Jag fick en fråga på ett annat inlägg om vårt val av dagis för Pilten. Den gick så här:
Hej,
en fråga som inte egentligen handlar om detta inlägg, men som jag grubblat över en tid;
visst har ni ert barn på finskt dagis, trots att båda föräldrarna är svenskspråkiga? Hur tycker du det har funkat? Vi funderar på samma lösning, men har stött på patrull i form av folk som tycker det är fel mot barnet (som är ca 1,5 år) att kastas in i en finsk miljö, samt att det kan göra språkutvecklingen långsammare, Hjälp med råd och tips! Tack snälla!
Jag har ju berört ämnet ett par gånger innan (till exempel här, där jag reflekterar kring språk och föräldraidentiteten), men nu när Pilten har gått sin första termin på dagis har jag kanske lite mera att säga om det, och samtidigt kah jag kanske svara lite mera utförligt till dig som undrade.
Vi har ju alltså valt ett finskspråkigt dagis åt Pilten, trots att både jag och Piltens pappa talar svenska hemma. Detta var faktiskt ursprungligen sambons önskemål - han är själv svensk och talar inte finska, och med erfarenheten att leva i Finland utan att behärska finska ansåg han det ytterst viktigt att vi inför det så tidigt som möjligt. Helst hade han velat att jag talar finska, men jag anser dels inte att min finska är tillräckligt bra, dels är det inte mitt känslospråk. Jag klarade inte ens av att tala mitt andra modersmål danska med honom - så starkt dominerande är min svenska.
Så, det blev finskt dagis. Med ett litet facit på hand känns det fortsättningsvis som ett bra beslut. Pilten var lite över året, 1 år och en månad gammal, då han i augusti började och då hade han kommit i väldigt liten kontakt med finska överhuvudtaget. Nu, fem månader senare, talar han ungefär lika många finska som svenska ord.
Jag har levt i uppfattningen att två- eller flerspråkiga barn har en långsammare språkutveckling, men det verkar inte stämma helt. Studier (som finns hänvisade till i bland annat denna studie om tvåspråkiga barns utveckling och inlärning från Linnéuniversitetet) så har barn som lär sig två språk simultant - och då räknas både barn som får två språk från början och barn som har ett modersmål hemifrån och introduceras för ett annat innan 3-års ålder, till exempel på dagis - samma språkutveckling som enspråkiga barn. Det som skiljer sig är att tvåspråkiga barn inte är lika starka inom alla områden i de olika språken, och att inlärningen av det ena språket kan gå långsammare än det andra.
När det gäller Pilten så tycker jag åtminstone att hans språkutveckling verkar helt normal. Han är nu 1 år och fem månader gammal, lite drygt, och talar utöver sitt eget nonsensspråk (som han babblar HELA tiden) flera både svenska och finska ord. Standarderna som mamma och pappa, titta, nä, ja, äiti, auto, kato, tonne, tänne - och så sitt eget namn. Bland andra. Jag tycker till och med att det verkar som om han förstår att vissa ord betyder samma sak på de två olika språken, som till exempel "tack" och "kiitos", som han säger när han ätit klart. På dagis säger de också att de uppfattar att han hänger med i vad som sägs på ett helt annat sätt än i början - att han börjar förstå finska ganska bra. Och på dagis har hans favoritord "titta" sakta bytts ut mot "kato". Det anser jag lyckat.
Hemma uppmuntrar vi finskan främst med böcker och barnprogram, men mest läser och konsumerar vi såklart media på svenska. Jag tycker ändå det är viktigt att också det andra språket finns i den privata miljön utanför dagiset i någon mån, hence böckerna. Vi har också till exempel båda mina föräldrars respektive som är finskspråkiga och som vi träffar regelbundet.
Till sist vill jag ännu lyfta fram ett gott exempel på barns förmåga att snappa upp nya språk i nya miljöer utanför hemmet - i synnerhet när det gäller barn som är mitt i att lära sig tala, dvs under 3-åringar: mina yngsta syskon. V och M är 7 respektive 5 år gamla och är trespråkiga. Deras mamma talar finska med dem, våran pappa talar danska och skola och dagis går de på svenska. I synnerhet V talar alla tre språk flytande och har från en tidig ålder kunnat särskilja dem och vet vilka i hans omgivning som talar vilket av språken. M är i det här fallet ett lite dåligt exempel, eftersom hon har Downs syndrom och inte talar mer än enstaka ord och tecken ännu, men hon förstår också alla tre språk utan problem och kan - precis som V kunde som liten - särskilja dem och veta vem som talar vilket språk.
Så sammanfattningsvis, till dig som kommenterade och behövde tips och råd: om det är vad ni vill för ert barn så go for it! Skeptikerna ska man lämna åt sin skepsis. Vill ni så finns det massvis med forskning som det går att gräva fram och ge till dem, till exempel den ovan länkade som ju konstaterar att språkutvecklingen som sådan inte försenas. Er knodd är också så liten att det ännu räknas som simultan tvåspråkighet. Det här att det är "fel att kastas in i en finsk miljö" kan jag personligen ställa mig ganska tveksam till. Barn i den åldern hakar på så himla snabbt att de nog inte lider av det överhuvudtaget. Så små barn som 1-2-åringar kommunicerar ju sinsemellan på helt andra sätt än med ord ändå, eftersom de inte talar så mycket ännu.
Vi ångrar inte en sekund detta - och alla som jag har talat med som gjort lika har varit väldigt nöjda med de besluten (flera kolleger har till exempel haft sina barn i finskspråkigt dagis, och jag har flera vänner som gått i finskt eller svenskt dagis som kommit från den andra språkgruppen och som är oerhört glada över deras föräldrars beslut).
Jag tror att jag kommer att få återkomma många gånger till detta ämne, för det ska ju medges att det också för oss är lite av ett experiment - även om jag själv kommer från en mångspråkig bakgrund. Det ska bli oerhört intressant att följa med Piltens språkutveckling.
