Mammaledigt dag 1, eller: Lipen

Hej, här sitter jag och gråter till en Elisa-reklam. Jep.

Igår började jag gråta när min sambo hade spontanköpt kokos-lakritsglass åt mig. Jep.

Dessförinnan grät jag till en artikel som handlade om föräldrar som förlorat sina barn (hade jag iofs gjort även om jag inte var höggravid, men ja). Satt i taxin på väg till jobbet en morgon strax före sex och bara hulkade och hulkade. Taxichauffören var vänligt nog tyst om det hela.

(Artikeln i anslutning till denna minidokkare)

Ett par dar innan det släppte jag en liten i lip då jag i taxin på väg hem från Barnmorskeinstitutet var så lättad och lycklig och tacksam över vilken fin och snabb och människonära mödravård (för det mesta) vi har i detta land. (Allt var bra med både bebé och mig.)

Annat nytt i livet då? Tja, nja. Sover, lipar i tid och otid, märker bobyggarfasen komma smygande. Sånt där som hör livet till i graviditetsvecka 35.

Julie
09.10.2017 kl. 09:55

Slurakan

Härom natten drömde jag att jag och några kolleger brådskande skickades på reportageresa till Burma och Nordkorea. Så brådskande att jag fick ringa från taxin påväg mot flygplatsen för att meddela sambon att jag far nu, och att jag hoppas att han hinner hämta från dagis.

Det är med andra ord skönt att det nu bara återstår fem arbetsturer, denna dag inräknad, innan jag går på ledigt.

Dessa fem sista inledde jag starkt med att försova mig. Tur i oturen att jag har en tvååring, han väckte med 05.30, då jag borde ha varit på jobb 5. Jag var uppe ur sängen som ett skott, och på jobb 15 minuter senare. Nåt slags rekord, tror jag.

Nu är jag trött, märker jag. Fysiskt och psykiskt. Jag ser så otroligt mycket fram emot att vara ledig och framför allt att kunna slappna av i hjärnan. Den går på övervarv nu. Jag ska släppa jobb och världens gång, och istället bädda in mig i en bobyggarbubbla. Sortera, tvätta babykläder, städa garderoberna, sånt. Mammalådan har kommit och jag har inte ens hunnit öppna den ännu. Den står bara där i vardagsrummet och väntar.

Och så ska jag sova. Herregud vad jag ska sova, och med gott samvete. Snooz.

Julie
30.09.2017 kl. 08:45

Hur snabbt man glömmer

Jag snubblade över ett gammalt inlägg på denna blogg härom dagen, ett inlägg jag skrev då Pilten var 9 veckor gammal (eller var det 7? Nåjo, inte gammal, i alla fall). Då hade jag sedan hans födsel haft ett uppehåll med skrivandet. I inlägget förklarade jag uppehållet med att det har varit både fysisk och psykisk berg-och-dalbana, det gick bara inte.

Och plötsligt kom det rusande tillbaka till mig, den första tidens oerhörda illamående. Jag hade fått en durapunktion under förlossningen, vilket för cirka hälften av de som drabbas orsakar kraftig huvudvärk närhelst man sitter eller står upp. Jag hörde till den halvan som fick besvär. Nämnde durapunktionen på rådgivningen förra veckan, och hälsovårdaren frågade i hur många dagar det höll i sig. "Veckor", svarade jag. I blogginlägget jag hänvisar till skrev jag att det precis håller på att bli bättre. 

Jag har alltså glömt bort att jag i ungefär två månader efter förlossningen inte kunde stå eller sitta upp utan att få huvudvärk. Jag hivade i mig koffein- och värktabletter, och de första två veckorna hemma åt jag två typer av antibiotika. Min vistelse på Barnmorskeinstitutet förlängdes eftersom jag måste få antibiotika intravenöst. Allt detta på grund av det lilla, lilla hål man i misstag gjort i samband med epiduralen, som satte ryggmärgsvätskan ur balans och ökade risken för hjärnhinneinflammation.

