Värmer upp fingrarna

Kent slutar. Bröl! Jag fick Vapen och Ammunition i julklapp när jag var 12 och har älskat bandet sedan dess (förutom Tillbaka till samtiden. Men allt annat, idel guld!)

 

Biljetter till Kents sista spelningar släpps på lördag och jag, som ungefär aldrig försökt få biljetter till en mycket eftertraktad spelning (som jag gissar att detta är) känner att jag redan nu borde börja värma upp fingrarna. Ska man ringa eller satsa på nätbutiken? Vad är säkrast?

Är nästan lite nervös. Blir man utan biljetter är det kört. KÖRT.

(...tills dom gör comeback. För det tror vi såklart på att dom gör. Dom måste.)

Julie
14.03.2016 kl. 12:57

Vind i håret, svett på ryggen

Höll mitt löfte till mig själv: cyklade till jobbet idag. Vid gudars skymning, vad dålig kondition jag har!

Pustade och flåsade i minsta uppförsbacke, svettades och våndades. Till mitt försvar kan konstateras att alla vägar som leder till Böle går i uppförsbacke. Men ändå, riktigt så här illa var det inte senast jag cyklade.

Nå, kanske man ska vara lite snäll med sig själv - senast jag cyklade hade jag ju gjort det varje dag, överallt, i över ett halvår. Nu har jag inte gjort det på 1½ år.

Förutom att jag upptäckt min sanslöst dåliga kondition, så kom jag halvvägs till jobbet på att jag glömt deodoranten idag. Så nu kommer jag att lukta lätt asigt hela dagen. Inte för att deodoranten hjälper mot ryggsvett, direkt..

Nå, så kan det gå. Imorgon är en bättre cykeldag.

Julie
14.03.2016 kl. 10:37

Mjölksyra i benen, vind i håret

Friheten. Hur ska jag beskriva den? Den där känslan när man får sätta sig i sadeln igen, efter att länge ha känt att ens kropp varit någon annans, invaderad. 

Jag har inte suttit på en cykel på 1½ år.

Nej, jag korrigerar mig: jag har inte suttit på en cykel på fem minuter. Men före det hade jag inte suttit på en cykel på 1½ år.

Jag blev ju gravid hösten 2014, då jag samma vår köpt en cykel och inte på hela sommaren och hösten köpt ett enda månadskort till kollektivtrafiken. Jag hade tur - mitt graviditetsillamående var ytterst milt, och de första månaderna var jag ändå relativt pigg, så jag köpte hjälm för första gången sedan jag var barn, och fortsatte cykla tills den svarta isen började lägga sig på gatorna, någon gång sent i november.

Och sedan blev det inget mer. Min sambo var närmast hysteriskt rädd för att jag skulle ramla på magen - jag fick till exempel inte skrinna för honom alls den vintern, inte ens i januari eller februari då det knappt syntes att jag var gravid. Och när det började lida mot vår och jag själv började vara ganska stor så vågade jag inte mera cykla. Tänkte att det är sunt förnuft att om man är 35 veckor gravid, give or take, att inte sätta sig i sadel och börja cykla omkring.

Ofta såg jag andra gravida som cyklade, till och med höggravida som sorglöst trampade runt i stan. Jag saknade vinden i håret men vågade inte. Tänkte att sen, sen när han är född ska jag under sommaren, eller åtminstone under hösten ta mig en svängom i något skede.

Sedan blev det ju som det blev med mitt mående efter förlossningen - alltså inte en jävla chans att jag hade satt mig i någon cykelsadel med de stygn och infektioner och huvudvärk och diverse annat jag plågades av under de första två månaderna efter förlossningen. Och höst blev vinter. Ingen cykel.

Men nu! Idag! Tidigare ikväll kom jag fram till att jag tänker börja cykla, genast imorgon. Vad nu där vidare, ner i källaren for jag mitt i natten för att pumpa däck, olja kedjan och torka av dammet som lagt sig på min stackars Jopo som stått orörd nere i parkeringshallen i 1½ år.

Friheten. Hur ska jag beskriva den? Den där känslan när man får sätta sig i sadeln igen, efter att i 1½ år känt att ens kropp varit någon annans, invaderad. Hur cykeln gled fram i parkeringshallens damm. Hur jag skrattade högt av förtjusning, hur skrattet studsade mot de kala betongväggarna, hoppade bland de parkerade bilarna för att till slut sväljas av den dämpade akustiken.

Ungefär så. Och imorgon får jag susa längs med Banan, förbi Tölöviken, genom Böle. Jag ska ha mjölksyra i benen och vind i håret. Och jag kan äntligen, äntligen börja känna att min kropp är min

Julie
14.03.2016 kl. 02:02

Late night funderingar

IMG_20160313_230647

Sitter här och grubblar över framtiden, vet ni. Jobb fram till slutet av sommaren - och sen då? Ja gud, vem vet. Igen.

Ofta tänker jag att jag verkligen vill sadla om. Göra något annat, söka mig till en bransch där jag inte behöver leva med nollavtal eller korta vikariat, en bransch där det skulle finnas ens en gnutta hopp om en fast anställning.

För jag är just så traditionell och trygghetssökande. Jag vill ha ett stadigt jobb så att jag kan forma mig själv en stadig tillvaro, ett tryggt hem, en trygg inkomst. 

Men så är det inte i den här branschen. Och samtidigt kan jag för mitt liv inte komma på vad jag annars skulle hitta på. Det är ju detta jag så innerligt vill göra. Bli bra på, utvecklas, kliva uppåt.

Och varje gång jag grubblar över detta kommer jag fram till att sen. Jag bestämmer mig sen. Just nu ska jag göra det här, så länge jag får, så länge det går. Och sen, sen måste man se över alternativen. Och så snurrar hamsterhjulet, medan den arma hamstern, som inte haft semester på 2½ år (med undantag av enstaka veckor, sammanlagt tre sedan den ena enda riktiga semestern jag haft), svettas, haltar och flåsar så gott den bara kan.

Hoppas den klarar det.

Julie
13.03.2016 kl. 23:15

Den nya favoritsysselsättningen

När jag och mina systrar var små hade vi hund. Taxen Malvina flyttade in hos oss när jag var knappt två år gammal. När mellansystern sedan lärde sig att krypa och förfinade pincettgreppet minns jag hur hon satt vid hunden vatten- och matskålar, och en efter en plockade hon hundens pripplor och lade dem i vattenskålen - och när de blivit mjuka åt hon upp dem.

Med denna minnesbild i kappsäcken skulle man kanske tro att jag var förberedd på att mitt eget barn skulle hitta på samma trick. Men det var jag inte.

IMG_20160312_090435

Den bästa leken just nu är att så snabbt som de små armarna och benen bara bär krypa till hundens vattenskål. Och idag upptäckte han maten. När jag kom springande med famnen full med blöt tvätt höll han precis på att stuva in en näve torrfoder i munnen.

Så här går dagarna åt att konstant fiska upp bebin ur hundens vattenskål. Om och om och om igen. Inte underligt att det känns som att man aldrig får något vettigt gjort.

Julie
13.03.2016 kl. 20:32

Julen varar fram till påska

HAHA! Ser att jag är avslöjad.

IMG_20160312_095108

 

IMG_20160312_095108

 

IMG_20160312_095108

Ja, jag erkänner, jag har fortfarande inte plockat bort min lilla bordsgran efter julen. Ja - det är mars månad, påsk om en vecka - och jag har inte städat ut julen ännu.

Julie
12.03.2016 kl. 11:34

När det slår slint och man börjar möblera om

Min städiver vaknar cirka once i a blue moon, men när den väl gör det så gör den det med besked. När planen egentigen bara är att dammsuga och tvätta golven slår det slint i mitt huvud och jag börjar möblera om. Allt. Allt som bara sitter löst måste jag flytta på.

Och så blev det igår. I princip allt utom tv:n fick en ny plats i lägenheten. 

 

 

Hitta hunden

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Såhär i somras, och i princip fram tills igår (+ mattor som vi rullade ut i höstas igen, när hunden äntligen blev rumsren)

Såhär nu:

IMG_20160312_095108

Jag fick omedelbart själafrid. Rena golv, den nya mattan, mycket utrymme. Det känns som ett helt nytt hem.

Jag visste det. Det var precis detta jag behövde för att få lite ro i min rastlösa kropp. (Men jag ska nog ändå göra nåt åt mitt hår. Innan det blir sommar, minst).

Julie
12.03.2016 kl. 11:11

Trendfrukost a'la 2012

Glad lördag!

Pilten vaknade okaraktäristigt tidigt, redan vid 8. Med ena ögat öppet sov jag ännu till 9, sedan steg jag upp och förvandlades till bulladoftande mamma.

Eller ja, inte bulla. Snarare bananplättsdoftande. Och när jag dukade upp frukostbordet för oss två (för mannen sover fortfarande) insåg jag att vårt frukostbord är sjukt trendigt!

 

IMG_20160312_092925

...om man med trendigt avser år 2012. Bananplättar (riktigt den där klassiska som gick som en löpeld genom bloggvärlden för några år sedan; en banan, två ägg) åt Pilten och chiapudding åt mig, med en hasselnötskaffe som följeslagare.

Ja, ni ser. Trendfrukostar från ett par år tillbaka. Om några år börjar vi också äta tuorepuuro.

Julie
12.03.2016 kl. 10:08

Den stora städdagen

Jess! Idag skickar jag mannen och barnet ut ur hemmet så att jag i lugn och ro, och i fred kan storstäda lägenheten. Främst vill jag få dammsuget och tvättat golven ordentligt. Sedan ska mattorna bankas och nya mattan rullas ut. Hinner jag med mera är jag glad, får jag detta gjort är jag nöjd.

Jag har redan en längre tid märkt att jag mår dåligt när hemmet är ostädigt och känns så omysigt. "Mysigt" är ett hemskt ord, men det är det ord som bäst beskriver det jag saknar i vårt hem. Det känns inte hemtrevligt som det är just nu. Bara kalt, trist och dammigt.

Behöver möblera om, känner jag. Kanske skaffa en fåtölj, som kompis till soffan.

Nu börjar det, städdags!

Julie
11.03.2016 kl. 16:32

Selfietime

Ni minns bilden jag aldrig lade upp härom dagen, på grund av att det inte funkar via mobilen?

Nå, här kommer den nu i alla fall.

2016-03-09_09-28-36

Pilten blir alltid tokglad av att få se på sig själv, antingen i spegeln eller på mobilens skärm när selfiekameran är påslagen. Resultatet är att det finns cirka en miljon bilder på mig och Pilten tagna med telefonen. Någon gång måste man ju lägga ut dem också, annars är de tagna helt i onödan. Om ett foto finns men ingen ser det, finns det då?

(Selfiekamera, förresten. Så heter det inte, men jag har gladeligen glömt vad man kallade den främre kameran på telefonen innan ordet selfie etablerade sig. Eller hade den ens något namn?)

Julie
11.03.2016 kl. 13:00

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​