Är psykisk ohälsa mode är det bara positivt

Det verkar som om tankeverksamheten ändå inte riktigt ännu tagit paus från ämnet psykisk ohälsa eller sjukdom, och huruvida det är lite av en modefluga att gömma sig bakom diagnoser som man inte har.

För det var ju det diskussionen i grund och botten tog avstamp i: alla dessa människor som är "lite stressade" eller nedslagna och som borde tänka positivt, för de är ju inte sjuka "påriktigt" - inte sådär som de som är "jättesjuka" - att vissa tycker det är lättare att skylla på psykisk sjukdom än att "tatag i sitt liv". Och när diskussionen tog fart och de som försvarade det ursprungliga inlägget också kom med sina inlägg kunde man börja skönja ett narrativ som beskriver ungdomen (alltid denna ungdom) som slänger sig med ångest och depression som ord för att beskriva triviala besvikelser i livet av typen "åå jag fick inte biljetter till Håkan Hellström - ångesten!"

Nu är jag ju - som jag skrev i mitt förra inlägg i ämnet - starkt skeptisk till att en sådan modefluga skulle existera överhuvudtaget. Jag är nämligen ganska säker på att psykisk sjukdom inte är något som någon önskar sig (och om någon nu förmodan gör det, så hälsningar här från gropen: det suger, hålls friska om ni bara kan) - allra minst de som kanske känner sig modfällda av vardagen, stressade eller - ja - ångestfyllda av överfulla kalendrar och andra livets måsten. De är nog knappast intresserade av att må ännu sämre.

Men samtidigt tänker jag: än sen om en sådan trend existerar? Är det inte bra att folk använder sig av laddade ord som ångest, depression, social fobi, panik - om än för känslor som är lite mindre än så egentligen? Jag tänker att ju flera som vågar uttrycka sina känslor i kraftiga ordalag desto lägre blir tröskeln också för oss som är sjuka och upplever att vår upplevelse inte tas på allvar att öppna munnen och svara ärligt när någon frågar: hur mår du? Att vi kan haka på "trenden" och på ett naturligt sätt, utan stigma, försöka sätta ord på det vi känner.

Det är nämligen inte så lätt - åtminstone har jag upplevt det så. Att det är svårt att sätta ord på känslorna, inte för att orden inte skulle finnas utan för att det också är svårt att medge för sig själv att man mår på ett sätt som är oerhört nedtystat i samhället.

"Jag har fått en panikattack." Det där gången som jag fick min kraftigaste panikattack hittils - mitt i en radiosändning, så att min kollega fick ringa 112 och ambulansen kom till jobbet - ringde jag senare samma dag till producenten och sade att jag nog måste stanna hemma följande dag, med läkaruppföljning och chocken av hela upplevelsen och så. Det tog mig timmar att bygga upp modet, och väl i telefon fumlade jag länge med orden innan jag yttrade "jag har fått en panikattack".

Tänk om jag då hade hört någon annan använda det för att beskriva sitt känslotillstånd - må det sedan ha varit "i onödan" eller påriktigt, för det kan man ändå aldrig veta. Då hade jag nog känt mig mindre ensam i min upplevelse, i min känsla av att jag överdrev och egentligen tyckte det var superonödigt att stanna hemma. Kanske hade jag bättre förstått vad det var jag hade upplevt - innan den dagen visste jag ju inte att de här attackerna var panikattacker, utan jag trodde ju att jag fick hjärtinfarkter (men vågade inte söka vård...) Ni kan tro att jag i den stunden nästan önskade att det hade varit en hjärtinfarkt snarare än en panikattack.

Summa summarum alltså: jag ser ingen trend, men om det vore en trend: än sen? Är det inte bara bra att termerna, orden läggs fram och hörs och syns? Så tänker jag i alla fall att det är.

Julie
Publicerad 11.12.2016 kl. 21:11

Tadaa!

Från allvarligare ämnen till något mycket lättsammare.

