Me too

"Du vill inte veta vad jag gör när jag hör din röst på radion", skrev en användare på en viss finlandssvensk nätcommunity i ett privatmeddelande åt mig när jag, 15 år gammal, var praoelev på Radio X3M.

För några år sedan åkte jag spårvagn med min då 2-åriga bror på väg till Högholmen, då en man steg upp från sin plats för att klappa till mig på rumpan.

En gång jobbade jag på Sports Academy i centrala Helsingfors som diskare/plockare. Jag och min kropp fick inte vara ifred en sekund.

För att inte tala om alla gånger jag varit på krogen och en hand ovälkommet tagit på min kropp, eller alla gånger jag stått i taxiköer på morgonnatten och män med alla möjliga medel (inte sällan underliggande hotfullt) försökt få med mig hem.

Eller gånger då jag bara åkt buss mitt på ljusan dan. Varje gång en man inte respekterat mitt nej, utan reagerat genom att kalla mig hora. Varje gång en man med sitt ovälkomna närmande gjort mig otrygg i det offentliga rummet som jag egentligen borde ha lika rätt till att kunna vistas tryggt i.

Alla meddelanden jag fått på nätet, från 12-års ålder då jag började hänga på sajter som Habbo Hotel och Demi-chatten, av vuxna män. Eller alla sms som kommit till studion under de år jag jobbade som programvärd på X3M.

Me too. Och då upplever jag ändå att jag har kommit lindrigt undan.

Julie
Publicerad 16.10.2017 kl. 22:15

Om att uppfostra söner i ett patriarkat

Jag ser ibland i feministiska sammanhang mödrar till döttrar skriva hur skönt det hade varit att ha söner, ur den aspekten att de inte skulle behöva känna lika mycket av den oro de känner för deras döttrar som måste växa upp i ett patriarkat.

Likaledes ser jag mödrar till söner uttrycka lättnad över att deras barn åtminstone inte går ett förtryck till mötes, utan kommer att få det lättare i livet på grund av sitt kön. Att tanken om att måsta förbereda en dotter för det förtryck som kvinnor utsätts för i vårt samhälle är så tyngande och förtvivlande.

Det handlar förstås inte om vilket kön man föredrar på barnet (utgår jag ifrån!), jag förstår helt klart den här synen. För det är ju så, generellt, att män har flera dörrar öppna och får inte utstå förtryck så som kvinnor gör (sedan drabbar patriarkatet män på andra sätt, förstås).

Men själv känner jag ändå på något sätt annorlunda. Nu har jag så vitt jag vet inga döttrar, utan är snart mor till två söner. Och min allra största skräck och ångest och våndan när det gäller mitt föräldraskap är: hur uppfostrar jag mina söner så att de blir upplysta, medvetna, schyssta män inom ramarna för det samhälle vi lever i? Hur motverkar jag den aggressiva machokultur som möter dem redan när de är helt små, hur motverkar jag könsrollerna som klistras på dem redan när de är några minuter gamla - och sedan förstärks från alla håll, överallt, hela tiden?

Innan jag fick veta att Pilten är en pojke hade jag faktiskt inte föreställt mig att jag skulle få söner. Jag gissar att det beror på min egen uppväxtmiljö: jag hade bara systrar. Det var en självklarhet att om jag får barn så är det flickor. Min första tanke när jag låg där på britsen under det andra ultraljudet, och läkaren konstaterade att "det där ser nog ut som en penis", var: Hur fan gör man? Jag vet hur det är att vara flicka, det kan jag hantera, de verktygen har jag att erbjuda en dotter - men vad gör jag med en son? Hur gör jag? Hur gör man?

Jag vet fortfarande inte hur fan man gör. Jag vet bara att jag redan har "förlorat" på vissa punkter: min son är 2 år gammal och har till exempel redan styrts mot typiskt "pojkiga" intressen, så som fordon.

Jag vet att jag själv i mitt stilla sinne fnyst åt tanken om att föräldraskap är olika beroende på barnets kön (ordet "pojkmamma" till exempel, ryser lite varje gång), men det är ju klart att det har en viss skillnad - pojkar och flickor har helt olika förutsättningar och behöver olika verktyg för att kunna tolka och ta sig an, i bästa fall förändra, det samhälle vi lever i i dag. 

Visst, det handlar i slutändan alltid om individer, det individuella barnets behov av olika typer av föräldraskap. Knappast kommer mitt andra barn att kunna bemötas på exakt samma sätt som mitt första barn, trots att de har likadan kromosomuppsättning. Men samhället, de patriarkala strukturerna, bryr sig inte om individer. Det bryr sig om schabloner - och alla ska prompt in i dem. Det är det jag syftar på när jag menar att kön spelar roll i uppfostran. Skadliga mans- och kvinnomallar ska bekämpas, men på olika sätt.

Och det är väl där jag fortfarande ställer mig frågande. Hur håller jag mina söner borta från den stereotypa mansnormen?

Julie
Publicerad 20.09.2017 kl. 15:41

En fundering kring familjeledighetsreformen, lång som fattigåret

Hälsningar från en valross. Eller nåja, en gravid kvinna i vecka 32. Jag är cirka lika vigulant som ett sjölejon, och för en vecka sedan fick jag ta skeden i vacker hand och skaffa ett stödbälte. Bästa uppfinningen sedan ost, om än en ful sådan.

Vad händer i mitt liv då? Tja, det vanliga. Jobb, studier. Om man menar "just nu" nu nu, så är jag för tillfället mitt uppe i en debatt om föräldraledigheter och hur reformen som planeras träda i kraft 2019 egentligen ska se ut.

Det finns många aspekter att ta i beaktande i en sådan reform: hur länge ska familjer har möjlighet att vara hemma? Vem av föräldrarna ska ha möjlighet att vara hemma? Hur ska det gå med hemvårdsstödet? Hur ska vi ta i beaktande olika familjers specialförhållanden? Barn med specialbehov? Amning? Ska ledigheterna villkoras eller ska familjen fritt få bestämma över fördelningen? Vem gynnas och vem missgynnas?

Personligen skulle jag vilja se en 6+6+6 modell, där båda föräldrar har 6 månader öronmärkta åt sig, och de resterande 6 kan fördelas så som behagar. I praktiken gissar jag att det skulle leda till att mammorna i stor utsträckning stannar hemma i 6+6 månader, och papporna i 6 månader.

För hur vi än tycker om att tänka att familjer fattar beslut om fördelningen av familjeledigheter baserat på deras individuella situation och omständigheter, så har jag extremt svårt att tro att det enda sättet att lösa fördelningen i de allra, allra flesta fall skulle vara att mamma är hemma största delen av tiden. Alla beslut vi fattar är färgade av saker vi erfarit och saker vi lärt oss, medvetet och omedvetet. Och vi är alla uppvuxna i ett patriarkat där könsrollerna är mycket tydliga: mannen är försörjaren och kvinnan vårdaren.

Många som motsätter sig en modell av det här slaget lyfter fram just valfriheten, att öronmärka delar av ledigheterna inskränker på den och gör att familjer inte kan fatta beslut enligt sin situation. Det hörs ofta sägas att orsaken till att det i de allra flesta fallen är kvinnan som tar ut ledighet är för att mannen tjänar mer och hushållet skulle förlora på om han var ledig.

I verkligheten vet vi att det även i fall där kvinnan är den som tjänar mer, är hon den som stannar hemma längre.

I den diskussion jag deltar just nu är det frågan om amning som lyfts som försvar för valfriheten. Finland är i botten vad gäller amningssiffror i Europa, och ledigheterna måste ta hänsyn till ammande kvinnor som inte kan kombinera amning med jobb, heter det. Det gäller framför allt kvinnor som ammar barn över ett år. Många har inte råd att vara vårdlediga och därför är det orättvist att bara 12 av de 18 månaderna i 6+6+6 modellen är tillgängliga för mamman - att de som vill amma längre än ett år tvingas sluta amma bara för att pappa måste få vara ledig.

Men då vet vi också att mindre än en procent helammar sina barn till 6 månader, och en tredjedel av barnen får modersmjölk vid ett års ålder (THL). Här tar statistiken slut, för här tar också Finlands amningsrekommendation slut (i Finland är rekommendationen, avvikande från WHO:s internationella, 6 månader heltidsamning och upp till ett år deltidsamning. Därefter så länge som mor och barn vill). Det är alltså frågan om ganska få som alls ammar sina barn längre än några månader - över ett år kan vi bara spekulera i, men de är nog försvinnande få.

Problemet med kort amning verkar alltså inte korrelera med föräldraledighetens längd, med tanke på att majoriteten av kvinnorna ändå stannar hemma hela sin egen ledighet + hela föräldraledigheten. Så, kommer en förlängning av kvinnors möjlighet att stanna hemma med barnet gagna amningen? Jag tror inte det. Amningen är absolut en viktig sak att satsa på (hallå hej från en som ammade sin 2-åring senast för en månad sedan), men jag tror mer på andra åtgärder än att mammor ska stanna längre hemma; korrekt information på rådgivningarna så att inte amningen tar slut i ett tidigt skede på grund av okunskap och till exempel bättre möjligheter att kombinera amning med jobbet.

Tanken om valfrihet är trevlig: individualiserat stöd för individuella behov. I ett idealt samhälle som inte styrdes av patriarkala normer och kapitalistisk värdesättning av olika typer av jobb (a.k.a jobb i hemmet är värdelöst) hade det säkert också fungerat så. Men så länge vi lever inom de samhällsramar som vi gör så påverkas alla beslut vi fattar här. Vi har matatas och matas ständigt med dessa könsstereotyper och hur mycket många av oss än vill se oss som självständiga, upplysta varelser som fattar självständiga, upplysta beslut, så påverkas vi ju alla av de normer som vi matats med sedan barnsben.

Både på samhälls- och individnivå betraktas det som naturligt att kvinnan stannar hemma och vårdar barn. Det förändras inte om inte attityden på samhällsnivå förändras. Hur gör vi det? Nå, till exempel genom att både mor och far har lika lång öronmärkt ledighet, ergo det är lika självklart att båda vårdar barnen i hemmet under en period. När mamma och pappa lika självklart är hemma fördelas också "risken" jämnare - män och kvinnor blir på sikt en lika stor anställningsrisk.

Det absolut bästa vore ju att leva i ett samhälle där de enskilda familjernas individuella beslut om föräldraledighet inte skulle inverka negativt på samtliga kvinnors position i samhället. Men så länge vi gör det så måste vi styra våra beslut i en riktning som leder mot ett mer jämställt samhälle, mot ett samhälle där inte 99 procent av befolkningens "fria val" innebär att det är kvinnan som stannar hemma med barnen.

 

Julie
Publicerad 14.09.2017 kl. 23:14

Poddtips poddtips poddtips!

Tips tips för alla Potternördar, boknördar, filmnördar och (kanske) fanficnördar (kanske, eftersom jag inte kommit så långt än): podden Oh Witch Please.

Jag är så lycklig över detta fynd att jag bara måste dela med mig, för det är så himla himla bra! Jag började lyssna för ett par dagar sedan, helt från början så klart, och har hunnit till bok 6. Det är jäkligt många avsnitt det. Varje stund vill jag bara dra på mig lurarna och lyssna igenom ett avsnitt. Så bra, så bra, så bra! Feminism och normkritik, men också jäkligt smarta och intressanta analyser ur både det litterära och filmvetenskapliga perspektivet. Jag är totalsåld. Framgick det redan att jag är totalsåld?

Den sitter särskilt bra i mitt liv just nu, eftersom jag har halkat in i att nostalgiläsa böckerna igen. Överraskas ständigt av hur mycket jag har glömt, efter att bara ha sett filmerna på repeat när jag behövt min Potter-fix. Så mycket att återuppleva.

Ser framemot att Pilten blir stor nog för Harry Potter. Ska skaffa de illustrerade versionerna till dess. De är sjukt vackra.

Julie
Publicerad 22.06.2017 kl. 23:03

Pilten och bilar

Ja hörni, så som mången förälder till ett gossebarn som försöker tänka genus kan jag nu med egna ögon se hur otroligt snabbt förväntningarna på könen etsar sig fast i de små liven. Än är han antagligen inte själv medveten men hans omgivning står där och hejar på.

Pilten tycker om allt som rullar. Tomflaskor, deodorantburkar, cylindrar av olika slag, bollar och allt på hjul, däribland bilar men lika mycket hans brio-tax på hjul. Detta har av hans omgivning tolkats som att han äääälskar bilar.

Det är bara det att han - åtminstone enligt mig, som iakttar hans intresse för allt rullande varje dag - inte gör det. Han älskar inte bilar för jag tror ärligt talat att han knappt vet vad en bil är. Han tycker om saker som rullar och då blir det ju väldigt enkelt för människor i hans omgivning att slå en bil i handen på honom och nöjt säga till mig att "vad var det jag sa, pojkar är nu bara av naturen intresserade av bilar!"

Och när man sedan kontrar med att det är osannolikt att evolutionen arbetat så snabbt att människan av naturen pga sitt kön skulle vara intresserad av något som har funnits i 100 år, så heter det att det är det mekaniska som pojkar är så hiskeligt naturligt intresserade av. Vad det nu sedan betyder.

Själv tycker jag mest att det är otroligt vad folk är villiga att säga sig själva för att få deras världsbild att gå ihop med fakta.

Jag fortsätter i alla fall att fokusera på det som jag faktiskt tror att han är intresserad av, istället för det som han "borde" vara intreserad av, enligt normen. Vi rullar på saker. Tittar åt vilka håll de rullar. Hur snabbt de rullar. Och hur långsamt.

Sedan kan det såklart gott hända att han blir intresserad av bilar, och gott så då. Men han är inte ens ett och ett halvt, vi har ingen bil hemma och han visar noll intresse för riktiga bilar som vi passerar på gatan. Så ja, tillåt mig vara ytterst skeptisk till den behändigt könsnormativa tolkningen av hans intressen som omgivningen gjort. Hade vi haft en flicka hade intresset för rullande saker gissningsvis betytt att en dockvagn måste skaffas för "flickor är nu av natuuuuren sådana!". Mhmm.

Julie
Publicerad 22.11.2016 kl. 12:11

Tissiäiset

När jag var gravid hade jag ingen babyshower. Inget mig emot, jag har aldrig sett det som någon självklar del av barnaväntande och tycker att det är en ganska töntig, amerikansk tradition. Jag ville inte ha en och - skönt nog - var mina vänner inte heller intresserade av att ordna en. Win-win, liksom.

Istället ordnar mina vänner tissiäiset, det vill säga en redig fest när jag slutat amma (nästan iaf, ammar kanske en gång varannan natt nu). Imorgon åker vi ut till en stuga någonstans - jag vet varken vilken stuga eller vart den finns - och stannar till söndag kväll.

Vet ni hur länge sedan det är jag var riktigt full? Jag vet inte. Jag minns inte. Jag slutade festa redan ett bra tag innan jag ens blev gravid, och efter det har jag på sin höjd druckit en portion eller två alkohol under ett och samma tillfälle. Max.

Men det här veckoslutet tänkte jag bli full. Faktiskt. Min plan är att ha det riktigt roligt och bli riktigt full. 

There, I said it.

Och vet ni vad? Det ska bli otroligt befriande! Att över två dagar inte behöva fundera på barnet eller ansvar eller att inte dricka för mycket.

För jag är annars den som alltid gör det, när vi har Pilten med på tillställningar där det bjuds på alkohol. Helt automatiskt och utan att vi diskuterat rollfördelningen blir det så att sambon festar och jag har hand om barnet och far i regel tidigare hem. 

Dels hänger det självfallet ihop med att jag har ammat. Men det är nog inte hela sanningen, för även nu när hans primära näringskälla inte är mina bröst så är ovan beskrivna fördelningen default. Så klart är det ibland tvärtom, men då är det avtalat. I regel tar jag per automatik den rollen, medan sambon utan att fråga festar. 

I mycket är vi jämställda och jobbar i vår relation också för att motarbeta förlega könsroller. Men också vi är barn av vår tid och vårt samhälle. Och inget - som jag konstaterat tidigare - får oss att falla tillbaka i förlegade könsroller som att ha ett barn.

Men detta veckoslut ska jag slå mig fri. Och dra huvudet fullt. Faktiskt.

Julie
Publicerad 12.08.2016 kl. 10:16

It's a Moms World

Det är självklart att jag hela tiden har vetat att det här med föräldraskap i stort är något som mammor sysselsätter sig med. Och nu menar jag inte att män inte är aktiva föräldrar åt sina barn, det är de flesta säkert - men nu tänker jag på de grupper som bildas, de sociala sammanhang som finns både i riktiga världen och i sociala medier som är till för föräldrar med små barn.

Jag snackar babycaféer, förälder-babygymnastik, babysim. Diskussionsforum, facebookgrupper, bloggar. Där vuxna människor som har barn samlas för stöd, diskussion, informationssökning, tips, sysselsättning, hobbyer, sällskap, vänskap. Riktade till småbarnsföräldrar - ja, i princip. I praktiken? Mammor. 

Det är med växande obekvämhet jag till exempel följer med en facebookgrupp som uppstått kring en receptblogg med mat åt barn som äter enligt blw-metoden. Gruppen har ett antal tusen medlemmar, den överväldigande majoriteten av dem kvinnor.

Jag frågar mig nästan varje dag, då jag är inne där och läser i trådarna: var är alla män? Var är alla pappor? Är de inte intresserade av sina barns mat och näring? Hur är det möjligt att det nästan enbart är mammor som sitter där inne och jämför tallrikar och bestick, diskuterar kryddor och kemikalier, piratkopiering, bumbos, konsistenser, näring, rekommendationer?

IMG_20160723_124546

Sambon och Pilten på havet.

Och än mera förundras jag över hur självklart och kritiklöst papporna också exkluderas i dessa sammanhang. Dels subtilt, till exempel i tilltalet anta att alla som är aktiva i gruppen är mammor. "Hej ni andra mammor", inleds många trådar med.

Men också mera rakt på. Nästan dagligen dyker ett skojfriskt inlägg om hur dåliga papporna är på det där med barn. "Håhhååjajaa jag bad honom köpa vanlig ekologisk mörk pasta och han kom hem MED DETTA ljusa vanliga skitpastapaketet håhhååjajaa pappor ni vet hohhooo!" med medhåll om hur värdelösa männen i deras liv, papporna till deras barn är på allt som har med barnen att göra - allt från att köpa rätt sorts råvaror till att sätta på blöjan åt rätt håll.

Jag inser vilken bubbla jag lever i när jag måste inse att alla i detta land helt klart och uppenbarligen inte ser kvinnor och män som jämställda i föräldraskapet. Tusentals människor läser och deltar i dessa diskussioner dagligen och hittils har jag sett noll och ingen ifrågasätta dessa slentrianmässiga förminskandena av pappornas förmåga till att ta hand om sina barn. (Eller jo, en gång i en annan liknande, dansk grupp, då en admin påpekade att "vi har nog också några pappor med här ;)" när någon inlett sitt inlägg med "Hej alla mammor".)

Det finns ju helt självklara orsaker till att det är så. Dels handlar det om föräldraledigheten och hur den fördelas, ojämt vill säga. Kanske är det föga överraskande att det främst är mammor som engagerar sig i barnens övergångskost och näring när det är de som är hemma med barnen och sköter om matlagning från morgon till kväll, i princip. Men det är ingen slump att bara 1-3% av papporna är föräldralediga, eller att bara 34% av papporna tar ut pappaledighet (2014,THL). Det är ett fritt val men ändå inte, för våra val påverkas självklart av det samhälle vi lever i och de normer och värderingar vi fostras in i. Och vi lär oss ju redan som små barn att kvinnor är vårdare och männen är... inte det. Kvinnor är eftertänksamma, mjuka mammor med oändligt tålamod medan pappor är skojiga, lite sådär dåliga men det-är-okej-för-han-försöker-ju-duktiga-pappa!

IMG_20160619_125554

Pilten och Sambon i sömnsymbios.

Och vips! så är vi där, i diskussionsforumet och upprepar dessa gamla klyschor om dåliga pappor och mammor som samlas i grupp för att diskutera och ta reda på allt om och kring barnen. Papporna blir inte delaktiga för de förväntas inte vara delaktiga och mammorna skojar om hur dåliga papporna är.

Allt detta vet jag och förstår jag. Men ändå sitter jag här och förundras. I min bubbla. Som jag gillar mer och mer.

Julie
Publicerad 10.08.2016 kl. 22:56

När jobbet är tungt

De senaste dagarna har jag grävt ner mig i kvinnornas situation i Indien, med de senaste årens uppmärksammade våldtäktsfall som utgångspunkt.

Det är ett sjukt tungt ämne som dessutom innehåller väldigt få ljuspunkter - visst, det har tillkommit strängare lagar kring våldtäkt men i praktiken har lite eller ingen förändring gått att skönja. Till exempel är det fortfarande tillåtet att våldta sin fru enligt lag - så länge hon är 15 år fyllda (!!!!!). Det har också gjorts enkäter där indiska män intervjuats, och en femtedel medger att de våldtagit sin fru. En femtedel medger, alltså är de antagligen långt fler som faktiskt gjort det. Det är deras rätt som män, anser de. Och ja, lagen håller - sjukt nog - med.

Det är svårt att keep it cool när jag jobbar med sådana ämnen. Men man blir liksom avtrubbad också. Jag märker att jag stänger av. Jag klarar inte av att tänka på att det faktiskt är människor, miljoner människor som utsätts för alla de hemskheter som människorättsexperter och biståndsarbetare berättar om.

Usch. Det ska bli skönt när jag blir klar med inslaget, säger jag bara. Tänk vilken lyx att kunna stänga ner och lämna det bakom. "Ett jobb avklarat", liksom.

Samtidigt lever miljontals indiska kvinnor i denna verklighet varje dag. 

Julie
Publicerad 14.06.2016 kl. 14:02

Barnbok och barnbok

Nu vet jag ju inte ännu om jag kommit in på HU och nordisk litteratur, men OM så vet jag redan nu vartåt nyfikenheten bär, nämligen barnlitteratur.

Det är ju inget man reflekterar desto mera över som barn men med föräldraglasögon och en helt annan, mera kritisk blick ser jag numera stora skillnader i barnböckerna beroende på vilket land de kommer ifrån. Det är i synnerhet de danska böcker som jag upplever att skiljer sig från övriga.

Vi har flera danska barnböcker hemma. Många är sådana som härstammar från min barndom, andra har vi fått i gåva efter att Pilten föddes. Igår bläddrade vi en av dem, och jag snubblade över denna:

 

Danska barnböcker, alltså...

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

 Ett annat exempel är ur Okker Gokker Gummi Klokker, där en man i en av dikterna klättrar över ett staket, faller ner och bryter halsen.

Och så har vi ju klassiker som denna:

 

I serien: sidor i boken med barnvisor jag kommer att hoppa över...

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Överlag verkar danskarna ha en lite annan inställning till vad barn bör, kan, klarar av och får uppleva. En lite mera laid back sådan. Det är åtminstone min upplevelse, både baserat på min egen uppväxt och på hur andra länders media - kanske främst Sveriges - framställer och hanterar saker som görs och sägs i Danmark. Det märks ju till exempel i historier som när Köpenhamns zoo avlivade en giraff och obduktionen skedde inför en förskoleklass (danskarna förstod inte uppståndelsen - hela Sverige rasade). 

För att inte tala om uppståndelsen kring boken Mustafas Kiosk, som till slut drogs tillbaka i Sverige.

Än är vår Pilt ganska liten, men redan nu märker jag att mitt föräldraskap nog barkar lite mer åt det danska hållet, det vill säga det som inte är direkt farligt är tillåtet. Sådär som allmän riktlinje.

När det gäller litteratur och saker som kan vara främmande, skrämmande, konstiga eller upplagda på stereotypa vis är det något som är viktigt att lyfta upp till diskussion med barnet - inte förbjuda, men diskutera. Med sångboksexemplet till exempel att boken är gammal, sången är gammal och att man då inte förstod bättre - men att vi gör det nu. Och därför sjunger vi inte sången, men vi river inte heller ut sidan ur boken.

(Och till sångbokens försvar ska här ännu sägas att den vi har kommer från en gammal upplaga - ur de nyare har den avlägsnats.)

 

Julie
Publicerad 06.06.2016 kl. 12:42

"Kort" om bikinihetsdiskussion

Kort om bikinihetsen som diskuteras just nu i bloggarna (Ingela, Ellen, Linn med flera): 

Check your privilege. Är du normsmal med normkropp så är det faktiskt inte din plats att kapa kroppspositivismen med din normsmala kropp i bikini som samhället inte ser ner på. Jättefint att du har övervunnit dina komplex och känner dig bra i din kropp - men det handlar inte om dina komplex. Det handlar inte om mina komplex. Det handlar inte om komplex överhuvudtaget, utan om struktur.

Ja, detta eviga tjat om struktur. Men det är så, det handlar inte om individers kroppsnojor lika lite som det handlar om individens förmåga att förhandla till sig samma lön som den manliga kollegan har. Det handlar om att alla som har en kropp som inte är norm - smal, vit, able - diskrimineras på strukturell nivå, och kroppspositivismrörelsen är deras rörelse. Vår rörelse. 

Självklart är det bra ju flera som är med i rörelsen, i kampen för att ingen ska behandlas olika. Men på samma sätt som män bör backa i diskussioner om icke-mäns förtryck, och vita bör backa i diskussioner om rasism och rasifiering så måste de med normkroppar backa. Backa och lyssna!

Tolkningsföreträde och att alliera sig i kamper som inte är de egna är en evighetsdiskussion i de feministiska kretsarna. Precis som med de andra kamperna mot förtryck handlar det om att veta när man ska ta ett steg tillbaka och istället för att hävda sin rätt att tala om någonting "för jag har faktiskt också varit jättenojig över min rumpa!" ge plats åt någon som faktiskt påverkas av de skadliga förtryckande strukturer det gäller. 

Kort och gott: lyssna! Och kapa inte en kamp som inte är din.

(Det blev inte kort. Sorry.)

Julie
Publicerad 12.05.2016 kl. 10:23

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​