I samma veva som de dimmiga minnena av Piltens första månader i livet kom tillbaka till mig slogs jag av ett glasklart minne, en glasklar stund. Pilten var kanske några veckor gammal och vi var ute hela familjen på en promenad. Mitt i allt slås jag av total desperation över min fysiska hälsa - över durapunktionen och alla starka mediciner, över den djävulska förstoppning jag drogs med under den här tiden, över alla småkrämpor, sömnlöshet och elände. Jag var så rädd för att aldrig bli bra igen, att jag resten av mitt liv ska dras med huvudvärk, att jag kommer få framfall, att jag aldrig kommer ha normal tarmfunktion igen.

"Om det ska vara så här vill jag inte leva", hulkade jag där mitt på gatan till sambon som, stackarn, nog inte riktigt visste hur han skulle reagera.

Jag brukar säga att vi har haft en sådan tur. Pilten är ett så lätt barn på så många sätt, han har alltid ätit bra, vuxit som han ska och han har varit frisk. Jag har kunnat helamma i ett halvår och delamma till 2, han har sovit gott och generellt alltid varit ett glatt barn. Oj vad jag odlade frasen "det går så jättebra så!" på rådgivningen under det första halvåret, innan allt det svarta kröp fram. Jag kände inte att jag ljög heller. Bara att jag inte berättade om det som var tungt, när det lilla spädbarnet ju var så lätt.

Allt detta, detta som väller ur tangentbordet efter att jag läst mitt ganska korta gamla blogginlägg (som definitivt inte avslöjade hemskt mycket av allt det där svarta), är saker som jag har hunnit glömma. 

Med skräckblandad förtjustning blickar jag mot kommande förlossning och spädbarnstid. Och hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att lura mig själv och att be om hjälp i tid.

Julie
23.09.2017 kl. 22:50

Tacka vet jag kalla somrar

Är det här nu närmast som att svära? Nå, jag säger det ändå: Herregud vad jag är glad över att det är en kall sommar.

Varför? För annars skulle jag väl svettas ihjäl. Jag har helt glömt bort hur oerhört värmekänslig jag blir i gravidt tillstånd. Vädrar lägenheten aggressivt, trots sambons protester. Helst av allt skulle jag vilja sova med fönstret öppet, men där sätter han strikt ner foten. Så jag väljer att lägga mig på soffan istället och sova under det öppna fönstret, där de kyliga nattvindarna drar in.

I dag på eftermiddagen, när jag rastade hundarna (en egen och en till låns) riktigt njöt jag när det plötsligt började ösregna. Ah. Det var så svalt och uppfriskande.

Längtar efter höst och vinter, det här är ju alldeles hopplöst hemskt! De 18 graderna utomhus håller på att ta kål på mig. Helst av allt vill jag bo i ett kylskåp. Eller allra minst flytta sovrummet till balkongen. 

Vecka 25+6 och jag är så färdig med detta. Hoppas de sista månaderna går snabbt, snabbt.

Julie
07.08.2017 kl. 18:41

Tumisresa med 2-åring, hot eller möjlighet?

Jag undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet när jag har bokat en resa till Danmark? På resan deltar: jag, då gravid i vecka 29, samt Pilten, 2 år och 1 månad gammal.

Pilten, 2 år och en månad, som just nu verkar ha gått in i en skön trotsålder. Det har hängt i luften, visst, sedan våren, men nu märks den av allt mer: bravuren är att kasta sig på marken och sura och tjura, och vägra följa med när man säger till.

Inte så farligt, kan tyckas, rent objektivt. Men det här med att böja sig ner och lyfta upp, och sedan kånka skrikande och sparkande tvååring när man är gravid är ju inte godis direkt.

Nåmen. Det blir lätt packning och barnvagn med. Månne det inte löser sig.