Låg i vår säng idag tillsammans med Pilten, för att få honom att sova dagssömn idag på dagen. Han hade vaknat ovanligt tidigt imorse och middagsluren hade skjutits upp på grund av att han slumrat till i min famn under förmiddagen. Så han var trött och jag var alldeles säker på att det skulle bli en lätt match att få honom att sova.

Han drack sin mjölk och jag hann sova lite med ena ögat, men så fort flaskan var tom studsade han upp som en gummiboll och började klättra. Plötsligt stannade han upp och i en sekund såg han lite underlig ut i ansiktet. Sekunden efter spydde han över min ena axel.

En stund såg han närmast förvånad ut. Men sedan sken han upp som en sol och utbrast: "TADAA!" som var det världens häftigaste trick han precis dragit till med.

Mamman var inte riktigt lika övertygad om trickets överlägsenhet.

(och nej, han sov sedan aldrig någon middagslur...)

Julie
Publicerad 11.12.2016 kl. 18:38

Yttrandefrihet under ansvar

Appropå den debatt som nu förs dels om psykisk sjukdom, dels om vem som får tala om vad: kan vi tala lite om hur människor använder sig av och gömmer sig bakom "yttrandefrihet"?

För det gör mig så trött varenda eviga gång som någon kläcker ur sig precis vad som helst, och när de sedan får kritik så ropar de högt YTTRANDEFRIHET och sedan drar de till med världens största martyrscen om hur orättvist det är att de minsann inte får uttala sig i saker som de har åsikter om.

Yttrandefrihet, mina kära vänner, handlar inte om rätten att oemotsagd få häva ur sig precis allt man tycker i alla sammanhang. Ja, vi har åsiktsfrihet och ja, vi har yttrandefrihet - till den punkten som vår yttrandefrihet börjar trampa på andra. Har du en åsikt som du vet att skadar andra människor? Håll den för dig själv. Har du en åsikt i ett ämne som du har liten eller ingen kunskap i eller erfarenhet av? Håll den för dig själv.

Det här underliga behovet av att måsta få säga sin åsikt fast det kanske inte resulterar i så mycket mer än sårade känslor - det förstår jag inte. Med det sagt, så är det såklart - inom ramen för lagen - fritt fram att göra så. Men då ska man inte bli förvånad om folk reagerar och kanske till och med - gasp! - tycker att man inte bord ha uttalat sig i frågan.

Med yttrandefrihet kommer också ansvar. Dina ord kan såra, kan skada, kan göra illa - också om det inte var meningen. Men ibland blir det inte som man tänkt sig och då borde man backa och säga förlåt. Eller allra minst backa. Ta ansvar för de ord man uttalar och medge när det blir fel, om det inte blev som det var tänkt.

Nåja, för egen del ska jag nu ta veckoslut. Julfest och julglögg helgen lång. Festligt!

Julie
Publicerad 09.12.2016 kl. 15:23

Inlägg om psykisk ohälsa - gör om, gör rätt

Ja, hörni, eftersom jag själv är mitt psykisk ohälsa-träsket och antagligen är en av de där som genom att vara öppen med mitt mående får det att verka som ett "modefenomen" (!!!! alltså) så ska jag ta skeden i vacker hand och förklara varför det är problematiskt med inlägg som Ida-Maries, må intentionerna ha varit hur goda som helst.

Jag vill börja med att avfärda alla som hävdar att kritiker till inlägget förvränger och missförstår inläggets poäng - att människor allt för lättvindigt skulle använda sig av termer som är förknippade med psykisk ohälsa. Jag kan så klart med säkerhet enbat tala för mig själv, men jag tror jag talar för de flesta som kommenterat där inne att vi nog mycket väl förstår vad poängen är. Men jag håller inte med, inte på någon punkt faktiskt.

Jag tror för det allra första inte på att det skulle pågå något modefenomen där människor tycker att det är en lätt utväg att ta till ord som depression, ångest eller social fobi. Så stigmatiserat som psykisk ohälsa är kan jag faktiskt inte ens tänka mig ett mera befängt påstående i sammanhanget. Det att man "ofta får känslan av att det verkligen inte är så dåligt som de kanske själv tror det" har ingenting med verkligheten att göra, utan baserar sig högst antagligen på fördomar om hur psykisk ohälsa ser ut. Newsflash till alla er som inte har erfarenhet av psykisk ohälsa: det syns inte utanpå.

Jag ska ta mig själv som exempel. Jag är en glad människa, överlag. Social, skrattar mycket, skämtar och skojar. Jag har alltid skött min skolgång, mina studier och mitt jobb exemplariskt, inte varit sjukskriven annat än för bihåleinflammation, kunnat sköta om min hygien och hållit kontakt med mina vänner.

Jag har samtidigt i perioder varit svårt deprimerad, lidit av sömnlöshet  från och tilli över 10 år, i perioder gråtit mig själv till sömns varje kväll och sedan 2009 också haft ett antal panikattacker som en gång krävde samtal till 112. Sedan ett år tillbaka går jag i psykoterapi. Allt detta är det inte många i min omgivning som har känt till, därför att jag inte har berättat det. De som jag berättat för i efterhand har varit överraskade.

Så när då en person som OBS INTE har lidit av psykisk sjukdom och INTE har erfarenhet av det, baserat på sin egen mutu bedömer att många i hennes omgivning överdriver och slänger sig med ord de inte har rätt till, då blir jag vädigt ledsen. Dels regelrätt sårad - för det ifrågasättandet ÄR ett ifrågasättande av de som är sjuka, eftersom sjukdom ser väldigt olika ut och de som inte är sjuka på "rätt sätt" ofta utsätts för just detta ifrågasättande. Men också ledsen för alla de som, liksom jag gjorde, bär på sitt illamående i hemlighet, tänker att det nog ska gå att "tänka positivt", att de säkert bara överdriver - "inte är det så illa som jag tror" - och sedan läser det där inlägget och får bekräftat för sig själv sina egna frågasättanden.

Det gjorde jag, framför allt det sista. Ifrågasatte mina känslor, min erfarenhet. Tänkte att det nog inte är så illa som jag tror, jag har det ju så bra? Tak över huvudet, mat på bordet - ja hela listan, som också räknas upp i blogginlägget ovan. Vet ni vad det ledde till? Det ledde till att jag bara blev sjukare. Att jag väntade i 10 år innan jag till slut sökte hjälp. Motvilligt, för jag ville inte besvära vården.

Fokus hamnar liksom på helt fel problem. Det är ganska exakt samma som att lyfta fram falska våldtäksanmälningar när man försöker diskutera problem med sexuellt våld mot kvinnor: det är ett så marginellt problem att det enda det gör är att gnida salt i såren på de som faktiskt lider.

Så igen: jag förstår intentionen bakom inlägget. Men goda intentioner räddar inte från att det blev fel. Det enda det inlägget gör är att spä på fördomar och stigmat som omger psykisk ohälsa.

Gör om, gör rätt.

Julie
Publicerad 08.12.2016 kl. 23:31

Loppu häämöttää

Å vetni, snart är det jul! Jag har precis lämnat in en hemtent i norsk och dansk litteratur, nästa måndag har jag en alldeles vanlig saltent och sedan ska jag bara knåpa ihop två stycken essäer och läsa en roman - sen är jag så klar för jullov!

Studierna håller paus till halva januari, minus en tredje essä som ska in den 11, och jag kommer ju så klart att jobba en del - men veckan mellan jul och nyår håller jag faktiskt helt ledig i år. Jag känner att jag verkligen behöver det - det är ett år sedan jag var ledig. Det var också en vecka, när vi var i Sverige över nyår. Sedan dess har jag bara jobbat, jobbat och studerat, studerat, vissa veckor så mycket att jag blivit alldeles vimmelkantig.

