Äntligen måndag

Det är som att veckorytmen vänds upp och ned då man är mammaledig. Veckosluten, då alla är hemma hela dagarna, är som en lång arbetsvecka. När sedan måndagen äntligen kommer kan hunden och jag dra en lättnadens suck.

Lättnadens suck består av en riktigt lång sovmorgon efter att övriga familjen har åkt iväg på jobb och dagis. Efter Piltens sedvanliga morgonvrede över att a) måsta klä av sig b) byta blöja c) måsta klä på sig (sprinklat med lite "bröd!" "nej, inte bröd!") är tystnaden närmast saliggörande. Jag passar på att släcka alla lampor och kryper sedan tillbaka in under täcket och sover.

I dag vaknade jag 12. Har jag inga appointments under förmiddagen, som typ terapi eller lunch med någon eller föreläsning, vilket jag oftast inte har, så är detta standard. Det enda jag har på agendan är tvätt, kanske lite städ. Annars nada.

Nåja, och så inväntar vi förstås barnet. Men det lär knappast ske i dag. På den fronten ingen storm.

Julie
Publicerad igår kl. 13:31

Västmetron hann före

"Vem kommer först, babyn eller västmetron?"

Det var min spontana tanke för en dryg vecka sedan då det meddelades att västmetrons startdatum blir den 18.11. Jag trodde inte en sekund på det, men se så fel jag hade. Halva huvudstadsregionen har visst varit ute och åkt i de västra delarna av regionen bara för att. Också min mamma hade varit på metroexkursion till barndomskvarteren på Drumsö.

Och babyn, ja, den är fortfarande i gott förvar under maghuden. När nu inte kapplöpningen med västmetron blev särskilt spännande kan man ju starta en ny vadslagningsrunda: igångsättning eller inte?

Själv börjar jag ju tappa hoppet lite och misstänker att det blir igångsättning den 29.11. Tippar att det går lite snabbare än sist, han föds samma dag på kvällen.

Eller man kan ju i alla fall hoppas.

Julie
Publicerad 18.11.2017 kl. 22:10

Tankar man tänker inför en förlossning

På onsdag är det den dagen, dagen som beräknats som födelsedatum för vårt andra barn.

Förhoppningarna om att något skulle ske snart är inte särskilt höga, ärligt talat. Pilten dröjde ju så pass länge att förlossningen fick sättas igång, med resultatet att han måste förlösas med sugklocka. Förlossningen var lång och tung, och vi fick ta till alla metoder utom kejsarsnitt för att forcera fram en födelse. Ballong, cytotec, spräckning av hinnorna, oxytocindropp... Och eftersom det stressades fram hamnade han snett på vägen ut.

Min högsta önskan denna gång är att det skulle få sätta igång av sig själv. Att jag skulle vakna på natten av att värkarna börjat. Eller att de börjar när jag sitter på föreläsning. Eller hemma på dagen, medan jag läser Ibsen till en av mina kurser. 

Och jag önskar att det skulle gå snabbare. Att jag inte skulle behöva vaka i två dygn, innan barnet föds med hjälp av värkstimulerande dropp som orsakar så kraftiga värkar att jag håller på att svimma. Att jag skulle få ro att vänta in kroppens egna arbete - och att det arbetet skulle gå lite snabbare än sist. 

I smyg hoppas jag att förloppet ska vara så pass snabbt att jag inte hinner med epidural. Epiduralen var guld värd i förra förlossningen, utan den hade jag inte fått någon vila alls. Med den lyckades jag sova i två timmars tid, innan krystvärkarna började. Men jag fick också en durapunktion i samband med den, och trots att det är ovanligt så skulle jag inte vilja upprepa det. Jag hoppas alltså att jag inte ska vara i ett tillstånd där jag känner att jag behöver epiduralpausen, utan att jag ska kunna köra på. Känna värkarna ordentligt.

Och så hoppas jag att vi ska få vara i fred den första timmen. Inget vägande, mätande, tvättande, duschande. Jag, den lilla och sambon. Så den lilla får söka sig till bröstet själv, så vi får en bra och fin start på amningen. Jag har nämligen börjat tvivla, trots att det gick fint förra gången. Är rädd för att det inte ska lyckas, är rädd för vilken inställning de har till amning på Kvinnokliniken, till skillnad från Barnmorskeinstitutet där Pilten föddes, som var amningsvänligt. Uppmuntras det? Har de tillräckliga kunskaper? Vågar de lita på att amningen nog kommer igång utan att hetsa på oss ersättning?

Sådana tankar är det som snurrar så här inför. Inom loppet av två veckor kommer vi, hur det än går, att vara tvåbarnsföräldrar. Häftigt. Skrämmande. Spännande.

Julie
Publicerad 14.11.2017 kl. 00:24

Jag saknar mina byxor

Har nått ett stadie med kroppen där precis alla sorters klädesplagg skaver. Preggobyxor - no can do (har ändå ibland, drar dem av mig så fort jag stiger in genom dörren). Helst är jag bara naken.

Suktar något otroligt efter mina vanliga byxor. Pre-preggobyxor. Tittar på andra människor som går omkring plattmagade och med jeans utan mudd och är så avis, så avis. Och så sörjer jag både att jag är rund som en plussaboll och att jag sannolikt inte kommer kunna drömma om mina vanliga byxor ännu på ett bra tag. Vill minnas att det tog åtminstone en månad sist innan jag kunde knäppa byxorna igen.

Vad vill jag nu med detta? Gnälla, bara. Icke konstruktivt gnäll. (Jag vet att detta är ett lyxproblem utan dess like. Det är inte som att jag är sängbunden som vissa andra i dessa graviditetsveckor - för att inte tala om det faktum att jag är gravid överhuvudtaget. Förlåt förlåt.)

Julie
Publicerad 03.11.2017 kl. 00:16

38+1 utmanar ödet

Jag var en sväng till rådgivningen igår - allt såg bra ut. Babyn rör på sig som bara den, magen växer proportionerligt, huvudet har inte fäst sig - men vad skulle det nu också det, Pilten med sitt jättehuvud (det var så stort när han föddes att barnmorskan ropade en annan till sig för att de tillsammans kunde beskåda detta under, detta jättehuvud; "Tuu kattoo tätä!", utbrast hon i förvåning och begeistring) har väl lämnat allting löst och bra för baby nr. 2 att skutta runt bäst han vill där inne utan att falla ner och hållas nere.

Vissa dagar känns det som att förlossningen är heeelt bakom knuten, andra som att absolut nada händer. Just som det ska vara, I guess. Jag vet ju inte riktigt - förra gången hade jag noll känningar och fick aldrig chansen att uppleva hur det känns när kroppen arbetar helt själv med att föda ut ett barn. Statistiken är ju på min sida den här gången: det borde gå igång av sig själv.

Just nu växlar jag mellan "kom uuuuuut" och "nej nej nej, vänta lite!" Mest på grund av bostaden, faktiskt. Vi ska skriva under köpebrevet på tisdag, och enligt vårt skriftliga bud som säljarna godkänt är sista dag för att genomföra köpet nästa veckas fredag, 10.11. Det vore ju så himla olämpligt om förlossning kom igång, säg, på måndag, och bankmötet skulle måsta flyttas.

Det känns som det ultimata sättet att utmana ödet på. Jag försökte ju med den taktiken sist, när Pilten bara segade och segade. Jag gick på bio, på fest, åkte på utflykter, etc. Mesigt i jämförelse med att ta lån och köpa bostad, så här i efterhand.

Bara köpet är genomfört ska jag boka en tid till frisör. Och gå på teater. Och skjuta upp julklappsshoppandet liiitelite till.

Julie
Publicerad 02.11.2017 kl. 14:29

Vardagsdravel del 9138576: Onödiga rådgivningsexkursioner

Men vad är nu detta? Utan att ha meddelat mig något så hade min rådgivningstid tydligen avbokats. Jag satt i väntrummet i 25 minuter, innan jag smög mig närmare dörren - och då upptäckte en lapp där det stod att hälsovårdaren är borta idag. 

Jaha. Dit hade man då släpat sig i onödan, hållit inne för att göra urinprov i onödan och sedan suttit och svettats bland andra gravida och småbarnsföräldrar - helt i onödan. Helt i onödan är också min galna foglossningssmärta som kom av att jag skyndade mig iväg dit (för det snabbaste sättet att ta sig från oss är att gå, vilket min kropp är ganska dålig på just nu). 

Inte så mycket som ett pip har jag hört om att tiden skulle vara avbokad. Schysst.

P.S. Vi fick lånelöfte. Iiiiiikkkkk. Ikväll ska vi till mäklarens kontor för att lägga ett bud på bostaden. Kissar nästan på mig av nervighet. Sambon är kolugn och tycker att jag är orolig alldeles i onödan.

Julie
Publicerad 30.10.2017 kl. 13:50

37+0

Jag sprang till spårvagnen i dag. Eller rättare sagt: jag tog tre konstiga skutt innan jag gav upp, och sedan haltade till spårvagnen som väntade snällt. Sedan dess har jag haft tusen knivar i blygdbenet varje gång jag tar ett steg åt något håll.

Aj satan i helvete vad det gör ont!

Jag är så trött på att vara gravid. Kom ut. Kom ut nu! Nu!!!

Julie
Publicerad 25.10.2017 kl. 16:10

Mammaledigt dag 1, eller: Lipen

Hej, här sitter jag och gråter till en Elisa-reklam. Jep.

Igår började jag gråta när min sambo hade spontanköpt kokos-lakritsglass åt mig. Jep.

Dessförinnan grät jag till en artikel som handlade om föräldrar som förlorat sina barn (hade jag iofs gjort även om jag inte var höggravid, men ja). Satt i taxin på väg till jobbet en morgon strax före sex och bara hulkade och hulkade. Taxichauffören var vänligt nog tyst om det hela.

(Artikeln i anslutning till denna minidokkare)

Ett par dar innan det släppte jag en liten i lip då jag i taxin på väg hem från Barnmorskeinstitutet var så lättad och lycklig och tacksam över vilken fin och snabb och människonära mödravård (för det mesta) vi har i detta land. (Allt var bra med både bebé och mig.)

