Materiell lycka

Jag har köpt en ny laptop. En 14" smärt liten 2-1-laptop med touchscreen och hela baletten, med tillräckligt stark processor OCH grafikort för att kunna köra spel vettigt. Den går också att ha som läsplatta, efter som skärmen går att vrida hela vägen mot tangentbordets baksida.

Med andra ord, en arbetsdator - en med ordentligt tangentbord! - en nöjesdator - spel! - en läsplatta och filmvisare all in one.

Jag har behövt det här. Hela hösten har jag i studierna fått klara mig med min lilla, ganska gamla pekplatta som har ett touchtangentbord - sjukt bökigt att skriva långa texter med. Jag har också en laptop, som börjar ha ganska många år på nacken. Den klarar sig inte längre utan att ständigt vara kopplad i laddaren, och så är själva laddkontakten skadad så den ibland tappar. Och tappar den så slocknar den direkt. Den är dessutom ganska otympligt.

I veckotal har jag gått och rättfärdigat detta köp för mig själv - för det var inte en billig dator, ska lovas - och nu kom jag till slut fram till att det är helt motiverat: jag behöver en bra dator att skriva med, och eftersom jag läser väldigt mycket böcker på skärm så behöver jag en dator som är bekväm att ha i famnen. Dessutom: den som spar han har, och nu har jag sparat så länge att det var dags. Dessutom har jag födelsedag på måndag, detta får således vara min födispresent till mig själv.

Det är en Lenovo Yoga 710 Signature Edition, om någon är nyfiken. Snygg, smärt, kraftfull liten laptop. Är nöjd.

Julie
15.02.2017 kl. 15:14

En studie i mångårigt självhat, dålig stil och bristfällande smak

Här hade jag redan påbörjat ett långt inlägg i väldigt syrlig ton om hur banala och intetsägande jag upplever modebloggar - särskilt sådana skrivna av tonåringar upp till 20 - vara. Sedan insåg jag att jag låter som en gammal, bitter och sur kärring så jag raderade skiten. Och började undra varför jag nu är en sån bitter surkärring.

Jag har faktiskt - den syrliga, bittra kärringåsikten åsidosatt - den senaste tiden reflekterat rätt mycket över hur oerhört ointresserad jag är av hur andra ser ut. Hur tjocka eller smala dom är, hur deras hår ser ut, vilka kläder de har på sig. Framför allt vilka kläder de har på sig.

Det är en befriande tanke, samtidigt som det är nedslående att tänka på att jag inte betraktar mig själv som jag betraktar andra. Mig själv speglar jag från alla vinklar, nyper i fettet och justerar spännena i håret till oändlighet. Rynkar ögonbrynen bekymrat medan jag tar tag i mina skinkor, släpper dem och kritiskt iakttar hur länge dallret håller i sig. Tänker på ett avsnitt Simpsons där Homer är så tjock att dallret i hans mage pågår och pågår, och tänker att "lite sådär ser min arma rumpa ut. Måste träna."

Inte ens kläderna får vara i fred från min inre kritiker. Jag byter tröja femtio gånger per morgon innan jag bestämmer mig. Byxor eller kjol? Kanske klänning? Inte ha klänning varje dag, då verkar du som om du är för tjock för byxor. Desperat efter att gömma dig. Det är du inte, så klä på dig byxor. Putar magen över linningen? Lös tröja. Men kom ihåg att markera midjan. Går nu den där blusen egentligen alls ihop med den där kjolen?

Jag har inget sinne för stil. Min smak är brokig och klädstilen ändras oftare än jag byter underkläder. I mina tonår klädde jag mig i de mest underliga kombinationerna - bortsett min svarta fas som dominerade under gymnasiet. Svart är alltid bra. Men före det - kära någon. Högstadietidens Janis Joplin-inspirerade hippiestil inklusive orangea manchesterbyxor, mossgröna t-shirts med peace-tryck, stora och många pärlhalsband, armband i extrema mängder. Rastahår och pandasmink. Läderrock.

Och före det - inte en tanke på hur jag såg ut. Spandexaktiga byxor kombinerat med t-skjorta i samma material. Smutsiga tröjor. Undvek långärmade t-skjortor, utan sprang oftast omkring i t-shirt med en långärmad utanpå - hade för mig att mina lovehandles hängde över byxlinningen. Förvrängd självbild, en flicka med normalvikt som uppfattade sig själv som en val. Det var iofs det jag ofta fick höra också. Och att ingen någonsin skulle kunna älska mig. Så varför då bry sig? Har jag säkert resonerat. Minns inte.