Det är ett av mina svåraste projekt och därmed också ett av de viktigaste: jag vet att jag har en benägenhet för att jobba mig till utbrändhetens rand så jag måste lära mig att slappna av och ta tid till mig - utan att be om ursäkt för det.

Så det ska jag göra i år. Sådeså.

Julie
Publicerad 05.12.2016 kl. 14:13

Den där dieten jag inte ville tala om

Jag vet att jag sade att jag inte tänkte gå in på några detaljer om min viktnedgång. Men i jösse namn, måste jag ändå säga - jag har inte varit den här storleken på så många år att jag knappt känner igen mig i spegeln längre!

Det finns många nivåer i mitt - jag vill inte säga projekt men det är nu kanske ändå det bästa ordet - projekt. En aspekt är naturligtvis vikten och det faktum att den går ner - rejält. Två tredjedelar av mitt mål på -30kg uppnåddes i fredags. Helt. Sjukt. En annan är det som jag i tidigare inlägg kallat för min regression, mitt identitetssökande som får sig ett helt nytt schwung när jag tittar mig i spegeln och också till det yttre kan börja ana en Julie som fanns för några år sedan, och som funnits under alla lager av ångest och bröstmjölk hela tiden men som inte lyckats ta sig ut.

Men en lika stor del av det är faktiskt den där ångesten. Framför allt den ångest jag känner kring mat, ätande och min kropp. Det är ingen ovanlig ångest för kvinnor att känna - se dig bara omkring i detta vikthetsande, ytliga samhälle - men den är verklig och den är jobbig att bära, och den tar sig uttryck som ligger bakom att jag svällde upp till sådana proportioner som jag gjort.

 

IMG_20161130_110405

 

Den allra finaste och största förändringen som den här stenhårda dieten har gjort är faktiskt att min syn på mat och på ätande har förändrats. Förmildrats, till och med. Maten ger mig inte ångest utan är energi. Maten äts vid vissa tider för att jag ska orka med vissa saker. Det är bränsle, hemskt lite mera. Ibland har man krabbis och då är det faktiskt helt okej att beställa hem en burgare.

Jag kan se mig själv i spegeln och inte känna ångest nu. Det beror inte på att min kropp är mindre, för inte hatade jag min kropp innan heller. Det är snarare att jag har börjat betrakta min kropp lite mera matter of factly - det är ett verktyg för att kunna göra saker med, och när jag inte stoppar i mig kilovis med socker så mår den faktiskt bättre. De matvanor jag hade tidigare var närmast ett självskadebeteende, om man riktigt ska dra det till sin spets - och det tycker jag att man kan i mitt fall. Jag mådde verkligen inte bra, varken psykiskt eller fysiskt, i somras. Jag mår så mycket bättre nu.

Sedan har jag nog fortfarande inte lyckats skaka av mig de lyckokänslor som viktnedgången ger mig sådär rent ytligt - att jag jublade och firade när -20-strecket kom emot i fredags, eller när jag skrattade högt i omklädningsrummet när jag igår drog på mig en hängselkjol i storlek 42. Jag har inte haft något mindre än 44 sedan jag gick i gymnasiet på min nedre kropp - det kändes magiskt. Samtidigt är det så himla konstigt att det ska kännas magiskt, det är trots allt bara siffror på en våg eller på en lapp som indikerar storlek.

Nå, konstigt är det såklart inte - jag vet ju att det härstammar från det samhälle vi lever i som premierar smalhet. Allt som strävar mot smalhet, litenhet är lika med självkontroll - och vi vet ju alla att självkontroll är det finaste man kan utöva. Lata tjockisar har ingen sådan, så klart - vi lata, slappa egoister som bara följer våra lustar.

Ja puh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Kanske kontentan kan vara: jag har inte mått så bra på länge som jag gör nu, samtidigt som jag inser det problematiska i att fira att jag blir smalare för var dag som går. Det allra minsta jag kan göra är förstås att inte göra ett nummer av detta inför mitt barn. Det är jag noggrann med.

