Jag kan inte i ord beskriva glädjen över X3Ms finfina temavecka: #X3Mens! Kolla in den, vetja.

Har nog inga hemskt spännande anekdoter att dela med mig av (åtminstone inte i klass med Ellens) så därför ska jag fylla i Menskligts menslista istället. Alla älskar listor!

Känslan när du fick din första mens?
Usch, och nu måste jag ha detta elände resten av livet.

Hur har du koll på din menscykel?
Har sedan start haft en klocknoggrann mens, så den har aldrig kommit som en speciellt stor överraskning. Använder appen NaturalCycles för att hålla koll på ägglossning och då loggas ju mensen iofs också.

Med vem pratar du om mens?
Ibland med min sambo, numera sällan med vänner. Det var kanske mer ett tonårssamtalsämne med dem.

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?
Jovisst. En gång höll den av till synes ingen orsak en paus på två månader. Jag hade redan hunnit bli lite nervös då den hux flux uppenbarade sig igen. Andra gånger har den kommit någon dag tidigt.

Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?
En sommar när jag var 14 deltog jag i en gatuteaterworkshop i Helsingborg. Jag hade på mig vita trosor och vita linnebyxor - och inga skydd då jag en eftermiddag under en improvisationsövning överraskades av mensen. Använde toalettpapper och undvek att sitta resten av dagen för att det inte skulle blöda igenom.

Hur ont gör din mens när det är som värst?
Det kan vara väldigt illa. De första åren hade jag ofta jätteont, mådde illa och kunde bli lite febrig. Numera dras jag istället med en kraftig molvärk som strålar ner från korsryggen till låren. Den molvärken förekommer också ofta dagarna innan mensen ska komma. Det är hemskt för ingen värkmedicin biter och värken håller mig vaken på nätterna.

Vad tycker du om din mens?
Tycker ganska illa om den numera - den har blivit bra mycket rikligare efter att jag födde barn. Längtar nästan till klimakteriet - eller till en ny graviditet. Kanske. Nångång.

Ditt bästa mensminne?
När jag började använda menskopp - himmelriket, säger jag bara! Med ens blev hanteringen av mensen 1000 gånger enklare. Tyvärr har min post-babymens igen gjort det besvärligare, för de häftigaste dagarna så räcker menskoppen inte riktigt till längre. Men som tur är det frågan om ett par dagar som det ibland far förbi. 

Den senaste månaden har jag gått ner i vikt ganska mycket. Det är medvetet men inget jag helst pratar om eller skyltar med - det handlar om en kombination av behovet av en lättare kropp för att orka med Pilt, inte behöva förnya min garderob och - såklart - samhällets yttre och min inre press på att vara smal och okej. Hur mycket jag än hittar på "legitima" orsaker till att gå ner i vikt så kan jag inte hymla med att jag så´klart också är påverkad av samhällets ideal.

Jag har inte skrivit om detta projekt helt medvetet, eftersom det för mig väldigt lätt blir ätstört att gå ner i vikt, och än värre om jag hemskt mycket dikuterar eller ältar det med andra. Jag försöker förhålla mig neutralt och inte tänka alltför mycket på det.

Därför har jag också avstått från att stå på vågen så jag vet inga siffror. Det jag vet är att jag imorse drog på mig ett par byxor som ännu för en vecka sedan inte gick att knäppa - nu gick det.

Ett "WOHOOO" kom över mina läppar och jag gjorde en liten underlig dans. Sådär som man gör när man bantat och äntligen kan ta på sig sina smalbyxor. Skrev ivrigt till sambon, som redan hunnit iväg mot jobbet, att "titta titta dom går fast!"

Och sedan såg jag det själv. Det fullkomligt vansinniga i att bli överlycklig över att kunna knäppa ett par byxor. Liksom what?

Jag förstår ju varifrån detta kommer - jag är trotsallt bara en människa av min tid och dess ideal. Man ska vara liten, det är förknippat med positiva saker. Varför tror ni att så många, i synnerhet kvinnor, går omkring i lite för små kläder? För att det är lite bättre att vara liten.

Och det är ju helt wacko, pårktigt. Storlekslappen i kläderna är egentligen inget annat än en markering av storlek i kläderna, men de har ändå blivit något som definierar vårt egenvärde. Det skvallrar också klädaffärernas tjockisavdelningar om. Att det behövs en skild kategori för människor större än storlek 42 (detta är nåt som verkar luckras upp nu, som tur. T.ex. Lindex har numera samtliga kollektioner upp stl 54, inga skilda "big girl"-avdelningar längre) säger oss indirekt (eller egentligen ganska direkt) att ryms du inte in i den storlek vi anser vara normalstort, ja då förpassas du dit till specialhörnan, du ditt stora freak.

Som sagt, en människa av min tid och dess ideal. En värld där det är fullkomligt normalt att bli lycklig över ett par knäppta byxor. Egentligen borde jag ju bli ledsen, detta innebär nämligen att jag kommer ruinera mig i förnyelsen av min byxgarderob.

Ja hej igen från sjukstugan som nu omfattar två personer - Pilten har fått ögoninflammation och läkaren rekommenderade att han stannar hemma åtminstone imorgon. Så att hurra. Vet ni hur pilligt det är att försöka få en salva i ögat på en sprattlig 1-åring när man är ensam? Väldigt pilligt.

Nå, jag skriver inte för att föra sjukdagbok utan för att snacka samsovning. Det idkar ju vi, som jag nämnt ett antal gånger tidigare. Sedan Pilten växte ur sin lilla korgsäng (dvs när han var typ 4 månader och som han ändå aldrig sov i) så har han inte haft någon egen säng utan han sover mellan mig och sambon i en familjebädd. Det har fungerat bra - tills nu.

Jag tror att störningarna går åt båda hållen. Piltens nätter har nämligen börjat se ut så att han sover helt lugnt och still 19:30-23/00, alltså tills jag och sambon går i säng. Då börjar en oändlig rastlöshet, kvidande, stönande, babblande. Han roterar, klättrar, kränger och sparkas. Han skallar oss. Och ibland skriker han.

Sambon och jag har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor nu, innan det här började sov han 11h i ett.

Det har hjälpt lite att jag sover med pyjamas, för brösten verkar vara ett av störningsmomenten - det är som att han känner lukten av dem eller nåt, för om jag lägger mig bredvid honom utan tröja så börjar han omedelbart och rastlöst söka bröstet.

Efter att sambon nu spenderat några nätter på soffan - eftersom han helt enkelt inte står ut - så har vi börjat komma till att samsovningens era är slut. För Piitens och för vår skull tillika, varken han eller vi sover ju längre så lugnt tillsammans.

Så nu kommer här då nästa spännande moment: lära sig sova i egen säng. Juniorsäng, känns onödigt att skaffa en spjälsäng nu mera. Hur gör man då? Hjälp hjölp.

Jag gör comeback på bloggen (hejhej, bråttom med nya studier, småbarnslivet osv andra ursäkter som bloggare drar till med hela tiden) för att reagera på något som Lady Dahmer uppmärksammat i sin blogg idag, nämligen detta: föräldrar som i all välmening (dvs i okunskap och fettfobi) mejar ner sina barns självkänsla, självförtroende, mentala hälsa och förhållande till mat. Sabbat, poff.

LD:s inlägg här.

Det hela handlar alltså om en insändare i Aftonbladet av pappa Daniel, som sedan dottern var 6 år har försökt få henne att gå ner i vikt. Dottern är nu 9 och ingenting hjälper, säger han - dottern fortsätter att vara tjock trots att inga sötsaker är tillåtna, trots att de inte längre äter från vanliga tallrikar utan assietter (!!!!!) - ja, inte ens frukt får flickan äta. Och nu har det då "gått så långt" att han haft the talk med dottern: du är tjock.

Det som gör mig så himla ledsen av att läsa insändaren är att den är som ett eko av min egen uppväxt. Och följer den här flickans mående ens vagt samma banor som mitt har så kan jag förutspå hennes framtid såhär: evigt komplicerat förhållande till mat, farlig bantning, hetsätning, sockerberoende, självhat.

När jag fyllde tolv fick jag bantningstips i födelsedagspresent av min farmor. Det var naturligtvis i all välmening - jag var ett runt barn och min farmor - vars hela familj består av långa spinkiga, sportiga typer inklusive min pappa - ville såklart att jag skulle må bra. Farmor själv hade haft en hjärtinfarkt bara något år tidigare och som följd lagt om hela sin kost. Magert hade det blivit. I samma veva hade hon gått med i en hjärt- och lungförening och därifrån kom bantningstipsen som hon postat mig från Danmark till Helsingfors på min tolvårsdag, i form av en bantningsbroschyr och ett bokmärke med klämkäcka "ett äpple om dagen"-slagord.

Min mamma blev förstås rabiat, konfiskerade bladet och ringde till min pappa. Om min farmor någonsin fick feedback på denna episod förtäljer historien icke (för mig iaf) men det spelade ingen större roll, för skadan var redan skedd. Jag förstod ju att jag var tjock - det hade jag vetat sedan jag var 6 att jag var. Och känslan av att detta var dåligt förstärktes där och då: jag dög inte ens för min egen familj. Jag grät den dagen.

Min farmor är inte diskret med sina kommentarer när det gäller övervikt, varken min eller andras, och det har jag med åren lärt mig låta gå in genom ena örat och ut genom det andra. Exemplet ovan är kanske ett av de grövre. Men faktum är att hela min uppväxt kantades av antydningar om att jag var tjock och borde göra något åt det, att jag inte var bra nog. "Nu ska du nog inte ta mera", "ska inte du skaffa dig en idrottshobby?", "om du ska ha glass måste du välja sorbet, inte gräddglass". Jag har haft andra krav på min klädsel än min smala syster (dvs jag skulle gömma mig och "hon kan ha sådana shorts när hon är så smal, det passar inte på sådana som är lite rundare".) Och så vidare i all oändlighet. 

