Att vara pojkförälder

Nu är ju pilten fortfarande väldigt liten och uppfostran består till största delen av att sköta om hans grundbehov; närhet, mat, hygien, lek och skratt. Men jag tänker mycket på hurdan uppfostran vi ska tillämpa i takt med att han blir större.

Jag måste medge att det känns svårt att uppfostra en med snopp. Jag vill att han ska växa upp och bli en empatisk, mjuk människa med sunda värderingar och syn på sig själv och andra. Jag vill erbjuda honom alla möjligheter att förverkliga sig själv och inte behöva spela enligt de märkliga normer vårt samhälle lever efter. 

I tankarna har det kännats enklare med en liten unge med snippa, det där med att gå emot könsnormerna. Kanske också för att jag av någon anledning alltid föreställt mig vara förälder till flickor, vilket i sin tur säkert beror på att jag är uppvuxen med bara systrar.

Hittils har jag i alla fall ansträngt mig till det yttersta för att skala bort allt onödigt könande. Pratar inte längre om flickor och pojkar eller kvinnor och män - andra är barn och vuxna, människor, personer, typer. Och pilten är pilten. Rättar inte heller när folk antar att han är en flicka (vilket händer rätt ofta). Det spelar ju ingen roll.

Jag vet inte. Jag försöker lita på att mina egna grundvärderingar och tankar om världen och livet lite automatiskt ska peka mig i rätt riktning. Jag är dock bara människa, en människa som vuxit upp i en mycket ljusröd-ljusblå värld. Säkert kommer också jag att fela.

Julie
16.11.2015 kl. 21:30

Kakihumor

 

Förlåt.

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

Julie
16.11.2015 kl. 19:54

Mammas lilla geni

I onsdags var en milstolparnas dag av två orsaker:

1) Pilten vände sig från rygg till mage för första gången.

2) Jag vågade mig till babycafé för första gången.

Detta skedde dessutom samtidigt.

Där satt jag på Lilla luckans golv och berättade hur pilten inte ännu vänder sig hela vägen, bara på sidan. Så gick det inte fem minuter så låg han plötsligt på mage!

Jag börjar förstå det här att föräldrar blåser upp minsta lilla sak som deras barn lär sig till världens största händelse (min mamma jublade och firade när min bror för första gången tog en näve mylla ur blomkrukan och kastade det på golvet). Mitt lilla barn, geniet, har listat ut hur man vänder på sig!

 

Jag är stoltast i byn.

Babycafé var för övrigt hur trevligt som helst, det gör vi definitivt om.

Julie
16.11.2015 kl. 01:54

Goderafton

IMG_20151114_204023~2

Sitter här och funderar på hur jag ska få fart på bloggandet igen. Varför? För att jag klippte håret igår.

Det är något magiskt med ny frisyr. Man blir helt lyrisk. Allting är nytt, allting är möjligt. Jag vill börja rita, skriva, jobba, fota igen. Bara för att jag kapat av hälften av håret och färgat det mörkt.

Och blogga. Jag vill verkligen börja blogga. Problemet är att jag skulle vilja kunna mobilblogga men om det var svårt förr så är det omöjligt nu. Man ser inte vad man skriver i textfältet, nämligen.

Det är inte ofta jag startar laptopen nuförtiden, mest för att jag inte har tid. Men mobilen har jag ju i handen konstant.

Jag kunde naturligtvis byta portal men jag känner att jag inte riktigt orkar. Har bloggat på ratata sedan start (bortsett från x3m) och här känns det bekant och tryggt. 

Ett steg har jag ändå tagit i rätt riktning: jag har återaktiverat mitt flickr-konto. Det var något av en ruljans, för jag har inte använt det sedan innan de gick över helt till yahoo. Fick ta hjälp av kundservice för att komma åt kontot, men nu har jag. Det betyder att det blir tusen gånger lättare att lägga in bilder - också sådana som jag inte lägger upp på instagram.

Nu bara jag skulle få till en lite mera attraktiv layout på eländet så ska det nog bli bättre (säger jag för femtioelfte gången. Men den här gången menar jag det! Ja, det gör jag faktiskt.

Det var det för den här gången. Lämnar er här med en selfie tagen tillsammans med avkomman, igår kväll när vi ännu var lyckligt ovetandes om vilka hemskheter som ägde rum nere i Paris. Bastun kallar här. Puss!

 

IMG_20151113_181546
Julie
14.11.2015 kl. 21:00

Alla pappor och babysim

Den första farsdagen för sambon har varit en fullspäckad en - hans far har varit på besök från Sverige över veckoslutet och så drack vi farsdagskaffe hos min far.

Det är första gången dom träffats, min pappa och hans. Lite konstigt, med tanke på att de delar barnbarn.

Nåjo.

Förutom kaka och kaffe har vi hunnit med babysim för första gången. Pilten var världens modigaste lilla fyramånaders - inte ett gnällpip kom det ut honom utan han var bara glad hela halvtimmen.

Sambon saknade badbyxor (han äger bara de där förbjudna badshortsen) så den här gången var det bara jag i bassängen. Nästa gång går vi i alla tre.

Simsim.

Julie
08.11.2015 kl. 20:03

Döden all around

Livets förgänglighet blir aldrig så tydlig som när man får barn. Så har i alla fall jag upplevt det. Vetskapen om att livet är skört och ingen självklarhet har bara fått än starkare konturer.

Jag har tänkt på min hädangångna farfar väldigt mycket de senaste veckorna. Han dog plötsligt och snabbt en vanlig vardag i november för 8 år sedan. Det kom som en chock men var lätt att fölika sig med ändå. Farfar var ju gammal, gamla människor ska dö. På begravningen var stämningen tung, men ändå lätt. I sann dansk tradition bjöds det efter själva begravningen på gravöl i samma lokaler där vi bara ett år tidigare firat hans 70-årsdag. Vi mindes livet, gladdes åt det som varit.

Jag var i Danmark nyligen och under besöket bodde jag hos min farmor. Hon har flyttat till mindre sedan farfar dog och klarar sig numera själv. Farfar kommer på tal i förbifarten ofta. "Vad var det för väder förra veckan? Det minns jag inte. Man borde anteckna. Din farfar antecknade allt, varje dag."

Klockan på väggen i vardagsrummet, av den äldre typen som måste dras upp en gång i veckan. "Din farfar drog upp den exakt samma tid, varje vecka".

Jag tänker på allt det min farfar missat de senaste åtta åren: mina två yngre syskon V och M, min pappas bröllop, min 18-årsdag, mitt barn.

___________________________________________________________________________________________

Min farmor är piltens oldemor. Det låter så himla gammalt. Jag minns min egen oldemor, min farmors mamma. Hon var över 90 när hon dog år 2002. Jag var 12 och grät, men förstod ju också att hon var gammal. Gamla människor ska ju dö.

___________________________________________________________________________________________

Min morfar har nyligen fått även sitt andra ben amputerat. Han är pinnsmal och ganska skör, och det var osäkert om han ens skulle överleva att bli nedsövd. Men hade de inte amputerat hade han definitivt dött. Han är en seg stålgubbe, men hur länge till? Han har i alla fall hunnit träffa mitt barn. Det är jag tacksam för och glad att vi hann med.

Att morfar ska dö, det är nåt jag nästan dagligen tänker på nu. Varje samtal som kommer från mamma befarar jag ska vara ett dödsbud. Det har hängt i luften i många år, inte minst för att morfar själv har påpekat att han nog snart dör varje gång man sagt "vi ses snart igen". Men nu är det påtagligt. Nära.

___________________________________________________________________________________________

Mina föräldrars föräldrar är gamla. Det är ett faktum att de inte har länge kvar i livet. Det har börjat höras på min farmor också. Hon pratade om någon gammal vän som bor i Australien och vars fru är från Singapore. "En sista resa skulle jag vilja göra innan jag dör och det är till Singapore. Det är ett så vackert ställe".

Och när de en gång alla har lämnat jordelivet är det mina föräldrar som blir de där gamla. Kanske så gamla att de hinner uppleva barnbarnsbarn. Och efter dem är det min tur. Och sedan mina barn.

Självklarheter, så klart. Men det har blivit så himla påtagligt sedan pilten föddes. Mina föräldrar har blivit morföräldrar, de där som pilten kommer att tänka att är gamla och ganska lätt borde kunna hantera när de dör, för gamla ska ju dö.

Jag står knappt ut med tanken på att mina föräldrar ska dö en dag. Eller jag själv. Jag har inte förlikat mig med döden, inte på långa vägar. Hoppeligen har jag ändå tid på mig. Att dö nu och inte se mitt barn växa upp är helt enkelt inte ett alternativ.

Julie
05.11.2015 kl. 14:05

Återkommer med döden

Inledde ett långt inlägg om döden (mitt favoritämne, tydligen), men insåg att jag inte har tid att skriva.

Nöjer mig med att säga: hej! Har just kommit hem från Danmark, där jag och pilten hälsat på släkt i en vecka, och idag ska jag luncha med min far. Han har nyligen kommit tillbaka till Helsingfors efter att ha bott i Köpenhamn i ett år med fru och de två minsta. Den sidan av släkten, inklusive mig själv, har väldigt svårt med regelbunden kontakt, vilket har lett till att jag det senaste året och några månader har talat med min pappa väldigt sporadiskt. 

Så det ska bli kul.

Återkommer med döden.

 

Julie
28.10.2015 kl. 11:53

Amningsreumatism

Att man kan få ont i lederna av att amma hörde jag om på twitter någon månad innan barnet föddes. Vid tiden för födseln och veckorna omedelbart efter hade jag lyckligt glömt bort detta, men så en morgon vaknade jag med en helt vansinnig smärta i höftlederna som strålade ner i låren.

Det gick om efter några dagar och underlättades med värmepåsar och värktabletter, men nu är den tillbaka med besked. Knän, höfter, fingrar och armbågar värker som var jag en 90-årig mommo. Jag kan inte sitta på golvet med pojken dels för att jag inte kan böja knäna men också för att min höft bokstavligen skriker i protest. 

Men framför allt kan jag inte sova. Jag blir helt tokig. Som om kroppen inte tagit tillräckligt mycket stryk av hela den här gravid-föda barn-ruljansen.

Julie
14.10.2015 kl. 19:42

We meet again

Nå hej. Här blev det igen en liten paus mittiallt. Ska summera för den som bryr sig, ni övriga kan ju läsa nån annans blogg så länge.

Vad har hänt sedan sist då? Nå, gutten blev döpt, fick ett riktigt namn (där var vi lite jännän äärellä, hans mellannamn är sällsynt i Finland och vi var lite osäkra på om det alls skulle gå igenom. Det gjorde det som tur), ett kela-kort och till slut också ett alldeles eget pass.

Pilten är ett exemplariskt barn, det tog en minut att få ett foto som duger till passet.

Om en vecka reser jag och pilten till Danmark. Då blir det hejdundrande släktträff. Från den danska sidan av familjen var det bara min farmor och min pappa som kunde närvara vid dopet så nu ska vi träffa alla. Vi blir en vecka. Mycket spännande, det blir ju piltens första flygresa. Men det ska nog gå bra.

Från dopet.

Annars då? Tja, vi lallar mest omkring hemma och i knutarna med hunden. Bygger upp mod för att fara på babycafé. Vet inte varför det är så himla svårt, tror inte att de andra bits heller. Jag har nu bara svårt för sociala sammanhang där jag inte känner någon. Får jobba på det.

Det var nu det för den här gången. Dags att mata barnet och sedan rasta hunden. Och uppdatera till windows10. Tja!

Julie
14.10.2015 kl. 14:58

Ledsen

Innan pilten föddes fick jag av min mamma en låda med kläder och prylar, däribland en skallra i trä, av Aarrikka. En sån med en röd boll i ena ändan och själva skallran i andra. Gissa om inte hunden hade tuggat sönder den när jag var borta idag...

Jag må vara hormonell och känslig, men jag är så ledsen att jag bara vill gråta och sälja hunden. Letar desperat efter en likadan på nätet, men det är väl klart att ingen säljer. Vet inte om det skulle hjälpa heller, känslovärde ersätter inget. :(

Julie Ebbe
07.09.2015 kl. 22:43

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​