Så varför är jag en sån bitter surkärring då? Jag kan inte komma fram till annat än den gamla goda, den som andra alltid bestämt nekar till som motiv till kritik: avundsjukan. Men jag tror att det nog bara är så, att jag är lite avundsjuk på unga människor som är snygga och som vet det - och som delar med sig. Som har en stil, som vet hur de själva tycker om att klä sig, som kanske har hittat nån slags identitet. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag har varit det alltid. Medan jag famlat omkring i jakt på min egen identitet och min egen stil - den senare fortfarande ohjälpligt hakusessa - har jag avundsjukt sett mig omkring på mina jämnåriga som tyckts så säkra och så snygga. Själv var jag ju den fula. Avunden för unga vackra kvinnor sitter uppenbarligen i.

Fast lite bättre har det väl blivit, måste jag medge. Jag kan se mig själv i spegeln och konstatera att jag åtminstone har lärt mig att klä mig modigare och i plagg som sitter rätt på min kroppstyp. Och då menar jag inte skönhetstidnings-"rätt på kroppen" som i att dölja valkar och "klä dig i svart, det gör dig smalare" utan tvärtom. Markera midja, ta ut svängarna. Våga visa valkarna! Jag har plötsligt en timglasfigur! Bara genom att välja rätt kläder. Tänka sig.

Men stilen, den är fortfarande ohjälpligt hakusessa.

2017-02-08_11-28-14

Ingen modebloggare med självrespekt lägger ut dåligt komponerade spegelbilder. Jag är ingen självrespekterande modebloggare, så fuck you. Flashar till och med pikulite navel. En napa som post-graviditet är alldeles skrynklig. Det är ganska gulligt.

Julie
08.02.2017 kl. 22:46

"Det kan ju vara hjärnhinneinflammation"

Jag är hypokondriker. Okej, odiagnostiserad sådan (även om hypokondriska drag är en del av min psykiska diagnos också). Men i alla fall, jag får lätt för mig att jag har alla möjliga sjukor och ju mer jag känner efter, desto fler symtom märker jag av.

Idag var jag på hälsostationen på grund av ett våldsamt tryck i huvudet. Bihålorna är täppta, snoret är riktigt infektionsgrönt (sorry 'bout the details), jag har haft lite feber men framför allt har jag alltså upplevt det mest obehagliga trycket i huvudet någonsin. Det känns som att tinningarna ska spricka - bokstavligen - varje gång jag böjer mig framåt. Och när jag ställer mig upp igen pulserar en smärta i nacken en liten stund.

Besöket på hälsostation var snabbt och effektivt - så som det tenderar att vara dessa tider. Sjukskötaren tog infektionsvärden (lite förhöjt, tydde på vanlig virusinfektion), kollade svalg och öron, bad mig böja huvudet och beskriva känslan och konstaterade sedan att jag ska fortsätta äta duact och burana så blir det nog bra. Kombination av täppta bihålor och spända nackmuskler var domen.

Med tillägget: "Tja, det kan ju vara hjärnhinneinflammation. Men jag får nog ingen sån känsla av dig nu".

Vad skönt att höra för en som tror att hon är döende i exotiska infektioner precis hela tiden. Eh.

Julie
25.01.2017 kl. 23:55

Två bra saker

1) Snart är det jul! Jag har köpt hem hyacinter och hängt nejlikeapelsiner i fönstren så vårt hem doftar som ett litet julhimmelrike. Jag har städat. Jag har pyntat. Jag är så redo! Nästa vecka hämtar vi hem en julgran också.

2) Jag har bokat tid till en tatueringskonsultation! Har äntligen, efter mycket letande och sållande, hittat en tatuerare i stan som verkar kunna precis det jag är ute efter. Det verkar också en del andra tycka, för konsultationen är först i februari. Men det ger mig så klart god tid att hitta referensmaterial och idea lite till.

Det ska bli otroligt roligt! Jag har bara två pyttesmå tatueringar sedan innan, och det är nu några år sedan ja tog den senaste. Den jag planerar nu ska bli ganska stor och färggrann. Ser mycket fram emot detta, ska ni veta!

Har också några andra, mindre bilder under planering. Dem kommer jag låta min syster göra, hon tatuerar också.

Julie Ebbe
16.12.2016 kl. 11:24

Yttrandefrihet under ansvar

Appropå den debatt som nu förs dels om psykisk sjukdom, dels om vem som får tala om vad: kan vi tala lite om hur människor använder sig av och gömmer sig bakom "yttrandefrihet"?

För det gör mig så trött varenda eviga gång som någon kläcker ur sig precis vad som helst, och när de sedan får kritik så ropar de högt YTTRANDEFRIHET och sedan drar de till med världens största martyrscen om hur orättvist det är att de minsann inte får uttala sig i saker som de har åsikter om.

Yttrandefrihet, mina kära vänner, handlar inte om rätten att oemotsagd få häva ur sig precis allt man tycker i alla sammanhang. Ja, vi har åsiktsfrihet och ja, vi har yttrandefrihet - till den punkten som vår yttrandefrihet börjar trampa på andra. Har du en åsikt som du vet att skadar andra människor? Håll den för dig själv. Har du en åsikt i ett ämne som du har liten eller ingen kunskap i eller erfarenhet av? Håll den för dig själv.

Det här underliga behovet av att måsta få säga sin åsikt fast det kanske inte resulterar i så mycket mer än sårade känslor - det förstår jag inte. Med det sagt, så är det såklart - inom ramen för lagen - fritt fram att göra så. Men då ska man inte bli förvånad om folk reagerar och kanske till och med - gasp! - tycker att man inte bord ha uttalat sig i frågan.

Med yttrandefrihet kommer också ansvar. Dina ord kan såra, kan skada, kan göra illa - också om det inte var meningen. Men ibland blir det inte som man tänkt sig och då borde man backa och säga förlåt. Eller allra minst backa. Ta ansvar för de ord man uttalar och medge när det blir fel, om det inte blev som det var tänkt.

Nåja, för egen del ska jag nu ta veckoslut. Julfest och julglögg helgen lång. Festligt!

Julie
09.12.2016 kl. 15:23

Den där dieten jag inte ville tala om

Jag vet att jag sade att jag inte tänkte gå in på några detaljer om min viktnedgång. Men i jösse namn, måste jag ändå säga - jag har inte varit den här storleken på så många år att jag knappt känner igen mig i spegeln längre!

Det finns många nivåer i mitt - jag vill inte säga projekt men det är nu kanske ändå det bästa ordet - projekt. En aspekt är naturligtvis vikten och det faktum att den går ner - rejält. Två tredjedelar av mitt mål på -30kg uppnåddes i fredags. Helt. Sjukt. En annan är det som jag i tidigare inlägg kallat för min regression, mitt identitetssökande som får sig ett helt nytt schwung när jag tittar mig i spegeln och också till det yttre kan börja ana en Julie som fanns för några år sedan, och som funnits under alla lager av ångest och bröstmjölk hela tiden men som inte lyckats ta sig ut.

Men en lika stor del av det är faktiskt den där ångesten. Framför allt den ångest jag känner kring mat, ätande och min kropp. Det är ingen ovanlig ångest för kvinnor att känna - se dig bara omkring i detta vikthetsande, ytliga samhälle - men den är verklig och den är jobbig att bära, och den tar sig uttryck som ligger bakom att jag svällde upp till sådana proportioner som jag gjort.

 

IMG_20161130_110405

 

Den allra finaste och största förändringen som den här stenhårda dieten har gjort är faktiskt att min syn på mat och på ätande har förändrats. Förmildrats, till och med. Maten ger mig inte ångest utan är energi. Maten äts vid vissa tider för att jag ska orka med vissa saker. Det är bränsle, hemskt lite mera. Ibland har man krabbis och då är det faktiskt helt okej att beställa hem en burgare.

Jag kan se mig själv i spegeln och inte känna ångest nu. Det beror inte på att min kropp är mindre, för inte hatade jag min kropp innan heller. Det är snarare att jag har börjat betrakta min kropp lite mera matter of factly - det är ett verktyg för att kunna göra saker med, och när jag inte stoppar i mig kilovis med socker så mår den faktiskt bättre. De matvanor jag hade tidigare var närmast ett självskadebeteende, om man riktigt ska dra det till sin spets - och det tycker jag att man kan i mitt fall. Jag mådde verkligen inte bra, varken psykiskt eller fysiskt, i somras. Jag mår så mycket bättre nu.

Sedan har jag nog fortfarande inte lyckats skaka av mig de lyckokänslor som viktnedgången ger mig sådär rent ytligt - att jag jublade och firade när -20-strecket kom emot i fredags, eller när jag skrattade högt i omklädningsrummet när jag igår drog på mig en hängselkjol i storlek 42. Jag har inte haft något mindre än 44 sedan jag gick i gymnasiet på min nedre kropp - det kändes magiskt. Samtidigt är det så himla konstigt att det ska kännas magiskt, det är trots allt bara siffror på en våg eller på en lapp som indikerar storlek.

Nå, konstigt är det såklart inte - jag vet ju att det härstammar från det samhälle vi lever i som premierar smalhet. Allt som strävar mot smalhet, litenhet är lika med självkontroll - och vi vet ju alla att självkontroll är det finaste man kan utöva. Lata tjockisar har ingen sådan, så klart - vi lata, slappa egoister som bara följer våra lustar.

Ja puh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Kanske kontentan kan vara: jag har inte mått så bra på länge som jag gör nu, samtidigt som jag inser det problematiska i att fira att jag blir smalare för var dag som går. Det allra minsta jag kan göra är förstås att inte göra ett nummer av detta inför mitt barn. Det är jag noggrann med.

Julie
05.12.2016 kl. 00:24

Mycket om lite, lite mycket just nu

Jag hatar att skriva det första inlägget efter en paus. Vad ska man säga? Ja hej, här är jag igen. Det har varit så mycket bla bla bla. Det har det egentligen inte alls. Sanningen är nog snarare den att livet kännats någorlunda tråkigt den senaste tiden - jag har helt enkelt inte haft något att säga.

Nå, innehållslöst är det så klart inte - det har varit begravning, mycket skola, Pilten utvecklas i rasande takt och så vidare. Det är väl mera att det inte känns intressant för någon annan än mig och kanske min terapeut. Begravningen är som begravningar är - tung, jobbig, fin. I efterhand formulerade jag ett kort tal som jag hade velat hålla. Typiskt att det var just i efterhand, för sent. Och Pilten utvecklas så som barn gör i hans ålder - han springer plötsligt utan stöd, äter med gaffel och kniv, säger äiti och auto, och kan koreografin till imse vimse spindel. Intressant och spännande för oss - so old news för alla andra föräldrar i världen och antagligen totalt ointressant för barnlösa.

Studierna ja, de knallar och går. Kanske är de också en orsak till att bloggen fått lida - så mycket energi går till att läsa kurslitteratur och skriva uppgifter. Men också novellerna har jag fått upp skrivarlusten för igen. Jag skriver fiktion som jag inte skrivit fiktion på flera år. Inom ramen för den knappa tid jag har för sånt som inte är livsnödvändigt, så som att gå på jobb, sköta studierna, laga mat, tvätta och natta barn.

Så tiden räcker väl helt enkelt inte till. Det är ett faktum på mer än ett plan i mitt liv. Jag har i princip ingen fritid heller just nu. När jag inte är med Pilten jobbar jag eller studerar. Jag önskar att jag hade tid att gymma eller rita, eller ens jogga nu och då. Jag har börjat stjäla tid från studierna till mera nonsens, med resultatet att jag inte är riktigt lika flitig som i början av hösten. Naturligt, kan tyckas. De stulna timmarna använder jag till att se tv-serier som nollar hjärnan. Det behövs också.

Som tur är det snart jul. Jag tänker vara så ledig.

Julie
20.11.2016 kl. 22:46

London baby!

En resa till London i mars är bokad och jag kan inte sluta skratta åt hur otroligt billigt vi kom undan! Vi flyger två vuxna och ska stanna tre nätter: 200€ för flyg tur-retur och boende 120€. Tack airbnb.

Nu när det är betalt är det bara att spara en resekassa så vi kan unna oss att äta ute, shoppa lite och inte alls stressa över det ekonomiska. Gud vad det ska bli skönt!

Pilten ska bo hos min mamma under de dagarna så vi får några dagar riktigt för oss själva, jag och mannen. Därför har vi nu börjat öva övernattning där. För ett par veckor sedan var han för första gången och imorgon åker han dit igen. Övning är det främsta motivet, men kanske har morgondagens övernattning något med en viss Kent-spelning att göra också... :)

Det är underliga dagar jag lever. Hade min nionde arbetsdag på raken idag, och på det hetsar jag och har ångest över alla inlämningsuppgifter vars deadline närmar sig i rasande takt (en inlämnad, tre to go) (just nu försöker jag bajsa ur mig 6000 tecken på en essä som jämför Volatires Candide med Flauberts Madame Bovary. Få se vad det blir. Kanske blir det bajs) - men ändå känner jag mig liksom levande. Energisk. Lite hög, liksom. Det är som om jag får en kick av att ständigt balansera vid deadlineranden och samtidigt lyckas med att sy ihop jobbet med småbarnslivet.

Det låter väldigt mycket som om jag är påväg hårt in i e vägg ganska snart. Nå, den tiden den sorgen (och så har jag ju min terapeut färdigt, eheheh).

