Jobbmardrömmarna

Inatt hade jag en jobbmardröm. Det har jag titt som tätt, och skvallrar oftast om att stressnivåerna är lite väl höga - och höga är de nog, i ärlighetens namn.

I drömmen glömde jag hela tiden bort att göra rutingrejer som ingår i turen, som att skriva Morgonkollen. Jag fick dela plats med en grafiker som hela tiden hade armen framför mig för att använda mus och tangenter. När jag kom tillbaka från min kaffepaus hade han för att fittas kodat om i datorn så att det inte gick att surfa på nätet - i alla flikar öppnades bara en Call of Duty-loop. Så på hela arbetsturen kunde jag inte skriva nåt. Sen blev jag utskälld av chefen när jag började gråta i ren frustration, för att jag borde ha fattat att byta dator.

Idag har jag morgontur. Gissa om jag inte först försov mig så att jag blev uppringd från redaktionen en kvart efter att jag borde ha varit på jobb - och sedan höll jag på att glömma Morgonkollen.

Julie
Publicerad 20.02.2017 kl. 08:03

Materiell lycka

Jag har köpt en ny laptop. En 14" smärt liten 2-1-laptop med touchscreen och hela baletten, med tillräckligt stark processor OCH grafikort för att kunna köra spel vettigt. Den går också att ha som läsplatta, efter som skärmen går att vrida hela vägen mot tangentbordets baksida.

Med andra ord, en arbetsdator - en med ordentligt tangentbord! - en nöjesdator - spel! - en läsplatta och filmvisare all in one.

Jag har behövt det här. Hela hösten har jag i studierna fått klara mig med min lilla, ganska gamla pekplatta som har ett touchtangentbord - sjukt bökigt att skriva långa texter med. Jag har också en laptop, som börjar ha ganska många år på nacken. Den klarar sig inte längre utan att ständigt vara kopplad i laddaren, och så är själva laddkontakten skadad så den ibland tappar. Och tappar den så slocknar den direkt. Den är dessutom ganska otympligt.

I veckotal har jag gått och rättfärdigat detta köp för mig själv - för det var inte en billig dator, ska lovas - och nu kom jag till slut fram till att det är helt motiverat: jag behöver en bra dator att skriva med, och eftersom jag läser väldigt mycket böcker på skärm så behöver jag en dator som är bekväm att ha i famnen. Dessutom: den som spar han har, och nu har jag sparat så länge att det var dags. Dessutom har jag födelsedag på måndag, detta får således vara min födispresent till mig själv.

Det är en Lenovo Yoga 710 Signature Edition, om någon är nyfiken. Snygg, smärt, kraftfull liten laptop. Är nöjd.

Julie
Publicerad 15.02.2017 kl. 15:14

En studie i mångårigt självhat, dålig stil och bristfällande smak

Här hade jag redan påbörjat ett långt inlägg i väldigt syrlig ton om hur banala och intetsägande jag upplever modebloggar - särskilt sådana skrivna av tonåringar upp till 20 - vara. Sedan insåg jag att jag låter som en gammal, bitter och sur kärring så jag raderade skiten. Och började undra varför jag nu är en sån bitter surkärring.

Jag har faktiskt - den syrliga, bittra kärringåsikten åsidosatt - den senaste tiden reflekterat rätt mycket över hur oerhört ointresserad jag är av hur andra ser ut. Hur tjocka eller smala dom är, hur deras hår ser ut, vilka kläder de har på sig. Framför allt vilka kläder de har på sig.

Det är en befriande tanke, samtidigt som det är nedslående att tänka på att jag inte betraktar mig själv som jag betraktar andra. Mig själv speglar jag från alla vinklar, nyper i fettet och justerar spännena i håret till oändlighet. Rynkar ögonbrynen bekymrat medan jag tar tag i mina skinkor, släpper dem och kritiskt iakttar hur länge dallret håller i sig. Tänker på ett avsnitt Simpsons där Homer är så tjock att dallret i hans mage pågår och pågår, och tänker att "lite sådär ser min arma rumpa ut. Måste träna."

Inte ens kläderna får vara i fred från min inre kritiker. Jag byter tröja femtio gånger per morgon innan jag bestämmer mig. Byxor eller kjol? Kanske klänning? Inte ha klänning varje dag, då verkar du som om du är för tjock för byxor. Desperat efter att gömma dig. Det är du inte, så klä på dig byxor. Putar magen över linningen? Lös tröja. Men kom ihåg att markera midjan. Går nu den där blusen egentligen alls ihop med den där kjolen?

Jag har inget sinne för stil. Min smak är brokig och klädstilen ändras oftare än jag byter underkläder. I mina tonår klädde jag mig i de mest underliga kombinationerna - bortsett min svarta fas som dominerade under gymnasiet. Svart är alltid bra. Men före det - kära någon. Högstadietidens Janis Joplin-inspirerade hippiestil inklusive orangea manchesterbyxor, mossgröna t-shirts med peace-tryck, stora och många pärlhalsband, armband i extrema mängder. Rastahår och pandasmink. Läderrock.

Och före det - inte en tanke på hur jag såg ut. Spandexaktiga byxor kombinerat med t-skjorta i samma material. Smutsiga tröjor. Undvek långärmade t-skjortor, utan sprang oftast omkring i t-shirt med en långärmad utanpå - hade för mig att mina lovehandles hängde över byxlinningen. Förvrängd självbild, en flicka med normalvikt som uppfattade sig själv som en val. Det var iofs det jag ofta fick höra också. Och att ingen någonsin skulle kunna älska mig. Så varför då bry sig? Har jag säkert resonerat. Minns inte.

Så varför är jag en sån bitter surkärring då? Jag kan inte komma fram till annat än den gamla goda, den som andra alltid bestämt nekar till som motiv till kritik: avundsjukan. Men jag tror att det nog bara är så, att jag är lite avundsjuk på unga människor som är snygga och som vet det - och som delar med sig. Som har en stil, som vet hur de själva tycker om att klä sig, som kanske har hittat nån slags identitet. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag har varit det alltid. Medan jag famlat omkring i jakt på min egen identitet och min egen stil - den senare fortfarande ohjälpligt hakusessa - har jag avundsjukt sett mig omkring på mina jämnåriga som tyckts så säkra och så snygga. Själv var jag ju den fula. Avunden för unga vackra kvinnor sitter uppenbarligen i.

Fast lite bättre har det väl blivit, måste jag medge. Jag kan se mig själv i spegeln och konstatera att jag åtminstone har lärt mig att klä mig modigare och i plagg som sitter rätt på min kroppstyp. Och då menar jag inte skönhetstidnings-"rätt på kroppen" som i att dölja valkar och "klä dig i svart, det gör dig smalare" utan tvärtom. Markera midja, ta ut svängarna. Våga visa valkarna! Jag har plötsligt en timglasfigur! Bara genom att välja rätt kläder. Tänka sig.

Men stilen, den är fortfarande ohjälpligt hakusessa.

2017-02-08_11-28-14

Ingen modebloggare med självrespekt lägger ut dåligt komponerade spegelbilder. Jag är ingen självrespekterande modebloggare, så fuck you. Flashar till och med pikulite navel. En napa som post-graviditet är alldeles skrynklig. Det är ganska gulligt.

Julie
Publicerad 08.02.2017 kl. 22:46

En timme i taget

Det är en kort tid i livet. Det är en kort tid i livet. Detärenkorttidilivetdetärenkorttidilivet.

This too shall pass. Detta mantra mumlar jag för mig själv dagligen. Stänger ögonen, drar ett djupt andetag, slappnar av i axlar och panna, och mumlar: this too shall pass. Det är en kort tid livet.

Ibland tror jag på det mer än andra gånger. Ibland måste det upprepas tills andan tar slut, tills krafterna helt enkelt inte räcker till för att explodera i frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet. Ibland återvänder färgen i ansiktet och det milda, tålmodiga modersleendet omedelbart.

Jag vill inte klaga - vi har det trots allt så himla bra och lätt, jämfört med många andra. Men tempot är hårt, det går inte att komma ifrån. Den typiska dagen just nu innebär väckning någon gång mellan 5 och 7, föreläsning från 10 framåt, sedan jobb till midnatt på det. I säng vid ett, ligger och snurrar till 2, en dålig natt - och de har varit rätt många på senare tid - vaknar Pilten just då man lyckats fånga sömnen. Med god tur somnar han om på en kvart, med dålig tur på en timme.

Pilten prövar gränser. Som alla barn i hans ålder. Vissa dagar klarar jag det bättre än andra, andra dagar är jag inte stolt över min extremt korta stubin. Vissa dagar är jag småbarnspedagogiken själv, andra dagar det ultimata hopkoket av alla styvmödrar, barnhemsförestådare och internatskolerektorer som någonsin porträtterats i sagor och filmer.

This too shall pass. Det är en kort tid i livet. Jag behöver inte för evigt studera 100% och jobba 60-80% samtidigt som jag pusslar ihop en vardag med ett litet barn. Och aijo, en parrelation har jag också som ibland kräver lite uppmärksamhet. Det är inte för evigt. Den tanken klänger jag mig vid för brinnkära livet, min enda garanti för att inte fullständigt tappa greppet.

Julie
Publicerad 05.02.2017 kl. 23:22

Lika borta som Trumps känsla för politiska värderingar

Äsch hörni, det blev nåt skumt med mitt något virriga inlägg om perspektiv på tiden som gått och tid som komma skall, instagrams inbäddningskod har en tendens att ibland fucka upp allt.

Eftersom timman är än senare nu och jag inte längre riktigt minns logiken bakom inlägget så får det vara.

Obs disclaimer: jag är helt nykter, även om det kanske verkar som motsatsen. Här sitter jag ännu på jobbet. Kanske beror min virrighet också på att jag igen - som så ofta på kvällsturerna när USA har vaknat - har stirrat på Trumps fejs och försökt avgöra om det han nu kläckt ur sig månne är på allvar.

Måste säga att jag baxnade en aning när en BBC-journalist ställde frågor om Trumps vurm för tortyr som förhörsmetod och han skrattade ut henne. Med sin underliga skrattkör som verkar finnas med varenda gång han håller en pressis.

Ja, och så passade han också på att svara åt britternas preminärminister Theresa May. Som om hon inte kunde föra sin egen talan. 

Jaja, hörni. Imorgon är åter en dag full med nyheter från andra sidan Atlanten.

Julie
Publicerad 27.01.2017 kl. 23:54

"Det kan ju vara hjärnhinneinflammation"

Jag är hypokondriker. Okej, odiagnostiserad sådan (även om hypokondriska drag är en del av min psykiska diagnos också). Men i alla fall, jag får lätt för mig att jag har alla möjliga sjukor och ju mer jag känner efter, desto fler symtom märker jag av.

Idag var jag på hälsostationen på grund av ett våldsamt tryck i huvudet. Bihålorna är täppta, snoret är riktigt infektionsgrönt (sorry 'bout the details), jag har haft lite feber men framför allt har jag alltså upplevt det mest obehagliga trycket i huvudet någonsin. Det känns som att tinningarna ska spricka - bokstavligen - varje gång jag böjer mig framåt. Och när jag ställer mig upp igen pulserar en smärta i nacken en liten stund.

Besöket på hälsostation var snabbt och effektivt - så som det tenderar att vara dessa tider. Sjukskötaren tog infektionsvärden (lite förhöjt, tydde på vanlig virusinfektion), kollade svalg och öron, bad mig böja huvudet och beskriva känslan och konstaterade sedan att jag ska fortsätta äta duact och burana så blir det nog bra. Kombination av täppta bihålor och spända nackmuskler var domen.

Med tillägget: "Tja, det kan ju vara hjärnhinneinflammation. Men jag får nog ingen sån känsla av dig nu".

Vad skönt att höra för en som tror att hon är döende i exotiska infektioner precis hela tiden. Eh.

Julie
Publicerad 25.01.2017 kl. 23:55

Panikvågorna

Igår upplevde jag för första gången på länge panik. Riktig hederlig fysisk panik, sådan som jag har tampats med från och till de senaste 10 åren. Det var summan av många saker - för lite sömn, för lite mat, för mycket kaffe, för mycket stress för att nu nämna några - och allt detta visste jag. Ändå satt jag igår på Sörnäs metrostation och kippade efter andan med hjärtat bultandes, kallsvetten rinnandes och ångestvågorna sköljandes genom kroppen, fem före att brista i gråt av rädsla för att hjärtat håller på att ge upp.

Det är oftast så mina panikattacker har manifesterat sig: ont i bröstkorgen på ett sätt som får mig att tro att jag håller på att dö i en hjärtinfarkt. Hjärtklappning, kallsvett, yrsel, en känsla av att jag inte kan andas. Jag spänner hela övre kroppen vilket såklart gör det hela ännu värre. Klämmer armarna om bröstkorgen, som om att hålla bröstet hjälper hjärtat att klara sig. Och trots att jag logiskt kan förstå vad som händer och att det inte är farligt så är jag i den stunden obeskrivligt rädd för att dö.

Situationen lugnades med ett samtal till sambon. När jag 45 minuter senare kom hem med Pilten var paniken borta.

Såhär i efterhand mal två saker i huvudet:

1) Tre metrotåg hann åka förbi medan jag satt och hyperventilerade på perrongen, innan jag fick upp telefonen och ringt till sambon. Tänk att ingen människa reagerade? Om jag fick be dig som läser om en sak så skulle det vara att nästa gång du ser en människa som uppvisar paniksymtom - gå dit. Fråga om den personen vill ha hjälp. Prata lugnt, sitt bara där. Det hade hjälpt mig i alla fall.

2) Varför hände det här nu? Ja okej, ovan nämnda orsaker såklart - jag hade sovit tre timmar och börjat jobba 4:30, druckit fyra koppar kaffe på en relativt tom mage fast jag vet att jag tål koffein dåligt. Jag var stressad över en presentation jag skulle ge på dagens föreläsning och hade dessutom ångest över vår pengasituation som på grund av ett missöde med lönebetalningen den här månaden är ganska usel. Har dessutom nån slags mild bihålesjuka going on och spänningar i huvud och nacke så när jag väl började spänna mig när jag tyckte att hjärtat var lite oroligt eskalerade det snabbt.

Jag tycker ju inte att jag är särdeles stressad med skolgrejer och jobb, fast det nog blivit ganska mycket av båda på senare tid. Någon slags väckarklocka måste det ändå betraktas som, panikattacker kommer ju inte ur det blå - eller för at man sovit lite dåligt - fast det ofta känns så.

Något att bita i under veckans terapiträff.

Julie
Publicerad 24.01.2017 kl. 09:00

En trött hälsning från en trött individ

Long time no see, ey?

Nu skulle jag så gärna komma med en rapport om en riktig mysjul där vi mest bara dallat omkring i pyjamas, sovit långa tupplurer och ätit julrester i oändligheten - och visst, delvis har det ju varit så. Men mest har julen och det nya året kantats av sjukdom.

Det har varit magsjuka, ögoninflammationer, urinvägsinfektioner och nu sist flunsa - först jag, nu Pilten. Feber och snuva och muskelvärk. En riktigt jobbig en, jag kan inte minnas när jag senast varit så sjuk att jag haft fyra feberdagar i raken. Oftast blir det bara en.

 

 

Sjukdag med lillmänniskan. Det är just så slappt som det ser ut.

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on  

 

Utöver all sjukdom så har Pilten en lite jobbig fas going on - mer om det senare.

Så kort och gott: borta är mina drömmar om ett lugnt studieavbrott över julen. Jag är tröttare nu än i september då jag började studera. Det bådar inte gott inför nästa vecka då vårterminen inleds. Som en trasa känner jag mig. Och ser ut - jag skulle desperat behöva både färga håret och få det klippt. Att boka frisör känns övermäktigt just nu.

Några ljusglimtar finns det ändå så här på vårvintern: min födelsedag om en månad. I februari har jag också bokat en konsultationstid hos en tatuerare - är mycket ivrig över detta! Och så såklart det som jag och sambon har väntat på i 1½ år nu: Londonresan i mars. Harry Potter on stage. Yes yes yes!

Julie
Publicerad 10.01.2017 kl. 23:53

En kort amningsfundering från sjukstugan

idag skulle vara min sista arbetsdag innan jag är en vecka ledig (!!! För första gången på ett år) men istället är jag hemma med Pilten som över natten plötsligt har fått feber. Min lilla tidsitakiainen sitter fast i mig som var han en förlängning av min kropp - hela tiden ska han vara i famnen.

Och ja, ammas också. Jag ammar ju numera inte ens varje dag. Nån enstaka gång i veckan, kanske. Men idag har jag knappt gjort annat, känns det som. I skrivande stund somnar han till middagslur med bröstet i munnen. Mjölkproduktionen är förstås nästintill obefintlig vid det här laget, men det är ju inte det som det handlar om dagar som dessa, utan om ett febrigt barn som behöver tröst och närhet.

Jag ammar inte längre utanför hemmet. Det är lustigt i vilken cirkel det där har gått för mig - från att knappt våga amma inför typ min mamma till att amma helt när och var som helst, fast gåendes på stan, utan att bry mig det minsta, till att igen skygga. Med tanke på hur fjärmat vårt samhälle överlag tycks vara från amningen är det kanske inte så konstigt att jag inte precis skyltar med att jag ännu i tid och otid ammar min toddler. Men det är synd, tycker jag. Så borde det ju inte vara.

Nåja. Nu ska jag se om jag skulle lyckas lirka loss mig utan att Pilten vaknar. Paket måste slås in och praliner lagas. Huhhej, snart är det jul!

Julie Ebbe
Publicerad 23.12.2016 kl. 12:29

Den ångestfyllda kreativa processen

Igår träffade jag en vän från gymnasietiden som jag under åren efter studenten tyvärr tappat lite kontakten till. Jag är en riktigt typisk "hej, det skulle vara kul att ses nån gång, fast på en öl eller lunch!" och så blir det aldrig av-kind of typ. Men efter några veckors försök fick vi äntligen till en lunchdejt.

Min kompis studerar inom det kreativa och så här i slutessä- och tenttider gled samtalet in på processen som hör till när man ska prestera, i synnerhet när det gäller att skapa något nytt från rätt så skrala instruktioner - som en kursessä jag lämnade in i måndags där den enda instruktionen som fanns var att den skulle behandla teman och/eller författarskap som tagits upp i kursen och innehålla en kontext samt textanalys - annars var det ganska fritt. Och som alltid, när jag skriver den typen av uppgifter, är processen en berg-och-dalbana.

Det går från god idé, adrenalinhigh när man hittar en massa bra och relevant källmaterial att använda sig av, och flow när man skriver - till att man halvvägs börjar känna att nä, det här är inget bra. Skit, rentav. Fullständig skit! Men man fortsätter och skriver till slut, läser igenom en gång och tänker att det nog trots allt blev helt okej. Så när man ska sova kommer tviveln - har jag ens förstått uppgiften rätt? Fan också, jag är ju helt dum i huvudet som inte kan deschiffrera en enkel uppgift i en grundkurs! Jag måste börja om. Men man orkar inte börja om, så man korrigerar bara språkfelen och rättar till på de där ställena där någon tanke uppenbart blivit på hälft och sammanhanget är helt ologiskt, och sedan lämnar man in arbetet med en klump i halsen.

Och sen får man tillbaka uppgiften med vitsordet 4½.

Sådär är det för mig varenda eviga gång. Inte bara i studierna, utan också på jobbet. Briljant idé till reportage, börjar dona med iver, får alla intervjuer fixade och gjorda, men börjar tvivla mitt i och ger sedan den färdiga produkten över för sändning med en känsla av att det blir det sista jag gör innan jag får foten - för att senare få beröm för en välgjord juttu.

Nå, innan detta förvandlas till humblebragging (det är farligt nära, jag vet) ska jag berätta varför jag egentligen skriver detta inlägg. Idag har jag nämligen lämnat in en essä som genom hela processen för en gångs skull kännats bra. Hela vägen! Ingen klump i magen när jag lämnade in den heller. Den blev just rätt enligt anvisningarna och till innehållet precis sådan som jag i mitt sinne har planerat i ett par veckor nu. Jag till och med mig själv en liten applåd när jag lämnat in den 9 timmar före deadline. Bra fiilis.

..tills jag skrev dessa ord och slås av tanken: tänk om det är när jag inte tvivlar som jag egentligen gjort nåt riktigt dåligt?

Julie
Publicerad 21.12.2016 kl. 14:35

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer