It's oh so ginger

Jag har klippt håret. För första gången på ett år har jag stövlat in i en frisörsalong, sagt "klipp!" och låtit håret falla av mig.

För ganska exakt ett år sedan gick jag till en frissa med infallet: nu ska jag ha pannlugg. Cirka två veckor senare hade jag tröttnat på luggen och började lägga upp den med spännen. Nu hade den äntligen vuxit sig såpass lång att jag kände att jag vågade klippa övriga håret i den längd som pannluggen var.

Sagt och gjort:

 

 

Alltså detta himmelrike! Kort hår! Varför har jag någonsin odlat långt? Ingen svett i nacken, ingen svett i pannan, inget hår som flyger och flänger i vinden - det bara är, så enkelt och så ljuvligt.

Idag fick jag sedan också lite färg i. Så det matchar fräknarna, ofc.

2017-06-06_09-52-32
Julie
Publicerad 06.06.2017 kl. 23:15

Kisipaus

Jag har för första gången i mitt liv tvingats ta sjukledigt på grund av - hör och häpna - urinvägsinfektion.

De få infektioner jag haft i vuxen ålder (som barn hade jag urinvägsinfektion stup i kvarten) har så gott som alltid varit självläkande, med lite hjälp från tranbärsjuice och citronvatten, nu är det en seg och framför allt riktigt smärtsam en. Det gör ont precis. hela. tiden.

Jag var på jobb igår, satt och gnisslade tänder på grund av ont. Idag är det värre. Jag skulle ha kvällstur idag, men kände mig helt enkelt tvungen att stanna hemma, bara tanken på att lämna hemmet med detta onda får mig att må illa.

Det jobbigaste i ekvationen är att vården låter sig vänta. Jag ringde hälsostationen igår, som genast satte remiss till labbet. Dit med ett prov för bakterieodling imorse - ingen antibiotika förrän dom har fastställt att det är bakterieinfektion, och vilken det i sådana fall är. Det är förstås positivt att vården tar överanvändningen av antibiotika på allvar, det uppskattar jag verkligen. Knepigt blir det när det är helgdag imorgon, det innebär att svaret - och därmed också antibiotikan - låter sig vänta tills på fredag.

Med andra ord: jag ska kvida här i mina kisipauser i två dagar till innan lättnaden kommer. Blä.

(Grattis, ännu ett passé vardagsinlägg producerat av yours truly. Länge leve vardagsbloggen!)

Julie
Publicerad 24.05.2017 kl. 14:41

Drulleförsäkringar och annat måndagssvammel

Hej hej. Här sitter jag och funderar på privatekonomi, sommarkläder, glass, studier och försäkringar. Ett sammelsurium, med andra ord, i mitt huvud just nu.

Mest sitter jag och försöker vänja mig vid att använda macbook igen. Min egen fina dator är på reparation, tack vare klantighet, så för att få mina skolarbeten författade i tid till deadline så har jag fått låna sambons macbook. Bara att göra ett @ kräver lite tankeverksamhet varje gång.

Appropå den trasiga datorn så är jag för en gångs skull glad över att ha blivit pålurad en extra försäkring. PC:n köpte jag i februari, så den var ju splitterny, och jag betalade 1300 för den så en billig investering var det inte heller. Där i butiken, när jag så skulle betala för den, föreslog försäljaren ("föreslog" är en underdrift; han var en mycket effektiv försäljare) en tilläggsförsäkring som täcker allt från olycksfall till... ja, allt. Idiotförsäkring, med andra ord. Som typ då om jag har datorn liggande på laddning på bordet och "någon" snubblar på sladden, varpå datorn landar på golvet och skärmed spricker. Och inte bara spricker, skärmens touch-funktion förstörs också. Ungefär så gick det till med min dator.

När jag kom hem med maskinen i februari och till slut hade gått med på att köpa produktförsäkringen kände jag mig lite irriterad och lurad. Men idag, när maskinen smidigt kunde skickas på service och det inte kostar mig en cent, är jag faktiskt ganska nöjd över att jag lät mig luras. Om 1-2 veckor ska den vara klar. Smidigt.

Dessutom är min måndag ledig. Nöjd även över detta.

Julie
Publicerad 22.05.2017 kl. 09:41

Sluta röka. Igen.

