Novellmaraton

Jag har blivit biten av skrivarflugan igen. Shit vad jag plötsligt skriver! Det är säkert en biprodukt av att jag läser så mycket just nu och det är en bra biprodukt.

Jag har ju alltid tyckt om att skriva, jag skrev böcker redan som barn. Bilderböcker, och senare korta textböcker (med de simplaste av intriger. Dvs inga intriger alls), och sedan ett par år tillbaka när jag drömmar om en novellsamling. Idén är klar men jag saknar ca 90% av novellerna, för skrivandet har stått still så länge nu. Och de få noveller jag har till den samlingen måste säkert skrivas om. Har inte öppnat dem på ett par år men känner på mig att de kanske har förlorat lite av sin glans.. Hehe.

De två jag nu har kackat ur mig igår och idag passar inte in i den samlingen. Lika bra, de är nog mest övning för att komma igång med skrivandet igen.

Bara jag samlat mig tillräckligt med mod så ska jag gå en skrivarkurs. Och med lite mera mod kanske jag någon gång också publicerar något.

Julie
29.09.2016 kl. 21:19

Byxjublet, det underliga

Den senaste månaden har jag gått ner i vikt ganska mycket. Det är medvetet men inget jag helst pratar om eller skyltar med - det handlar om en kombination av behovet av en lättare kropp för att orka med Pilt, inte behöva förnya min garderob och - såklart - samhällets yttre och min inre press på att vara smal och okej. Hur mycket jag än hittar på "legitima" orsaker till att gå ner i vikt så kan jag inte hymla med att jag så´klart också är påverkad av samhällets ideal.

Jag har inte skrivit om detta projekt helt medvetet, eftersom det för mig väldigt lätt blir ätstört att gå ner i vikt, och än värre om jag hemskt mycket dikuterar eller ältar det med andra. Jag försöker förhålla mig neutralt och inte tänka alltför mycket på det.

Därför har jag också avstått från att stå på vågen så jag vet inga siffror. Det jag vet är att jag imorse drog på mig ett par byxor som ännu för en vecka sedan inte gick att knäppa - nu gick det.

Ett "WOHOOO" kom över mina läppar och jag gjorde en liten underlig dans. Sådär som man gör när man bantat och äntligen kan ta på sig sina smalbyxor. Skrev ivrigt till sambon, som redan hunnit iväg mot jobbet, att "titta titta dom går fast!"

Och sedan såg jag det själv. Det fullkomligt vansinniga i att bli överlycklig över att kunna knäppa ett par byxor. Liksom what?

Jag förstår ju varifrån detta kommer - jag är trotsallt bara en människa av min tid och dess ideal. Man ska vara liten, det är förknippat med positiva saker. Varför tror ni att så många, i synnerhet kvinnor, går omkring i lite för små kläder? För att det är lite bättre att vara liten.

Och det är ju helt wacko, pårktigt. Storlekslappen i kläderna är egentligen inget annat än en markering av storlek i kläderna, men de har ändå blivit något som definierar vårt egenvärde. Det skvallrar också klädaffärernas tjockisavdelningar om. Att det behövs en skild kategori för människor större än storlek 42 (detta är nåt som verkar luckras upp nu, som tur. T.ex. Lindex har numera samtliga kollektioner upp stl 54, inga skilda "big girl"-avdelningar längre) säger oss indirekt (eller egentligen ganska direkt) att ryms du inte in i den storlek vi anser vara normalstort, ja då förpassas du dit till specialhörnan, du ditt stora freak.

Som sagt, en människa av min tid och dess ideal. En värld där det är fullkomligt normalt att bli lycklig över ett par knäppta byxor. Egentligen borde jag ju bli ledsen, detta innebär nämligen att jag kommer ruinera mig i förnyelsen av min byxgarderob.

Julie
28.09.2016 kl. 09:00

Jag tycker om att vara intelligent

Det nalkas studiestart på allvar nu - i dagarna kom brev från tutornerna, och genast därpå brev från professorn samt lektorn i ämnet, inklusive ett infohäfte om studiestarten och studierna överlag.

