Medelklassen shining right through

Mitt i vårt vardagsliv som är studier, heltidsjobb, dagishämt och -lämn och hundpromenader har vårt hem förfallit i ett kaos. Jag och sambon har alltid varit lite stökiga av oss men nu är det extremt. Tiden räcker inte till, och när tid för omväxlingens skull finns så är det orken som tryter. Energierna är slut också de små stunder då det inte finns större måsten än att knäppa på tv:n.

Jag kommer på mig själv med att fundera på städhjälp. Anlita en städare som kommer, säg, två gånger i månaden och röjer upp, sammsuger och tvättar. Känner å ena sidan att detta är en ypperligt ypperlig idé och samtidigt att det är så äckligt övre medelklass att jag lite vill spy på mig själv.

Men vad gör man? Vi är utan överdrift utmattade. Bra att vi orkar komma ut och promenera på veckosluten så att Pilten också får lite luft när han inte är på dagis. Det börjar mer och mer kännas som en bra idé, och inte är det fasansfullt dyrt heller.

Eller nå, det finns ju olika prisklasser. Jag vill inte att någon ska jobba för slavpriser heller. Det känns till exempel liiite suspekt med de företag som tar typ 20€/timme. Vad får deras anställda i lön? En del av pengarna måste ju rimligtvis också gå till annat än bara själva städpersonalens timlön. Kemikalier, städartiklar, transport, skatter. Sånt. Lokaler? Jag vet inte.

Jaja. Får undersöka vidare. Om någon har ett bra tips tar jag gärna emot.

Julie
Publicerad 23.04.2017 kl. 23:00

En timme i taget

Det är en kort tid i livet. Det är en kort tid i livet. Detärenkorttidilivetdetärenkorttidilivet.

This too shall pass. Detta mantra mumlar jag för mig själv dagligen. Stänger ögonen, drar ett djupt andetag, slappnar av i axlar och panna, och mumlar: this too shall pass. Det är en kort tid livet.

Ibland tror jag på det mer än andra gånger. Ibland måste det upprepas tills andan tar slut, tills krafterna helt enkelt inte räcker till för att explodera i frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet. Ibland återvänder färgen i ansiktet och det milda, tålmodiga modersleendet omedelbart.

Jag vill inte klaga - vi har det trots allt så himla bra och lätt, jämfört med många andra. Men tempot är hårt, det går inte att komma ifrån. Den typiska dagen just nu innebär väckning någon gång mellan 5 och 7, föreläsning från 10 framåt, sedan jobb till midnatt på det. I säng vid ett, ligger och snurrar till 2, en dålig natt - och de har varit rätt många på senare tid - vaknar Pilten just då man lyckats fånga sömnen. Med god tur somnar han om på en kvart, med dålig tur på en timme.

Pilten prövar gränser. Som alla barn i hans ålder. Vissa dagar klarar jag det bättre än andra, andra dagar är jag inte stolt över min extremt korta stubin. Vissa dagar är jag småbarnspedagogiken själv, andra dagar det ultimata hopkoket av alla styvmödrar, barnhemsförestådare och internatskolerektorer som någonsin porträtterats i sagor och filmer.

This too shall pass. Det är en kort tid i livet. Jag behöver inte för evigt studera 100% och jobba 60-80% samtidigt som jag pusslar ihop en vardag med ett litet barn. Och aijo, en parrelation har jag också som ibland kräver lite uppmärksamhet. Det är inte för evigt. Den tanken klänger jag mig vid för brinnkära livet, min enda garanti för att inte fullständigt tappa greppet.

Julie
Publicerad 05.02.2017 kl. 23:22

"Det kan ju vara hjärnhinneinflammation"

Jag är hypokondriker. Okej, odiagnostiserad sådan (även om hypokondriska drag är en del av min psykiska diagnos också). Men i alla fall, jag får lätt för mig att jag har alla möjliga sjukor och ju mer jag känner efter, desto fler symtom märker jag av.

Idag var jag på hälsostationen på grund av ett våldsamt tryck i huvudet. Bihålorna är täppta, snoret är riktigt infektionsgrönt (sorry 'bout the details), jag har haft lite feber men framför allt har jag alltså upplevt det mest obehagliga trycket i huvudet någonsin. Det känns som att tinningarna ska spricka - bokstavligen - varje gång jag böjer mig framåt. Och när jag ställer mig upp igen pulserar en smärta i nacken en liten stund.