Den som tittat in på den här bloggen någon gång för fyra år sedan minns kanske mitt projekt med att sluta röka. Det var lyckat. Jag slutade från en dag till en annan (okej, lite med hjälp av en bihåleinflammation, en semester (min första och hittils ända riktiga, avlönade fulla semester) och en ihärdig sambo som verkligen avskyr tobaksrök, trots att han själv i tiderna varit en kedjerökare) och det gick hur bra som helst.

Jag var rökfri i tre år.

Förra sommaren jobbade jag på Yle Vega, med ett program som hette Radiohuset. I huvudsak som reporter, under sommarmånaderna även som programledare. Där umgicks jag med rökare dagligen och jag märkte hur suget började återvända, suget som jag haft noll problem med sedan jag slutade den där sommaren för fyra år sedan. På en afterwork en sensommarkväll på Korjaamo föll jag för frestelsen och köpte en ask åt mig för att röka ett par. Jag rökte ganska exakt ett par. Det kändes lagom.

Sedan började studierna och med det började asken bränna i fickan. Till en början var det inte alls varje dag, och då högst en per dag. Men alla som, liksom jag, har en benägenhet att bli beroende av saker och ting, vet ju hur det där fungerar: vid julen gick det åt två askar i veckan.

I mars bestämde jag mig abrupt för att sluta. Det finns många anledningar till det, och jag ska återkomma med dessa i ett senare skede, men en av de viktigaste orsakerna var hur det där rökandet påverkat mitt beteende. Nämligen: jag smög med det för min sambo. Min sambo, som innerligt avskyr rökning, kände självfallet lukten av tobak på min vinterjacka, men jag bedyrade att det var gammal efterhängsen lukt från tiden då jag ännu rökte. Några enstaka gånger medgav jag att jag rökt enstaka cigaretter, till exempel vid stress eller vid festtillfällen. Att jag rökte så mycket som jag gjorde innan jag slutade lät jag bli att berätta.

I mars beslöt jag mig alltså för att sluta, sådär bara. Från en dag till en annan, precis som förra gången. Och precis som förra gången har det gått totalt smärtfritt. I några dagar kunde jag på spårvagnshållplatsen eller vid kaffepaustider på jobbet känna av en "cigarettinstinkt". Men mer än så var det inte. Inte ett litet bloss har jag tagit sedan dess.

Och här sitter jag då igen och undrar varför fasiken jag överhuvudtaget började pånytt. Det som gått så bra dittils? Och när det för mig tycks vara så himla lätt att sluta!

Äh. Nå. Åtminstone är det slut nu. Och jag ska väl medge att det är helt kiva när man inte stinker askkopp i håret konstant. 

Julie
Publicerad 10.05.2017 kl. 23:17

Nerverna

Jag vet, jag har tjatat och tjatat om denna essä i säkert månader nu. Men nu när den väl är inlämnad och imorgon ska tas i bitar på vårens sista seminarium känner jag mig lite nervös och blottad.

Hittils har jag ju lämnat in mina essäer till kursdragare enbart, det är inte något som funnits tillgängligt för medstuderande. Det har varit nervigt nog, känner mig ofta ganska dålig när jag lämnar in nåt (även detta har jag tjatat om in infinitum, ska inte gå in på det desto mer just nu, lovar). Nu är det extra mycket så när också de man gått hela kursen med sitter och läser och har åsikter och ställer frågor som man måste ha kloka svar på.

Nervigt, alltså. Jättenervigt. Och hon som ska opponera är betydligt längre hunnen i sina studier - hon skriver gradu - och jag är bara en första årets studerande. Vad vet jag om någå. Hjelp. Känns helt orimligt.

Nåja, det är nu så det är. Nu ska jag för en gångs skull läsa nåt jag vill, inte nåt jag måst (all kurslitteratur för detta år klart, jihu!). Som vanligt blir det Harry Potter. Min största trygghet och tröst. Bästa verklighetsflykten.

 

IMG_20170421_175141_501
Uppsatsingredienser. Kanske för många.

Julie
Publicerad 04.05.2017 kl. 23:27

Jag vill ju tycka om citycyklarna

Ack, denna huvudbry som den icke-existerande kundservicen för citycyklarna har orsakat mig de senaste dagarna... Jag är den största av vänner och försvarare av citycyklarna, tycker initiativet är härligt och utförandet vällyckat, men det har varit oerhört svårt att tycka om dem den här säsongen.