Julie
27.10.2016 kl. 22:26

För mig var han bara Paavo

Det känns som om jag i flera år bara har gått och väntat på att den här dagen ska komma. I mitt huvud har jag föreställt mig hur samtalet kommer när jag sitter och jobbar, hur jag bryter ihop och måste fara hem för jag är så ifrån mig. Eller hur jag läser det i nyheterna för att familjen kanske tänkt att det är bäst att vänta tills jag slutat jobba för dagen innan de ringer med sorgebudet.

Gårdagen var inte alls sådan. Jag stod i Kaisabiblioteket när mamma ringde och jag hörde genast att något var fel. Och jag gissade nästan genast vad det var, för jag visste ju att han hade varit sjuk den senaste veckan. Att han hade varit inlagd på sjukhus och fått antibiotika. När mamma ringde hade han varit borta i en halv timme.

Nyhetssajterna fylldes under kvällen med minnesartiklar. De målar upp en bild av den Paavo Noponen som allmänheten kände och älskade. Sportkommentatorn som var noggrann med språket, noggrann med förberedandet, en passionerad sportmänniska som gjorde sitt jobb väl. Vass, i ordets alla bemärkelser.

Det är en Paavo Noponen som jag inte vet mycket om. För mig var han bara Paavo. Paavo som läste sagor, trollade fram pastillaskar och gav mig muminkasett efter annan. Eller vad som helst som jag önskade mig. Som när jag var 17 och ville gå på Tuska och snopet undrade om inte jag kunde få låna 70€ till biljetten och han sa.

"Såklart får du. Och det är ett lån som du inte ska betala tillbaka."

Den samma Paavo som några år innan fått mig att lova att jag aldrig skulle ta en piercing så länge han levde. Den samma Paavo som när jag var 18 och kom på besök med piercad läpp bara konstaterade att den är riktigt fin.

För det var den Paavo jag kände. "Sinivalkoinen ääni", säger sportredaktionernas artklar.

För mig var han bara Paavo. Jag kommer att sakna honom alltid.

 

FB_IMG_1477322408998
Julie
25.10.2016 kl. 23:12

Menslistan

Jag kan inte i ord beskriva glädjen över X3Ms finfina temavecka: #X3Mens! Kolla in den, vetja.

Har nog inga hemskt spännande anekdoter att dela med mig av (åtminstone inte i klass med Ellens) så därför ska jag fylla i Menskligts menslista istället. Alla älskar listor!

 

Känslan när du fick din första mens?
Usch, och nu måste jag ha detta elände resten av livet.

Hur har du koll på din menscykel?
Har sedan start haft en klocknoggrann mens, så den har aldrig kommit som en speciellt stor överraskning. Använder appen NaturalCycles för att hålla koll på ägglossning och då loggas ju mensen iofs också.

Med vem pratar du om mens?
Ibland med min sambo, numera sällan med vänner. Det var kanske mer ett tonårssamtalsämne med dem.

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?
Jovisst. En gång höll den av till synes ingen orsak en paus på två månader. Jag hade redan hunnit bli lite nervös då den hux flux uppenbarade sig igen. Andra gånger har den kommit någon dag tidigt.

Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?
En sommar när jag var 14 deltog jag i en gatuteaterworkshop i Helsingborg. Jag hade på mig vita trosor och vita linnebyxor - och inga skydd då jag en eftermiddag under en improvisationsövning överraskades av mensen. Använde toalettpapper och undvek att sitta resten av dagen för att det inte skulle blöda igenom.

Hur ont gör din mens när det är som värst?
Det kan vara väldigt illa. De första åren hade jag ofta jätteont, mådde illa och kunde bli lite febrig. Numera dras jag istället med en kraftig molvärk som strålar ner från korsryggen till låren. Den molvärken förekommer också ofta dagarna innan mensen ska komma. Det är hemskt för ingen värkmedicin biter och värken håller mig vaken på nätterna.

Vad tycker du om din mens?
Tycker ganska illa om den numera - den har blivit bra mycket rikligare efter att jag födde barn. Längtar nästan till klimakteriet - eller till en ny graviditet. Kanske. Nångång.

Ditt bästa mensminne?
När jag började använda menskopp - himmelriket, säger jag bara! Med ens blev hanteringen av mensen 1000 gånger enklare. Tyvärr har min post-babymens igen gjort det besvärligare, för de häftigaste dagarna så räcker menskoppen inte riktigt till längre. Men som tur är det frågan om ett par dagar som det ibland far förbi. 

Julie
05.10.2016 kl. 22:21

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​