars tårdrypande "äitiiii" ekade i dagisets korridorer igår (första dagen efter semestern för många, tufft) har spelat i mitt bakhuvud när jag förberett mig för denna dag: Pilten skulle bli på dagis utan mig hela förmiddagen.

I mitt sinne föreställde jag mig hur han - likt när man går ut med hunden och han får stanna hemma med sambon - börjar gråta så snoret rinner så fort jag vänder i porten och han inser att han ska bli kvar själv.

Men jag stod där och vinkade, ropade: "Hejdå Pilten!" och han vände sig inte ens om! I barnträdgårdslärarens famn och med sin nya tunna utedräkt på sig for han till dagisets lekplats utan att ens kasta en blick bakåt.

Och när jag kom och hämtade honom vid 12 var han på gott humör, och enligt barnträdgårdsläraren hade han varit det hela dagen. Inte en tår! Modigt har han bekantat sig med de andra barnen i gruppen, pilat runt på gården, övat på att gå.

Det är ju inte så att jag vill att mitt barn ska gråta, tvärtom. Vilken dröm att det har gått så här bra! Och samtidigt den där lilla oron i hjärtat: saknar han mig inte? Är det nåt fel på vår kontakt? (Alltså, jag vet ju att det inte är så, vi har en väldigt nära relation. Men ni vet, paranoian och sådär.)

Julie
Publicerad 02.08.2016 kl. 14:21

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​