Tänket smittar av sig också. En sommar tappade jag i vikt under vår årliga Danmarksresa med pappa. Jag minns att jag tänkte att mamma nog blir stolt nu, när ryggvalkarna slätats ut. Den finaste prestationen jag kunde tänka mig: att bli smal.

Gissa hur smal jag blev av alla dessa välmenande råd? Inte alls är svaret. Tjock är jag än i denna dag. Det enda detta förorsakat är ett stört förhållande till min egen kropp och till mat, en trasig självbild (jag var "normalstor" i tonåren men trodde jag var fet) och - i förlängningen - bristande självtillit och självhat. Jag tröstäter och hetsäter. Jag har bantat på så ohälsosamma - ja, direkt farliga - sätt att jag inte kan skriva ut dem här av rädsla för att det triggar någon annans vilande ätstörning.

Jag jobbar varje dag med att tycka om mig själv, och jag tycker att jag lyckats ganska bra med det. Men det tär, det tär att jag inte kan ha ett mera normalt förhållande till mat. Det tär att varje slags diet jag provar får ätstörda dimensioner på nolltid. Det tär att läsa insändare som pappa Daniels och inse att så många flickor fortfarande växer upp så som jag har och antagligen kommer att må så som jag gör med min kropp och mitt ätande och i förlängningen min mentala hälsa.

Snälla, snälla sluta hetsa era barn på det här viset. Sluta bara.

Nu ska jag berätta för er om en måndag som innehöll bland annat följande ingredienser: svett, smutsigt hår, larver, spyor, snor och upphostad potatis.

Det ni. Det är inte ens en överdrift.

Måndagen började som vilken måndag som helst, det vill säga: Pilten vaknade första gången redan vid 5 med en hosta som tydligen hade kommit krypande under natten. Efter att han somnat om låg jag halvvaken tills väckarklockan ringde sju, varpå lilla familjen steg upp och mötte en ny dag, en ny vecka.

Kvällen innan hade jag plockat fram en tröja jag tänkt att han kunde ha på sig och jag visste att byxorna som hör ihop med den tröjan har legat i skötväskan som reservplagg en tid. Så jag hämtade dem därifrån men tyckte plötsligt att det luktade lite funky. Byxorna luktade lite funky. Jag tittade ner i väskan igen och såg... larver. Och ägg. Och när jag med spyan stigande i halsgropen hade burit in väskan i badrummet och systematiskt börjat sortera tvätt från sådant som helt enkelt måste slängas kom det också fram små flugor och röda baggar.

Boven fanns längst ner: en matburk som på något vänster hade exploderat nere i botten. Gud vet hur länge den funnits där. Nog länge i alla fall för att föda ett helt eget ekosystem.

Nåväl, på väg mot dagis börjar Pilten plötsligt hosta igen. Han har varit gnällig sedan vi for hemifrån, den sedvanliga smoothien som han brukar få på vägen till dagis spottar han ut. Eftersom skötväskan är ur funktion har jag inget papper med mig för att torka, så det rinner ut över hans jacka, han kletar med det med händerna - och jag försöker rädda det som räddas kan med mina fingrar.

Sedan hostar han plötsligt till. Och hostar. Och hostar. Tills han spyr. "Fan också", tänkte jag. "Om det här nu är en begynnande spysjuka så är det illa". Jag ringer till dagiset och anmäler honom sjuk, för säkerhets skull. Stiger av spårvagnen och vänder hem igen. Ringer till jobbet och meddelar att jag måste stanna hemma med Pilten idag.

Men en timme senare, när jag ringer till konferenstelefonen och är med på morgonmötet visar det sig att det inte är så enkelt. Nya Yle Vega startar snart och ordinarie programledare är upptagen med det. De andra på redaktionen har inte riktigt sändningsvana just nu. Dessutom är en massa intervjuer bokade. Och inga andra inhoppare finns riktigt att tillgå. "Kan du komma ändå?" är frågan och jag sliter mig i håret hela förmiddagen för att försöka hitta någon som kan vara med Pilten.

Pilten som för övrigt inte alls verkar så sjuk trots allt - vilket såklart är skönt. Ingen magsjuka. Hostar knappt heller, någon enstaka gång bara under dagen. Tänker att jag kanske var lite onödigt hispig.

Till slut kommer den lite otippade lösningen: min producent erbjöd sig vara barnvakt under sändningen. Och så blev det. En lite underlig men fungerande lösning. Hur ofta tar din förman hand om ditt barn, liksom?

Kommer sedan hem med svetten lackande - jag hann inte me deodorant på morgonen - och stripig lugg - den var både otvättad och oborstad. Sedan var det bara att börja kocka, för samtidigt som detta hade varit en riktig horrormåndag så var det min och sambons årsdag. Sju år tillsammans.

När så barnet äntligen somnat och vi plockat fram glassen kunde jag inte vara lyckligare över att dagen äntligen var slut. Äntligen.