Besöket på hälsostation var snabbt och effektivt - så som det tenderar att vara dessa tider. Sjukskötaren tog infektionsvärden (lite förhöjt, tydde på vanlig virusinfektion), kollade svalg och öron, bad mig böja huvudet och beskriva känslan och konstaterade sedan att jag ska fortsätta äta duact och burana så blir det nog bra. Kombination av täppta bihålor och spända nackmuskler var domen.

Med tillägget: "Tja, det kan ju vara hjärnhinneinflammation. Men jag får nog ingen sån känsla av dig nu".

Vad skönt att höra för en som tror att hon är döende i exotiska infektioner precis hela tiden. Eh.

Julie
Publicerad 25.01.2017 kl. 23:55

Panikvågorna

Igår upplevde jag för första gången på länge panik. Riktig hederlig fysisk panik, sådan som jag har tampats med från och till de senaste 10 åren. Det var summan av många saker - för lite sömn, för lite mat, för mycket kaffe, för mycket stress för att nu nämna några - och allt detta visste jag. Ändå satt jag igår på Sörnäs metrostation och kippade efter andan med hjärtat bultandes, kallsvetten rinnandes och ångestvågorna sköljandes genom kroppen, fem före att brista i gråt av rädsla för att hjärtat håller på att ge upp.

Det är oftast så mina panikattacker har manifesterat sig: ont i bröstkorgen på ett sätt som får mig att tro att jag håller på att dö i en hjärtinfarkt. Hjärtklappning, kallsvett, yrsel, en känsla av att jag inte kan andas. Jag spänner hela övre kroppen vilket såklart gör det hela ännu värre. Klämmer armarna om bröstkorgen, som om att hålla bröstet hjälper hjärtat att klara sig. Och trots att jag logiskt kan förstå vad som händer och att det inte är farligt så är jag i den stunden obeskrivligt rädd för att dö.

Situationen lugnades med ett samtal till sambon. När jag 45 minuter senare kom hem med Pilten var paniken borta.

Såhär i efterhand mal två saker i huvudet:

1) Tre metrotåg hann åka förbi medan jag satt och hyperventilerade på perrongen, innan jag fick upp telefonen och ringt till sambon. Tänk att ingen människa reagerade? Om jag fick be dig som läser om en sak så skulle det vara att nästa gång du ser en människa som uppvisar paniksymtom - gå dit. Fråga om den personen vill ha hjälp. Prata lugnt, sitt bara där. Det hade hjälpt mig i alla fall.

2) Varför hände det här nu? Ja okej, ovan nämnda orsaker såklart - jag hade sovit tre timmar och börjat jobba 4:30, druckit fyra koppar kaffe på en relativt tom mage fast jag vet att jag tål koffein dåligt. Jag var stressad över en presentation jag skulle ge på dagens föreläsning och hade dessutom ångest över vår pengasituation som på grund av ett missöde med lönebetalningen den här månaden är ganska usel. Har dessutom nån slags mild bihålesjuka going on och spänningar i huvud och nacke så när jag väl började spänna mig när jag tyckte att hjärtat var lite oroligt eskalerade det snabbt.

Jag tycker ju inte att jag är särdeles stressad med skolgrejer och jobb, fast det nog blivit ganska mycket av båda på senare tid. Någon slags väckarklocka måste det ändå betraktas som, panikattacker kommer ju inte ur det blå - eller för at man sovit lite dåligt - fast det ofta känns så.

Något att bita i under veckans terapiträff.

Julie
Publicerad 24.01.2017 kl. 09:00

Är psykisk ohälsa mode är det bara positivt

Det verkar som om tankeverksamheten ändå inte riktigt ännu tagit paus från ämnet psykisk ohälsa eller sjukdom, och huruvida det är lite av en modefluga att gömma sig bakom diagnoser som man inte har.