Det börjar på allvar gå upp för mig att jag faktiskt ska börja studera något helt nytt. Heält sjuäkt! Och spännande, samtidigt. Jag växlar mellan iver och stress i en ganska huisig takt just nu - men mest är jag nog ivrig (allt det där jag stressar för är egentligen icke-problem, eller väldigt lättlösta sådana. Som det ekonomiska, till exempel).

Jag hade ganska mycket tid att reflektera över min iver igår, när jag gick på stan med Pilten som hade somnat i vagnen. Om hur mycket jag faktiskt ser fram emot att studera litteratur. Jag ser fram emot att blir jättebra på litteratur, på tolkning och granskning av litteratur, på att veta saker om litteratur.

Och det slog mig att en stor del av ivern ganska krasst handlar om att jag ser fram emot att bli smartare och att få veta och kunna mera. Att det här ämnet, de här studierna är intellektuella och jag också kommer att bli mera intelligent. Jag tycker om att vara intelligent. Mitt intellekt är det i mig som jag är stoltast över och något som jag verkligen vill renodla.

Att vara intelligent, påläst och kunnig är liksom min grej. Jag har aldrig varit populär eller haft mycket vänner, eller romantiska förhållanden. Jag har alltid varit osäker på mig själv, på mitt utseende, på det sociala. Men jag har alltid varit smart. Lärt mig fort. Hållit mig ajour. Sett till att kunna det jag ska kunna bra. Inte den klassiska "hikken" för jag har aldrig varit en hemskt flitig studerande, men jag har en naturlig fallenhet för att lära mig saker ganska snabbt.

Och det gäller framför allt det språkliga. Jag var läslusen, bokslukaren. Snart då också litteraturvetaren.

Ju mera jag tänker på det, desto mera inser jag att dessa studier kommer att börja finslipa mitt barndomsjag. Att den lilla tjocka läslusen Julie inte ägnade sig åt denna asociala hobby i onödan - nu ska lilla Julies läsiver återväckas och renodlas till något ännu mera. Det är en slags återgång. På ett bra sätt.

Julie
19.08.2016 kl. 08:41

Det är skolstart i luften

I år är det tio år sedan jag lämnade Steinerskolan bakom mig och började i Tölö gymnasium. Det var stort! Så stort. Att lämna den gamla klassen, de gamla kompisarna, lärarna bakom.

Och samtidigt - kan jag se i retroperspektiv - lämnade jag mitt väggros-jag bakom mig. Gymnasiet frigjorde mig. Jag blev inte en ny människa - samma människa finns kvar - men jag blev fri. Det var stort. Som sagt.

För ett par veckor sedan promenerade jag hem från jobbet, en bit längs Mechelingatan, förbi Stengårds sjukhus och Tölö kyrka tills jag stod bakom min gamla skolbyggnad. Det var som att bli slagen av en nostalgivåg - hur jag stod där, i juni för 10 år sedan och läste mitt namn på listan över antagna om och om igen. Min mamma hade kommit från Borgå med mina betyg för inskrivningen. Sedan åt vi nepalesiskt till lunch för att fira.

Jag minns att jag knappt fattade att jag faktiskt gjort det! Att den där flyktiga tanken som slagit mig under vintern, att jag kanske faktiskt kunde byta skola om jag ville, hade blivit verklighet. Att jag kom in! Det var - som sagt - stort.

(Det har kanske inte undgått någon att jag är väldigt förtjust i mina gymnasieår, jag har ju skrivit om det innan. Men de tre åren hör fortfarande till mina top fem i mitt liv - trots att dom också var väldigt tunga av en massa orsaker.)

Den här hösten ser lustigt nog lite lika ut. Jag står inför en helt ny etapp i livet, nya studier, en ny skola. Jag står här och tittar på min nya uni-mail och kan knappt fatta att jag faktiskt gjort det, att den där flyktiga tanken som slog mig under vintern, att jag faktiskt skulle kunna börja studera något nytt, har blivit verklighet. 

Det är skolstart i luften, hörni. I den kyliga augustiluften. Och det är härligt!

Julie
11.08.2016 kl. 14:39

Mammahjärtat

Ju längre jag hänger runt i babybloggsvärlden desto större växer sig min aversion mot ordet "mammahjärtat".

Ryser varje gång. Ryser just nu. Rys! Usch.

Julie
11.08.2016 kl. 10:52

Jag måste bli bokmal igen

När jag var barn var jag en bokmal. Sög i mig böcker i en hisnande takt och jonglerade flera böcker parallellt. Samtidigt är jag också en sådan som läser favoriterna om och om igen, så medan jag läste nya böcker så hade jag allt som oftast en Potter-bok eller en Jade-bok (helt min favoritserie på finska i tonåren) på gång vid sidan av.

Vuxenåldern förde med sig stress och måsten, och i något skede försvann tiden att läsa. Numera påbörjar jag böcker men läser aldrig slut (den senaste jag läste slut var Kaj Korkea-ahos Onda boken - det var 1 år sedan). De ligger i drivor på mitt nattduksbord där de hamnar, med en strumpa som bokmärke - och när det gått för länge sedan jag senast läste känns som att jag borde börja om för att få grepp om vad som egentligen hänt såhär långt.

Högen med olästa böcker hopar sig. Jag köper på mig fler, jag får i gåva en hel del böcker, jag köper alltid när någon bekant eller kompis gett ut - men jag får dem aldrig läst.

Det måste bli ändring i detta alldeles snart, för herregud ändå: jag ska studera litteratur! Man kan inte studera litteratur utan att läsa. Det ska bli skönt att faktiskt ha en riktig orsak till att grotta ner sig i en bok i timtal per dag, och samtidigt kommer det helt säkert också att kräva att jag aktivt tar mig tid och faktiskt läser.

För samtidigt som jag var en bokmal som barn så var jag också en sådan som lät skolarbete ligga till sista sekunden. Nu är bokläsande snart likamed skolgång, alltså måste jag skärpa mig. Mitt nya mantra måste således bli: man kan inte läsa Knausgård på bara en kväll.

Julie
04.08.2016 kl. 11:06

Eldfängt kring kidsen

Jag har ju hängt i mammabloggvärlden i ungefär ett år nu (såklart har jag smygläst lite innan, men inte så att jag skulle ha haft någon koll på mammabloggvärldens snackisar) - och ständigt fascineras jag av hur otroligt många eldfängda ämnen det finns när det gäller barn.

Det är förlossningssätt, ställning, smärtlindring eller inte. Det är amning vs flaska, det är färdigmat vs hemlagad mat, blw vs mos. Vaccin, blöjor, socker, dagis, genusmedvetenhet, pottning, ergonomiska sitters, tv-tittande, mobilanvändande... Kom jag ihåg alla? (För att inte tala om allt som berör graviditet.)

Jag har sällan haft varken ork eller lust att ge mig in i någon av dessa barndebatter, även om jag såklart också har åsikter. Och inte är det diskuterandet som stör mig så mycket heller - diskussion är bra! - men sättet på vilket debatterna emellanåt förs. Väldigt snabbt blir det kommentarer om "stackars barn :(" som måste börja på dagis och "stackars barn som aldrig ens får smaka på lite bulla :(". Eller, för den delen, skitsnack om föräldrar som ger sina barn socker. Eller vaccinerar. Eller inte vaccinerar. Alla lika skit när det går till personangrepp, liksom.

Jag undrar varför det blir så hätskt, varför så många av oss känner behovet att vända taggarna utåt, försvara våra val, trycka ner folk som gör annorlunda. Varför vi är i luven på varandra, varför vi sätter varandras sätt att uppfostra barn under lupp konstant. Varför vi bara inte kan låta bli att ifrågasätta?

Som tur får jag lufta just dessa frågor i radion imorgon :)

Julie
03.08.2016 kl. 14:32

I'm A Machine

Fem intervjuer inom loppet av tre timmar. Det är vad som står på agendan idag. Jag satt uppe till sent och förberedde, resultatet är att jag är ganska mjuk i huvudet. Jag kan bara hoppas att jag minns vem som är vem, vilka intervjufrågor som hör till vem och att jag kom ihåg alla frågor som jag ville ha med.

Samtidigt ringde mamma och meddelade att vår familjehund Nuppu är sjuk. Nuppu är 12 år gammal och en boxer-belgisk vallhund, så det är ju inte så konstigt. Men hon är i vanliga fall jäkligt pigg för sin ålder och orkar ännu hålla på med vår Spock också.

Igår har hon slutat äta och under natten bara flåsat och varit hängig. Den första veterinären som mamma ringde till föreslog att det kanske är dags att låta henne gå. Mamma blev naturligtvis vansinnig - vem säger så utan att ens se hunden, och utan att känna till dess hälsohistoria på nåt sätt?

Jaja. Ska försöka att inte tänka på det, för jag skulle verkligen inte hinna. Håller tummarna för att det blir bra.

 

 

 

Julie
29.07.2016 kl. 10:05

Myggätna men glada

Hej på er!

Tog veckoslutpaus inte bara från bloggen utan från hela internet - vi drog till lande med hela familjen. Resorna var piniga - just så piniga som man kan tänka sig att resande med en tjurig ettåring och en rastlös hund är - men fram kom vi.

Nu är vi myggätna men glada. Eller jag och Pilten är glada. Sambon är tyvärr traumatiserad av sin egen uppväxtmiljö - han hatar allt vad landeliv heter, och särskilt myggor. Han är också såpass allergisk att myggbetten blir stora som tefat, så jag har förståelse.

Det blev bastu, båtturer, födelsedagsfirande och Piltens första dopp i havet under resan - och lite lonkero i solnedgången när Pilten somnat.

 

IMG_20160723_225148

Mamma och jag.

Min syster har skaffat en polaroidkamera och jag är faktiskt lite avis. Måste påminna mig själv om hur jag beter mig med de flesta nya prylar jag köper: älskar dem i cirka en månad, varefter skimret försvinner och prylen glöms bort. Men åå, polaroid!

Nu är vi tillbaka i vardagen. En vecka ska Pilten ännu vara hemma med sambon, sedan börjar en ny fas i livet: dagis. Hjälp!

Julie
25.07.2016 kl. 10:13

I planerna: ett långt inlägg om amning

Det har varit lite lugnare här på bloggsidan på sistone, jag vet. Jag tror att orken började tryta här för några veckor-en månad sedan då debatten om body positivity igen började handla om smalas sårade känslor... Nåväl.

Jag finns och jag tänker tankar fortfarande, tankar som jag mera än gärna skulle dela med mig av i skrift om jag bara hade tiden! Men tiden, ack tiden. Vår programledare och producent har gått på semester vilket innebär att jag fram till mitten av augusti nu simmar i jobb, och hjärnan är där dygnet runt. Jag håller i daglig planering samtidigt som jag försöker kasta ett getöga på framtiden SAMTIDIGT som jag planerar sändningen, skriver frågor, klipper, gör intervjuer - och sedan sitter i studion tre timmar varje dag. 

Jag älskar det, men det suger också all energi jag har. Dessutom har vi haft bortfall på redaktionen från början av veckan så vi har haltat fram lite. För att illustrera: vi har tre timmar sändning som ska fyllas med cirka 7 eller 8 inslag. Den här veckan har jag och en reporter jobbat. Alltså en reporter. Förstås kommer en del levererat från andra redaktioner, men det materialet utgör cirka eller knappt hälften.

Ni ser.

Men som sagt: jag finns och jag tänker tankar. Just nu tänker jag tankar mest kring amning, faktiskt. Föga överraskande, såklart, mitt barn har ju nyss fyllt ett - den där magiska gränsen för när folk i allmänhet börjar tycka att amning är äckligt. Jag skulle vilja tala lite om den gränsen.

Det får bli när jag hinner, för just nu har jag en dag att planera. Och några inslagsidéer att kläcka, lite hastigt och lustigt. Och ett inslag att klippa baserat på någon annans material.

Julie
13.07.2016 kl. 10:54

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​