Äsch hörni, det blev nåt skumt med mitt något virriga inlägg om perspektiv på tiden som gått och tid som komma skall, instagrams inbäddningskod har en tendens att ibland fucka upp allt.

Eftersom timman är än senare nu och jag inte längre riktigt minns logiken bakom inlägget så får det vara.

Obs disclaimer: jag är helt nykter, även om det kanske verkar som motsatsen. Här sitter jag ännu på jobbet. Kanske beror min virrighet också på att jag igen - som så ofta på kvällsturerna när USA har vaknat - har stirrat på Trumps fejs och försökt avgöra om det han nu kläckt ur sig månne är på allvar.

Måste säga att jag baxnade en aning när en BBC-journalist ställde frågor om Trumps vurm för tortyr som förhörsmetod och han skrattade ut henne. Med sin underliga skrattkör som verkar finnas med varenda gång han håller en pressis.

Ja, och så passade han också på att svara åt britternas preminärminister Theresa May. Som om hon inte kunde föra sin egen talan. 

Jaja, hörni. Imorgon är åter en dag full med nyheter från andra sidan Atlanten.

Igår upplevde jag för första gången på länge panik. Riktig hederlig fysisk panik, sådan som jag har tampats med från och till de senaste 10 åren. Det var summan av många saker - för lite sömn, för lite mat, för mycket kaffe, för mycket stress för att nu nämna några - och allt detta visste jag. Ändå satt jag igår på Sörnäs metrostation och kippade efter andan med hjärtat bultandes, kallsvetten rinnandes och ångestvågorna sköljandes genom kroppen, fem före att brista i gråt av rädsla för att hjärtat håller på att ge upp.

Det är oftast så mina panikattacker har manifesterat sig: ont i bröstkorgen på ett sätt som får mig att tro att jag håller på att dö i en hjärtinfarkt. Hjärtklappning, kallsvett, yrsel, en känsla av att jag inte kan andas. Jag spänner hela övre kroppen vilket såklart gör det hela ännu värre. Klämmer armarna om bröstkorgen, som om att hålla bröstet hjälper hjärtat att klara sig. Och trots att jag logiskt kan förstå vad som händer och att det inte är farligt så är jag i den stunden obeskrivligt rädd för att dö.

Situationen lugnades med ett samtal till sambon. När jag 45 minuter senare kom hem med Pilten var paniken borta.

Såhär i efterhand mal två saker i huvudet:

1) Tre metrotåg hann åka förbi medan jag satt och hyperventilerade på perrongen, innan jag fick upp telefonen och ringt till sambon. Tänk att ingen människa reagerade? Om jag fick be dig som läser om en sak så skulle det vara att nästa gång du ser en människa som uppvisar paniksymtom - gå dit. Fråga om den personen vill ha hjälp. Prata lugnt, sitt bara där. Det hade hjälpt mig i alla fall.

2) Varför hände det här nu? Ja okej, ovan nämnda orsaker såklart - jag hade sovit tre timmar och börjat jobba 4:30, druckit fyra koppar kaffe på en relativt tom mage fast jag vet att jag tål koffein dåligt. Jag var stressad över en presentation jag skulle ge på dagens föreläsning och hade dessutom ångest över vår pengasituation som på grund av ett missöde med lönebetalningen den här månaden är ganska usel. Har dessutom nån slags mild bihålesjuka going on och spänningar i huvud och nacke så när jag väl började spänna mig när jag tyckte att hjärtat var lite oroligt eskalerade det snabbt.

Jag tycker ju inte att jag är särdeles stressad med skolgrejer och jobb, fast det nog blivit ganska mycket av båda på senare tid. Någon slags väckarklocka måste det ändå betraktas som, panikattacker kommer ju inte ur det blå - eller för at man sovit lite dåligt - fast det ofta känns så.

Något att bita i under veckans terapiträff.

idag skulle vara min sista arbetsdag innan jag är en vecka ledig (!!! För första gången på ett år) men istället är jag hemma med Pilten som över natten plötsligt har fått feber. Min lilla tidsitakiainen sitter fast i mig som var han en förlängning av min kropp - hela tiden ska han vara i famnen.

Och ja, ammas också. Jag ammar ju numera inte ens varje dag. Nån enstaka gång i veckan, kanske. Men idag har jag knappt gjort annat, känns det som. I skrivande stund somnar han till middagslur med bröstet i munnen. Mjölkproduktionen är förstås nästintill obefintlig vid det här laget, men det är ju inte det som det handlar om dagar som dessa, utan om ett febrigt barn som behöver tröst och närhet.

Jag ammar inte längre utanför hemmet. Det är lustigt i vilken cirkel det där har gått för mig - från att knappt våga amma inför typ min mamma till att amma helt när och var som helst, fast gåendes på stan, utan att bry mig det minsta, till att igen skygga. Med tanke på hur fjärmat vårt samhälle överlag tycks vara från amningen är det kanske inte så konstigt att jag inte precis skyltar med att jag ännu i tid och otid ammar min toddler. Men det är synd, tycker jag. Så borde det ju inte vara.

Nåja. Nu ska jag se om jag skulle lyckas lirka loss mig utan att Pilten vaknar. Paket måste slås in och praliner lagas. Huhhej, snart är det jul!

Jag fick en fråga på ett annat inlägg om vårt val av dagis för Pilten. Den gick så här:

Hej,
en fråga som inte egentligen handlar om detta inlägg, men som jag grubblat över en tid;
visst har ni ert barn på finskt dagis, trots att båda föräldrarna är svenskspråkiga? Hur tycker du det har funkat? Vi funderar på samma lösning, men har stött på patrull i form av folk som tycker det är fel mot barnet (som är ca 1,5 år) att kastas in i en finsk miljö, samt att det kan göra språkutvecklingen långsammare, Hjälp med råd och tips! Tack snälla!

Jag har ju berört ämnet ett par gånger innan (till exempel här, där jag reflekterar kring språk och föräldraidentiteten), men nu när Pilten har gått sin första termin på dagis har jag kanske lite mera att säga om det, och samtidigt kah jag kanske svara lite mera utförligt till dig som undrade.

Vi har ju alltså valt ett finskspråkigt dagis åt Pilten, trots att både jag och Piltens pappa talar svenska hemma. Detta var faktiskt ursprungligen sambons önskemål - han är själv svensk och talar inte finska, och med erfarenheten att leva i Finland utan att behärska finska ansåg han det ytterst viktigt att vi inför det så tidigt som möjligt. Helst hade han velat att jag talar finska, men jag anser dels inte att min finska är tillräckligt bra, dels är det inte mitt känslospråk. Jag klarade inte ens av att tala mitt andra modersmål danska med honom - så starkt dominerande är min svenska.

Så, det blev finskt dagis. Med ett litet facit på hand känns det fortsättningsvis som ett bra beslut. Pilten var lite över året, 1 år och en månad gammal, då han i augusti började och då hade han kommit i väldigt liten kontakt med finska överhuvudtaget. Nu, fem månader senare, talar han ungefär lika många finska som svenska ord.

Jag har levt i uppfattningen att två- eller flerspråkiga barn har en långsammare språkutveckling, men det verkar inte stämma helt. Studier (som finns hänvisade till i bland annat denna studie om tvåspråkiga barns utveckling och inlärning från Linnéuniversitetet) så har barn som lär sig två språk simultant - och då räknas både barn som får två språk från början och barn som har ett modersmål hemifrån och introduceras för ett annat innan 3-års ålder, till exempel på dagis - samma språkutveckling som enspråkiga barn. Det som skiljer sig är att tvåspråkiga barn inte är lika starka inom alla områden i de olika språken, och att inlärningen av det ena språket kan gå långsammare än det andra. 

När det gäller Pilten så tycker jag åtminstone att hans språkutveckling verkar helt normal. Han är nu 1 år och fem månader gammal, lite drygt, och talar utöver sitt eget nonsensspråk (som han babblar HELA tiden) flera både svenska och finska ord. Standarderna som mamma och pappa, titta, nä, ja, äiti, auto, kato, tonne, tänne - och så sitt eget namn. Bland andra. Jag tycker till och med att det verkar som om han förstår att vissa ord betyder samma sak på de två olika språken, som till exempel "tack" och "kiitos", som han säger när han ätit klart. På dagis säger de också att de uppfattar att han hänger med i vad som sägs på ett helt annat sätt än i början - att han börjar förstå finska ganska bra. Och på dagis har hans favoritord "titta" sakta bytts ut mot "kato". Det anser jag lyckat.

Hemma uppmuntrar vi finskan främst med böcker och barnprogram, men mest läser och konsumerar vi såklart media på svenska. Jag tycker ändå det är viktigt att också det andra språket finns i den privata miljön utanför dagiset i någon mån, hence böckerna. Vi har också till exempel båda mina föräldrars respektive som är finskspråkiga och som vi träffar regelbundet.

Till sist vill jag ännu lyfta fram ett gott exempel på barns förmåga att snappa upp nya språk i nya miljöer utanför hemmet - i synnerhet när det gäller barn som är mitt i att lära sig tala, dvs under 3-åringar: mina yngsta syskon. V och M är 7 respektive 5 år gamla och är trespråkiga. Deras mamma talar finska med dem, våran pappa talar danska och skola och dagis går de på svenska. I synnerhet V talar alla tre språk flytande och har från en tidig ålder kunnat särskilja dem och vet vilka i hans omgivning som talar vilket av språken. M är i det här fallet ett lite dåligt exempel, eftersom hon har Downs syndrom och inte talar mer än enstaka ord och tecken ännu, men hon förstår också alla tre språk utan problem och kan - precis som V kunde som liten - särskilja dem och veta vem som talar vilket språk.

Så sammanfattningsvis, till dig som kommenterade och behövde tips och råd: om det är vad ni vill för ert barn så go for it! Skeptikerna ska man lämna åt sin skepsis. Vill ni så finns det massvis med forskning som det går att gräva fram och ge till dem, till exempel den ovan länkade som ju konstaterar att språkutvecklingen som sådan inte försenas. Er knodd är också så liten att det ännu räknas som simultan tvåspråkighet. Det här att det är "fel att kastas in i en finsk miljö" kan jag personligen ställa mig ganska tveksam till. Barn i den åldern hakar på så himla snabbt att de nog inte lider av det överhuvudtaget. Så små barn som 1-2-åringar kommunicerar ju sinsemellan på helt andra sätt än med ord ändå, eftersom de inte talar så mycket ännu.

Vi ångrar inte en sekund detta - och alla som jag har talat med som gjort lika har varit väldigt nöjda med de besluten (flera kolleger har till exempel haft sina barn i finskspråkigt dagis, och jag har flera vänner som gått i finskt eller svenskt dagis som kommit från den andra språkgruppen och som är oerhört glada över deras föräldrars beslut).

Jag tror att jag kommer att få återkomma många gånger till detta ämne, för det ska ju medges att det också för oss är lite av ett experiment - även om jag själv kommer från en mångspråkig bakgrund. Det ska bli oerhört intressant att följa med Piltens språkutveckling.

1) Snart är det jul! Jag har köpt hem hyacinter och hängt nejlikeapelsiner i fönstren så vårt hem doftar som ett litet julhimmelrike. Jag har städat. Jag har pyntat. Jag är så redo! Nästa vecka hämtar vi hem en julgran också.

2) Jag har bokat tid till en tatueringskonsultation! Har äntligen, efter mycket letande och sållande, hittat en tatuerare i stan som verkar kunna precis det jag är ute efter. Det verkar också en del andra tycka, för konsultationen är först i februari. Men det ger mig så klart god tid att hitta referensmaterial och idea lite till.

Det ska bli otroligt roligt! Jag har bara två pyttesmå tatueringar sedan innan, och det är nu några år sedan ja tog den senaste. Den jag planerar nu ska bli ganska stor och färggrann. Ser mycket fram emot detta, ska ni veta!

Har också några andra, mindre bilder under planering. Dem kommer jag låta min syster göra, hon tatuerar också.