För det var ju det diskussionen i grund och botten tog avstamp i: alla dessa människor som är "lite stressade" eller nedslagna och som borde tänka positivt, för de är ju inte sjuka "påriktigt" - inte sådär som de som är "jättesjuka" - att vissa tycker det är lättare att skylla på psykisk sjukdom än att "tatag i sitt liv". Och när diskussionen tog fart och de som försvarade det ursprungliga inlägget också kom med sina inlägg kunde man börja skönja ett narrativ som beskriver ungdomen (alltid denna ungdom) som slänger sig med ångest och depression som ord för att beskriva triviala besvikelser i livet av typen "åå jag fick inte biljetter till Håkan Hellström - ångesten!"

Nu är jag ju - som jag skrev i mitt förra inlägg i ämnet - starkt skeptisk till att en sådan modefluga skulle existera överhuvudtaget. Jag är nämligen ganska säker på att psykisk sjukdom inte är något som någon önskar sig (och om någon nu förmodan gör det, så hälsningar här från gropen: det suger, hålls friska om ni bara kan) - allra minst de som kanske känner sig modfällda av vardagen, stressade eller - ja - ångestfyllda av överfulla kalendrar och andra livets måsten. De är nog knappast intresserade av att må ännu sämre.

Men samtidigt tänker jag: än sen om en sådan trend existerar? Är det inte bra att folk använder sig av laddade ord som ångest, depression, social fobi, panik - om än för känslor som är lite mindre än så egentligen? Jag tänker att ju flera som vågar uttrycka sina känslor i kraftiga ordalag desto lägre blir tröskeln också för oss som är sjuka och upplever att vår upplevelse inte tas på allvar att öppna munnen och svara ärligt när någon frågar: hur mår du? Att vi kan haka på "trenden" och på ett naturligt sätt, utan stigma, försöka sätta ord på det vi känner.

Det är nämligen inte så lätt - åtminstone har jag upplevt det så. Att det är svårt att sätta ord på känslorna, inte för att orden inte skulle finnas utan för att det också är svårt att medge för sig själv att man mår på ett sätt som är oerhört nedtystat i samhället.

"Jag har fått en panikattack." Det där gången som jag fick min kraftigaste panikattack hittils - mitt i en radiosändning, så att min kollega fick ringa 112 och ambulansen kom till jobbet - ringde jag senare samma dag till producenten och sade att jag nog måste stanna hemma följande dag, med läkaruppföljning och chocken av hela upplevelsen och så. Det tog mig timmar att bygga upp modet, och väl i telefon fumlade jag länge med orden innan jag yttrade "jag har fått en panikattack".

Tänk om jag då hade hört någon annan använda det för att beskriva sitt känslotillstånd - må det sedan ha varit "i onödan" eller påriktigt, för det kan man ändå aldrig veta. Då hade jag nog känt mig mindre ensam i min upplevelse, i min känsla av att jag överdrev och egentligen tyckte det var superonödigt att stanna hemma. Kanske hade jag bättre förstått vad det var jag hade upplevt - innan den dagen visste jag ju inte att de här attackerna var panikattacker, utan jag trodde ju att jag fick hjärtinfarkter (men vågade inte söka vård...) Ni kan tro att jag i den stunden nästan önskade att det hade varit en hjärtinfarkt snarare än en panikattack.

Summa summarum alltså: jag ser ingen trend, men om det vore en trend: än sen? Är det inte bara bra att termerna, orden läggs fram och hörs och syns? Så tänker jag i alla fall att det är.

Julie
Publicerad 11.12.2016 kl. 21:11

Yttrandefrihet under ansvar

Appropå den debatt som nu förs dels om psykisk sjukdom, dels om vem som får tala om vad: kan vi tala lite om hur människor använder sig av och gömmer sig bakom "yttrandefrihet"?

För det gör mig så trött varenda eviga gång som någon kläcker ur sig precis vad som helst, och när de sedan får kritik så ropar de högt YTTRANDEFRIHET och sedan drar de till med världens största martyrscen om hur orättvist det är att de minsann inte får uttala sig i saker som de har åsikter om.

Yttrandefrihet, mina kära vänner, handlar inte om rätten att oemotsagd få häva ur sig precis allt man tycker i alla sammanhang. Ja, vi har åsiktsfrihet och ja, vi har yttrandefrihet - till den punkten som vår yttrandefrihet börjar trampa på andra. Har du en åsikt som du vet att skadar andra människor? Håll den för dig själv. Har du en åsikt i ett ämne som du har liten eller ingen kunskap i eller erfarenhet av? Håll den för dig själv.

Det här underliga behovet av att måsta få säga sin åsikt fast det kanske inte resulterar i så mycket mer än sårade känslor - det förstår jag inte. Med det sagt, så är det såklart - inom ramen för lagen - fritt fram att göra så. Men då ska man inte bli förvånad om folk reagerar och kanske till och med - gasp! - tycker att man inte bord ha uttalat sig i frågan.

Med yttrandefrihet kommer också ansvar. Dina ord kan såra, kan skada, kan göra illa - också om det inte var meningen. Men ibland blir det inte som man tänkt sig och då borde man backa och säga förlåt. Eller allra minst backa. Ta ansvar för de ord man uttalar och medge när det blir fel, om det inte blev som det var tänkt.

Nåja, för egen del ska jag nu ta veckoslut. Julfest och julglögg helgen lång. Festligt!

Julie
Publicerad 09.12.2016 kl. 15:23

Inlägg om psykisk ohälsa - gör om, gör rätt

Ja, hörni, eftersom jag själv är mitt psykisk ohälsa-träsket och antagligen är en av de där som genom att vara öppen med mitt mående får det att verka som ett "modefenomen" (!!!! alltså) så ska jag ta skeden i vacker hand och förklara varför det är problematiskt med inlägg som Ida-Maries, må intentionerna ha varit hur goda som helst.

Jag vill börja med att avfärda alla som hävdar att kritiker till inlägget förvränger och missförstår inläggets poäng - att människor allt för lättvindigt skulle använda sig av termer som är förknippade med psykisk ohälsa. Jag kan så klart med säkerhet enbat tala för mig själv, men jag tror jag talar för de flesta som kommenterat där inne att vi nog mycket väl förstår vad poängen är. Men jag håller inte med, inte på någon punkt faktiskt.

Jag tror för det allra första inte på att det skulle pågå något modefenomen där människor tycker att det är en lätt utväg att ta till ord som depression, ångest eller social fobi. Så stigmatiserat som psykisk ohälsa är kan jag faktiskt inte ens tänka mig ett mera befängt påstående i sammanhanget. Det att man "ofta får känslan av att det verkligen inte är så dåligt som de kanske själv tror det" har ingenting med verkligheten att göra, utan baserar sig högst antagligen på fördomar om hur psykisk ohälsa ser ut. Newsflash till alla er som inte har erfarenhet av psykisk ohälsa: det syns inte utanpå.

Jag ska ta mig själv som exempel. Jag är en glad människa, överlag. Social, skrattar mycket, skämtar och skojar. Jag har alltid skött min skolgång, mina studier och mitt jobb exemplariskt, inte varit sjukskriven annat än för bihåleinflammation, kunnat sköta om min hygien och hållit kontakt med mina vänner.

Jag har samtidigt i perioder varit svårt deprimerad, lidit av sömnlöshet  från och tilli över 10 år, i perioder gråtit mig själv till sömns varje kväll och sedan 2009 också haft ett antal panikattacker som en gång krävde samtal till 112. Sedan ett år tillbaka går jag i psykoterapi. Allt detta är det inte många i min omgivning som har känt till, därför att jag inte har berättat det. De som jag berättat för i efterhand har varit överraskade.

Så när då en person som OBS INTE har lidit av psykisk sjukdom och INTE har erfarenhet av det, baserat på sin egen mutu bedömer att många i hennes omgivning överdriver och slänger sig med ord de inte har rätt till, då blir jag vädigt ledsen. Dels regelrätt sårad - för det ifrågasättandet ÄR ett ifrågasättande av de som är sjuka, eftersom sjukdom ser väldigt olika ut och de som inte är sjuka på "rätt sätt" ofta utsätts för just detta ifrågasättande. Men också ledsen för alla de som, liksom jag gjorde, bär på sitt illamående i hemlighet, tänker att det nog ska gå att "tänka positivt", att de säkert bara överdriver - "inte är det så illa som jag tror" - och sedan läser det där inlägget och får bekräftat för sig själv sina egna frågasättanden.

Det gjorde jag, framför allt det sista. Ifrågasatte mina känslor, min erfarenhet. Tänkte att det nog inte är så illa som jag tror, jag har det ju så bra? Tak över huvudet, mat på bordet - ja hela listan, som också räknas upp i blogginlägget ovan. Vet ni vad det ledde till? Det ledde till att jag bara blev sjukare. Att jag väntade i 10 år innan jag till slut sökte hjälp. Motvilligt, för jag ville inte besvära vården.

Fokus hamnar liksom på helt fel problem. Det är ganska exakt samma som att lyfta fram falska våldtäksanmälningar när man försöker diskutera problem med sexuellt våld mot kvinnor: det är ett så marginellt problem att det enda det gör är att gnida salt i såren på de som faktiskt lider.

Så igen: jag förstår intentionen bakom inlägget. Men goda intentioner räddar inte från att det blev fel. Det enda det inlägget gör är att spä på fördomar och stigmat som omger psykisk ohälsa.

Gör om, gör rätt.

Julie
Publicerad 08.12.2016 kl. 23:31

Loppu häämöttää

Å vetni, snart är det jul! Jag har precis lämnat in en hemtent i norsk och dansk litteratur, nästa måndag har jag en alldeles vanlig saltent och sedan ska jag bara knåpa ihop två stycken essäer och läsa en roman - sen är jag så klar för jullov!

Studierna håller paus till halva januari, minus en tredje essä som ska in den 11, och jag kommer ju så klart att jobba en del - men veckan mellan jul och nyår håller jag faktiskt helt ledig i år. Jag känner att jag verkligen behöver det - det är ett år sedan jag var ledig. Det var också en vecka, när vi var i Sverige över nyår. Sedan dess har jag bara jobbat, jobbat och studerat, studerat, vissa veckor så mycket att jag blivit alldeles vimmelkantig.

Det är ett av mina svåraste projekt och därmed också ett av de viktigaste: jag vet att jag har en benägenhet för att jobba mig till utbrändhetens rand så jag måste lära mig att slappna av och ta tid till mig - utan att be om ursäkt för det.

Så det ska jag göra i år. Sådeså.

Julie
Publicerad 05.12.2016 kl. 14:13

Den där dieten jag inte ville tala om

Jag vet att jag sade att jag inte tänkte gå in på några detaljer om min viktnedgång. Men i jösse namn, måste jag ändå säga - jag har inte varit den här storleken på så många år att jag knappt känner igen mig i spegeln längre!

Det finns många nivåer i mitt - jag vill inte säga projekt men det är nu kanske ändå det bästa ordet - projekt. En aspekt är naturligtvis vikten och det faktum att den går ner - rejält. Två tredjedelar av mitt mål på -30kg uppnåddes i fredags. Helt. Sjukt. En annan är det som jag i tidigare inlägg kallat för min regression, mitt identitetssökande som får sig ett helt nytt schwung när jag tittar mig i spegeln och också till det yttre kan börja ana en Julie som fanns för några år sedan, och som funnits under alla lager av ångest och bröstmjölk hela tiden men som inte lyckats ta sig ut.

Men en lika stor del av det är faktiskt den där ångesten. Framför allt den ångest jag känner kring mat, ätande och min kropp. Det är ingen ovanlig ångest för kvinnor att känna - se dig bara omkring i detta vikthetsande, ytliga samhälle - men den är verklig och den är jobbig att bära, och den tar sig uttryck som ligger bakom att jag svällde upp till sådana proportioner som jag gjort.

 

IMG_20161130_110405

 

Den allra finaste och största förändringen som den här stenhårda dieten har gjort är faktiskt att min syn på mat och på ätande har förändrats. Förmildrats, till och med. Maten ger mig inte ångest utan är energi. Maten äts vid vissa tider för att jag ska orka med vissa saker. Det är bränsle, hemskt lite mera. Ibland har man krabbis och då är det faktiskt helt okej att beställa hem en burgare.

Jag kan se mig själv i spegeln och inte känna ångest nu. Det beror inte på att min kropp är mindre, för inte hatade jag min kropp innan heller. Det är snarare att jag har börjat betrakta min kropp lite mera matter of factly - det är ett verktyg för att kunna göra saker med, och när jag inte stoppar i mig kilovis med socker så mår den faktiskt bättre. De matvanor jag hade tidigare var närmast ett självskadebeteende, om man riktigt ska dra det till sin spets - och det tycker jag att man kan i mitt fall. Jag mådde verkligen inte bra, varken psykiskt eller fysiskt, i somras. Jag mår så mycket bättre nu.

Sedan har jag nog fortfarande inte lyckats skaka av mig de lyckokänslor som viktnedgången ger mig sådär rent ytligt - att jag jublade och firade när -20-strecket kom emot i fredags, eller när jag skrattade högt i omklädningsrummet när jag igår drog på mig en hängselkjol i storlek 42. Jag har inte haft något mindre än 44 sedan jag gick i gymnasiet på min nedre kropp - det kändes magiskt. Samtidigt är det så himla konstigt att det ska kännas magiskt, det är trots allt bara siffror på en våg eller på en lapp som indikerar storlek.

Nå, konstigt är det såklart inte - jag vet ju att det härstammar från det samhälle vi lever i som premierar smalhet. Allt som strävar mot smalhet, litenhet är lika med självkontroll - och vi vet ju alla att självkontroll är det finaste man kan utöva. Lata tjockisar har ingen sådan, så klart - vi lata, slappa egoister som bara följer våra lustar.

Ja puh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Kanske kontentan kan vara: jag har inte mått så bra på länge som jag gör nu, samtidigt som jag inser det problematiska i att fira att jag blir smalare för var dag som går. Det allra minsta jag kan göra är förstås att inte göra ett nummer av detta inför mitt barn. Det är jag noggrann med.

Julie
Publicerad 05.12.2016 kl. 00:24

Jag knarkar ungdom

De senaste veckorna i terapin har vi bland annat snackat om identitetsskapande och -återskapande, kvinnlighet och behovet av att känna sig åtråvärd. Jag är nämligen mitt i något av en regression - ja, det är ordet jag främst skulle välja för att beskriva mig själv och mitt jag just nu.

Det började i sensommaren när jag började tappa vikt. Det har gått smoothly, och fortsätter så. Plagg som jag använt i somras har jag fått packa bort och många sådana klädesplagg som jag inte använt sedan lååångt innan jag blev gravid har jag fått plocka fram igen. Jag har färgat håret i en nyans som jag hade mycket i tonåren (även om den nuvarande nyansen inte är lika... extrem) och börjat använda smink igen, efter en paus på många år. Framför allt har jag börjat använda läppstift. Love that läppstift.

 

 

Regression. Färgar håret lila och överväger att ta läppiercing pånytt. Som var året 2007.

Ett foto publicerat av Julie Ebbe (@juliaedde)

Det är som om jag försöker hitta tillbaka till något eller någon som jag var innan allt det här - innan familjen. Jag tror att jag skrivit om det förut; det känns som att föräldraskapet berövade mig på en del av min identitet. De första sex månaderna, när jag i princip bara satt på soffan och maratonammade, var jag förlorad i föräldraskapet. På gott och ont, såklart - vi har en väldigt stark och god anknytning, upplever jag - men nackdelen blev ju att jag i egenskap av en egen person som inte är ihopsydd med en annan försvann.

Det jaget är jag ute efter, det jaget vill jag tillbaka till. Jag vill inte vara bara mamma eller bara journalist eller bara sambo. Jag behöver vara jag. Kvinna. Människa. Julie.

En kollega påpekade härom veckan att jag ser yngre ut. Skrattande konstaterade jag att jag nog åldras i samma takt som alla andra. Men jag tror att det kanske ligger nåt i det, att det är någon inre ungdom som jag håller på att gräva fram. Det känns bra som tanke, för jag har känt mig lastgammal i flera år nu.

Utöver detta tittar jag för n:e gången igenom tv-serien Skins och längtar tillbaka till gymnasietiden. Jobbiga tider men också simplare på något sätt. Saknar friheten. Ibland.

Julie
Publicerad 24.11.2016 kl. 22:36

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer