En barnfri dag

God morgon!

Känner spontant att 8 är en okristligt tidig timma att stiga upp på en lördag, men jag hade glömt att stänga av min 7:30 väckning och kände mig ändå relativt utvilad och pigg, så vad ska man då bli och lorva?

Tar tillfället i akt när mannen och Pilten ännu sover, och ska strax dricka kaffe för mig själv. Passar på och steker lite bananplättar åt Pilten, så är de färdiga när han väl vaknar.

10-11 snåret kommer min mamma också hit. Hon ska ta med sig Pilten över dagen så att jag och sambon ska få lite tid för oss själva. Vi har inte haft en hel dag på tumis sedan innan Pilten föddes, så det ska bli skönt. Faktiskt. Visst har vi använt oss av barnvakt (och här kan komma punkt 11 på dålig förälder-listan, för om man ska tro de föräldrar som vet bäst så borde barna inte ha barnvakt förrän tidigast vid ett års ålder, helst senare) - första gången när han var knappa fem månader, men det har alltid varit bara ett par timmar för bio eller teater, eller en dag då vi båda är på jobb.

Ska packa en liten väska med grejer. Mat, mjölk, flaska, sånt. Underligt nog är jag lite spänd, trots att det inte är första gången han är iväg utan oss. Men det är första gången han är iväg med min mamma. Nog för att jag litar på min mammas kompetens - herregud, hon har uppfostrat fyra relativt välfungerande, hela och rena barn - men alltid är det ju lite spännande när det är någon ny. 

Jag har så mycket på listan över saker att göra när barnet inte är hemma att det kommer att bli en hektisk dag. Men allra viktigast här är nog att jag och sambon kommer att ha tid för varandra utan att bli avbrutna av att barnet behöver uppmärksamhet.

Ah. Det ska bli härligt.

Julie
Publicerad 19.03.2016 kl. 08:40

Väntan är lång, så lång, så lång

Jag har ganska mycket pengaångest för tillfället. Mest på grund av terapin.

Terapi är en bra sak, och det är en såå bra sak att jag äntligen har kommit igång. Jag ser det definitivt som en värd investering, en investering i min ork, mitt välmående, mitt liv.

Det går inte att komma ifrån att det är dyrt, och om vi inte hade möjlighet till stöd för rehabilitering i det här landet så hade jag inte haft råd med terapi alls.

Allting tyder på att jag nog ska beviljas stödet, men ännu går jag i väntans tider. Idag är det exakt en månad sedan ansökan skickades in och handläggningstiden är fem veckor, så förhoppningen är ju att ett beslut ska komma nästa vecka. And it better be positive, för annars kommer min personliga ekonomi att gå i kras. Det är inte ens ett skämt.

Vi har avtalat att vi tittar på betalningen av terapin först sen när kelas beslut kommer. I praktiken betyder det här att jag har nio obetalda terapibesök vars räkning lurar bakom dörren. Hur det än går så kommer jag att vara tvungen att dyka ner i mina besparingar för att betala för det här - och blir det avslag så får jag nog snällt tömma hela kontot.

Jag har tur. Jag har ett relativt välbetalt jobb, och mår ändå förhållandevis "bra" (dvs jag fungerar ännu). Någon med mindre inkomster eller sämre hälsa hade säkert gått under.

Julie
Publicerad 18.03.2016 kl. 15:44

Dålig förälder-listan

Inspirerad av Cissi Wallin och andra ljuva bloggare vill jag också gärna blotta mina svagheter som förälder. Mest för min egen skull, för jag är ganska perfektionistiskt lagd och jobbar på att komma ifrån allt för höga förväntningar på mig själv. 

Here goes: 10 dålig förälder-saker jag gör.

1) Jag glömmer d-vitaminet. Nu har vi igen kommit lite igång med det, cirka varannan dag kommer jag ihåg att ge droppar. Men före det hade vi en lååång paus på tre månader. Nästan halva Piltens 8 månader långa liv.

2) Dricker alkohol när Pilten är närvarande. Inte till fylla. Men ett glas vin eller två, eller kanske en öl efter bastun. (Tycker inte nödvändigtvis själv att detta är en dålig sak, men i allmänhet tycks folk tycka att föräldrar helt borde sluta dricka alkohol)

3) Jag slarvar med tandborstningen. Pilten har två små tänder i nedre käken och de borstas så ofta som vi minns/orkar. Kanske varannan dag. Och bara på kvällarna. Ofta går det så att han somnar i min famn och jag bara flyttar över honom till sängen, utan någå desto mera kvällsrutiner.

4...och på tal om rutiner: vi har inga. Fasta tidpunkter för mat, sömn, aktiviteter? Inte hos oss. Vi vakar sent, sover länge, äter när vi är hungriga, göra saker huller om buller utan hänsyn till dygnsrytm. Det går bra hittils.

5. Pilten badar inte så ofta. Det blir i regel en gång i veckan i samband med babysim, vilket såklart är just så mycket som behövs. Men skippar vi någon vecka babysim så skippar vi också badet. Badkaret används mera som en korg för ren tvätt än som badkar..

6. Pilten får titta på tv. Och på datorskärm. Ännu är han för liten för telefon/padda (för han sätter dem bara i munnen), men antagligen kommer han ganska obegränsat att få använda dem också. Vi kommer också att låta honom spela spel, och värderar det som ett intresse som alla andra. Eller skulle du ha "färgläggningsbokstider"?

7. Pilten var på köpcenter för första gången när han var en vecka gammal. Spädisar ska väl egentligen inte vistas i folktäta områden pga infektionsrisk, men sambon familj som varit på besök skulle hem, så vi passade på och tog en kaffe på stan med dem innan de tog bussen till flyget. Jag var skitnervös och hade huvudvärk, men det gick bra ändå.

8. Vi ger honom endast fingermat. Igen en sak som jag inte själv nödvändigtvis tycker att är dålig, men många andra är oroliga för att han a) inte ska få i sig tillräckligt, b) han ska kvävas i maten och c) han inte ska lära sig att äta med sked. Men vetni, det går så bra så, bara man läser på ordentligt.

9. Han får plaska i vattenskålen. När han för femtioelfte gången lämnat ens synfält och ålat iväg till hundens vattenskål och man bara inte orkar att för femtioelfte gången lyfta honom tillbaka till lekmattan, ja då låter man honom plaska där en stund då. Hundbakterier schmundbakterier, stärker immunförsvaret bara.

10. Ibland äter han bara banan och avokado under en hel dag. Jag orkar sällan laga mat åt honom varje dag, utan brukar tillreda till exempel en sats köttbullar eller grönsaksbiffar, som sedan finns i frysen. Men när de är slut och man helt enkelt inte oooorkar börja koka någon liten ledsen broccolibit, ja då är bananerna lätta till hands. Tröstar mig med att mjölken trots allt är huvudsaklig föda under det första året, och att det inte går någon nöd om han en dag nu och då inte får i sig hela tallriksmodellen (inte för att han annars heller alltid gör det, hälften av det vi serverar hamnar ju i hundens mage ändå).

 

Julie
Publicerad 18.03.2016 kl. 14:02

Det stora bröstinlägget

Nåja, govänner. Nu ska här talas tissar. Tissar och självbild och kärlek till den egna kroppen.

Jag har alltid tyckt ganska bra om mina bröst. Förutom i de tidiga tonåren kanske (men vem tycker nu överlag om sig själv då?) och såklart i perioder då jag varit mera missnöjd. Men sådär överlag, de är en del av kroppen som jag varit mest tillfreds med. 

De har aldrig varit "perfekta", inte ens i tonåren. Unga kvinnors bröst beskrivs ofta som yppiga, fasta, runda, "passar bra i handen". Jag har aldrig känt igen mig i den beskrivningen för mina har snarare varit stora, lite otympliga, sneda och olika stora. Men på något mirakulöst sätt har jag kunnat förbise förväntningarna på hur en 18-20-årings bröst "ska" se ut, och istället blivit kär i de jag har. Kanske beror det också på att de uppskattats väldigt mycket av diverse partners.

Men det här har förändrats.

Jag tänkte inte så mycket på den annalkande förändringen under graviditeten, eller ens dagarna efter förlossningen när de förändrades ganska radikalt, men verkligheten har kommit ikapp: amningen har lämnat mig med ett par bröst jag inte längre känner igen.

Det är som att vara i puberteten igen, på sätt och vis. Kroppen har varit på ett visst sätt länge, men plötsligt händer något, kroppen förändras. De här två knölarna på min bröstkorg är heelt annorlunda och jag måste pånytt hitta tillbaka till dem, lära mig att älska och acceptera dem.

Jag märker att det är svårt. När jag nu för tiden talar om mina bröst är det i väldigt negativa ordalag. "De här gamla, trötta säckarna", "ledsna påsar", "dingliga gamla saker" - i den banan. Jag känner inte igen dem som mina, för de både ser ut och känns annorlunda. De fyller inte riktigt ut mina gamla pre-amningsbh:n, de känns ovanligt mjuka och på något sätt tomma.

Det har till och med gått så långt att jag går i plastikoperationstankar. Att sen någon gång, när jag är färdig med barnalstrandet - då, då ska jag fixa brösten, fixa mig paret jag aldrig hade - yppiga, fasta, runda. Jag, som alltid har tyckt att bröstoperationer för utseendets skull är onödiga.

Bäst skulle såklart vara att släppa de negativa tankarna och känna tacksamhet över vad de åstadkommit. Jag har ju faktiskt helammat mitt barn i sex månader, och fortsatt delamma i ytterligare två! Att de är fantastiska i vad de kan, inte hur de ser ut.

I väntan på det.

Julie
Publicerad 18.03.2016 kl. 12:34

Prelude: bröst post-amning

God kväll! Eller god natt kanske.

Jag sitter och funderar på bröst, här i nattens timma. Är påväg i säng, så jag ska fatta mig kort. Bröst har varit i tankarna redan en tid, i princip sedan mjölken ordentligt sinade till den nivå produktionen ligger på nu, dvs att jag i princip bara ammar nattetid. Bröst och den där förlorade kontakten nu när bröstet inte är det viktigaste för Pilten längre.

Ni som ammat era barn, hur kändes det att sluta? Och hur förhåller ni er till era bröst såhär efteråt?

Jag ska utveckla mina tankar mera imorgon - när jag inte har trötthetshuvudvärk och dimmig blick. Bis morgen.

ego+skiss 009

En gammal ofärdig skiss från en par år tillbaka. Sådana bröst har jag aldrig haft, än mindre nu efter amning.

Julie
Publicerad 18.03.2016 kl. 00:56

En tre timmars tupplur senare

Skulle bara lägga Pilten och sova en liten tupplur där vid 16, sen hade jag tänkt städa och dammsuga. Han var vild, övertrött och rastlös, och då är den bästa lösningen nästan alltid att amma. Så jag lade mig ner med honom i vår säng. 

Rubriken avslöjar hur denna historia slutar - vaknade närmare 19 när också Pilten hade vaknat. Det var den eftermiddagen, liksom.

Det var visserligen välbehövligt. Jag undrar om det är tänder på gång, eller vad det är, men han har igen börjat vakna om nätterna och skrika efter bröstet. Och fast han snabbt somnar om och jag knappt vaknar så märks det ju att sömnen avbryts och man aldrig riktigt hinner sova djupt.

Nå, jag ska inte klaga. Jag vet att andra inte sover på flera år när de fått barn. Vi skattar oss verkligen, verkligen lyckliga. (Men lite måste man ju få pirra ändå, ibland.)

Julie
Publicerad 17.03.2016 kl. 20:12

Våra olycksförföljda hundar

Hej på er!

Lite överraskande sitter jag hemma redan den här tiden. Jag fick mina radiogrejer för dagen färdiga vid tolv och trampade sedan i ilfart hem. Och tur det, för jag hade inte stått ut med att komma hem till ytterligare en död hund.

Imorse när jag var ute med hunden fick han nämligen något i halsen, troligtvis en barkbit. Han sprang runt och lekte med en nästan naken pinne när han plötsligt började hosta och harkla sig häftigt, och kräktes i samma veva upp lite slem. Sedan såg han mest olycklig och hängig ut, och när vi kom in kröp han in under sängen, där han oftast sover.

Sedan tänkte jag inte mera på det - vår hund är en känslig typ och jag tänkte att han bara blivit skrämd av hela händelsen men att han snart skulle repa sig.

IMG_20160312_090817

 

Vid 10-tiden ringde sambon och undrade om jag visste varför hunden är så hängig. Han åt inte - ville inte ens ha godis eller Piltens rester som flög på golvet - och han kröp runt och var lite snopen, med öronen bakåt och svansen lågt. Berättade då om vad som hänt på morgonen, och började sedan genast googla.

Skräckhistoria efter annan dök upp, och jag fick omedelbart ont i magen. För lite drygt ett år sedan kom jag ju hem till en död hund - och det vill jag aldrig, aldrig någonsin i mitt liv vara med om igen. Så jag färdigställde radioinslagen i rasande tempo och kom iväg vid 12.

Hunden lever och är i övrigt pigg, men äta vill han inte. Min gissning är att han har svalt en bit bark som antagligen varit vass och rispat lite i halsen, och nu är det obehagligt att svälja. Vi håller koll på läget.

Men nog är det otroligt med våra hundar. För ett par veckor sedan hade den här stoppat i sig vindruvor som är asgiftigt för hundar, och när han var valp åt han en hel burk mjölksyrepreparat för hundar. Dygnsdosen för en hund är 1-3 teskedar...

Vår förra hund stoppade inte i sig så mycket giftigt, däremot tuggade han från och till sladdar, och ett nyår var han så häftigt magsjuk att jag blev lite rädd. Ja, och så dog han ju också en mycket tragisk olycksdöd.

Julie
Publicerad 17.03.2016 kl. 14:39

Dagens terapi: skilsmässa

Tisdag, terapidag. Jag ska inte dela med mig varje gång eller av allt (både för min och för er skull), men besöken hos terapeuten väcker alltid en massa intressanta tankar och funderingar också sådär på lite allmänare plan.

Vi pratade om döden idag, och i förlängningen skilsmässa. Jag ska inte dra den långa åsnebryggan från det ena till det andra, men mot slutet av sessionen handlade det om mina föräldrars separation när jag var 8, om hur jag inte kan minnas att den var så traumatiskt men hur den så uppenbart ändå påverkat min syn på parförhållanden och på vad som är kärnan i livet, vad som är viktigt.

Det var då som terapeuten drog fram den här boken ur hyllan:

IMG_20160315_131546

Den är ofta utlånad, sa hon, men råkade precis finnas i bokhyllan just nu. Att om jag vill låna den så får jag. 

Medan vi pratade vidare fingrade jag på boken och ögnade igenom texten på baksidan. 

IMG_20160315_131609

Det är närmast skrämmande, hur väl de där frågorna stämmer in på mig. Så mycket kände jag igen mig bara i bokens text på baksidan att jag var tvungen att få ta mig en närmare titt.

Jag har cirka en miljon andra böcker på hälft för tillfället (och de flesta måste jag nog börja om med för jag kommer inte ihåg vad som hänt hittils) - men den här ska jag läsa nu.

Fortsättning på det här temat följer, för jag tror (hoppas) att det finns många där ute som likt mig funderar mycket på den inverkan mina föräldrars separation hade på mig och min syn på världen. Det skulle vara roligt att peta lite djupare i det, även om just mina ärr är ytterst bleka, om alls existerande. 

Julie
Publicerad 15.03.2016 kl. 13:26

Nagelbloggen

Apropå mitt tidigare inlägg: kom just ihåg att jag på x3m-blogg-tiden i en tid försökte sluta bita på naglarna genom att blogga om det.

Jag minns varken vad jag skrev eller vad slutresultatet var, eller om det bara rann ut i sanden (troligen det senare) - jag minns bara en närbild på min nedbitna tumnagel tagen i ett dåligt, gult ljus. 

Usch vad äckligt, egentligen. Vem sjutton vill läsa om någon som försöker sluta bita på naglarna? Jag förstår viktnedgång, träning, mat, sluta röka - men nagelbitning?

What was I thinking?

Julie
Publicerad 14.03.2016 kl. 16:34

Dags att plocka fram det illasmakande nagellacket

Bet en av mina naglar blodig igår. Det är länge sedan senast. 

Jag har alltid varit nagelbitare, så länge jag kan minnas. Den dåliga vanan har jag antagligen anammat av min far, som också biter på naglarna. Min mellansyster var också nagelbitare men hon har faktiskt lyckats sluta. Den yngsta har alltid haft jättesnygga, långa, starka naglar. Gud vet hur hon lyckades undkomma nagelbitandet när tre av familjens fem medlemmar gnagade away.

Men jag har inte slutat. Inte helt, i alla fall. Som barn bet jag ofta ner dem helt blodiga, rev och höll på och hade mig. I vuxen ålder har det blivit mera varierande och framför allt hänger det mycket ihop med stress.

De perioder då nagelbitandet spontant slutar är väldigt talande: när jag hade en ordenligt fem veckors semester för snart tre år sedan, och ifjol då jag blev mammaledig upphörde nagelbitandet nästan helt. De fick växa till sig och jag fick en skymt av hur mina händer kunde se ut, med långa nätta naglar.

Jag biter på dem när jag är stressad, och ju mer stressad jag är, desto mer aggressivt biter jag.

Igår, då, tills det blödde, tills det inte fanns en minsta kant kvar på nageln att bita tag i och riva.

Jag kan undra vad det är som stressar. Jag kan inte sätta fingret på det alls. En slags allmän oro i kroppen.

Dags att plocka fram det illasmakande nagellacket.

Julie
Publicerad 14.03.2016 kl. 13:40

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​