Annat nytt i livet då? Tja, nja. Sover, lipar i tid och otid, märker bobyggarfasen komma smygande. Sånt där som hör livet till i graviditetsvecka 35.

Julie
Publicerad 09.10.2017 kl. 09:55

Slurakan

Härom natten drömde jag att jag och några kolleger brådskande skickades på reportageresa till Burma och Nordkorea. Så brådskande att jag fick ringa från taxin påväg mot flygplatsen för att meddela sambon att jag far nu, och att jag hoppas att han hinner hämta från dagis.

Det är med andra ord skönt att det nu bara återstår fem arbetsturer, denna dag inräknad, innan jag går på ledigt.

Dessa fem sista inledde jag starkt med att försova mig. Tur i oturen att jag har en tvååring, han väckte med 05.30, då jag borde ha varit på jobb 5. Jag var uppe ur sängen som ett skott, och på jobb 15 minuter senare. Nåt slags rekord, tror jag.

Nu är jag trött, märker jag. Fysiskt och psykiskt. Jag ser så otroligt mycket fram emot att vara ledig och framför allt att kunna slappna av i hjärnan. Den går på övervarv nu. Jag ska släppa jobb och världens gång, och istället bädda in mig i en bobyggarbubbla. Sortera, tvätta babykläder, städa garderoberna, sånt. Mammalådan har kommit och jag har inte ens hunnit öppna den ännu. Den står bara där i vardagsrummet och väntar.

Och så ska jag sova. Herregud vad jag ska sova, och med gott samvete. Snooz.

Julie
Publicerad 30.09.2017 kl. 08:45

Hur snabbt man glömmer

Jag snubblade över ett gammalt inlägg på denna blogg härom dagen, ett inlägg jag skrev då Pilten var 9 veckor gammal (eller var det 7? Nåjo, inte gammal, i alla fall). Då hade jag sedan hans födsel haft ett uppehåll med skrivandet. I inlägget förklarade jag uppehållet med att det har varit både fysisk och psykisk berg-och-dalbana, det gick bara inte.

Och plötsligt kom det rusande tillbaka till mig, den första tidens oerhörda illamående. Jag hade fått en durapunktion under förlossningen, vilket för cirka hälften av de som drabbas orsakar kraftig huvudvärk närhelst man sitter eller står upp. Jag hörde till den halvan som fick besvär. Nämnde durapunktionen på rådgivningen förra veckan, och hälsovårdaren frågade i hur många dagar det höll i sig. "Veckor", svarade jag. I blogginlägget jag hänvisar till skrev jag att det precis håller på att bli bättre. 

Jag har alltså glömt bort att jag i ungefär två månader efter förlossningen inte kunde stå eller sitta upp utan att få huvudvärk. Jag hivade i mig koffein- och värktabletter, och de första två veckorna hemma åt jag två typer av antibiotika. Min vistelse på Barnmorskeinstitutet förlängdes eftersom jag måste få antibiotika intravenöst. Allt detta på grund av det lilla, lilla hål man i misstag gjort i samband med epiduralen, som satte ryggmärgsvätskan ur balans och ökade risken för hjärnhinneinflammation.

I samma veva som de dimmiga minnena av Piltens första månader i livet kom tillbaka till mig slogs jag av ett glasklart minne, en glasklar stund. Pilten var kanske några veckor gammal och vi var ute hela familjen på en promenad. Mitt i allt slås jag av total desperation över min fysiska hälsa - över durapunktionen och alla starka mediciner, över den djävulska förstoppning jag drogs med under den här tiden, över alla småkrämpor, sömnlöshet och elände. Jag var så rädd för att aldrig bli bra igen, att jag resten av mitt liv ska dras med huvudvärk, att jag kommer få framfall, att jag aldrig kommer ha normal tarmfunktion igen.

"Om det ska vara så här vill jag inte leva", hulkade jag där mitt på gatan till sambon som, stackarn, nog inte riktigt visste hur han skulle reagera.

Jag brukar säga att vi har haft en sådan tur. Pilten är ett så lätt barn på så många sätt, han har alltid ätit bra, vuxit som han ska och han har varit frisk. Jag har kunnat helamma i ett halvår och delamma till 2, han har sovit gott och generellt alltid varit ett glatt barn. Oj vad jag odlade frasen "det går så jättebra så!" på rådgivningen under det första halvåret, innan allt det svarta kröp fram. Jag kände inte att jag ljög heller. Bara att jag inte berättade om det som var tungt, när det lilla spädbarnet ju var så lätt.

Allt detta, detta som väller ur tangentbordet efter att jag läst mitt ganska korta gamla blogginlägg (som definitivt inte avslöjade hemskt mycket av allt det där svarta), är saker som jag har hunnit glömma. 

Med skräckblandad förtjustning blickar jag mot kommande förlossning och spädbarnstid. Och hoppas att jag har blivit klokare när det gäller att lura mig själv och att be om hjälp i tid.

Julie
Publicerad 23.09.2017 kl. 22:50

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​