Julie
Publicerad 05.12.2016 kl. 00:24

Jag knarkar ungdom

De senaste veckorna i terapin har vi bland annat snackat om identitetsskapande och -återskapande, kvinnlighet och behovet av att känna sig åtråvärd. Jag är nämligen mitt i något av en regression - ja, det är ordet jag främst skulle välja för att beskriva mig själv och mitt jag just nu.

Det började i sensommaren när jag började tappa vikt. Det har gått smoothly, och fortsätter så. Plagg som jag använt i somras har jag fått packa bort och många sådana klädesplagg som jag inte använt sedan lååångt innan jag blev gravid har jag fått plocka fram igen. Jag har färgat håret i en nyans som jag hade mycket i tonåren (även om den nuvarande nyansen inte är lika... extrem) och börjat använda smink igen, efter en paus på många år. Framför allt har jag börjat använda läppstift. Love that läppstift.

 

 

Regression. Färgar håret lila och överväger att ta läppiercing pånytt. Som var året 2007.

Ett foto publicerat av Julie Ebbe (@juliaedde)

Det är som om jag försöker hitta tillbaka till något eller någon som jag var innan allt det här - innan familjen. Jag tror att jag skrivit om det förut; det känns som att föräldraskapet berövade mig på en del av min identitet. De första sex månaderna, när jag i princip bara satt på soffan och maratonammade, var jag förlorad i föräldraskapet. På gott och ont, såklart - vi har en väldigt stark och god anknytning, upplever jag - men nackdelen blev ju att jag i egenskap av en egen person som inte är ihopsydd med en annan försvann.

Det jaget är jag ute efter, det jaget vill jag tillbaka till. Jag vill inte vara bara mamma eller bara journalist eller bara sambo. Jag behöver vara jag. Kvinna. Människa. Julie.

En kollega påpekade härom veckan att jag ser yngre ut. Skrattande konstaterade jag att jag nog åldras i samma takt som alla andra. Men jag tror att det kanske ligger nåt i det, att det är någon inre ungdom som jag håller på att gräva fram. Det känns bra som tanke, för jag har känt mig lastgammal i flera år nu.

Utöver detta tittar jag för n:e gången igenom tv-serien Skins och längtar tillbaka till gymnasietiden. Jobbiga tider men också simplare på något sätt. Saknar friheten. Ibland.

Julie
Publicerad 24.11.2016 kl. 22:36

Pilten och bilar

Ja hörni, så som mången förälder till ett gossebarn som försöker tänka genus kan jag nu med egna ögon se hur otroligt snabbt förväntningarna på könen etsar sig fast i de små liven. Än är han antagligen inte själv medveten men hans omgivning står där och hejar på.

Pilten tycker om allt som rullar. Tomflaskor, deodorantburkar, cylindrar av olika slag, bollar och allt på hjul, däribland bilar men lika mycket hans brio-tax på hjul. Detta har av hans omgivning tolkats som att han äääälskar bilar.

Det är bara det att han - åtminstone enligt mig, som iakttar hans intresse för allt rullande varje dag - inte gör det. Han älskar inte bilar för jag tror ärligt talat att han knappt vet vad en bil är. Han tycker om saker som rullar och då blir det ju väldigt enkelt för människor i hans omgivning att slå en bil i handen på honom och nöjt säga till mig att "vad var det jag sa, pojkar är nu bara av naturen intresserade av bilar!"

Och när man sedan kontrar med att det är osannolikt att evolutionen arbetat så snabbt att människan av naturen pga sitt kön skulle vara intresserad av något som har funnits i 100 år, så heter det att det är det mekaniska som pojkar är så hiskeligt naturligt intresserade av. Vad det nu sedan betyder.

Själv tycker jag mest att det är otroligt vad folk är villiga att säga sig själva för att få deras världsbild att gå ihop med fakta.

Jag fortsätter i alla fall att fokusera på det som jag faktiskt tror att han är intresserad av, istället för det som han "borde" vara intreserad av, enligt normen. Vi rullar på saker. Tittar åt vilka håll de rullar. Hur snabbt de rullar. Och hur långsamt.

Sedan kan det såklart gott hända att han blir intresserad av bilar, och gott så då. Men han är inte ens ett och ett halvt, vi har ingen bil hemma och han visar noll intresse för riktiga bilar som vi passerar på gatan. Så ja, tillåt mig vara ytterst skeptisk till den behändigt könsnormativa tolkningen av hans intressen som omgivningen gjort. Hade vi haft en flicka hade intresset för rullande saker gissningsvis betytt att en dockvagn måste skaffas för "flickor är nu av natuuuuren sådana!". Mhmm.

Julie
Publicerad 22.11.2016 kl. 12:11

Vi isolerar oss i hemmet

Barns förmåga att bli sjuka på de mest opraktiska tillfällena, visst är den alldeles otrolig?

Sambon åker på arbetsresa imorgon kväll och kommer inte tillbaka förräns natten till fredag. Igår kväll när jag gick och lade mig märkte jag att Pilten var alldeles brännhet, och mycket riktigt hade han nästan 39 graders feber. Sambon är hemma med honom idag (jag studerar, märker ni väl. Eheh.) men eftersom jag resten av veckan, fredag bortsedd, är ensam med honom så är det nog bara att ta skeden i vacker hand och vinka farväl åt veckans föreläsningar. Det är tur att jag bara jobbar fredag kväll, så åtminstone drabbas inte jobbet.

En större skrivuppgift ska lämnas in på torsdag, ett arbetsuppdrag likaså. Vi kommer med andra ord att lämna lägenheten rätt lite de kommande dagarna.

Julie Ebbe
Publicerad 21.11.2016 kl. 14:00

Mycket om lite, lite mycket just nu

Jag hatar att skriva det första inlägget efter en paus. Vad ska man säga? Ja hej, här är jag igen. Det har varit så mycket bla bla bla. Det har det egentligen inte alls. Sanningen är nog snarare den att livet kännats någorlunda tråkigt den senaste tiden - jag har helt enkelt inte haft något att säga.

Nå, innehållslöst är det så klart inte - det har varit begravning, mycket skola, Pilten utvecklas i rasande takt och så vidare. Det är väl mera att det inte känns intressant för någon annan än mig och kanske min terapeut. Begravningen är som begravningar är - tung, jobbig, fin. I efterhand formulerade jag ett kort tal som jag hade velat hålla. Typiskt att det var just i efterhand, för sent. Och Pilten utvecklas så som barn gör i hans ålder - han springer plötsligt utan stöd, äter med gaffel och kniv, säger äiti och auto, och kan koreografin till imse vimse spindel. Intressant och spännande för oss - so old news för alla andra föräldrar i världen och antagligen totalt ointressant för barnlösa.

Studierna ja, de knallar och går. Kanske är de också en orsak till att bloggen fått lida - så mycket energi går till att läsa kurslitteratur och skriva uppgifter. Men också novellerna har jag fått upp skrivarlusten för igen. Jag skriver fiktion som jag inte skrivit fiktion på flera år. Inom ramen för den knappa tid jag har för sånt som inte är livsnödvändigt, så som att gå på jobb, sköta studierna, laga mat, tvätta och natta barn.

Så tiden räcker väl helt enkelt inte till. Det är ett faktum på mer än ett plan i mitt liv. Jag har i princip ingen fritid heller just nu. När jag inte är med Pilten jobbar jag eller studerar. Jag önskar att jag hade tid att gymma eller rita, eller ens jogga nu och då. Jag har börjat stjäla tid från studierna till mera nonsens, med resultatet att jag inte är riktigt lika flitig som i början av hösten. Naturligt, kan tyckas. De stulna timmarna använder jag till att se tv-serier som nollar hjärnan. Det behövs också.

Som tur är det snart jul. Jag tänker vara så ledig.

Julie
Publicerad 20.11.2016 kl. 22:46

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​