Om att uppfostra söner i ett patriarkat

Jag ser ibland i feministiska sammanhang mödrar till döttrar skriva hur skönt det hade varit att ha söner, ur den aspekten att de inte skulle behöva känna lika mycket av den oro de känner för deras döttrar som måste växa upp i ett patriarkat.

Likaledes ser jag mödrar till söner uttrycka lättnad över att deras barn åtminstone inte går ett förtryck till mötes, utan kommer att få det lättare i livet på grund av sitt kön. Att tanken om att måsta förbereda en dotter för det förtryck som kvinnor utsätts för i vårt samhälle är så tyngande och förtvivlande.

Det handlar förstås inte om vilket kön man föredrar på barnet (utgår jag ifrån!), jag förstår helt klart den här synen. För det är ju så, generellt, att män har flera dörrar öppna och får inte utstå förtryck så som kvinnor gör (sedan drabbar patriarkatet män på andra sätt, förstås).

Men själv känner jag ändå på något sätt annorlunda. Nu har jag så vitt jag vet inga döttrar, utan är snart mor till två söner. Och min allra största skräck och ångest och våndan när det gäller mitt föräldraskap är: hur uppfostrar jag mina söner så att de blir upplysta, medvetna, schyssta män inom ramarna för det samhälle vi lever i? Hur motverkar jag den aggressiva machokultur som möter dem redan när de är helt små, hur motverkar jag könsrollerna som klistras på dem redan när de är några minuter gamla - och sedan förstärks från alla håll, överallt, hela tiden?

Innan jag fick veta att Pilten är en pojke hade jag faktiskt inte föreställt mig att jag skulle få söner. Jag gissar att det beror på min egen uppväxtmiljö: jag hade bara systrar. Det var en självklarhet att om jag får barn så är det flickor. Min första tanke när jag låg där på britsen under det andra ultraljudet, och läkaren konstaterade att "det där ser nog ut som en penis", var: Hur fan gör man? Jag vet hur det är att vara flicka, det kan jag hantera, de verktygen har jag att erbjuda en dotter - men vad gör jag med en son? Hur gör jag? Hur gör man?

Jag vet fortfarande inte hur fan man gör. Jag vet bara att jag redan har "förlorat" på vissa punkter: min son är 2 år gammal och har till exempel redan styrts mot typiskt "pojkiga" intressen, så som fordon.

Jag vet att jag själv i mitt stilla sinne fnyst åt tanken om att föräldraskap är olika beroende på barnets kön (ordet "pojkmamma" till exempel, ryser lite varje gång), men det är ju klart att det har en viss skillnad - pojkar och flickor har helt olika förutsättningar och behöver olika verktyg för att kunna tolka och ta sig an, i bästa fall förändra, det samhälle vi lever i i dag. 

Visst, det handlar i slutändan alltid om individer, det individuella barnets behov av olika typer av föräldraskap. Knappast kommer mitt andra barn att kunna bemötas på exakt samma sätt som mitt första barn, trots att de har likadan kromosomuppsättning. Men samhället, de patriarkala strukturerna, bryr sig inte om individer. Det bryr sig om schabloner - och alla ska prompt in i dem. Det är det jag syftar på när jag menar att kön spelar roll i uppfostran. Skadliga mans- och kvinnomallar ska bekämpas, men på olika sätt.

Och det är väl där jag fortfarande ställer mig frågande. Hur håller jag mina söner borta från den stereotypa mansnormen?

Julie
Publicerad 20.09.2017 kl. 15:41

Tumisresa med 2-åring, hot eller möjlighet?

Jag undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet när jag har bokat en resa till Danmark? På resan deltar: jag, då gravid i vecka 29, samt Pilten, 2 år och 1 månad gammal.

Pilten, 2 år och en månad, som just nu verkar ha gått in i en skön trotsålder. Det har hängt i luften, visst, sedan våren, men nu märks den av allt mer: bravuren är att kasta sig på marken och sura och tjura, och vägra följa med när man säger till.

Inte så farligt, kan tyckas, rent objektivt. Men det här med att böja sig ner och lyfta upp, och sedan kånka skrikande och sparkande tvååring när man är gravid är ju inte godis direkt.

Nåmen. Det blir lätt packning och barnvagn med. Månne det inte löser sig.

Julie
Publicerad 02.08.2017 kl. 22:50

Gravidherkkis, eller: Föräldern som försov sig från dagis

Så hände det där som sägs hända alla som har barn i dagis: jag var den dåliga föräldern som hann till dagis precis innan stängning. Och sedan brast det.

Såhär var det: Jag hade haft morgontur och hade således stigit upp redan kl. 03.45. Min obrytbara vana trogen hade jag inte kommit i säng kvällen innan förrän vid midnatt, så när jag kom hemvinglandes av trötthet vid tolvtiden stupade jag direkt i säng. Innan jag somnade ställde jag väckarklockan på 15 så att jag skulle hinna ut med hunden innan det var dags att hämta vid 16.

Vaknar en stund senare och känner mig underligt utvilad. Väckarklockan har inte ringt. Ser att telefonen blinkar grönt, någon har sålunda skickat mig ett meddelande. Slås av omedelbar panik när jag inser att klockan är strax efter 17.

Jag skickar ett panikartat meddelande till sambon om att jag försovit mig, i hopp om att han kanske redan skulle vara på hemvägen - men icke. Han är på gymmet. Jag drar på mig skor och regnrock i all hast och springer, så snabbt min gravida kropp tillåter, till citycykelställningen som till all tur finns nära vårt hem. På vägen ringer jag till dagiset, eftersom jag dels ville meddela att jag nog är på väg, dels försäkra mig om att dom inte ännu har stängt - jag kunde i mitt yrvakna tillstånd inte minnat hur länge de har öppet. Men ingen svarar. Paniken stiger.

Jag hoppar på en citycykel och cyklar så snabbt den tunga cykeln tillåter, trafikosäkert som bara vad, till dagis. Som tur går Pilten i ett sommardagis som ligger betydligt närmre vårt hem än ordinarie, så jag är där på rekordsnabba 7 minuter - normalt tar den cykelresan för mig 12 minuter. Då är klockan 17.24.

Jag springer in på gården där jag vet att de brukar hålla till om eftermiddagarna, men det är tyst och tomt. På vägen till dagis, medan jag cyklade, hade min mamma försökt ringa för vi hade avtalat att jag och Pilten skulle komma på eftermiddagskaffe. I samband med det samtalet, som jag inte kunde besvara, har min telefon hängt sig. Så när jag ser att gården är tom kan jag inte mera ringa. Jag går tillbaka till ytterdörren, tänker att de kanske gått in - det är en regnig eftermiddag - men dörren är låst och huset ligger mörkt.

Paniken stiger. Desperat försöker jag lirka upp skalet på min telefon för att få ur batteriet - det enda som hjälper när den fryser så - men det går inte. Jag är nagelbitare och skalet sitter för hårt. Omöjligt. Ungefär här börjar jag gråta. Jag bankar på dörren, inget händer. Slås av tanken att dagis kanske har ringt barnskyddet, och att det var därför som min mamma ringde? Hon jobbar nämligen med barnskyddsarbete och jag tänkte att hon kanske den vägen fått höra att jag inte dykt upp - och nu tror hon att jag är typ död.

Plötsligt dyker en man upp i portgången. Han talar i telefon och går in mot gården, mot en container där det ligger en hög med tyger. Tydligen klädesplagg som glömts där. En förälder alltså. Desperat avbryter jag honom och ber att han ska ringa till dagiset, om han kanske har ett nummer, att min telefon har hängt sig. Han ser på mig som vore jag helt galen, men slår numret - och får svar. Jag får telefonen och hulkar fram mitt ärende: att jag har försovit mig, att jag inte hittar mitt barn, att var är dom, eller har någon annan tagit hand om honom?

Det visar sig att de trots allt hela tiden varit på gården. Just då när jag kommit inspringande hade de stått bakom en knut, i skydd från regnet, och inte synats. Jag kommer inspringande på gården pånytt och Pilten kommer glad i hågen springande emot. Ungefär här brister det igen och jag hulkar fram ett förlåt, förlåt, förklarar varför jag inte kommit tidigare, att telefonen fryst, att jag försökte ringa men inte nådde fram.

Kvinnan som är den enda ur personalen kvar, en lite äldre kvinna, kramar mig och försäkrar mig om att allt är bra, att det inte är någon fara. Att de nog skulle börja med att ringa föräldrarna ifall ingen dyker upp vid stängning - som är 17.30. Klockan var 17.29 när jag stod där och hulkade i armarna på den här främmande kvinnan. 

På bussen på väg mot min mamma, fortfarande rödgråten och lite skakig, får jag låna en telefon av en man för att ringa sambon - tack gud att jag memorerat hans nummer - för att meddela a) att jag lever, trots att jag dårcyklat, och b) för att be honom meddela min mamma att vi är på väg.

Anländer hos min mamma en stund senare, som av förståeliga skäl varit orolig. Jag berättar hela storyn igen och gråter lite igen. Mamma är snäll och berättar om gången då min brors dagis ringt henne vid stängning och både hon och min brors pappa på grund av ett missförstånd befann sig i Helsingfors. Dagiset låg i Borgå.

