Mellanrapport, eller: Avgrundströttheten

Jag vet inte om det är våren eller den plötsligt lite kallare perioden eller bara det att jag är småbarnsförälder som studerar och jobbar 150-200 procent - antagligen det sistnämnda - men gud så trött jag är. Hela tiden. Jag är så trött att jag skulle sova dygnet runt om jag kunde.

Min studiemotivation har för första gången sedan jag inledde studierna i höstas börjat dala. Jag orkar ingenting. Före påsken var jag hemma med den sjuka Pilten i två veckor (först flunsa, sedan magsjuka - ni vet rumban) och efter det har jag liksom inte hittat lusten att knäppa på datorn, öppna eposten och försöka läsa ikapp det jag missat.

Nå, åtminstone framskrider en essä som jag verkligen hoppas ska bli bra. Ska bita in mig i Taivassalos In Transit (tror jag nämnt det tidigare?) med sexualpolitiska glasögon. Patriarkatet, sexualiteten, kvinnans makt över sin egen kropp och lust. Sånt. Tror det blir fenomenalt. Bara jag skulle orka börja skriva.

Däremot har det börjat klia oerhört mycket i bloggfingrarna på senare tid. Det märks ironiskt nog inte här - jag är ofta för trött för att blogga (och just nu har detta blogginlägg fått ligga i ett par timmar, för precis när jag började skriva så började det skjutas i Paris) - men jag hoppas att det ska börja märkas inom en mycket snar framtid!

Att sådant denna gång.

Julie
Publicerad 21.04.2017 kl. 00:10

Det största stressmomentet är barnvakterna

Det finns ingenting som ger mig så gråa hår och så hårda klumpar i magen som när jag tittar i kalenderna och inser att jag måste jaga efter en barnvakt. En sådan dag ligger framför oss inkommande vecka och jakten är i full gång.

Vi har ändå tur, jag har oerhört många som jag kan tillfråga - mina föräldrar, flera syskon, flera vänner som jag vet att ställer upp bara de har möjlighet.

Men det är så svårt att fråga. Varför är det så svårt att fråga? Det hänger säkert ihop med kärnfamiljsidealet. "Varför skaffade du barn om du inte klarar av att sköta dem själv?" - hur många gånger har man inte sett den frasen i diverse kommentarstrådar på familjeforum?

Jag vet att jag också till personligheten är en sådan som drar sig för att be om hjälp. Jag är de facto urusel på att be om hjälp - se bara på hur oerhört länge det tog för mig att få terapin igång. Jag vill själv klara mig själv - och det är så dumt.

Jag är stadsmänniska through and through, men ibland kan jag sakna en mera kollektiv syn på barnuppfostran och -skötsel. "Det krävs en by" och så vidare. Det är ju egentligen ett helt nytt påfund, det här att föräldrarna till barn ensamma ska sörja för sina barn utan hjälp av andra utifrån. Men vilken donarfamilj där båda föräldrarna är i arbetslivet klarar av småbarnsåren utan hjälp utifrån? Kanske de som aldrig jobbar skift. Högst.

Behovet av att vara fler än två involverade i skötseln av barn finns kvar, men kulturen dikterar annat. Följaktligen sitter jag här och ser på den massiva krock senare i veckan i kalendern: jag på kvällstur, sambon på en resa till London över dagen på kort varsel med mycket sen hemkomst, ingen som sköter Pilten - och tänker: fan också, fan också, måste hitta en barnvakt. 

Och jäklar vad det tar emot.

Julie
Publicerad 02.04.2017 kl. 20:52

Synestesi, eller: Min vecka är en spiral

För några år sedan, då när jag studerade i Piteå, gick jag en kurs i ljudeffekter. Det var lite teori - hur ljudsättning av film och ljudteater, till exempel, går till och hur ljud inte alltid motsvarar verkligheten eftersom åskådaren/åhöraren förväntar sig något annat - och så var det praktik. Skapa ljudeffekter utifrån en lång rad uppgifter.

En av uppgifterna har blivit särskilt starkt i minnet för mig, eftersom den fick mig att öppna upp ögonen för att sättet jag upplever ljud antagligen skiljer sig från majoriteten. Jag upplever nämligen att ljud har färger.

Uppgiften gick ut på att skapa ljudeffekter åt färger, och det tycke jag ju var en simpel och självklar uppgift: gult är fågelkvitter, brunt är vattenporl, blått är en hjärna som rinner ut över asfalten. Förutom att den inte alls var självklar för de andra, och mina ljud var än mindre självklara för dem. Brunt en porlande bäck? Snarare blått, sades det. Jag kände mig förvirrad och de andra säkert också.

Jag förklarade då att det för mig var alldeles självklart att det är just de här färgerna som ljuden avser, varpå en kurskamrat sa: har du hört om synestesi?

Det hade jag inte, men ju mer jag läst mig in på det, desto mer övertygad är jag om att det är det jag har. Synestesi.

Det innebär att en del av sinnena på sätt och vis går i kors. Vanligast är att man upplever att bokstäver och siffror har färg, eller att man hör musik eller andra ljud som färg. Man kan också smaka färg eller uppleva att till exempel känslor har färg. Alltid finns det inte heller färg, utan det är något annat som samspelar. I en grupp jag är med i på facebook delades igår kväll denna artikel, och en sjukt intressant diskussion om hur människor med synestesi uppfattar världen bröt ut. Kunde inte låta bli att lägga mig i heller.

Det som gick upp för mig igår, i den här diskussionen, var att det sättet som jag gestaltar tid på också faller inom ramen för synestesi. Det tyckte jag var skumt, jag trodde det var allmänt att man har någonslags inre illustration av tiden. Väldigt många som deltog i diskussionen hade särskilda mönster och färger som de såg tiden som, och jag insåg att det jag upplever liknar det många av synesteterna i tråden beskrev.

Eftersom det är så himla svårt att klä i ord gjorde jag små skisser, som jag tänkte dela med mig av här också.

IMG_20170330_225510

 

Århundraden, år och veckor är på sätt och vis spiraler. Nutiden ligger högst upp, till höger, och dåtiden formar en mjuk spiral mot vänster. När det gäller århundraden har de också färg. 1700-talet är gult, 1800-talet brunt, till exempel. 1600-talet typ orangerött. Det går att zooma in på ett århundrade, då räter spiralen ut sig på samma sätt som när man drar ut ett lockat presentband. Om ni fattar vad jag menar.

 

IMG_20170330_225405

Veckorna är lite lika. Den aktuella veckan samt framtiden är lineär, men det förgångna formar en spiral mot vänster. Mellan söndag och måndag finns ett tjockt streck.

Teckningarna är dåliga, det ser inte riktigt ut sådär. Egentligen är jag liksom inne i tiden. Men de visar någorlunda idén, strukturen.

Jag fattar ju att det jag skriver och säger låter helt wacko. Eller vad säger ni om jag säger att jag för mitt inre öga ser färgprickar mot en mörkblå bakgrund som glider från vänster till höger när jag hör musik? Jag ser det själv, när jag skriver ner det så här - och när jag, som igår, sitter och diskuterar med andra som har liknande och ännu mer wacko sinnesintryck - att det låter fullständigt vansinnigt. Men så här upplever jag det.

Det är faktiskt lite som Diandra säger i artikeln länkad ovan, att man lite ogärna talar om det. Det låter lätt som om man gör sig till, gör sig speciell. Men jag tycker fenomenet är sjukt intressant så efter gårdagens diskussion på fb kunde jag inte låta bli att glänta på synestesilocket även här. Kanske inte så mycket det med ljud och färg, det känns egentligen ganska trivialt, men framför allt det här med gestaltning av tid och tidsbegrepp - det tycker jag är spännande!

Hur ser tiden ut för andra människors inre öga? De som inte har en sån praktisk spiral som jag, hur håller de reda på allting?

Julie
Publicerad 31.03.2017 kl. 23:02

Fotrapport, Londonrapport, Harry Potter-rapport

En kort hälsning här från soffan, där jag just nu sitter parkerad och egentligen borde läsa en text från 1600-talet. På fötterna har jag två små fotformade plastpåsar innehållandes gud-vet-vilka-kemikalier, med målet att bli av med smärtsamma förhårdnader som jag gått runt med sedan förra sommaren då jag dallade runt i ett par skor som jag borde ha insett att var dålig för mina fötter.

Nåväl. Det hettar så där skönt, vilket säkert betyder att mina fötter de två kommande veckorna långsamt kommer att flagna, vittra och så småningom bli babylena och cirka två skostorlekar mindre.

Eller så händer inget och jag har precis kastat 20e i brunnen. Vi får väl se.

Men det var egentligen inte en rapport om mina förhårdnade fötter som jag ville avge, utan mera ett hej! Jag lever ännu, och orsaken till tystnaden stavas kort och gott: London.

Japp, den i 1½ år mycket efterlängtade Londonresan blev ju äntligen av! Från början skulle vi resa tillsammans med sambons bror som bor i Stockholm, som köpte teaterbiljetter samtidigt som vi, men sedan råkade det sig att de fick barn här för en knapp månad sedan. Världen är just så liten att det råkade sig att de teaterbiljetterna hamnade i händerna på Ellen. Kul att råkas!

Någon längre reseskildring orkar jag inte med, men här kommer höjdpunkterna:

1) Harry Potter and the Cursed Child del 1 och 2 - herregud herregud herregud herregud!!!!! Finns det ännu en tillstymmelse till biljett kvar till detta mästerverk och du har den minsta lust att se den - gör det, för fan. Gör det bara. Det var den häftigaste teaterupplevelsen... Någonsin? Tror faktiskt det.

2) Warner Brothers studio tour. Jäkligt snygg utställning med mycket intressanta detaljer om filmerna och produktionen av dessa. Must för alla Harry Potter-nördar. Köpte sedan upp halva giftshopen.

3) Walthamstow. Vi bodde i den nordöstra delen av London, vid ändan av Victoria line, i ett viktorianskt hus. Området var helt ljuvligt, fullt av lokalt liv, småbutiker och en helt ljuvlig pub som vi kom att besöka varje kväll under vår vistelse. Allt där var bara så himla... genuint. Helt underbart.

I övrigt dallade vi mest runt i Soho, åt mat och drack öl. Vi tog oss också en tur via Big Ben, genom St. James's Park och förbi Buckingham Palace, men vi konstaterade ganska snabbt att vi inte riktigt orkade med den enorma mängden turister, så ganska kvickt letade vi oss tillbaka till Sohos smågränder. Nu ska jag inte komma och påstå att det inte rör sig mycket turister även i Soho, för det gör det så klart, men inte i samma volymer eller på samma sätt - eller ens samma typ av turister.

Så att sådant. Nu är vi hemma. Lite trötta. Längtar tillbaka men är såklart glada över att ha återförenats med vårt lilla barn. Vardagen kallar åter.

Julie
Publicerad 19.03.2017 kl. 22:57

Öronmask

Den här har snurrat i mitt huvud ända sedan igår kväll, all thanks to en kursuppgift.

 

Varsågod, nu slingrar den genom din örongång och in i din hjärna också!

Julie
Publicerad 10.03.2017 kl. 14:52

Vad gör ni? Jag skriver

Jag älskar det faktum att mina kurser väldigt sällan har tenter och väldigt ofta har essäer som slutuppgift. Jag älskar att skriva essäer. Jag är ganska bra på att skriva essäer också, om jag får skryta lite. Och det tänker jag banne mig göra, jag som annars underdriver min egen kompetens.

Nä, men utan att nu alls skryta, så börjar det kännas att jag liksom börjar få grepp om formen. Jag gillar den, essän. Det får vara en kombination av egna reflektioner och analyser, och ett mera vetenskapligt grepp med hänvisningar till andras forskning - men också andras reflektioner och analyser. Det är liksom ledigt på ett stramt sätt. Eller stramt på ett ledigt sätt.

Äh, ni fattar vad jag menar. Ni vet ju vad essäer är, herregud.

Men jag tycker faktiskt riktigt uppriktigt att det är roligt. När andra suckar över att en av våra kurser har en slutessä på 12-15 sidor är jag redan helt eld och lågor över att få bita tag i det projektet. Ska bli vansinnigt roligt, tror jag. Har redan en idé om vad det ska bli av spektaklet. Yes yes.

Nästa projekt som ska påbörjas är ett som involverar In Transit. Och Kate Millet. Sexualpolitiken. Beställde hem den för ett tag sedan och kunde inte låta bli att mysa lite över den här nyare upplagans lite vulgära omslag. (Länk eftersom jag inte förmår mig att lyfta på arslet, hämta boken och ta en bild.)

Tror det blir bra. Bara jag hinner läsa igenom båda. Och kanske någon bok till.

Julie
Publicerad 09.03.2017 kl. 22:52

Köp inte smalbyxor, för fan

Jag är inte en bättre människa än att jag i tid och otid sportat med att köpa för små kläder som "motivering till att gå ner lite i vikt, bara lite lite". Right. Önsketänkande har det ju alltid varit frågan om, fantasin om den smala, snygga lyckade kroppen, den lilla stunden av materiell lycka när man köper hem ett plagg och tänker "kanske, kanske om ett par månader. Jag måste!"

Gissa om det någonsin har lyckats.

Nå. Nu ska jag berätta för er en liten lärdomshistoria när det kommer till smalbyxorna som väntar längst inne i skåpet. För fyra år sedan - ungefär - köpte jag mig nämligen ett par sådana. Svart-vitrandiga. Hade genom mina gymnasieår drömt om ett par sådana byxor, skulle ha passat bra in i min svart-svart-svart-korsetter-spetskjolar-svart-fas. En vacker dag för fyra år sedan var jag ute och shoppade med min syster. Jag hade just gått ner en del i vikt och kände mig bra och snygg. Planen var att ytterligare gå ner några kilon. Vi gick in på Carlings, såg att de hade sådana byxor, jag provade den största storleken - som inte gick fast - och köpte dem. 40€ kostade dessa byxor som jag aldrig använt.

Lärdomen är inte att jag aldrig använt dem, även om det borde vara lärdom nog. Nej, sini. Lärdomen är som följer: I fyra år har dessa byxor legat i mitt skåp. Med jämna mellanrum har jag full av önsketankar tagit fram dem och försökt dra på dem, men konstaterat att de bara satt sämre och sämre; jag blev tjockare och tjockare. Tills nu. För första gången sedan jag köpte byxorna ryms dom på mig. Dom sitter bekvämt, till och med. 

Det är ju bara det att de är helt gräsligt fula. Inte en chans i världen att jag någonsin skulle röra mig utanför hemmet iklädd dessa byxor längre. Inte en chans.

 

2017-03-02_11-45-15

Eller om man ska vara lite schysst: De hade säkert passat bättre på någon annan än på mig.

Så att jo. Det var ju 40€ rätt ner i brunnen. För dessa byxor förblir nog oanvända. Och så kan vi ju avrunda med att konstatera att på riktigt hej, joku tolkku. Köp inte för små byxor. It ain't worth it.

Julie
Publicerad 03.03.2017 kl. 00:05

Nynorsk och Harry Potter

Puuh. Klockan är bara tio och jag känner mig redan helt mörbultad och redo att går och lägga mig. Men det hjälps inte, först måste jag plöja igenom en prosatext på nynorsk.

Jag ska medge, jag var kanske en aning arrogant i mitt förhållande till norskan när jag inledde mina studier. Jag behärskar ju både svenska och danska, och har alltid betraktat norska som en blandning av dessa och upplevt att jag utan problem kan förstå norska i tal och skrift, även om talet inte vill sig (det känns på nåt sätt så tillgjort, som att försöka härma en dialekt).

Och så har det ju varit hittils. Problemet är bara att det sällan har varit nynorsk jag konfronterats med. Därför sitter jag nu här och känner mig som en idiot inför ett språk som liksom känns bekant, klingar bekant, men som ändå i huvudet blir ren rotvälska. Lite sådär som när man tror sig fatta vad ester säger, men när man lyssnar efter lite noggrannare så inser man att det enda estniskan har gemensamt med finskan är klangen i språket. Jag. Fattar. Inte. Någonting.

Men läst ska det vara, och det till imorgon. Men istället för att få det genomläst så att jag kan gå och sova sitter jag och googlar och söker i vetenskapliga databaser efter texter om Harry Potter. Harry Potter och politik. Vi har - i samma kurs som de obegripliga nynorska texterna är till - i uppgift att skriva en essä som ska diskuteras på ett seminarium, om politik i litteratur. Och jag tänker att Harry Potter ju är det klassiska exemplet på litteratur som tar ställning politiskt på alla möjliga sätt. Antirasism och -nazism, diskriminering av minoriteter, hbtq-rättigheter, politisk aktivism, anarkism, demokrati. Tacksamt nog har till och med Rowling själv skrivit om det politiska systemet i Harry Potter-universet. Allt detta leder såklart in på tankar om politik i barnlitteratur överlag; barnböcker med en agenda, alltså. Och vilket bemötande de får. J.K Rowling har ju till exempel anklagats för att indoktrinera barn med homopropaganda (?!?! I know, right?).

Här har jag med andra ord snart botten till en hel avhandling i mina händer. Igen. Det här händer precis varenda eviga gång jag ska skriva en kursessä.

Nå, för att citera en kompis som jag nyligen återfått kontakten med: Anything worth doing is worth overdoing. Harry Potter läggs alltså till på listan över potentiella kanduppsatsteman. Den listan börjar bli helt fasansfullt lång.

För att inte detta inlägg i misstag ska bli en gradu ska jag nu avrunda och återvända till min nynorska. Tackhej.

 

Julie
Publicerad 02.03.2017 kl. 22:13

Nu ska jag vara snäll med mig själv

Jag hoppade av en kurs.

Min inre duktiga flicka skriker och gråter, har dåligt samvete och bannar mig till helvetet, men i själen fick jag plötsligt lite ro.

Jag hoppade av en kurs som egentligen var extra och som lite gick på två andra kurser som är obligatoriska. Tog den för att föreläsaren är bra och för att jag är intresserad av författarskapen som tas upp. Och lovade mig själv när jag anmälde mig att jag hoppas av om det blir för mycket.

Och det blev för mycket. Jag har inga naglar kvar efter de två senaste månaderna. Jag hetsläser igenom roman på roman, men upplevelsen har snarare kunnat liknas vid att hela tiden nästan tappa fotfästet på en löpmatta som går lite för fort än en njutning. Då är det inte roligt mera.

Så jag hoppade av. Och nu ska jag ge mig själv lite beröm för att jag förmådde vara snäll med mig själv. För att jag förmådde notera att det är för mycket för mig nu. För att jag förmådde dra i bromsen innan jag åkte huvudstupa in i väggen.

Bra jag. Nu kanske jag kan få lite längre nätter än de där fyra timmarna som blivit standard sedan studierna började ånyo efter julpausen.

Julie
Publicerad 24.02.2017 kl. 22:45

Den perfekta födelsedagspresenten

Det är min födelsedag idag. 27 år! Kela det. Fin ålder.

"Vänta bara sen när du är vuxen, då är det slut med presenter", hotade de vuxna alltid med när man var barn. Och de har ju så rätt - från presentberg till några få utvalda. Gott så, för årets presenter var fina.

Till exempel hade min mormor samlat ett fotoalbum med bilder på mig tillsammans med henne och hennes man Paavo, som dog i höstas, från hela min uppväxt. Lipade. Och min mormor lipade. Det var så fint.

Bland bilderna fanns också ett par foton från min 18-års födelsedag för 9 år sedan. Jag firade faktiskt inte det året särskilt stort - de närmast sörjande med köpekaka (banankakan!!!!) och 18 ljus. Fick guldhalsband, champagne och min första egna dator i gåva. Bland annat.

Förutom de några materiella gåvorna - bland dem också en gul väska till min nya laptop (tack mamma!!!) - skulle jag säga att den bästa gåvan i år var den jag fick av min son. Nämligen att han efter två månader av klängigt sovande i vår säng plötsligt återgått till att somna i egen säng. Dessutom: han somnade där inne helt för sig själv! Jag bara sade god natt och stängde dörren. 10 minuter senare när jag tittade in hade han slocknat.

Nu sitter jag i soffan och ska försöka läsa två böcker a' 250 sidor, samt tre essäer a' 20 sidor som ska vara lästa tills imorgon (lol på den va'). Vin och glass har jag också.

En bra födelsedag, med andra ord.

 

Julie
Publicerad 20.02.2017 kl. 22:22

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer