Ja hej igen från sjukstugan som nu omfattar två personer - Pilten har fått ögoninflammation och läkaren rekommenderade att han stannar hemma åtminstone imorgon. Så att hurra. Vet ni hur pilligt det är att försöka få en salva i ögat på en sprattlig 1-åring när man är ensam? Väldigt pilligt.

Nå, jag skriver inte för att föra sjukdagbok utan för att snacka samsovning. Det idkar ju vi, som jag nämnt ett antal gånger tidigare. Sedan Pilten växte ur sin lilla korgsäng (dvs när han var typ 4 månader och som han ändå aldrig sov i) så har han inte haft någon egen säng utan han sover mellan mig och sambon i en familjebädd. Det har fungerat bra - tills nu.

Jag tror att störningarna går åt båda hållen. Piltens nätter har nämligen börjat se ut så att han sover helt lugnt och still 19:30-23/00, alltså tills jag och sambon går i säng. Då börjar en oändlig rastlöshet, kvidande, stönande, babblande. Han roterar, klättrar, kränger och sparkas. Han skallar oss. Och ibland skriker han.

Sambon och jag har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor nu, innan det här började sov han 11h i ett.

Det har hjälpt lite att jag sover med pyjamas, för brösten verkar vara ett av störningsmomenten - det är som att han känner lukten av dem eller nåt, för om jag lägger mig bredvid honom utan tröja så börjar han omedelbart och rastlöst söka bröstet.

Efter att sambon nu spenderat några nätter på soffan - eftersom han helt enkelt inte står ut - så har vi börjat komma till att samsovningens era är slut. För Piitens och för vår skull tillika, varken han eller vi sover ju längre så lugnt tillsammans.

Så nu kommer här då nästa spännande moment: lära sig sova i egen säng. Juniorsäng, känns onödigt att skaffa en spjälsäng nu mera. Hur gör man då? Hjälp hjölp.

Jag gör comeback på bloggen (hejhej, bråttom med nya studier, småbarnslivet osv andra ursäkter som bloggare drar till med hela tiden) för att reagera på något som Lady Dahmer uppmärksammat i sin blogg idag, nämligen detta: föräldrar som i all välmening (dvs i okunskap och fettfobi) mejar ner sina barns självkänsla, självförtroende, mentala hälsa och förhållande till mat. Sabbat, poff.

LD:s inlägg här.

Det hela handlar alltså om en insändare i Aftonbladet av pappa Daniel, som sedan dottern var 6 år har försökt få henne att gå ner i vikt. Dottern är nu 9 och ingenting hjälper, säger han - dottern fortsätter att vara tjock trots att inga sötsaker är tillåtna, trots att de inte längre äter från vanliga tallrikar utan assietter (!!!!!) - ja, inte ens frukt får flickan äta. Och nu har det då "gått så långt" att han haft the talk med dottern: du är tjock.

Det som gör mig så himla ledsen av att läsa insändaren är att den är som ett eko av min egen uppväxt. Och följer den här flickans mående ens vagt samma banor som mitt har så kan jag förutspå hennes framtid såhär: evigt komplicerat förhållande till mat, farlig bantning, hetsätning, sockerberoende, självhat.

När jag fyllde tolv fick jag bantningstips i födelsedagspresent av min farmor. Det var naturligtvis i all välmening - jag var ett runt barn och min farmor - vars hela familj består av långa spinkiga, sportiga typer inklusive min pappa - ville såklart att jag skulle må bra. Farmor själv hade haft en hjärtinfarkt bara något år tidigare och som följd lagt om hela sin kost. Magert hade det blivit. I samma veva hade hon gått med i en hjärt- och lungförening och därifrån kom bantningstipsen som hon postat mig från Danmark till Helsingfors på min tolvårsdag, i form av en bantningsbroschyr och ett bokmärke med klämkäcka "ett äpple om dagen"-slagord.

Min mamma blev förstås rabiat, konfiskerade bladet och ringde till min pappa. Om min farmor någonsin fick feedback på denna episod förtäljer historien icke (för mig iaf) men det spelade ingen större roll, för skadan var redan skedd. Jag förstod ju att jag var tjock - det hade jag vetat sedan jag var 6 att jag var. Och känslan av att detta var dåligt förstärktes där och då: jag dög inte ens för min egen familj. Jag grät den dagen.

Min farmor är inte diskret med sina kommentarer när det gäller övervikt, varken min eller andras, och det har jag med åren lärt mig låta gå in genom ena örat och ut genom det andra. Exemplet ovan är kanske ett av de grövre. Men faktum är att hela min uppväxt kantades av antydningar om att jag var tjock och borde göra något åt det, att jag inte var bra nog. "Nu ska du nog inte ta mera", "ska inte du skaffa dig en idrottshobby?", "om du ska ha glass måste du välja sorbet, inte gräddglass". Jag har haft andra krav på min klädsel än min smala syster (dvs jag skulle gömma mig och "hon kan ha sådana shorts när hon är så smal, det passar inte på sådana som är lite rundare".) Och så vidare i all oändlighet. 

Tänket smittar av sig också. En sommar tappade jag i vikt under vår årliga Danmarksresa med pappa. Jag minns att jag tänkte att mamma nog blir stolt nu, när ryggvalkarna slätats ut. Den finaste prestationen jag kunde tänka mig: att bli smal.

Gissa hur smal jag blev av alla dessa välmenande råd? Inte alls är svaret. Tjock är jag än i denna dag. Det enda detta förorsakat är ett stört förhållande till min egen kropp och till mat, en trasig självbild (jag var "normalstor" i tonåren men trodde jag var fet) och - i förlängningen - bristande självtillit och självhat. Jag tröstäter och hetsäter. Jag har bantat på så ohälsosamma - ja, direkt farliga - sätt att jag inte kan skriva ut dem här av rädsla för att det triggar någon annans vilande ätstörning.

Jag jobbar varje dag med att tycka om mig själv, och jag tycker att jag lyckats ganska bra med det. Men det tär, det tär att jag inte kan ha ett mera normalt förhållande till mat. Det tär att varje slags diet jag provar får ätstörda dimensioner på nolltid. Det tär att läsa insändare som pappa Daniels och inse att så många flickor fortfarande växer upp så som jag har och antagligen kommer att må så som jag gör med min kropp och mitt ätande och i förlängningen min mentala hälsa.

Snälla, snälla sluta hetsa era barn på det här viset. Sluta bara.

Nu ska jag berätta för er om en måndag som innehöll bland annat följande ingredienser: svett, smutsigt hår, larver, spyor, snor och upphostad potatis.

Det ni. Det är inte ens en överdrift.

Måndagen började som vilken måndag som helst, det vill säga: Pilten vaknade första gången redan vid 5 med en hosta som tydligen hade kommit krypande under natten. Efter att han somnat om låg jag halvvaken tills väckarklockan ringde sju, varpå lilla familjen steg upp och mötte en ny dag, en ny vecka.

Kvällen innan hade jag plockat fram en tröja jag tänkt att han kunde ha på sig och jag visste att byxorna som hör ihop med den tröjan har legat i skötväskan som reservplagg en tid. Så jag hämtade dem därifrån men tyckte plötsligt att det luktade lite funky. Byxorna luktade lite funky. Jag tittade ner i väskan igen och såg... larver. Och ägg. Och när jag med spyan stigande i halsgropen hade burit in väskan i badrummet och systematiskt börjat sortera tvätt från sådant som helt enkelt måste slängas kom det också fram små flugor och röda baggar.

Boven fanns längst ner: en matburk som på något vänster hade exploderat nere i botten. Gud vet hur länge den funnits där. Nog länge i alla fall för att föda ett helt eget ekosystem.

Nåväl, på väg mot dagis börjar Pilten plötsligt hosta igen. Han har varit gnällig sedan vi for hemifrån, den sedvanliga smoothien som han brukar få på vägen till dagis spottar han ut. Eftersom skötväskan är ur funktion har jag inget papper med mig för att torka, så det rinner ut över hans jacka, han kletar med det med händerna - och jag försöker rädda det som räddas kan med mina fingrar.

Sedan hostar han plötsligt till. Och hostar. Och hostar. Tills han spyr. "Fan också", tänkte jag. "Om det här nu är en begynnande spysjuka så är det illa". Jag ringer till dagiset och anmäler honom sjuk, för säkerhets skull. Stiger av spårvagnen och vänder hem igen. Ringer till jobbet och meddelar att jag måste stanna hemma med Pilten idag.

Men en timme senare, när jag ringer till konferenstelefonen och är med på morgonmötet visar det sig att det inte är så enkelt. Nya Yle Vega startar snart och ordinarie programledare är upptagen med det. De andra på redaktionen har inte riktigt sändningsvana just nu. Dessutom är en massa intervjuer bokade. Och inga andra inhoppare finns riktigt att tillgå. "Kan du komma ändå?" är frågan och jag sliter mig i håret hela förmiddagen för att försöka hitta någon som kan vara med Pilten.

Pilten som för övrigt inte alls verkar så sjuk trots allt - vilket såklart är skönt. Ingen magsjuka. Hostar knappt heller, någon enstaka gång bara under dagen. Tänker att jag kanske var lite onödigt hispig.

Till slut kommer den lite otippade lösningen: min producent erbjöd sig vara barnvakt under sändningen. Och så blev det. En lite underlig men fungerande lösning. Hur ofta tar din förman hand om ditt barn, liksom?

Kommer sedan hem med svetten lackande - jag hann inte me deodorant på morgonen - och stripig lugg - den var både otvättad och oborstad. Sedan var det bara att börja kocka, för samtidigt som detta hade varit en riktig horrormåndag så var det min och sambons årsdag. Sju år tillsammans.

När så barnet äntligen somnat och vi plockat fram glassen kunde jag inte vara lyckligare över att dagen äntligen var slut. Äntligen.

Det nalkas studiestart på allvar nu - i dagarna kom brev från tutornerna, och genast därpå brev från professorn samt lektorn i ämnet, inklusive ett infohäfte om studiestarten och studierna överlag.

Det börjar på allvar gå upp för mig att jag faktiskt ska börja studera något helt nytt. Heält sjuäkt! Och spännande, samtidigt. Jag växlar mellan iver och stress i en ganska huisig takt just nu - men mest är jag nog ivrig (allt det där jag stressar för är egentligen icke-problem, eller väldigt lättlösta sådana. Som det ekonomiska, till exempel).

Jag hade ganska mycket tid att reflektera över min iver igår, när jag gick på stan med Pilten som hade somnat i vagnen. Om hur mycket jag faktiskt ser fram emot att studera litteratur. Jag ser fram emot att blir jättebra på litteratur, på tolkning och granskning av litteratur, på att veta saker om litteratur.

Och det slog mig att en stor del av ivern ganska krasst handlar om att jag ser fram emot att bli smartare och att få veta och kunna mera. Att det här ämnet, de här studierna är intellektuella och jag också kommer att bli mera intelligent. Jag tycker om att vara intelligent. Mitt intellekt är det i mig som jag är stoltast över och något som jag verkligen vill renodla.

Att vara intelligent, påläst och kunnig är liksom min grej. Jag har aldrig varit populär eller haft mycket vänner, eller romantiska förhållanden. Jag har alltid varit osäker på mig själv, på mitt utseende, på det sociala. Men jag har alltid varit smart. Lärt mig fort. Hållit mig ajour. Sett till att kunna det jag ska kunna bra. Inte den klassiska "hikken" för jag har aldrig varit en hemskt flitig studerande, men jag har en naturlig fallenhet för att lära mig saker ganska snabbt.

Och det gäller framför allt det språkliga. Jag var läslusen, bokslukaren. Snart då också litteraturvetaren.

Ju mera jag tänker på det, desto mera inser jag att dessa studier kommer att börja finslipa mitt barndomsjag. Att den lilla tjocka läslusen Julie inte ägnade sig åt denna asociala hobby i onödan - nu ska lilla Julies läsiver återväckas och renodlas till något ännu mera. Det är en slags återgång. På ett bra sätt.

När jag var gravid hade jag ingen babyshower. Inget mig emot, jag har aldrig sett det som någon självklar del av barnaväntande och tycker att det är en ganska töntig, amerikansk tradition. Jag ville inte ha en och - skönt nog - var mina vänner inte heller intresserade av att ordna en. Win-win, liksom.

Istället ordnar mina vänner tissiäiset, det vill säga en redig fest när jag slutat amma (nästan iaf, ammar kanske en gång varannan natt nu). Imorgon åker vi ut till en stuga någonstans - jag vet varken vilken stuga eller vart den finns - och stannar till söndag kväll.

Vet ni hur länge sedan det är jag var riktigt full? Jag vet inte. Jag minns inte. Jag slutade festa redan ett bra tag innan jag ens blev gravid, och efter det har jag på sin höjd druckit en portion eller två alkohol under ett och samma tillfälle. Max.

Men det här veckoslutet tänkte jag bli full. Faktiskt. Min plan är att ha det riktigt roligt och bli riktigt full. 

There, I said it.

Och vet ni vad? Det ska bli otroligt befriande! Att över två dagar inte behöva fundera på barnet eller ansvar eller att inte dricka för mycket.

För jag är annars den som alltid gör det, när vi har Pilten med på tillställningar där det bjuds på alkohol. Helt automatiskt och utan att vi diskuterat rollfördelningen blir det så att sambon festar och jag har hand om barnet och far i regel tidigare hem. 

Dels hänger det självfallet ihop med att jag har ammat. Men det är nog inte hela sanningen, för även nu när hans primära näringskälla inte är mina bröst så är ovan beskrivna fördelningen default. Så klart är det ibland tvärtom, men då är det avtalat. I regel tar jag per automatik den rollen, medan sambon utan att fråga festar. 

I mycket är vi jämställda och jobbar i vår relation också för att motarbeta förlega könsroller. Men också vi är barn av vår tid och vårt samhälle. Och inget - som jag konstaterat tidigare - får oss att falla tillbaka i förlegade könsroller som att ha ett barn.

Men detta veckoslut ska jag slå mig fri. Och dra huvudet fullt. Faktiskt.