En timme i taget

Det är en kort tid i livet. Det är en kort tid i livet. Detärenkorttidilivetdetärenkorttidilivet.

This too shall pass. Detta mantra mumlar jag för mig själv dagligen. Stänger ögonen, drar ett djupt andetag, slappnar av i axlar och panna, och mumlar: this too shall pass. Det är en kort tid livet.

Ibland tror jag på det mer än andra gånger. Ibland måste det upprepas tills andan tar slut, tills krafterna helt enkelt inte räcker till för att explodera i frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet. Ibland återvänder färgen i ansiktet och det milda, tålmodiga modersleendet omedelbart.

Jag vill inte klaga - vi har det trots allt så himla bra och lätt, jämfört med många andra. Men tempot är hårt, det går inte att komma ifrån. Den typiska dagen just nu innebär väckning någon gång mellan 5 och 7, föreläsning från 10 framåt, sedan jobb till midnatt på det. I säng vid ett, ligger och snurrar till 2, en dålig natt - och de har varit rätt många på senare tid - vaknar Pilten just då man lyckats fånga sömnen. Med god tur somnar han om på en kvart, med dålig tur på en timme.

Pilten prövar gränser. Som alla barn i hans ålder. Vissa dagar klarar jag det bättre än andra, andra dagar är jag inte stolt över min extremt korta stubin. Vissa dagar är jag småbarnspedagogiken själv, andra dagar det ultimata hopkoket av alla styvmödrar, barnhemsförestådare och internatskolerektorer som någonsin porträtterats i sagor och filmer.

This too shall pass. Det är en kort tid i livet. Jag behöver inte för evigt studera 100% och jobba 60-80% samtidigt som jag pusslar ihop en vardag med ett litet barn. Och aijo, en parrelation har jag också som ibland kräver lite uppmärksamhet. Det är inte för evigt. Den tanken klänger jag mig vid för brinnkära livet, min enda garanti för att inte fullständigt tappa greppet.

Julie
Publicerad 05.02.2017 kl. 23:22

Lika borta som Trumps känsla för politiska värderingar

Äsch hörni, det blev nåt skumt med mitt något virriga inlägg om perspektiv på tiden som gått och tid som komma skall, instagrams inbäddningskod har en tendens att ibland fucka upp allt.

Eftersom timman är än senare nu och jag inte längre riktigt minns logiken bakom inlägget så får det vara.

Obs disclaimer: jag är helt nykter, även om det kanske verkar som motsatsen. Här sitter jag ännu på jobbet. Kanske beror min virrighet också på att jag igen - som så ofta på kvällsturerna när USA har vaknat - har stirrat på Trumps fejs och försökt avgöra om det han nu kläckt ur sig månne är på allvar.

Måste säga att jag baxnade en aning när en BBC-journalist ställde frågor om Trumps vurm för tortyr som förhörsmetod och han skrattade ut henne. Med sin underliga skrattkör som verkar finnas med varenda gång han håller en pressis.

Ja, och så passade han också på att svara åt britternas preminärminister Theresa May. Som om hon inte kunde föra sin egen talan. 

Jaja, hörni. Imorgon är åter en dag full med nyheter från andra sidan Atlanten.

Julie
Publicerad 27.01.2017 kl. 23:54

"Det kan ju vara hjärnhinneinflammation"

Jag är hypokondriker. Okej, odiagnostiserad sådan (även om hypokondriska drag är en del av min psykiska diagnos också). Men i alla fall, jag får lätt för mig att jag har alla möjliga sjukor och ju mer jag känner efter, desto fler symtom märker jag av.

Idag var jag på hälsostationen på grund av ett våldsamt tryck i huvudet. Bihålorna är täppta, snoret är riktigt infektionsgrönt (sorry 'bout the details), jag har haft lite feber men framför allt har jag alltså upplevt det mest obehagliga trycket i huvudet någonsin. Det känns som att tinningarna ska spricka - bokstavligen - varje gång jag böjer mig framåt. Och när jag ställer mig upp igen pulserar en smärta i nacken en liten stund.

Besöket på hälsostation var snabbt och effektivt - så som det tenderar att vara dessa tider. Sjukskötaren tog infektionsvärden (lite förhöjt, tydde på vanlig virusinfektion), kollade svalg och öron, bad mig böja huvudet och beskriva känslan och konstaterade sedan att jag ska fortsätta äta duact och burana så blir det nog bra. Kombination av täppta bihålor och spända nackmuskler var domen.

Med tillägget: "Tja, det kan ju vara hjärnhinneinflammation. Men jag får nog ingen sån känsla av dig nu".

Vad skönt att höra för en som tror att hon är döende i exotiska infektioner precis hela tiden. Eh.

Julie
Publicerad 25.01.2017 kl. 23:55

Panikvågorna

Igår upplevde jag för första gången på länge panik. Riktig hederlig fysisk panik, sådan som jag har tampats med från och till de senaste 10 åren. Det var summan av många saker - för lite sömn, för lite mat, för mycket kaffe, för mycket stress för att nu nämna några - och allt detta visste jag. Ändå satt jag igår på Sörnäs metrostation och kippade efter andan med hjärtat bultandes, kallsvetten rinnandes och ångestvågorna sköljandes genom kroppen, fem före att brista i gråt av rädsla för att hjärtat håller på att ge upp.

Det är oftast så mina panikattacker har manifesterat sig: ont i bröstkorgen på ett sätt som får mig att tro att jag håller på att dö i en hjärtinfarkt. Hjärtklappning, kallsvett, yrsel, en känsla av att jag inte kan andas. Jag spänner hela övre kroppen vilket såklart gör det hela ännu värre. Klämmer armarna om bröstkorgen, som om att hålla bröstet hjälper hjärtat att klara sig. Och trots att jag logiskt kan förstå vad som händer och att det inte är farligt så är jag i den stunden obeskrivligt rädd för att dö.

Situationen lugnades med ett samtal till sambon. När jag 45 minuter senare kom hem med Pilten var paniken borta.

Såhär i efterhand mal två saker i huvudet:

1) Tre metrotåg hann åka förbi medan jag satt och hyperventilerade på perrongen, innan jag fick upp telefonen och ringt till sambon. Tänk att ingen människa reagerade? Om jag fick be dig som läser om en sak så skulle det vara att nästa gång du ser en människa som uppvisar paniksymtom - gå dit. Fråga om den personen vill ha hjälp. Prata lugnt, sitt bara där. Det hade hjälpt mig i alla fall.

2) Varför hände det här nu? Ja okej, ovan nämnda orsaker såklart - jag hade sovit tre timmar och börjat jobba 4:30, druckit fyra koppar kaffe på en relativt tom mage fast jag vet att jag tål koffein dåligt. Jag var stressad över en presentation jag skulle ge på dagens föreläsning och hade dessutom ångest över vår pengasituation som på grund av ett missöde med lönebetalningen den här månaden är ganska usel. Har dessutom nån slags mild bihålesjuka going on och spänningar i huvud och nacke så när jag väl började spänna mig när jag tyckte att hjärtat var lite oroligt eskalerade det snabbt.

Jag tycker ju inte att jag är särdeles stressad med skolgrejer och jobb, fast det nog blivit ganska mycket av båda på senare tid. Någon slags väckarklocka måste det ändå betraktas som, panikattacker kommer ju inte ur det blå - eller för at man sovit lite dåligt - fast det ofta känns så.

Något att bita i under veckans terapiträff.

Julie
Publicerad 24.01.2017 kl. 09:00

En trött hälsning från en trött individ

Long time no see, ey?

Nu skulle jag så gärna komma med en rapport om en riktig mysjul där vi mest bara dallat omkring i pyjamas, sovit långa tupplurer och ätit julrester i oändligheten - och visst, delvis har det ju varit så. Men mest har julen och det nya året kantats av sjukdom.

Det har varit magsjuka, ögoninflammationer, urinvägsinfektioner och nu sist flunsa - först jag, nu Pilten. Feber och snuva och muskelvärk. En riktigt jobbig en, jag kan inte minnas när jag senast varit så sjuk att jag haft fyra feberdagar i raken. Oftast blir det bara en.

 

 

Sjukdag med lillmänniskan. Det är just så slappt som det ser ut.

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on  

 

Utöver all sjukdom så har Pilten en lite jobbig fas going on - mer om det senare.

Så kort och gott: borta är mina drömmar om ett lugnt studieavbrott över julen. Jag är tröttare nu än i september då jag började studera. Det bådar inte gott inför nästa vecka då vårterminen inleds. Som en trasa känner jag mig. Och ser ut - jag skulle desperat behöva både färga håret och få det klippt. Att boka frisör känns övermäktigt just nu.

Några ljusglimtar finns det ändå så här på vårvintern: min födelsedag om en månad. I februari har jag också bokat en konsultationstid hos en tatuerare - är mycket ivrig över detta! Och så såklart det som jag och sambon har väntat på i 1½ år nu: Londonresan i mars. Harry Potter on stage. Yes yes yes!

Julie
Publicerad 10.01.2017 kl. 23:53

En kort amningsfundering från sjukstugan

idag skulle vara min sista arbetsdag innan jag är en vecka ledig (!!! För första gången på ett år) men istället är jag hemma med Pilten som över natten plötsligt har fått feber. Min lilla tidsitakiainen sitter fast i mig som var han en förlängning av min kropp - hela tiden ska han vara i famnen.

Och ja, ammas också. Jag ammar ju numera inte ens varje dag. Nån enstaka gång i veckan, kanske. Men idag har jag knappt gjort annat, känns det som. I skrivande stund somnar han till middagslur med bröstet i munnen. Mjölkproduktionen är förstås nästintill obefintlig vid det här laget, men det är ju inte det som det handlar om dagar som dessa, utan om ett febrigt barn som behöver tröst och närhet.

Jag ammar inte längre utanför hemmet. Det är lustigt i vilken cirkel det där har gått för mig - från att knappt våga amma inför typ min mamma till att amma helt när och var som helst, fast gåendes på stan, utan att bry mig det minsta, till att igen skygga. Med tanke på hur fjärmat vårt samhälle överlag tycks vara från amningen är det kanske inte så konstigt att jag inte precis skyltar med att jag ännu i tid och otid ammar min toddler. Men det är synd, tycker jag. Så borde det ju inte vara.

Nåja. Nu ska jag se om jag skulle lyckas lirka loss mig utan att Pilten vaknar. Paket måste slås in och praliner lagas. Huhhej, snart är det jul!

Julie Ebbe
Publicerad 23.12.2016 kl. 12:29

Den ångestfyllda kreativa processen

Igår träffade jag en vän från gymnasietiden som jag under åren efter studenten tyvärr tappat lite kontakten till. Jag är en riktigt typisk "hej, det skulle vara kul att ses nån gång, fast på en öl eller lunch!" och så blir det aldrig av-kind of typ. Men efter några veckors försök fick vi äntligen till en lunchdejt.

Min kompis studerar inom det kreativa och så här i slutessä- och tenttider gled samtalet in på processen som hör till när man ska prestera, i synnerhet när det gäller att skapa något nytt från rätt så skrala instruktioner - som en kursessä jag lämnade in i måndags där den enda instruktionen som fanns var att den skulle behandla teman och/eller författarskap som tagits upp i kursen och innehålla en kontext samt textanalys - annars var det ganska fritt. Och som alltid, när jag skriver den typen av uppgifter, är processen en berg-och-dalbana.

Det går från god idé, adrenalinhigh när man hittar en massa bra och relevant källmaterial att använda sig av, och flow när man skriver - till att man halvvägs börjar känna att nä, det här är inget bra. Skit, rentav. Fullständig skit! Men man fortsätter och skriver till slut, läser igenom en gång och tänker att det nog trots allt blev helt okej. Så när man ska sova kommer tviveln - har jag ens förstått uppgiften rätt? Fan också, jag är ju helt dum i huvudet som inte kan deschiffrera en enkel uppgift i en grundkurs! Jag måste börja om. Men man orkar inte börja om, så man korrigerar bara språkfelen och rättar till på de där ställena där någon tanke uppenbart blivit på hälft och sammanhanget är helt ologiskt, och sedan lämnar man in arbetet med en klump i halsen.

Och sen får man tillbaka uppgiften med vitsordet 4½.

Sådär är det för mig varenda eviga gång. Inte bara i studierna, utan också på jobbet. Briljant idé till reportage, börjar dona med iver, får alla intervjuer fixade och gjorda, men börjar tvivla mitt i och ger sedan den färdiga produkten över för sändning med en känsla av att det blir det sista jag gör innan jag får foten - för att senare få beröm för en välgjord juttu.

Nå, innan detta förvandlas till humblebragging (det är farligt nära, jag vet) ska jag berätta varför jag egentligen skriver detta inlägg. Idag har jag nämligen lämnat in en essä som genom hela processen för en gångs skull kännats bra. Hela vägen! Ingen klump i magen när jag lämnade in den heller. Den blev just rätt enligt anvisningarna och till innehållet precis sådan som jag i mitt sinne har planerat i ett par veckor nu. Jag till och med mig själv en liten applåd när jag lämnat in den 9 timmar före deadline. Bra fiilis.

..tills jag skrev dessa ord och slås av tanken: tänk om det är när jag inte tvivlar som jag egentligen gjort nåt riktigt dåligt?

Julie
Publicerad 21.12.2016 kl. 14:35

Vår 1-årige son talar finska

Jag fick en fråga på ett annat inlägg om vårt val av dagis för Pilten. Den gick så här:

Hej,
en fråga som inte egentligen handlar om detta inlägg, men som jag grubblat över en tid;
visst har ni ert barn på finskt dagis, trots att båda föräldrarna är svenskspråkiga? Hur tycker du det har funkat? Vi funderar på samma lösning, men har stött på patrull i form av folk som tycker det är fel mot barnet (som är ca 1,5 år) att kastas in i en finsk miljö, samt att det kan göra språkutvecklingen långsammare, Hjälp med råd och tips! Tack snälla!

Jag har ju berört ämnet ett par gånger innan (till exempel här, där jag reflekterar kring språk och föräldraidentiteten), men nu när Pilten har gått sin första termin på dagis har jag kanske lite mera att säga om det, och samtidigt kah jag kanske svara lite mera utförligt till dig som undrade.

Vi har ju alltså valt ett finskspråkigt dagis åt Pilten, trots att både jag och Piltens pappa talar svenska hemma. Detta var faktiskt ursprungligen sambons önskemål - han är själv svensk och talar inte finska, och med erfarenheten att leva i Finland utan att behärska finska ansåg han det ytterst viktigt att vi inför det så tidigt som möjligt. Helst hade han velat att jag talar finska, men jag anser dels inte att min finska är tillräckligt bra, dels är det inte mitt känslospråk. Jag klarade inte ens av att tala mitt andra modersmål danska med honom - så starkt dominerande är min svenska.

Så, det blev finskt dagis. Med ett litet facit på hand känns det fortsättningsvis som ett bra beslut. Pilten var lite över året, 1 år och en månad gammal, då han i augusti började och då hade han kommit i väldigt liten kontakt med finska överhuvudtaget. Nu, fem månader senare, talar han ungefär lika många finska som svenska ord.

Jag har levt i uppfattningen att två- eller flerspråkiga barn har en långsammare språkutveckling, men det verkar inte stämma helt. Studier (som finns hänvisade till i bland annat denna studie om tvåspråkiga barns utveckling och inlärning från Linnéuniversitetet) så har barn som lär sig två språk simultant - och då räknas både barn som får två språk från början och barn som har ett modersmål hemifrån och introduceras för ett annat innan 3-års ålder, till exempel på dagis - samma språkutveckling som enspråkiga barn. Det som skiljer sig är att tvåspråkiga barn inte är lika starka inom alla områden i de olika språken, och att inlärningen av det ena språket kan gå långsammare än det andra. 

När det gäller Pilten så tycker jag åtminstone att hans språkutveckling verkar helt normal. Han är nu 1 år och fem månader gammal, lite drygt, och talar utöver sitt eget nonsensspråk (som han babblar HELA tiden) flera både svenska och finska ord. Standarderna som mamma och pappa, titta, nä, ja, äiti, auto, kato, tonne, tänne - och så sitt eget namn. Bland andra. Jag tycker till och med att det verkar som om han förstår att vissa ord betyder samma sak på de två olika språken, som till exempel "tack" och "kiitos", som han säger när han ätit klart. På dagis säger de också att de uppfattar att han hänger med i vad som sägs på ett helt annat sätt än i början - att han börjar förstå finska ganska bra. Och på dagis har hans favoritord "titta" sakta bytts ut mot "kato". Det anser jag lyckat.

Hemma uppmuntrar vi finskan främst med böcker och barnprogram, men mest läser och konsumerar vi såklart media på svenska. Jag tycker ändå det är viktigt att också det andra språket finns i den privata miljön utanför dagiset i någon mån, hence böckerna. Vi har också till exempel båda mina föräldrars respektive som är finskspråkiga och som vi träffar regelbundet.

Till sist vill jag ännu lyfta fram ett gott exempel på barns förmåga att snappa upp nya språk i nya miljöer utanför hemmet - i synnerhet när det gäller barn som är mitt i att lära sig tala, dvs under 3-åringar: mina yngsta syskon. V och M är 7 respektive 5 år gamla och är trespråkiga. Deras mamma talar finska med dem, våran pappa talar danska och skola och dagis går de på svenska. I synnerhet V talar alla tre språk flytande och har från en tidig ålder kunnat särskilja dem och vet vilka i hans omgivning som talar vilket av språken. M är i det här fallet ett lite dåligt exempel, eftersom hon har Downs syndrom och inte talar mer än enstaka ord och tecken ännu, men hon förstår också alla tre språk utan problem och kan - precis som V kunde som liten - särskilja dem och veta vem som talar vilket språk.

Så sammanfattningsvis, till dig som kommenterade och behövde tips och råd: om det är vad ni vill för ert barn så go for it! Skeptikerna ska man lämna åt sin skepsis. Vill ni så finns det massvis med forskning som det går att gräva fram och ge till dem, till exempel den ovan länkade som ju konstaterar att språkutvecklingen som sådan inte försenas. Er knodd är också så liten att det ännu räknas som simultan tvåspråkighet. Det här att det är "fel att kastas in i en finsk miljö" kan jag personligen ställa mig ganska tveksam till. Barn i den åldern hakar på så himla snabbt att de nog inte lider av det överhuvudtaget. Så små barn som 1-2-åringar kommunicerar ju sinsemellan på helt andra sätt än med ord ändå, eftersom de inte talar så mycket ännu.

Vi ångrar inte en sekund detta - och alla som jag har talat med som gjort lika har varit väldigt nöjda med de besluten (flera kolleger har till exempel haft sina barn i finskspråkigt dagis, och jag har flera vänner som gått i finskt eller svenskt dagis som kommit från den andra språkgruppen och som är oerhört glada över deras föräldrars beslut).

Jag tror att jag kommer att få återkomma många gånger till detta ämne, för det ska ju medges att det också för oss är lite av ett experiment - även om jag själv kommer från en mångspråkig bakgrund. Det ska bli oerhört intressant att följa med Piltens språkutveckling.

Julie
Publicerad 17.12.2016 kl. 23:23

En tredje bra sak

Jag skrev en helt horribelt dålig tent i måndags. Inte så att själva tenten var dålig - men jag var det. Av de krävda fyra korta essäuppgifterna skrev jag tre, varav ingen blev längre än en A4. En kunde jag svara ganska bra på. Den andra var redan lite ur hatten. Den tredje - där man skulle definiera tre olika begrepp - blev halv, för det tredje av begreppen kunde jag för mitt liv inte dra mig till minnes. Mycket genant.

Var helt säker på att det blir omtent för mig. Helt säker!

Men igår fick vi tillbaka tenterna, och samtidigt vitsorden för hela kursen. Håll i hatten nu: 3 på tenten och 4 i kursen.

Say what?!?!?!?

Jag klagar ju inte, herregud. Men alltså jag känner mig inte alls värd vitsordet. Åtminstone inte tentens - kursvitsordet kan jag nästan gå med på, baserat på en tidigare inlämningsuppgift i kursen där jag gjorde rätt så bra ifrån mig.

Så ja. Jag blev ju minst sagt glad.

Julie
Publicerad 16.12.2016 kl. 15:34

Två bra saker

1) Snart är det jul! Jag har köpt hem hyacinter och hängt nejlikeapelsiner i fönstren så vårt hem doftar som ett litet julhimmelrike. Jag har städat. Jag har pyntat. Jag är så redo! Nästa vecka hämtar vi hem en julgran också.

2) Jag har bokat tid till en tatueringskonsultation! Har äntligen, efter mycket letande och sållande, hittat en tatuerare i stan som verkar kunna precis det jag är ute efter. Det verkar också en del andra tycka, för konsultationen är först i februari. Men det ger mig så klart god tid att hitta referensmaterial och idea lite till.

Det ska bli otroligt roligt! Jag har bara två pyttesmå tatueringar sedan innan, och det är nu några år sedan ja tog den senaste. Den jag planerar nu ska bli ganska stor och färggrann. Ser mycket fram emot detta, ska ni veta!

Har också några andra, mindre bilder under planering. Dem kommer jag låta min syster göra, hon tatuerar också.

Julie Ebbe
Publicerad 16.12.2016 kl. 11:24

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer