Kanalsurf kan förstöra en dag

Jag gillar i regel morgonturer. Man tror man ska dö en smula när klockan ringer 03:45 och man själv kom i säng så sent som vid midnatt, men adrenalinet kickar in och man anländer till jobbet full av energi. Den energin är falsk, naturligtvis, den tar slut kring åtta och sedan är det bara utför. Men så länge kicken varar är det super.

Kicken börjar med hundpromenaden där cirka 4, ett kort varv bara. Frisk luft, ofta lite vind, men tyst och stilla. Det är släckt i alla fönster ännu den tiden. Också i de bostäder där någon är vaken hålls lamporna av respekt för övriga familjemedlemmar släckta. Så fungerar det. Denna morgon inget undantag.

Och sedan taxiresan. Den där i Finland så tacksamt tysta, nästan lite heliga stund när man susar genom den ännu sovande staden och i öst ser man himlen långsamt ändra färg. Majoriteten av chaufförerna förstår att inte ställa alltför många frågor så tidigt på morgonen, och sällan är radion på heller. Om den är så är det mjuk pratradio eller musik i lågtempo på svag ljudnivå. Tyst, mjukt, som att vara inbäddad i bomull i hybriden vars motor automatiskt slocknar vid trafikljus. Man anländer mjuk och pigg till redaktionen, redo att ta sig an dagens nyheter.

....och så finns det mornar som idag då allt annat klaffade utom just taxin. Taxichauffören var för det första glad. Han hälsade glatt. Jag är annars en vän av vänlig service, men så här tidigt på morgonen kan jag verkligen uppskatta finländarens tysta, surmulna sätt. Inga onödiga ord. Men inte den här, han var glad. Radion hade han igång, på förfestvolym, och det hoppade från Jethro Tull till Bonnie Tyler i takt med att chauffören tröttnade på en låt och bytta kanal. Aldrig hörde vi en låt till slut, hela tiden bytte han, bytte, bytte, bytte. En radiokanalsurfare värre än en kräsen tonåring som hatar Vega.

Bomullen uteblev. Energinivåerna började sina redan vid sju. Nu, vid 13:30, borde jag orka läsa och sedan hållas vaken igenom en två timmars föreläsning. Och sedan hämta Pilten, laga mat och tvätta kläder.

Vilken skillnad en liten taxiresa kan göra.

Julie
Publicerad 24.04.2017 kl. 13:35

Mellanrapport, eller: Avgrundströttheten

Jag vet inte om det är våren eller den plötsligt lite kallare perioden eller bara det att jag är småbarnsförälder som studerar och jobbar 150-200 procent - antagligen det sistnämnda - men gud så trött jag är. Hela tiden. Jag är så trött att jag skulle sova dygnet runt om jag kunde.

Min studiemotivation har för första gången sedan jag inledde studierna i höstas börjat dala. Jag orkar ingenting. Före påsken var jag hemma med den sjuka Pilten i två veckor (först flunsa, sedan magsjuka - ni vet rumban) och efter det har jag liksom inte hittat lusten att knäppa på datorn, öppna eposten och försöka läsa ikapp det jag missat.

Nå, åtminstone framskrider en essä som jag verkligen hoppas ska bli bra. Ska bita in mig i Taivassalos In Transit (tror jag nämnt det tidigare?) med sexualpolitiska glasögon. Patriarkatet, sexualiteten, kvinnans makt över sin egen kropp och lust. Sånt. Tror det blir fenomenalt. Bara jag skulle orka börja skriva.

Däremot har det börjat klia oerhört mycket i bloggfingrarna på senare tid. Det märks ironiskt nog inte här - jag är ofta för trött för att blogga (och just nu har detta blogginlägg fått ligga i ett par timmar, för precis när jag började skriva så började det skjutas i Paris) - men jag hoppas att det ska börja märkas inom en mycket snar framtid!

Att sådant denna gång.

Julie
Publicerad 21.04.2017 kl. 00:10

Jobbmardrömmarna

Inatt hade jag en jobbmardröm. Det har jag titt som tätt, och skvallrar oftast om att stressnivåerna är lite väl höga - och höga är de nog, i ärlighetens namn.

I drömmen glömde jag hela tiden bort att göra rutingrejer som ingår i turen, som att skriva Morgonkollen. Jag fick dela plats med en grafiker som hela tiden hade armen framför mig för att använda mus och tangenter. När jag kom tillbaka från min kaffepaus hade han för att fittas kodat om i datorn så att det inte gick att surfa på nätet - i alla flikar öppnades bara en Call of Duty-loop. Så på hela arbetsturen kunde jag inte skriva nåt. Sen blev jag utskälld av chefen när jag började gråta i ren frustration, för att jag borde ha fattat att byta dator.

Idag har jag morgontur. Gissa om jag inte först försov mig så att jag blev uppringd från redaktionen en kvart efter att jag borde ha varit på jobb - och sedan höll jag på att glömma Morgonkollen.

Julie
Publicerad 20.02.2017 kl. 08:03

En timme i taget

Det är en kort tid i livet. Det är en kort tid i livet. Detärenkorttidilivetdetärenkorttidilivet.

This too shall pass. Detta mantra mumlar jag för mig själv dagligen. Stänger ögonen, drar ett djupt andetag, slappnar av i axlar och panna, och mumlar: this too shall pass. Det är en kort tid livet.

Ibland tror jag på det mer än andra gånger. Ibland måste det upprepas tills andan tar slut, tills krafterna helt enkelt inte räcker till för att explodera i frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet. Ibland återvänder färgen i ansiktet och det milda, tålmodiga modersleendet omedelbart.

Jag vill inte klaga - vi har det trots allt så himla bra och lätt, jämfört med många andra. Men tempot är hårt, det går inte att komma ifrån. Den typiska dagen just nu innebär väckning någon gång mellan 5 och 7, föreläsning från 10 framåt, sedan jobb till midnatt på det. I säng vid ett, ligger och snurrar till 2, en dålig natt - och de har varit rätt många på senare tid - vaknar Pilten just då man lyckats fånga sömnen. Med god tur somnar han om på en kvart, med dålig tur på en timme.

Pilten prövar gränser. Som alla barn i hans ålder. Vissa dagar klarar jag det bättre än andra, andra dagar är jag inte stolt över min extremt korta stubin. Vissa dagar är jag småbarnspedagogiken själv, andra dagar det ultimata hopkoket av alla styvmödrar, barnhemsförestådare och internatskolerektorer som någonsin porträtterats i sagor och filmer.

This too shall pass. Det är en kort tid i livet. Jag behöver inte för evigt studera 100% och jobba 60-80% samtidigt som jag pusslar ihop en vardag med ett litet barn. Och aijo, en parrelation har jag också som ibland kräver lite uppmärksamhet. Det är inte för evigt. Den tanken klänger jag mig vid för brinnkära livet, min enda garanti för att inte fullständigt tappa greppet.

Julie
Publicerad 05.02.2017 kl. 23:22

En kort amningsfundering från sjukstugan

idag skulle vara min sista arbetsdag innan jag är en vecka ledig (!!! För första gången på ett år) men istället är jag hemma med Pilten som över natten plötsligt har fått feber. Min lilla tidsitakiainen sitter fast i mig som var han en förlängning av min kropp - hela tiden ska han vara i famnen.

Och ja, ammas också. Jag ammar ju numera inte ens varje dag. Nån enstaka gång i veckan, kanske. Men idag har jag knappt gjort annat, känns det som. I skrivande stund somnar han till middagslur med bröstet i munnen. Mjölkproduktionen är förstås nästintill obefintlig vid det här laget, men det är ju inte det som det handlar om dagar som dessa, utan om ett febrigt barn som behöver tröst och närhet.

Jag ammar inte längre utanför hemmet. Det är lustigt i vilken cirkel det där har gått för mig - från att knappt våga amma inför typ min mamma till att amma helt när och var som helst, fast gåendes på stan, utan att bry mig det minsta, till att igen skygga. Med tanke på hur fjärmat vårt samhälle överlag tycks vara från amningen är det kanske inte så konstigt att jag inte precis skyltar med att jag ännu i tid och otid ammar min toddler. Men det är synd, tycker jag. Så borde det ju inte vara.

Nåja. Nu ska jag se om jag skulle lyckas lirka loss mig utan att Pilten vaknar. Paket måste slås in och praliner lagas. Huhhej, snart är det jul!

Julie Ebbe
Publicerad 23.12.2016 kl. 12:29

Loppu häämöttää

Å vetni, snart är det jul! Jag har precis lämnat in en hemtent i norsk och dansk litteratur, nästa måndag har jag en alldeles vanlig saltent och sedan ska jag bara knåpa ihop två stycken essäer och läsa en roman - sen är jag så klar för jullov!

Studierna håller paus till halva januari, minus en tredje essä som ska in den 11, och jag kommer ju så klart att jobba en del - men veckan mellan jul och nyår håller jag faktiskt helt ledig i år. Jag känner att jag verkligen behöver det - det är ett år sedan jag var ledig. Det var också en vecka, när vi var i Sverige över nyår. Sedan dess har jag bara jobbat, jobbat och studerat, studerat, vissa veckor så mycket att jag blivit alldeles vimmelkantig.

Det är ett av mina svåraste projekt och därmed också ett av de viktigaste: jag vet att jag har en benägenhet för att jobba mig till utbrändhetens rand så jag måste lära mig att slappna av och ta tid till mig - utan att be om ursäkt för det.

Så det ska jag göra i år. Sådeså.

Julie
Publicerad 05.12.2016 kl. 14:13

Vi isolerar oss i hemmet

Barns förmåga att bli sjuka på de mest opraktiska tillfällena, visst är den alldeles otrolig?

Sambon åker på arbetsresa imorgon kväll och kommer inte tillbaka förräns natten till fredag. Igår kväll när jag gick och lade mig märkte jag att Pilten var alldeles brännhet, och mycket riktigt hade han nästan 39 graders feber. Sambon är hemma med honom idag (jag studerar, märker ni väl. Eheh.) men eftersom jag resten av veckan, fredag bortsedd, är ensam med honom så är det nog bara att ta skeden i vacker hand och vinka farväl åt veckans föreläsningar. Det är tur att jag bara jobbar fredag kväll, så åtminstone drabbas inte jobbet.

En större skrivuppgift ska lämnas in på torsdag, ett arbetsuppdrag likaså. Vi kommer med andra ord att lämna lägenheten rätt lite de kommande dagarna.

Julie Ebbe
Publicerad 21.11.2016 kl. 14:00

Mycket om lite, lite mycket just nu

Jag hatar att skriva det första inlägget efter en paus. Vad ska man säga? Ja hej, här är jag igen. Det har varit så mycket bla bla bla. Det har det egentligen inte alls. Sanningen är nog snarare den att livet kännats någorlunda tråkigt den senaste tiden - jag har helt enkelt inte haft något att säga.

Nå, innehållslöst är det så klart inte - det har varit begravning, mycket skola, Pilten utvecklas i rasande takt och så vidare. Det är väl mera att det inte känns intressant för någon annan än mig och kanske min terapeut. Begravningen är som begravningar är - tung, jobbig, fin. I efterhand formulerade jag ett kort tal som jag hade velat hålla. Typiskt att det var just i efterhand, för sent. Och Pilten utvecklas så som barn gör i hans ålder - han springer plötsligt utan stöd, äter med gaffel och kniv, säger äiti och auto, och kan koreografin till imse vimse spindel. Intressant och spännande för oss - so old news för alla andra föräldrar i världen och antagligen totalt ointressant för barnlösa.

Studierna ja, de knallar och går. Kanske är de också en orsak till att bloggen fått lida - så mycket energi går till att läsa kurslitteratur och skriva uppgifter. Men också novellerna har jag fått upp skrivarlusten för igen. Jag skriver fiktion som jag inte skrivit fiktion på flera år. Inom ramen för den knappa tid jag har för sånt som inte är livsnödvändigt, så som att gå på jobb, sköta studierna, laga mat, tvätta och natta barn.

Så tiden räcker väl helt enkelt inte till. Det är ett faktum på mer än ett plan i mitt liv. Jag har i princip ingen fritid heller just nu. När jag inte är med Pilten jobbar jag eller studerar. Jag önskar att jag hade tid att gymma eller rita, eller ens jogga nu och då. Jag har börjat stjäla tid från studierna till mera nonsens, med resultatet att jag inte är riktigt lika flitig som i början av hösten. Naturligt, kan tyckas. De stulna timmarna använder jag till att se tv-serier som nollar hjärnan. Det behövs också.

Som tur är det snart jul. Jag tänker vara så ledig.

Julie
Publicerad 20.11.2016 kl. 22:46

London baby!

En resa till London i mars är bokad och jag kan inte sluta skratta åt hur otroligt billigt vi kom undan! Vi flyger två vuxna och ska stanna tre nätter: 200€ för flyg tur-retur och boende 120€. Tack airbnb.

Nu när det är betalt är det bara att spara en resekassa så vi kan unna oss att äta ute, shoppa lite och inte alls stressa över det ekonomiska. Gud vad det ska bli skönt!

Pilten ska bo hos min mamma under de dagarna så vi får några dagar riktigt för oss själva, jag och mannen. Därför har vi nu börjat öva övernattning där. För ett par veckor sedan var han för första gången och imorgon åker han dit igen. Övning är det främsta motivet, men kanske har morgondagens övernattning något med en viss Kent-spelning att göra också... :)

Det är underliga dagar jag lever. Hade min nionde arbetsdag på raken idag, och på det hetsar jag och har ångest över alla inlämningsuppgifter vars deadline närmar sig i rasande takt (en inlämnad, tre to go) (just nu försöker jag bajsa ur mig 6000 tecken på en essä som jämför Volatires Candide med Flauberts Madame Bovary. Få se vad det blir. Kanske blir det bajs) - men ändå känner jag mig liksom levande. Energisk. Lite hög, liksom. Det är som om jag får en kick av att ständigt balansera vid deadlineranden och samtidigt lyckas med att sy ihop jobbet med småbarnslivet.

Det låter väldigt mycket som om jag är påväg hårt in i e vägg ganska snart. Nå, den tiden den sorgen (och så har jag ju min terapeut färdigt, eheheh).

Julie
Publicerad 27.10.2016 kl. 22:26

Putki

Utan att riktigt fatta det har jag råkat tacka ja till lite mer jobb än vad jag kanske egentligen hinner med: det blir en åtta dagar lång putki.

Såhär var det: egentligen skulle jag bara jobba en dag förra veckan. Måndag. Den var inskriven i turlistan, resten av dagarna skulle vara tomma. Men på måndagen bytte jag och en kollega turer så att hon tog min tur den här måndagen och jag tog henne veckoslutsturer. 

Okej, måndag och veckoslut. Inga problem, tänkte jag.

På tisdagen ringde en producent på Vega upp mig och undrade om inte jag lite hastigt och lustigt kunde hoppa in och göra Vegatoppen när ordinarie programledare är sjuk i två veckor. Fixade och trixade, och var sedan inne onsdag och torsdag och gjorde intervjuer och bandade program. 

Samma tisdag kontaktades jag av en producent på X3M som undrade om inte jag kunde hoppa in och göra musikprogrammet Supernova, eftersom ordinarie programledare är på resa. Så det gjorde jag fredag och idag, måndag. Måndagen, som jag redan en gång bytt bort för att få vara ledig.

Imorgon jobbar jag igen på nyheterna och på onsdag gör jag igen Vegatoppen. Onsdag-onsdag --- > åtta dagar i ett.

Och så är det dessutom tentvecka nu, tre deadlines blinkar röda och arga i min kalender. Puh.

Julie
Publicerad 24.10.2016 kl. 09:36

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​