Sedan konstaterade mamma: Nu är det nog graviditetshormonerna som spökar.

Och jag kunde väl inte annat än hålla med.

 

Julie
Publicerad 26.07.2017 kl. 21:49

23+0

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Julie
Publicerad 18.07.2017 kl. 06:55

Journalisten som inte skulle ha barn vol. 2

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

 

IMG_20170516_203645

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Julie
Publicerad 11.07.2017 kl. 07:56

Mellanrapport, eller: Avgrundströttheten

Jag vet inte om det är våren eller den plötsligt lite kallare perioden eller bara det att jag är småbarnsförälder som studerar och jobbar 150-200 procent - antagligen det sistnämnda - men gud så trött jag är. Hela tiden. Jag är så trött att jag skulle sova dygnet runt om jag kunde.

Min studiemotivation har för första gången sedan jag inledde studierna i höstas börjat dala. Jag orkar ingenting. Före påsken var jag hemma med den sjuka Pilten i två veckor (först flunsa, sedan magsjuka - ni vet rumban) och efter det har jag liksom inte hittat lusten att knäppa på datorn, öppna eposten och försöka läsa ikapp det jag missat.

Nå, åtminstone framskrider en essä som jag verkligen hoppas ska bli bra. Ska bita in mig i Taivassalos In Transit (tror jag nämnt det tidigare?) med sexualpolitiska glasögon. Patriarkatet, sexualiteten, kvinnans makt över sin egen kropp och lust. Sånt. Tror det blir fenomenalt. Bara jag skulle orka börja skriva.

Däremot har det börjat klia oerhört mycket i bloggfingrarna på senare tid. Det märks ironiskt nog inte här - jag är ofta för trött för att blogga (och just nu har detta blogginlägg fått ligga i ett par timmar, för precis när jag började skriva så började det skjutas i Paris) - men jag hoppas att det ska börja märkas inom en mycket snar framtid!

Att sådant denna gång.

Julie
Publicerad 21.04.2017 kl. 00:10

Det största stressmomentet är barnvakterna

Det finns ingenting som ger mig så gråa hår och så hårda klumpar i magen som när jag tittar i kalenderna och inser att jag måste jaga efter en barnvakt. En sådan dag ligger framför oss inkommande vecka och jakten är i full gång.

Vi har ändå tur, jag har oerhört många som jag kan tillfråga - mina föräldrar, flera syskon, flera vänner som jag vet att ställer upp bara de har möjlighet.

Men det är så svårt att fråga. Varför är det så svårt att fråga? Det hänger säkert ihop med kärnfamiljsidealet. "Varför skaffade du barn om du inte klarar av att sköta dem själv?" - hur många gånger har man inte sett den frasen i diverse kommentarstrådar på familjeforum?

Jag vet att jag också till personligheten är en sådan som drar sig för att be om hjälp. Jag är de facto urusel på att be om hjälp - se bara på hur oerhört länge det tog för mig att få terapin igång. Jag vill själv klara mig själv - och det är så dumt.

Jag är stadsmänniska through and through, men ibland kan jag sakna en mera kollektiv syn på barnuppfostran och -skötsel. "Det krävs en by" och så vidare. Det är ju egentligen ett helt nytt påfund, det här att föräldrarna till barn ensamma ska sörja för sina barn utan hjälp av andra utifrån. Men vilken donarfamilj där båda föräldrarna är i arbetslivet klarar av småbarnsåren utan hjälp utifrån? Kanske de som aldrig jobbar skift. Högst.

Behovet av att vara fler än två involverade i skötseln av barn finns kvar, men kulturen dikterar annat. Följaktligen sitter jag här och ser på den massiva krock senare i veckan i kalendern: jag på kvällstur, sambon på en resa till London över dagen på kort varsel med mycket sen hemkomst, ingen som sköter Pilten - och tänker: fan också, fan också, måste hitta en barnvakt. 

Och jäklar vad det tar emot.

Julie
Publicerad 02.04.2017 kl. 20:52

Den perfekta födelsedagspresenten

Det är min födelsedag idag. 27 år! Kela det. Fin ålder.

"Vänta bara sen när du är vuxen, då är det slut med presenter", hotade de vuxna alltid med när man var barn. Och de har ju så rätt - från presentberg till några få utvalda. Gott så, för årets presenter var fina.

Till exempel hade min mormor samlat ett fotoalbum med bilder på mig tillsammans med henne och hennes man Paavo, som dog i höstas, från hela min uppväxt. Lipade. Och min mormor lipade. Det var så fint.

Bland bilderna fanns också ett par foton från min 18-års födelsedag för 9 år sedan. Jag firade faktiskt inte det året särskilt stort - de närmast sörjande med köpekaka (banankakan!!!!) och 18 ljus. Fick guldhalsband, champagne och min första egna dator i gåva. Bland annat.

Förutom de några materiella gåvorna - bland dem också en gul väska till min nya laptop (tack mamma!!!) - skulle jag säga att den bästa gåvan i år var den jag fick av min son. Nämligen att han efter två månader av klängigt sovande i vår säng plötsligt återgått till att somna i egen säng. Dessutom: han somnade där inne helt för sig själv! Jag bara sade god natt och stängde dörren. 10 minuter senare när jag tittade in hade han slocknat.

Nu sitter jag i soffan och ska försöka läsa två böcker a' 250 sidor, samt tre essäer a' 20 sidor som ska vara lästa tills imorgon (lol på den va'). Vin och glass har jag också.

En bra födelsedag, med andra ord.

 

Julie
Publicerad 20.02.2017 kl. 22:22

En timme i taget

Det är en kort tid i livet. Det är en kort tid i livet. Detärenkorttidilivetdetärenkorttidilivet.

This too shall pass. Detta mantra mumlar jag för mig själv dagligen. Stänger ögonen, drar ett djupt andetag, slappnar av i axlar och panna, och mumlar: this too shall pass. Det är en kort tid livet.

Ibland tror jag på det mer än andra gånger. Ibland måste det upprepas tills andan tar slut, tills krafterna helt enkelt inte räcker till för att explodera i frustration, irritation, trötthet och uppgivenhet. Ibland återvänder färgen i ansiktet och det milda, tålmodiga modersleendet omedelbart.

Jag vill inte klaga - vi har det trots allt så himla bra och lätt, jämfört med många andra. Men tempot är hårt, det går inte att komma ifrån. Den typiska dagen just nu innebär väckning någon gång mellan 5 och 7, föreläsning från 10 framåt, sedan jobb till midnatt på det. I säng vid ett, ligger och snurrar till 2, en dålig natt - och de har varit rätt många på senare tid - vaknar Pilten just då man lyckats fånga sömnen. Med god tur somnar han om på en kvart, med dålig tur på en timme.

Pilten prövar gränser. Som alla barn i hans ålder. Vissa dagar klarar jag det bättre än andra, andra dagar är jag inte stolt över min extremt korta stubin. Vissa dagar är jag småbarnspedagogiken själv, andra dagar det ultimata hopkoket av alla styvmödrar, barnhemsförestådare och internatskolerektorer som någonsin porträtterats i sagor och filmer.

This too shall pass. Det är en kort tid i livet. Jag behöver inte för evigt studera 100% och jobba 60-80% samtidigt som jag pusslar ihop en vardag med ett litet barn. Och aijo, en parrelation har jag också som ibland kräver lite uppmärksamhet. Det är inte för evigt. Den tanken klänger jag mig vid för brinnkära livet, min enda garanti för att inte fullständigt tappa greppet.

Julie
Publicerad 05.02.2017 kl. 23:22

En kort amningsfundering från sjukstugan

idag skulle vara min sista arbetsdag innan jag är en vecka ledig (!!! För första gången på ett år) men istället är jag hemma med Pilten som över natten plötsligt har fått feber. Min lilla tidsitakiainen sitter fast i mig som var han en förlängning av min kropp - hela tiden ska han vara i famnen.

Och ja, ammas också. Jag ammar ju numera inte ens varje dag. Nån enstaka gång i veckan, kanske. Men idag har jag knappt gjort annat, känns det som. I skrivande stund somnar han till middagslur med bröstet i munnen. Mjölkproduktionen är förstås nästintill obefintlig vid det här laget, men det är ju inte det som det handlar om dagar som dessa, utan om ett febrigt barn som behöver tröst och närhet.

Jag ammar inte längre utanför hemmet. Det är lustigt i vilken cirkel det där har gått för mig - från att knappt våga amma inför typ min mamma till att amma helt när och var som helst, fast gåendes på stan, utan att bry mig det minsta, till att igen skygga. Med tanke på hur fjärmat vårt samhälle överlag tycks vara från amningen är det kanske inte så konstigt att jag inte precis skyltar med att jag ännu i tid och otid ammar min toddler. Men det är synd, tycker jag. Så borde det ju inte vara.

Nåja. Nu ska jag se om jag skulle lyckas lirka loss mig utan att Pilten vaknar. Paket måste slås in och praliner lagas. Huhhej, snart är det jul!

Julie Ebbe
Publicerad 23.12.2016 kl. 12:29

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer