Återkommer med döden

Inledde ett långt inlägg om döden (mitt favoritämne, tydligen), men insåg att jag inte har tid att skriva.

Nöjer mig med att säga: hej! Har just kommit hem från Danmark, där jag och pilten hälsat på släkt i en vecka, och idag ska jag luncha med min far. Han har nyligen kommit tillbaka till Helsingfors efter att ha bott i Köpenhamn i ett år med fru och de två minsta. Den sidan av släkten, inklusive mig själv, har väldigt svårt med regelbunden kontakt, vilket har lett till att jag det senaste året och några månader har talat med min pappa väldigt sporadiskt. 

Så det ska bli kul.

Återkommer med döden.

 

Julie
Publicerad 28.10.2015 kl. 11:53

Amningsreumatism

Att man kan få ont i lederna av att amma hörde jag om på twitter någon månad innan barnet föddes. Vid tiden för födseln och veckorna omedelbart efter hade jag lyckligt glömt bort detta, men så en morgon vaknade jag med en helt vansinnig smärta i höftlederna som strålade ner i låren.

Det gick om efter några dagar och underlättades med värmepåsar och värktabletter, men nu är den tillbaka med besked. Knän, höfter, fingrar och armbågar värker som var jag en 90-årig mommo. Jag kan inte sitta på golvet med pojken dels för att jag inte kan böja knäna men också för att min höft bokstavligen skriker i protest. 

Men framför allt kan jag inte sova. Jag blir helt tokig. Som om kroppen inte tagit tillräckligt mycket stryk av hela den här gravid-föda barn-ruljansen.

Julie
Publicerad 14.10.2015 kl. 19:42

We meet again

Nå hej. Här blev det igen en liten paus mittiallt. Ska summera för den som bryr sig, ni övriga kan ju läsa nån annans blogg så länge.

Vad har hänt sedan sist då? Nå, gutten blev döpt, fick ett riktigt namn (där var vi lite jännän äärellä, hans mellannamn är sällsynt i Finland och vi var lite osäkra på om det alls skulle gå igenom. Det gjorde det som tur), ett kela-kort och till slut också ett alldeles eget pass.

Pilten är ett exemplariskt barn, det tog en minut att få ett foto som duger till passet.

Om en vecka reser jag och pilten till Danmark. Då blir det hejdundrande släktträff. Från den danska sidan av familjen var det bara min farmor och min pappa som kunde närvara vid dopet så nu ska vi träffa alla. Vi blir en vecka. Mycket spännande, det blir ju piltens första flygresa. Men det ska nog gå bra.

Från dopet.

Annars då? Tja, vi lallar mest omkring hemma och i knutarna med hunden. Bygger upp mod för att fara på babycafé. Vet inte varför det är så himla svårt, tror inte att de andra bits heller. Jag har nu bara svårt för sociala sammanhang där jag inte känner någon. Får jobba på det.

Det var nu det för den här gången. Dags att mata barnet och sedan rasta hunden. Och uppdatera till windows10. Tja!

Julie
Publicerad 14.10.2015 kl. 14:58

Ledsen

Innan pilten föddes fick jag av min mamma en låda med kläder och prylar, däribland en skallra i trä, av Aarrikka. En sån med en röd boll i ena ändan och själva skallran i andra. Gissa om inte hunden hade tuggat sönder den när jag var borta idag...

Jag må vara hormonell och känslig, men jag är så ledsen att jag bara vill gråta och sälja hunden. Letar desperat efter en likadan på nätet, men det är väl klart att ingen säljer. Vet inte om det skulle hjälpa heller, känslovärde ersätter inget. :(

Julie Ebbe
Publicerad 07.09.2015 kl. 22:43

Dopförberedelser

På söndag ska vårt lilla barn upptas i den ortodoxa gemenskapen. Jag kan inte påstå att jag är jättereligiös själv, men varje gång jag suttit på eroakirkosta har jag trots allt kommit fram till att jag vill vara medlem. Av tradition, kanske. Eller för att församlingen trots allt gett mig väldigt mycket. Jag tycker de gör viktiga saker. Så jag är kvar.

Så även pilten ska döpas. Och så ska det bli fest.

Och ursäkta nu, men är det egentligen inte helt jävla orimligt att dop ska ske inom två månader från barnets födelse - att man som förstagångsförälder ska förväntas slänga ihop en fest för hela tjocka släkten när man samtidigt är förlossningsmörbultad, trött och stressad av allt nytt som den nya vardagen innebär?

Tack gode gud att min mamma lovat att baka, att sambon fixar smörgåstårtan och att allt i form av kärl och bestick kommer vara engångs annars hade jag nog inte fixat det.

 

 

Snart är det dop

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

Julie
Publicerad 03.09.2015 kl. 12:42

Paus

För att det inte ska bli alltför osmakligt innehåll i denna blogg kommer här en bild på barnet och pappan.

 

 

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Julie
Publicerad 01.09.2015 kl. 11:51

Detta inlägg handlar om förstoppning

Om det finns ett enda tips jag kan ge till någon som har barnafödandet framför sig så är det: ta allt knark som bara erbjuds och se för allt i världen till att inte bli förstoppad efteråt!

Jag har klagat mycket på huvudvärken som följde den misslyckade epiduralen men förstoppningen veckorna efter förlossningen är fan det värsta som jag upplevt.

"Hur är det att föda barn?" frågar folk och jag svarar bara: det är inga problem! Det är tiden efter som är tung.

Det är ingen som berättar det för en. Rådgivningen fokuserar - så klart med all rätt - väldigt mycket på graviditeten, vad som kan hända då och hur förlossningen eventuellt går till. Men jag kan väl tycka att man kunde få ett litet hum om vad som väntar på andra sidan, förutom ett spädbarn och ett sinande sexliv (nåja nåja, nu karikerar jag lite, men ni förstår). 

Som det här med förstoppningen då. Det började omedelbart och höll i sig i 6 veckor!!! Herregud, tänkte jag, mina tarmar är säkert förstörda av graviditeten och nu måste jag resten av mitt liv käka laxoberon men hur ska det gå när effekten redan har avtagit och inga linfrön i världen hjälper?

Kände mig ensammast i världen, men för en gångs skull var Google min vän: tydligen är det mycket vanligt. Så varför, O VARFÖR är det ingen, inte ens personalen på förlossningssjukhuset, som berättat det för mig? Som sagt till mig: se nu till att verkligen äta mycket fibrer, mer än vanligt, och drick drick drick vatten - annars blir du förstoppad.

Ingen sade, och där satt jag sedan och grät. Förstoppning när man dessutom är sydd i de nedre regionerna, ser ni, det är no laughing matter.

Julie
Publicerad 01.09.2015 kl. 11:46

Kaffedilemmat

På tal om kallnande kaffe; 

I morse stod jag inför detta dilemma, hisnande för vem som helst som är ens lite lagd åt det snåla/praktiska hållet: koka bara en kopp kaffe och riskera att man vill ha en kopp till och då vara tvungen att använda ytterligare ett filter ELLER koka två koppar och riskera att man inte hinner dricka den andra och således måsta hälla ut fullt dugligt kaffe (för SÅ snål är jag inte att jag sparar morgonkaffet och värmer det i mikron på eftermiddagen. Huvaligen).

Kokade till sist bara en kopp och det var ju tur med tanke på att barnet vaknade. Slipper dessutom grämas över slösade filter för nu ska vi ut på långpromenad med hunden.

P.S. fick till slut drucket mitt kaffe - kom på att vi ju faktiskt har en sitter! Himmelriket, där har han suttit helt nöjd i närmare en timme nu.

Julie
Publicerad 31.08.2015 kl. 11:22

Barnets antenner

Är det bara mitt barn eller upplever andra också att deras ungar vet precis när det är som mest olägligt att kräva uppmärksamhet?

Scenario: klockan är nio en vanlig vardag morgon. Barnet har sovit en timme och borde gärna sova en till. Jess, lite egen tid! tänker man och skyndar sig att sätta på kaffe, smöra ett par smörgåsar och leta fram en bok man tänk läsa jättelänge men inte haft tid att börja med. Tro fan att ungen vaknar i samma stund som man hällt upp sitt kaffe och planterat baken i soffan.

Scenario: klockan är åtta på kvällen och sambon och jag lagar mat. Barnet sover sedan en timme tillbaka, gott om tid alltså att få äta middag med två händer i lugn och ro! Lite vardagsromantik skadar inte, tänker man, och dukar upp fint med servietter och hela fadderullan. Men se, i samma stund som maten står på bordet vaknar barnet. Då hjälps inte annat än att låta sambon skära biffen i portionsbitar och äta med en hand medan man håller barnet med den andra.

Scenario: man sitter i soffan och ammar. Tänker att det skulle vara trevligt att fördriva tiden medan ungen tankar, kanske med en bok, en tidning, lite slösurfande med mobilen, eller varför inte bara lite good ol' daytime tv? Men så fort man vänder blicken och uppmärksamheten från det lilla barnet ens i en sekund släpper han tissen och börjar åma och vifta med armar och ben.

Han har antenner, mitt lilla gullegryn.

Sign. en som skrivit dettainlägg med en hand medan barnet ammar/ålar, kaffet kallnar och smörgåsarna förblir oätna.

Julie
Publicerad 31.08.2015 kl. 10:22

Det dåliga samvetet

I min lista över alla feels jag haft här i samband med min nya roll som förälder glömde jag bort den mest frekventa av dem: samvetet. Det dåliga.

Jag har dåligt samvete mest hela tiden. Är jag tillräckligt aktiv med honom? Har vi tillräckligt roliga leksaker (ja, han är alltså 7 veckor och föga intresserad av saker som inte har ett stort leende tryckt på sig)? Pratar jag tillräckligt med honom? Sjunger tillräckligt? Äter han tillräckligt (svar: ja. 2kg och 6cm större sen han föddes)? Tittar jag på honom tillräckligt?

För alltså, det räcker med att jag vänder bort blicken en stund när han sover på soffan för att jag ska få dåligt samvete över att jag inte är med honom.

Det finns ju såklart också större stunder då det dåliga samvetet nästan är befogat. Som den ena enda dåliga natten vi haft hittils då han bara grät och grät och inget hjälpte. Tissen ville han inte ha, vitt brus var han inte intresserad av, tutt tar han inte, att vagga i famnen var ingen hit heller. Inga av de vanliga tricksen, helt enkelt. En stund kunde han lugna sig vid bröstet men så började det igen. Och jag fann mig själv bli irriterad. Du är ju uppenbart både hungrig och trött, varför äter du inte dig själv till sömns som vanligt? Och när jag insåg att jag blev irriterad började jag också skämmas, för han gör det ju så klart inte med flit.

Så klart inte. Han är ett spädbarn.

Likförbannat sitter jag där mitt i natten på sängkanten med tissarna dinglandes, mjölken sprutandes och ett skrikigt spädbarn i armarna och känner hur jag blir irriterad på honom.

Stackars liten som har en sådan värdelös morsa, tänkte jag fem minuter senare när jag slutat vara irriterad och istället våndades över att jag inte klarar av att trösta honom. Stackars liten som har en sådan värdelös morsa som inte ens klarar av att lugna när man är trött, hungrig och ynklig - och som dessutom blir irriterad på köpet.

Sedan kom tårarna. Och där någonstans, mitt bland mina tårar och de mjölkfläckiga lakanen, somnade han till slut.

Dåligt samvete alltså, det är visst något man får förvänta sig att leva med.

Julie
Publicerad 27.08.2015 kl. 12:53

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​