Jag ska inte dra hela harangen (gjorde det först, det blev maratonlångt och ointressant), men korthet går det ut på att jag först inte fick eländet att funka, sedan funkade det, sedan slutade det igen att funka och nu senast fungerade det igen.

Det värsta här är inte att det tycks finnas lite kinks i systemet som gör det åtminstone för vissa användare lite vingligt, utan det värsta är den så himla dåligt fungerande kundservicen. När jag första gången tog kontakt så tog det ett dygn innan det kom svar. Jag försökte också ringa till dem, men då slussas man fösrt igenom ett hav av "...tryck två" och sedan får man lämna ett meddelande. Lämna ett meddelande?! Värdelöst.

Jag har efter den erfarenheten också skickat ett mycket syrligt mail om framför allt svårigheten i att nå fram till kundservicen, men det har - trots att långt över ett dygn har gått - inte besvarats. 

Så ja. Nu ska jag strax iväg för att hämta Pilten på dagis och jag hoppas nu bara att det fungerar den här gången. Men få se, det verkar ju vara lite si och så. Jag som så väldigt mycket vill tycka om citycyklarna.

Julie
Publicerad 04.05.2017 kl. 15:48

Kanalsurf kan förstöra en dag

Jag gillar i regel morgonturer. Man tror man ska dö en smula när klockan ringer 03:45 och man själv kom i säng så sent som vid midnatt, men adrenalinet kickar in och man anländer till jobbet full av energi. Den energin är falsk, naturligtvis, den tar slut kring åtta och sedan är det bara utför. Men så länge kicken varar är det super.

Kicken börjar med hundpromenaden där cirka 4, ett kort varv bara. Frisk luft, ofta lite vind, men tyst och stilla. Det är släckt i alla fönster ännu den tiden. Också i de bostäder där någon är vaken hålls lamporna av respekt för övriga familjemedlemmar släckta. Så fungerar det. Denna morgon inget undantag.

Och sedan taxiresan. Den där i Finland så tacksamt tysta, nästan lite heliga stund när man susar genom den ännu sovande staden och i öst ser man himlen långsamt ändra färg. Majoriteten av chaufförerna förstår att inte ställa alltför många frågor så tidigt på morgonen, och sällan är radion på heller. Om den är så är det mjuk pratradio eller musik i lågtempo på svag ljudnivå. Tyst, mjukt, som att vara inbäddad i bomull i hybriden vars motor automatiskt slocknar vid trafikljus. Man anländer mjuk och pigg till redaktionen, redo att ta sig an dagens nyheter.

....och så finns det mornar som idag då allt annat klaffade utom just taxin. Taxichauffören var för det första glad. Han hälsade glatt. Jag är annars en vän av vänlig service, men så här tidigt på morgonen kan jag verkligen uppskatta finländarens tysta, surmulna sätt. Inga onödiga ord. Men inte den här, han var glad. Radion hade han igång, på förfestvolym, och det hoppade från Jethro Tull till Bonnie Tyler i takt med att chauffören tröttnade på en låt och bytta kanal. Aldrig hörde vi en låt till slut, hela tiden bytte han, bytte, bytte, bytte. En radiokanalsurfare värre än en kräsen tonåring som hatar Vega.

Bomullen uteblev. Energinivåerna började sina redan vid sju. Nu, vid 13:30, borde jag orka läsa och sedan hållas vaken igenom en två timmars föreläsning. Och sedan hämta Pilten, laga mat och tvätta kläder.

Vilken skillnad en liten taxiresa kan göra.

Julie
Publicerad 24.04.2017 kl. 13:35

Medelklassen shining right through

Mitt i vårt vardagsliv som är studier, heltidsjobb, dagishämt och -lämn och hundpromenader har vårt hem förfallit i ett kaos. Jag och sambon har alltid varit lite stökiga av oss men nu är det extremt. Tiden räcker inte till, och när tid för omväxlingens skull finns så är det orken som tryter. Energierna är slut också de små stunder då det inte finns större måsten än att knäppa på tv:n.

Jag kommer på mig själv med att fundera på städhjälp. Anlita en städare som kommer, säg, två gånger i månaden och röjer upp, sammsuger och tvättar. Känner å ena sidan att detta är en ypperligt ypperlig idé och samtidigt att det är så äckligt övre medelklass att jag lite vill spy på mig själv.

Men vad gör man? Vi är utan överdrift utmattade. Bra att vi orkar komma ut och promenera på veckosluten så att Pilten också får lite luft när han inte är på dagis. Det börjar mer och mer kännas som en bra idé, och inte är det fasansfullt dyrt heller.

Eller nå, det finns ju olika prisklasser. Jag vill inte att någon ska jobba för slavpriser heller. Det känns till exempel liiite suspekt med de företag som tar typ 20€/timme. Vad får deras anställda i lön? En del av pengarna måste ju rimligtvis också gå till annat än bara själva städpersonalens timlön. Kemikalier, städartiklar, transport, skatter. Sånt. Lokaler? Jag vet inte.

Jaja. Får undersöka vidare. Om någon har ett bra tips tar jag gärna emot.

Julie
Publicerad 23.04.2017 kl. 23:00

En hel påse chips

Lördag kväll som lördagskvällar borde vara: lediga. Sambon är ute och svirar, Pilten sover, hunden sover. Jag har en hel påse chips med dip för mig själv (live fat, die yum osv) och Stig Larssons Autisterna framför mig (inte lika yum).

Det kunde vara värre, med andra ord. Mycket värre.

Jag har den senaste timmen suttit och filat på ett inlägg om könsidentitet och -normer, men efter ihärdigt skrivande kom jag fram till att jag nog måste låta tankarna muhi lite ännu. Jag vet hur jag tänker, det är i formuleringen av mina tankar och åsikter som det ännu lite brister. Det blir för långt och omständigt. Eftersom diskussionen om könsidentitet och konstruerade kön även innefattar transpersoner blir det extra viktigt hur jag formulerar sig så att jag inte går och möläyttär något som är okänsligt, felaktigt eller helt enkelt cis-von oben. 

Så det får bli till en annan gång. Till en gång då jag inte är supertrött och mest har chips och Autisterna på hjärnan.

Julie
Publicerad 22.04.2017 kl. 23:51

Plötsliga minnen från en avlägsen barndom

Vet ni den där känslan när man plötsligt, ur det blå, slås av ett minne från barndomen? "Herregud", tänker man, "det där har jag inte tänkt på på så länge!" Så länge, att man nästan undrar om det är faktiska minnen eller om man har drömt. Om man minns faktiska människor eller om de är fantasifoster.

Vissa minnen är så jättetydliga och sådana som man återkommer till. Som den om när jag insåg att min pappa inte vet allt (jag frågade hur man bygger en bil, pappa svarade att han inte vet. Världen rämnade). Andra minnen är... mjukare. Fragmentariska. Höljda i en overklighetskänsla.

Idag slogs jag av ett sådant minne, ett dunkelt och dammigt ett, som jag undrar om inte har legat i dvala sedan minnet föddes. Eller minnena, de är ett sammelsurium kring ett visst tema. Eller en viss person, egentligen.

Jag har glömt hans namn, men jag vet att han var turkisk. Vi var jämngamla, bodde i samma radhusområde. Han hade en bullrig familj, många syskon. Glada föräldrar. Det bodde ganska många turkar i just det radhusområde som vi bodde i, i en liten småstad i Danmark, norra Själland. Tidigt 90-tal.

Han samlade på kinderäggsfigurer. Ni minns de där klassiska, krokodiler och flodhästar av olika slag. Kanske pingviner också. Han hade en jättesamling. Och han kunde böja spikar med sina bara händer, jag minns att jag var så oerhört imponerad!

Men inte tillräckligt imponerad för att minnas vad han hette. Inte tillräckligt imponerad, uppenbarligen, för att upprätthålla kontakt också efter att jag och min familj flyttade därifrån, till Helsingfors. 

Jag slås av en undran över vem han egentligen var, den där pojken som jag var så imponerad av. Vad gör han idag? Sannolikt är ju att han fortfarande lever. Bor han kvar i samma by eller har han flyttat, kanske till Köpenhamn? Eller utomlands? Har han familj, barn? Vad är han till yrket?

Minns han mig?

Julie
Publicerad 21.04.2017 kl. 19:14

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer