Tips inför kvinnodagen

Hör upp alla glada typer! Imorgon uppmärksammar vi den internationella kvinnodagen. Kvinnodagen är INTE en dag då man köper blommor och choklad åt sin fru, och ger henne en extra klapp på rumpan. Kvinnodagen är till för att uppmärksamma kvinnors utsatta läge och lägre status världen över - även här i "världens mest jämställda länder" i Norden.

Eller, för att citera Tankesmedjan i P3: att gratulera kvinnor på kvinnodagen är som att gratulera en HIV-smittad på Världsaidsdagen.

"Hur ska man då göra om man inte ens får köpa ett knippe tulpaner då va?" kanske någon nu undrar. Misströsta icke! Här kommer tre enkla anvisningar till hur du imorgon uppmärksammar internationella kvinnodagen:

1. Ge plats och lyssna - kvinnor får mera sällan tala till punkt på möten på jobbet, och män talar generellt flera ord och tenderar att dominera i samtal - särskilt mellan man och fru. Om så bara för en dag (men ta det gärna till dig och fundera): ge medvetet plats åt kvinnorna i din omgivning och låt dem tala till punkt. Och framför allt: lyssna! 

2. Säg inte "inte alla män!" - jag fortsätter där jag blev i punkt ett: lyssna! och börja inte genast käbbla emot. Om du slåss mot din instinkt att genast börja försvara alla schyssta snubbar som är schyssta, och istället lyssnar och försöker ta in vad som faktiskt sägs kan det hända att du lär dig något nytt.

3. Länka och uppmärksamma - det kan tyckas vara simpelt, men män får i regel mera uppmärksamhet på alla områden. Politiker, komiker, musiker, etc etc. Det handlar inte om att det inte finns kvinnor även bland dessa, för det gör det, utan om att de har svårare att få en syl i vädret - just det - för att männen hörs och syns mera överallt. Fast som ett endagsexperiment (men igen: ta det gärna till dig och fundera): länka bara till kvinnor, retweeta kvinnor, rekommendera kvinnor och deras alster av olika slag. 

Och så en bonus till alla journalister där ute: försök lägga manken till och hitta en kvinna att intervjua, istället för att alltid ringa samma gubbar. Könsfördelningen i media är fortfarande ojämn till männens fördel.

Avslutningsvis, innan någon hinner ropa någonting om att Finland redan är jämställt och feminismen här bara behandlar i-landsproblem och blabbla. För det första vill jag vänligst påminna om att Finland toppar EU-statistik om våld mot kvinnor - 47 procent har upplevt våld, och kvinnorna i Finland är mest rädda för våld. Finland toppar också statistiken över barn under 15 som utsatts för våld (hälften, jämfört med det europeiska genomsnittet 35%). Så att hävda att Finland är jämställt är ungefär lika med att skratta hånfullt rakt i ansiktet på HÄLFTEN AV ALLA FINSKA KVINNOR. Ja.

För det andra råder jag dig som tycker att feminism som fokuserar hemåt bara behandlar i-landsproblem: läs den här texten av Feminist Batwoman. Nuff said.

Ha en bra och eftertänksam kvinnodag!

Julie
Publicerad 07.03.2016 kl. 13:52

Ännu ett midnattsinlägg

...för sedan ska jag sova.

Av någon underlig anledning känner jag mig som i ett vägskäl just nu. Jag söker något nytt men vet inte vad (och som om det inte hänt och händer tillräckligt mycket nytt i mitt liv, what with babyn och nytt jobb och allt möjligt?). 

Kanske skulle det hjälpa att möblera om? Köpte faktiskt en matta från ikeatrippen med min mamma igår, och måste riktigt tygla mig själv här för en timme sedan då jag var fem före att plocka fram dammsugaren och moppen så jag kunde rulla ut den. Sen kom jag på att klockan var 11. 

Eller kanske det är nåt så litet som ny frisyr eller ny färg. Tanken har ruvat någonstans långt bak i huvudet redan en tid: något häftig, kanske något neon? Blått. Åtminstone topparna.

Jag vet inte. Men det bubblar i kroppen. Det bubblar i kroppen av längtan efter nya saker.

Kanske är det bara våren. Kanske hjälper det om jag köper en ny färgs tulpaner imorgon.

IMG_20160307_002445
Julie
Publicerad 07.03.2016 kl. 00:27

Ärliga listan

Såhär på söndagskvällen. Håll till godo!

NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?

Jag grät NÄSTAN idag, när vi satt på kaffe hos min morfars fru, och jag tittade mig omkring i rummet och riktigt rös åt hur allting var sig likt - och ändå inte, för morfar dog ju för tre månader sedan. Bokstavligen INGENTING har förändrats. Bara att det bara finns en persons cigarettfimpar i askkoppen numera.

Ordentligt grät jag i terapin för ett par veckor sedan. Av totalt åtta besök är det första och enda gången jag fällt en tår. Orsak: sorg, saknad, samvete.

TRE SAKER DU AVSKYR

Bananflugor, människor som gått i "Livets hårda skola", assymetri.

HUR VAR DU I SKOLAN?

Grundskolan: tillbakadragen väggros, i korthet. Var rädd för människor, kände mig ganska usel, hade få vänner. I gymnasiet vände det till det bättre för att sedan på universitet lite grann bli som i grundskolan. Då kände jag mig vilsen och ensam, att jag inte riktigt hörde hemma någonstans.

VAD BLIR DU STRESSAD AV?

Av att inte ha kontroll. Jag är råddig - i synnerhet vad gäller att helt konkret ha det städigt - men med jobb och vardagens trådar har jag stenkoll. Och är hela tiden rädd för att jag glömt något.

TRE SAKER DU ÄLSKAR:

Mitt barn, min man, Helsingfors om sommaren.

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?

Min sambo har berättat för mig att hans första intryck av mig var att jag var lite cool (inte på ett bra sätt) och hade ett ganska hårt yttre. Det var när vi såg filmen Up! och jag bara grät och grät som han blev kär. Och ja, jag tror honom, jag kan nog framstå som lite kall och reserverad. Det beror på att jag egentligen är oerhört osäker. Har höga murar och svårt att släppa folk riktigt, riktigt nära. Men jag jobbar på att bli ärligare och mera öppen. Hence att jag valt att vara öppen med hela den där terapibiten.

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?

En realist med mindervärdeskomplex. I korta drag.

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:

Nu kommer det här att låta just hemskt men: när man ser en halvbekant på avstånd och man verkligen, verkligen inte orkar småprata om ingenting, och man försöker enligt bästa förmåga att inte få ögonkontakt utan bara låtsas som att man inte ser. Gör det inte ofta, men ibland vet ni. Ibland orkar man bara inte.

NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?

När jag har köpt nya kläder och för en gångs skull orkat använda eyeliner.

VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?

Kan inte minnas exakt, men jag vet att jag har skrattat mycket tillsammans med min mamma de senaste två dagarna.

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?

Universums storlek, mitt barns framtid, min egen framtid.

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:

Att min barn ska dö. Det är nog nästan det enda jag är rädd för i dessa dagar. Allt annat känns litet i jämförelse.

ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:

Allt inom vård. Nålskräck, can't handle it.

SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:

Journalist. Men OJ DET ÄR JAG JU REDAN. All form av kommunikations är väl min grej, hur jag än försöker komma på vad man kunde sadla om till sedan när alla journalister ersätts med robotar.

Julie
Publicerad 06.03.2016 kl. 22:52

Ett veckoslut senare eller Världens tråkigaste rubrik

Hej!

Jag har haft fullt upp med att vara borta från stan och borta från internet. Sambon fick besök från hemlandet så jag tog Pilten under armen och rymde till min mamma i Borgå.

IMG_20160305_160014

Passade på att åka till Ikea, min och mammas favoritsysselsättning (efter att snurra på kirppis och gå på auktion, that is). Under denna magiska resa lärde sig Pilten ett tu tre att dra sig upp på fötter! Åtta månader och två dagar gammal. Så far det bara. Huhhuh.

Annars var det ett högst ordinärt men trevligt veckoslut hos mamma: den sedvanliga loppisrundan (som gav goda resultat denna gång. Ska inte tråka ut er med detaljerna, för det finns ju inget tristare än folk som visar upp vad de har köpt för kläder, men konstaterar nu ändå att det var bra), ett ikeabesök, som ovan nämnt, och så var vi på kaffe hos min morfars fru.

Nu har jag inredningsinspiration men ingen ork. Oftast är det tvärtom. Så som vanligt blir det väl ingen förändring i hemmet. Typiskt.

Julie
Publicerad 06.03.2016 kl. 21:40

Pojkfärger och flickfärger

Under morgontimmarna när jag låg i sängen och mysammade Pilten (kallar jag det när han egentligen inte är hungrig utan bara vill snutta och sova) läste jag ett par blogginlägg om den nya mammalådan. Nu kan jag inte låta bli att stoppa min sked i soppan också. Och jag tänker gå raging feminist all over this shit. Haha.

Kontentan är att mammalådan är för pojkig och det skulle vara fräscht med lite annat, till exempel rosa, för omväxlingens skull, och - här en viktig poäng - att om det är könsneutralitet som eftersträvas så har de misslyckats. 

Läs Carolas inlägg här, Carolines svar här och Sandras fortsättning här.

Det är just det som är problemet här, anser jag. FPA, som är den som ansvarar för mammalådan idag, strävar till att sammanställa en låda som skulle "passa för båda kön" (tillåt mig vara lite könsbinär här, nu talar vi samhällets snäva ramar). Men i praktiken blir det bara ett undvikande att det som kan anses vara för flickigt. Blått, grönt och brunt är ofta förekommande färger i mammalådan. Ganska bra med gult, ibland lite rött - aldrig rosa.

Det är inte en slump att könsneutralt i praktiken för många innebär pojkigt. Det är samma mekanismer som tillåter kvinnor att gå i byxor, men inte män att gå i kjol, kvinnor att gå omkring i sina pojkvänners kläder, men inte tvärtom. Samma mekanismer som gör att "pojkflickor" är lite coola - medan det inte ens finns "flickpojkar". En pojke som vill klä sig i flickkläder är det automatiskt något fel på.

I grund och botten handlar det om att mannen är norm och kvinnan något annat. Att som kvinna anamma manliga egenskaper belönas ("en av grabbarna"-fenomenet, osv), sedan traditionellt kvinnliga egenskaper ses ner på (känslighet, empati, osv). Allt som kan anses flickigt, egentligen, är sådant som "inte passar pojkar", medan tvärtom går hur bra som helst. Flickor får leka med bilar, pojkar får inte leka med dockor.

And all it boils down to är att blått, som är manligt kodat samtidigt blir neutralt, medan rosa är exklusivt flickigt och inte går att klassa som könsneutralt. Det är ju helt knäppt att det ska vara så, men som sagt: det är ingen slump.

För egen del, jag som uppfostrar ett barn med snopp, ser jag det här som en av de största utmaningarna, att bryta mönstret och ge honom hela spektret - och undvika att föra vidare machoideal.

Och - kanhända känns det banalt - men en mycket fundamental grej är faktiskt att ruska om i färgpaletten, inte minst för att utmana sig själv. De könade färgerna och mönstren sitter så djupt inrotade i oss. Också i mig, som ändå upplever att jag har koll. Det blir aldrig så tydligt som när man håller ett nyfött pojkebarn i sina armar och undrar om man täcks klä honom i den där superrosa bodyn.

 

2016-03-04_11-13-07

För mammalådans del hoppas jag att de snart skulle frångå det "könsneutrala" och våga lägga med "flickigt" - och stolt stå bakom att färger inte har kön. De är bara färger och de passar alla oavsett kön.

Julie
Publicerad 04.03.2016 kl. 11:17

Hemmajobb och samsovning

Imorgon ska jag jobba hemifrån. Det är ungefär första gången i livet som jag jobbar en hel dag hemifrån, tidigare har jag nämligen alltid på sätt eller annat varit i sändning och därmed omöjligen kunnat jobba hemifrån.

Men imorgon ska jag inget annat än att skriva ihop en diger webbartikel. Så då kan man ju fråga sig varför man ska släpa sig till betongbunkern i Böle när man lika gärna kan bänka sig hemma och skriva där.

Dessutom passar det ypperligt ihop med att sambon ska vara fredagsgäst hos Succémorgon på X3M imorgon, så då kan jag och Pilten ta sovmorgon för oss själva.

Apropå inlägget innan, om att börja jobba när man ännu har en väldigt liten bebis: det värsta med att stiga upp och åka på jobb om mornarna är när jag försiktigt, för att inte väcka Pilten, måste dra undan armen från under hans huvud.

Han brukar nämligen någon gång under natten vakna och gråta, och då är det bästa sättet att få honom att somna om att dra upp honom halvt i famnen, det vill säga hans huvud på min arm och sedan ligger vi tätt, tätt och sover.

Samsovning, det är fan det mysigaste som finns.

IMG_20160127_190919

Det finns nästan inga bilder på oss när vi sover tillsammans (åtminstone inga jag skulle publicera - usch och fy, avskyr foton på mig själv just nu) men desto fler när han sover tillsammans med Sambon. Kan bara inte låta bli att knäppa en bild i tid och otid, dom är så gulliga.

Julie
Publicerad 03.03.2016 kl. 16:18

Att börja jobba tidigt

I vår familj har vi valt att dela upp föräldraledigheten någorlunda 50/50. Jag var hemma tills Pilten var 6 månader, varefter jag och sambon bytte.

Man tror ju att man lever i en modern värld där folk är vana vid tanken att pappan också aktivt deltar i barnskötandet (och inte bara "barnvaktar" eller "hjälper till", gud bevars) men det är nog överraskande många gånger som jag mötts av lite häpna miner och höjda ögonbryn när det kommer fram hur liten han ännu är.

"Men ammar du inte då?" undrar vissa. Jo, om kvällarna och nätterna gör jag det. Men mest är det bara "Oj är han sååå liten! Och du jobbar redan! Är han på dagis då?" Ja, han är så liten, ja jag jobbar, nej han är inte på dagis, han har ju en pappa.

Vi är nöjda med den här lösningen, andra gör annorlunda. Så klart saknar jag honom oerhört om dagarna, men det lindras lite av alla bilder och videon som sambon skickar åt mig längs med dagarna.

received_10153706926653145

Idag har sambon och Pilten varit på rådgivningen. Efteråt åt de lunch på Primula, där min syster jobbar.

Julie
Publicerad 03.03.2016 kl. 14:11

Lycka är nya solglasögon när vårljuset bländar

Här följer ett fullständigt ytligt inlägg, var goda!

Efter otaliga år med pilotbrillor, och solglasögon som inte är pilotbrillor men lite ditåt, charmades jag i min lokala citymarket av dessa skönheter.

2016-03-02_01-21-00

Alltså inte jag då, utan brillorna så klart (fast jag själv också såklart är en riktig skönhet. Hehehahahohoharkelharkel.)

Något nytt och fräsch, helt enkelt. Och annat än bara svarta ramar med spegelglas. Det lite panteraktiga mönstret är inte heller helt fel. Tror faktiskt jag håller på att gå in i pantertantsåldern, för alla djurmönster har börjat tilltala mitt öga - inte minst zebramönstrat som är typ det snyggaste jag vet! Har ett par leggings med zebratryck och mina ben har fan aldrig sett så muskulösa ut som i dem (det måst vara nåt med mönstret, för verkligheten är ju allt annat än muskulös). Synd bara att dom har spruckit rejält i grenen och inte går att använda annat än hemma..

Nåja. Det var bara detta jag ville berätta. Nya brills. Fiilis fiilis!

Julie
Publicerad 02.03.2016 kl. 13:27

Världen rämnar och här gör jag ett matreportage

Jag ska ge er en liten försiktig inblick i min terapi idag. Oroa er icke, det blir inte känsligt eller mycket privat (ingen vill höra om det allra jobbigaste, det blir för jobbigt, såklart). Idag handlade det mest om jobbet.

Jo, vi pratade om jobbet. Jobbet som journalist, som reporter, det rådande arbetsklimatet överlag och hur det påverkar en psykiskt att gå från snuttjobb till snuttjobb när allt man egentligen vill är lite vanlig jävla stadga i vardagen.

Men mest talade vi om de kontraster man möter när man jobbar med nyheter och aktualiteter. Jag talade särskilt om denna dag, då jag själv i lugn och ro pysslade med ett reportage om småbåtshamnar samtidigt som världens rämnade. Och den helgen som massakern på Utöya inträffade och jag själv sände skojigt party-lördagsprogram.

Och det är ju så det är. Där ute rämnar världen. Flygplan skraschar, barn dör i svält, eller sköljer upp på en grekisk paradisö, människor utnyttjas, våldtas, mördas, går hemlösa. Och här sitter jag och klipper ett inslag om att äta inhemskt producerad mat.

Jag vågar påstå att de som jobbar inom mediehus tar del av nyheter i en betydligt högre grad än gemene man (i allmänhet då). Åtminstone upplever jag själv att jag översköljs av nyheter dagligen - nästan allt ser jag, även om jag inte läser alla artiklar. Det är bara på veckoslut, då jag inte jobbar, som jag är fredad (i viss mån).

Kontrasten mellan världens elände och Strömsö finns säkert för alla i viss mån, men jag tror att den blir extra tydlig när man i högre grad också tar del av allt elände. Där och då, när man sitter med sitt matreportage samtidigt som världen rämnar, känner man sig nog ganska futtig och onödig.

Julie
Publicerad 01.03.2016 kl. 13:06

Argh och elände när tekniken inte funkar som den ska

Kånkade hem en laptop från jobbet idag för att kunna snabbeditera en intervju färdigt tills imorgon som jag gjorde tidigare idag. När jag kom hem och plockade fram datorn visade det sig att jag inte kunde logga in på datorn. Hurra på den va!

Så jag plockade fram min egen laptop och tänkte att jag ju åtminstone kan spara ner och lyssna igenom ljudet så jag kan snabbklippa det imorgon istället. Men vad händer? Jag kopplar i bandspelare (bandspelare? Recorder? Vad säger man? Det är ju inte precis band i spelarna längre...) men datorn hittar inte ljudfilen.

Jag går igenom alla mappar - ingen ljudfil. Attans tänker jag kallsvettigt - har hela intervjun försvunnit? Kopplar ur bandspelaren, bläddrar - jovisst, där är ljudet ju, i mappen som heter Recorder. Kopplar i datorn igen, letar i mappen Recorder - inget ljud.

Jag fattar nada. Och nu är jag lite sur på köpet. Jag har släpat hem en dator jag inte kan använda och istället har jag tre intervjuer att editera imorgon.

Argh. Argh och elände.

Julie
Publicerad 29.02.2016 kl. 21:20

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​