Julie
02.08.2017 kl. 22:50

Gravidherkkis, eller: Föräldern som försov sig från dagis

Så hände det där som sägs hända alla som har barn i dagis: jag var den dåliga föräldern som hann till dagis precis innan stängning. Och sedan brast det.

Såhär var det: Jag hade haft morgontur och hade således stigit upp redan kl. 03.45. Min obrytbara vana trogen hade jag inte kommit i säng kvällen innan förrän vid midnatt, så när jag kom hemvinglandes av trötthet vid tolvtiden stupade jag direkt i säng. Innan jag somnade ställde jag väckarklockan på 15 så att jag skulle hinna ut med hunden innan det var dags att hämta vid 16.

Vaknar en stund senare och känner mig underligt utvilad. Väckarklockan har inte ringt. Ser att telefonen blinkar grönt, någon har sålunda skickat mig ett meddelande. Slås av omedelbar panik när jag inser att klockan är strax efter 17.

Jag skickar ett panikartat meddelande till sambon om att jag försovit mig, i hopp om att han kanske redan skulle vara på hemvägen - men icke. Han är på gymmet. Jag drar på mig skor och regnrock i all hast och springer, så snabbt min gravida kropp tillåter, till citycykelställningen som till all tur finns nära vårt hem. På vägen ringer jag till dagiset, eftersom jag dels ville meddela att jag nog är på väg, dels försäkra mig om att dom inte ännu har stängt - jag kunde i mitt yrvakna tillstånd inte minnat hur länge de har öppet. Men ingen svarar. Paniken stiger.

Jag hoppar på en citycykel och cyklar så snabbt den tunga cykeln tillåter, trafikosäkert som bara vad, till dagis. Som tur går Pilten i ett sommardagis som ligger betydligt närmre vårt hem än ordinarie, så jag är där på rekordsnabba 7 minuter - normalt tar den cykelresan för mig 12 minuter. Då är klockan 17.24.

Jag springer in på gården där jag vet att de brukar hålla till om eftermiddagarna, men det är tyst och tomt. På vägen till dagis, medan jag cyklade, hade min mamma försökt ringa för vi hade avtalat att jag och Pilten skulle komma på eftermiddagskaffe. I samband med det samtalet, som jag inte kunde besvara, har min telefon hängt sig. Så när jag ser att gården är tom kan jag inte mera ringa. Jag går tillbaka till ytterdörren, tänker att de kanske gått in - det är en regnig eftermiddag - men dörren är låst och huset ligger mörkt.

Paniken stiger. Desperat försöker jag lirka upp skalet på min telefon för att få ur batteriet - det enda som hjälper när den fryser så - men det går inte. Jag är nagelbitare och skalet sitter för hårt. Omöjligt. Ungefär här börjar jag gråta. Jag bankar på dörren, inget händer. Slås av tanken att dagis kanske har ringt barnskyddet, och att det var därför som min mamma ringde? Hon jobbar nämligen med barnskyddsarbete och jag tänkte att hon kanske den vägen fått höra att jag inte dykt upp - och nu tror hon att jag är typ död.

Plötsligt dyker en man upp i portgången. Han talar i telefon och går in mot gården, mot en container där det ligger en hög med tyger. Tydligen klädesplagg som glömts där. En förälder alltså. Desperat avbryter jag honom och ber att han ska ringa till dagiset, om han kanske har ett nummer, att min telefon har hängt sig. Han ser på mig som vore jag helt galen, men slår numret - och får svar. Jag får telefonen och hulkar fram mitt ärende: att jag har försovit mig, att jag inte hittar mitt barn, att var är dom, eller har någon annan tagit hand om honom?

Det visar sig att de trots allt hela tiden varit på gården. Just då när jag kommit inspringande hade de stått bakom en knut, i skydd från regnet, och inte synats. Jag kommer inspringande på gården pånytt och Pilten kommer glad i hågen springande emot. Ungefär här brister det igen och jag hulkar fram ett förlåt, förlåt, förklarar varför jag inte kommit tidigare, att telefonen fryst, att jag försökte ringa men inte nådde fram.

Kvinnan som är den enda ur personalen kvar, en lite äldre kvinna, kramar mig och försäkrar mig om att allt är bra, att det inte är någon fara. Att de nog skulle börja med att ringa föräldrarna ifall ingen dyker upp vid stängning - som är 17.30. Klockan var 17.29 när jag stod där och hulkade i armarna på den här främmande kvinnan. 

På bussen på väg mot min mamma, fortfarande rödgråten och lite skakig, får jag låna en telefon av en man för att ringa sambon - tack gud att jag memorerat hans nummer - för att meddela a) att jag lever, trots att jag dårcyklat, och b) för att be honom meddela min mamma att vi är på väg.

Anländer hos min mamma en stund senare, som av förståeliga skäl varit orolig. Jag berättar hela storyn igen och gråter lite igen. Mamma är snäll och berättar om gången då min brors dagis ringt henne vid stängning och både hon och min brors pappa på grund av ett missförstånd befann sig i Helsingfors. Dagiset låg i Borgå.

Sedan konstaterade mamma: Nu är det nog graviditetshormonerna som spökar.

Och jag kunde väl inte annat än hålla med.

 

Julie
26.07.2017 kl. 21:49

23+0

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Julie
18.07.2017 kl. 06:55

22+6

Strax över halvvägs i graviditeten och redan nu gör det lilla livet där inne sådana volter att jag stundvis tappar koncentrationen - det här trots att jag har moderkakan i framvägg den här gången.

Det är stunder som dessa då det lite harmar att jag inte dokumenterade den förra graviditeten noggrannare med dagbok eller liknande, men jag vill minnas att det var i dessa veckor sist som jag började känna av det första fladdret. Den här gången har det fladdrat sedan någon gång i vecka 15-16, och tydliga sparkar kom med i bilden för ungefär två veckor sedan. De är såpass tydliga att de stundvis känns på utsidan.

I övrigt har den här graviditeten varit mycket lik den förra. Jag har mått illa, men inte spytt, jag har varit avgrundstrött och jag har lågt blodtryck. Den här gången har det huippat lite mer i huvudet på grund av blodtrycket än sist - det ligger och svävar där kring 90/60 - men så länge jag inte börjar svimma är det väl lugnt.

Mest önskar jag att graviditeten snabbt ska vara förbi, för den här gången är jag superobekväm med vad som händer med kroppen. Jag är irriterad över att jag sedan länge har fått skippa normala byxor (de rök redan runt 12e veckan, jämfört med 22a veckan förra gången) och att mina tröjor tänjs ut över magen. Samtidigt är jag så in i attan snål, preggokläder är svindyra och används dessutom under en så kort tid. All den där återfunna bekvämligheten och nöjet med att hitta roliga kläder från i vintras är som bortblåst. 

Känner mig mest lite hängig och glåmig, faktiskt. Även denna gång lyser det där berömda skimret med sin frånvaro, till och med nu i andra trimesterna som ju ska vara den där höjdpunkten. Bah.

Julie
17.07.2017 kl. 09:18

Journalisten som inte skulle ha barn vol. 2

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

 

IMG_20170516_203645

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Julie
11.07.2017 kl. 07:56

"Det är ett mirakel att du är gravid"

Jag undrar om vi skulle kunna prata om en sak som grävt i mig i många år? Ända sedan tonåren, faktiskt. 

Det är det här med gynekologer. Gynekologer och den vikthets som tycks frodas inom den yrkeskåren. Det är som sagt något som skavt sedan tonåren, men som pånytt vaknade till liv i mina tankar idag när jag lyssnade på en intervju med bff-Ellen. I ljudklippet nämner hon i början hur gynekologen ganska krasst konstaterar att hon har för stor övervikt för att ens kunna bli gravid, och att hon måste gå ner x kg för att ens ha en chans. I samma veva som samma gynekolog meddelar Ellen att hon antagligen inte kan bli gravid ens med hjälp.

Den här eviga vikthetsen inom vården är ju inte ett obekant fenomen - åtminstone inte för oss som regelbundet blir informerade om alla fetmans faror som var vi idioter. Men jag upplever faktiskt att det är värst bland gynekologerna. De försöker inte ens lägga fram det på ett sakligt sätt. Och det blev cirka hundra gånger värre när jag blev gravid och kroppen plötsligt var allmän egendom, fri för alla att ohämmat kommentera och kleta på.

När jag var gravid i sjunde veckan hade jag bokat tid till ett tidigt ultraljud på en privat klinik. Jag var väldigt ängslig och orolig för att något skulle vara fel, att jag inbillade mig eller att fostret bara dött och låg där inne utan att missfallet kom igång. Jag stod inte ut med att komma på det första ultraljudet i 12:e graviditetsveckan och möta ett dött foster eller en tom livmoder så jag valde att betala mig gul och blå för att få lite sinnesro innan det.

Gynekologen jag mötte var en äldre kvinna som ganska bryskt bad mig ställa mig på vågen så fort jag klev in i rummet. Vågen fanns bakom skynket där man klär av sig så jag fick ropa siffrorna på vågen åt henne. Hon mumlade någonting och sade sedan: "Jaa-a, det är nog ett mirakel om du är gravid. Du borde inte ens ha mens, med det här BMI:t." Just vad en ängslig nygravid kvinna vill höra.

Som vi vet så fanns det ett levande foster - han ligger som bäst och sover i rummet intill. Ett litet hjärta tickade på skärmen och jag har aldrig varit så lättad och liksom lycklig i hela mitt liv. Dom känslorna krossades kort därpå, då gynekologen som en annan domedagsprofet började tala om vilken katastrofal graviditet jag skulle ha framför mig på grund av min vikt. (Suprise: jag hade en sällsamt lätt graviditet)

"Ja, du kan ju inte direkt banta. Men försök nu ändå gå ner i vikt" sa hon sedan, innan jag lämnade hennes rum med gråten i halsen - och det var inte lyckotårar. Bra tips.

Som sagt är det här något som skavt redan innan jag blev gravid. Det här eviga vägande och kommentarer om vikten, tyst mumlande, hummande, skeva blickar - "du väger nog för mycket". "Om du rör på dig lite mera och äter lite mindre ska du se att det blir bra!"

Så här är det: om det var lätt att gå ner i vikt och hållas på en smal vikt så skulle ingen vara tjock. Det är inte ett val, det är ett helvete. Ingen väljer att vara tjock för att det skulle vara kul eller jättesiisti - samhället tillåter oss ju inte ens att vara nöjda i våra kroppar. Det blir så himla synligt med alla "det är dåligt att uppmuntra fetma"-kommentarer så fort en tjock person bara existerar utan att samtidigt hata sig själv.

Gynekologbesök är något otroligt intimt, och för många en ganska jobbig och obekväm situation. Bra gynekologer är rogivande, milda och saklig. De verkar tyvärr vara få (eller så har jag bara haft otur). De flesta jag mött har varit bryska, sura och faktiskt ganska otrevliga - och inte alls gjort besöket ens i närheten av avslappnat, lugnt och tryggt. Och kommentarer om vikten kom det nog också då jag i tonåren var helt normalviktig. "Det är bra nu - men låt den nu bara inte stiga!" var inte en ovanlig kommentar. Till en 17-åring som redan har en skev kroppsbild?!?

Är det inte tillräckligt svårt att få i synnerhet unga kvinnor till gynekologen tillräckligt ofta utan att gynekologerna ska spä på den rådande vikthetsen?

Julie
14.07.2016 kl. 23:33

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​