Aktieägare i bostadsaktiebolag

Jaha hjälp, nu är vi då radhusägare. Eller ja, aktieägare i ett bostadsaktiebolag med besittningsrätt till en bostad, om man nu ska vara petnoga.

Vi besökte banken igår och skrev cirka hundra underskrifter, jag och sambon. Underskrifter på skuldebrev, tillägg till skuldebrev, försäkringar, hälsoutredningar. Och sedan förstås det väsentliga: köpebrevet. Och så överläts aktiebrevet. Formellt till oss, i praktiken så klart till banken, eftersom det är vår pant för lånet. 

En för oss vansinnig summa pengar passerade genom vårt gemensamma konto, och försvann sedan igen.

Och så var det klart.

Crazy.

Julie
Publicerad 08.11.2017 kl. 23:23

Tack banken, idag känner jag mig smart och vuxen

Ursäkta, jag ska tjata om vårt bostadsköp bara liiite till.

Har talat med banken idag, slagit fast alla lånedetaljer, ställt alla dumma frågor och sitter nu här i köket, som är vårt kök i drygt tre månader till, och känner mig vuxen. Och nöjd med bra service.

Jag måste medge att en av de saker som hittils hindrat mig att gå från tanke till handling gällande bostadsköp har varit banken. Det där med räntor, effektiva räntor, amorteringssätt, osv i all oändlighet är sanskrit för mig. Jag förstår hemskt lite, känns det som - och det känns hotfullt, för jag tycker om att förstå det jag talar om (vem gör inte) och om jag då talar med någon som fattar mer än mig känner jag mig dum.

Jag har ett omättbart behov av att framstå som intelligent. Det här har jag skrivit tidigare om; jag har inte utseendet på min sida, inte humorn eller charmen, men åtminstone är jag inte helt dum i huvudet. Jag är ändå inte superhuman - jag kan inte allt. Det blir ett problem när jag trots det vill kunna allt. Att medge att det finns saker som jag inte förstår eller känner till har jag alltid haft svårt med.

Det har blivit bättre, förstås. Mitt yrke kräver ju till exempel att jag är ärlig med det jag inte kan, så att jag förmår ställa öppna och ärliga frågor. Men ändå, jag ogillar känslan av att jag kan och vet mindre än andra.

Dessutom har jag en tidigare dålig erfarenhet av kundbetjäningen på vår bank, och har varit rädd för att om vi kommer dit och vill förhandla om lån så kommer dom att skratta ut oss på gården omedelbart igen.

Så det har varit med en viss lättnad i sinnet som jag talat med banken den gångna veckan. Bankkontakten - som blev vår bankkontakt av en slump, mer eller mindre - är så oerhört trevlig, pedagogisk, rak och tydlig att jag inte alls känner mig dum när jag talar med henne. Allt känns tydligt och klart, och jag känner mig bevandrad och - ja - lite extra vuxen (med goda skäl, iofs, när jag närmar mig 30 och snart är tvåbarnsmor. Men ja, ni vet).

Det är dessutom frågan om ett lån i en storleksklass som - åtminstone med nuvarande räntor - gör att vi kommer kunna betala av det på kortare tid än de 25 år som lånetiden är. Och det känns ju extra bra, det.

Så att jo. Kudos till banken för ypperlig, saklig, oerhört trevlig och smidig service (allt har skett per telefon!), och till mig själv för att jag förmådde vara öppen med att jag kanske inte fattar allt och måste få det förklarat för mig. 

Och hurra för att vi snart är bostadsägare!

Julie
Publicerad 03.11.2017 kl. 10:40

Vi är som Monica och Chandler

Aj hur det gick med bostaden vi lade ett bud på? Nå, vi fick den. Det innebär att vi flyttar till Vanda (!!!!) om några månader.

Tänk er det! Jag, den inbitna storstadsbon som allra helst skulle vilja bo innanför spårvagnsnätet, ska lämna centrum (vi bor just nu nästan mitt i smeten) för en förort. Vi lämnar höghuslägenheten med balkong ut mot ett bygge, mot radhus omgivet av lummig skog och lekparker. Ett husbolag med vagngarage mot ett där man fryser en egen liten skridskobana på gården varje vinter. Hyra mot bostadslån. Helsingfors mot Vanda.

Vad hände, undrar ni? Min sambo hände.

Ännu för ett par veckor sedan gick vi och drömde om ett nybygge i Kvarnbäcken, också det ett radhus, som står klart nästa sommar. Vi ställde oss i kö för två-tre veckor sedan, och förra veckan var vi plötsligt först och hade möjlighet att genomföra köp. Jess! tänkte vi, och bokade möte med banken för att förhandla lån. Ville helst göra det på kontor tillsammans med sambon och på svenska, eftersom jag förstår cirka ingenting av sådant - jag har ju aldrig tagit ett lån i hela mitt liv. Tiden sattes till följande onsdag - igår, alltså.

Men så började vi räkna lite. Hm. Nybygge innebär oundvikligen att husbolaget inledningsvis har en del skulder, och därmed högre vederlag, samt tomthyror och annat sådant. På det skulle vi ha behövt ta ett lån på över 200 000, när man börjar räkna ihop månadskostnaderna blev det plötsligt lite mer än vad vi räknat med - till och med lite dyrare än vår nuvarande hyra. Nä. Vi ville ju sänka boendekostnaderna.

I frustration över hur dyrt det är att leva i Helsingfors började sambon titta på grannkommunerna, och ganska snart drog han upp första bästa exempel. "Se här, radhus i Vanda med egen gård. Billig!" sa Björn. "Usch, inte Vanda", sa jag. En dag senare hade jag räknat på kostnaderna för den bostaden, och gick med på att gå på visningen. Den var i söndags.

Det var alltså inte alls meningen att köpa den, det var ju bara första bästa som råkade dyka upp när vi lite sneglade på kringliggande, motsvarande alternativ till lägre priser. Mer för att vänja sig vid tanken på Vanda, som för mig känns oändligt långt borta från min barndoms stad, Helsingfors. Centrala Helsingfors, jag är ju uppvuxen på Tölö-Munksnäsaxeln.

Men jag var ganska omedelbart ganska såld. Området tilltalade mig genast med sin 70-talscharm. Koivukylän ostari, bibliotek, lokal räkälä. Höghus omgett av skogspartier och motionsspår. Och sedan - en knapp kilometer från tåget - ett små- och radhusområde. En bostad med nyrenoverat kök och nya vita laminatgolv, egen gård och bastu, fyra rum.

Det var vi och typ 20 andra familjer, så när vi beslöt att lägga ett bud insåg vi också samtidigt att vi nog ska vara snabba om vi vill ha den - och vi hade inte ens ett lånelöfte! Bara ett möte bokat med banken om tre dagar. Allt för länge. Vi skickade genast en ansökan om lånelöfte via nätbanken samma kväll.

Natten till måndagen sov jag dålig. Sömnen präglades av oro över lån, beräkningar på månadskostnader, behöver vi renovera något - blandat med candy crush. Klockan fem väckte Pilten mig, och jag var så klarvaken att det var lika bra att stiga upp. Klockan 8, då bankens telefon öppnade, ringde jag genast för att snabba på låneansökan. Klockan 9 hade vi ett lånelöfte. Klockan 12 fick jag äntligen tag på mäklaren och vi kom överens om att träffas redan samma kväll för att göra ett skriftligt bud på bostaden. Klockan 18 träffades vi således på mäklarens kontor i Vanda. Klockan 19 var budet undetecknat, scannat och skickat till säljarna. Klockan 20.30 ringde mäklaren och gratulerade.

Så. Här är vi nu. Imorgon förhandlas detaljerna kring lånet fram och godkänns - det gör jag utan sambon, per telefon och på finska. Helt tvärtemot vad jag ville, med andra ord, men måste medge att det nog har gått helt sjukt smidigt. På tisdag träffas vi, mäklaren och säljarna i Dickursby för att skriva under köpebrevet. Flytt blir det i februari.

Berättelsen om hur jag fick från "usch, Vanda!" till radhusägare i samma kommun på några dagar, mina damer och herrar. Allt tack vare min sambo som säger högt när jag har en dålig attityd och bara behöver skärpa mig lite. Och han hade ju rätt.

Julie
Publicerad 02.11.2017 kl. 08:42

Vuxenångest eller: Hjälp, vi ska köpa bostad?

Jag har inte sovit en blund inatt. Varför? För att vi var på en lägenhetsvisning i går.

Det var så fint. Det var ju perfekt för en liten barnfamilj med hund, med en egen gårdsplätt och tre sovrum (för oss: två sovrum+arbetsrum). Rimligt pris (finns det i huvudstadsregionen? Uppenbarligen), inga sjuka renoveringsbehov (en liten toalett och några små kosmetiska fel) och ett nyrenoverat kök. Vi var inte de enda - omkring 20 andra familjer var på plats för att titta på bostaden.

Vi har så klart inte skaffat oss något lånelöfte, för köpetankarna vi gått i har ju varit teoretiska och vi har ännu gott om tid på oss, tänkte vi - flytta måste vi först nästa sommar. Så nu är jag stressad. Vi har en tid bokad för möte med banken på onsdag i ett annat bostadsärende, men nu fick jag så klart myror i brallan - på onsdag kan det redan vara för sent! Gjorde misstaget att nämna för mäklaren att vi är förstagångsköpare och hon visste precis vilka knappar man ska trycka på. Många intressenter, vänta inte länge, den är såld om 2-3 dagar! Priset nedtrissat redan, lönar sig nog att buda på det dom vill ha, vill sälja snabbt... 

Sambon påpekade mycket korrekt att mäklaren så klart talar i säljarens intressen - att få bostaden såld, och få så mycket för den som möjligt. Men det hjälpte inte, skadan var skedd.

Tankarna har gått omkring i huvudet på mig hela natten. Jag kunde inte somna på många timmar, och när jag äntligen gjorde det så var det med ett öga öppet och tankar kring bostadslån plågandes hjärnan. Pilten väckte mig kring 5, och vid 6 gav jag upp och steg upp. Klarvaken. Rastlös.

Nu har sambon och Pilten kommit iväg till dagis och jobb. Jag ska till rådgivningen om två timmar, men just nu sitter jag och onjuter av mitt kaffe medan jag väntar i telefonkö till banken för att kanske kunna snabba på processen med lånelöftesansökan, vilken jag omedelbart skickade in i går efter att vi kom hem från visningen.

Varför berättade ingen för mig att det är så stressigt och ångestfyllt att köpa bostad? Det kommer att kännas som ett stort misslyckande om just denna bostad går oss förbi.

Julie
Publicerad 30.10.2017 kl. 08:19

23+0

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Julie
Publicerad 18.07.2017 kl. 06:55

Journalisten som inte skulle ha barn vol. 2

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

 

IMG_20170516_203645

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Julie
Publicerad 11.07.2017 kl. 07:56

Hamster goes Konmari

Efter nästan en månad och många om och men fick jag äntligen min dator tillbaka. Eller för att vara precis: jag fick en helt ny dator. Tydligen hade jag lyckats ha sönder den gamla så ordentligt att den inte gick att reparera (eller för att vara lite konspiratorisk: kanske försökte de reparera, men mokade och hade sönder den ännu mer? De hade ju trots allt beställt reservdelarna redan). Som tur hade jag backupat allt innan jag lämnade in den.

Så nu har jag en splitterny dator - men känner noll entusiasm. Vad har hänt med min materialism? Jag hämtade ut datorn för en vecka sedan, men det var först idag jag orkade ta fram den för att installera, fixa och dona. Mest studiegrejer, då, mail och sådant. 

Det är som om det skett ett skifte här, säkert i och med smarttelefonens intåg. Min allra första egna laptop som jag fick när jag fyllde 18 använde jag dagligen, hela tiden, varje lediga minut. Till allt möjligt och inget - mest inget. Typ minesweep eller de tidiga Harry Potter-spelen till PC. Men de senaste två-tre åren har datorn fått en allt mindre roll i min vardag. Ännu när jag för cirka 6 år sedan flyttade tillbaka till Finland och började jobba på Yle hade jag datorn igång konstant när jag var hemma. Numera är den igång mest då jag behöver skriva en essä. Inte ens för bankärenden behövs den ju mera, allt går att sköta mobilt.

Och mobilen sedan. Har börjat bli mätt. Blir liksom trött i sinnet redan då jag i tankarna lyfter upp den, tänder skärmen och tittar på den, utan att ha någon orsak att göra det. Hela tiden gör jag det, sneglar på mobilen. Men jag orkar egentligen inte alls interagera med den! Har börjat ta lååång tid på mig att svara på meddelanden åt folk, vill liksom inte vara anträffbar hela tiden. Spel har jag så gott som slutat spela. Lyssnar på poddar gör jag ännu aktivt, men that's about it. Resten är bara slösurf i some. Fruktansvärt onödigt.

Överlag är jag ganska trött på prylar. Jag gick igenom en bokhylla härom veckan, en som är fylld med mappar och pärmar, gamla datorlådor och pensionerade laptops - och slängde en hel soppåse full med gamla noter som jag sparat eftersom jag tyckt att jag behöver dem. Noter från när jag sjöng i barnkör. Noter till Blinka lilla på violin. Och gamla skolprov, matematikhäften, hemläxor - you name it. Allt for. Och det var så befriande! Det enda jag sparade var nothäften till violin som är köpta, ej kopierade. Och en liten bunt noter från senare sånglektioner. Ibland har de varit användbara.

Jag vill göra mig av med allt i prylväg. Prylbanta. Bara äga det väsentliga - dvs böcker och spel. Och skivor. Allt annat vill jag helst se att försvinner. Gud vad skönt det skulle vara! Att bara svepa ner allt i en sopsäck och föra bort. Orkar inte ens försöka sälja eller ge bort - vill bara bli av med skiten.

Jag, jag som älskar prylar! Har hur mycket tavara som helst, små figuriner, snäckskal, stenar, random grejer som jag samlat på och tycker att jag behövt. En kan ju undra varför.

Det är min lediga dag idag. Tror jag ska feng shua skiten ut det här stället. Tavara, be gone!

Julie
Publicerad 27.06.2017 kl. 09:27

Poddtips poddtips poddtips!

Tips tips för alla Potternördar, boknördar, filmnördar och (kanske) fanficnördar (kanske, eftersom jag inte kommit så långt än): podden Oh Witch Please.

Jag är så lycklig över detta fynd att jag bara måste dela med mig, för det är så himla himla bra! Jag började lyssna för ett par dagar sedan, helt från början så klart, och har hunnit till bok 6. Det är jäkligt många avsnitt det. Varje stund vill jag bara dra på mig lurarna och lyssna igenom ett avsnitt. Så bra, så bra, så bra! Feminism och normkritik, men också jäkligt smarta och intressanta analyser ur både det litterära och filmvetenskapliga perspektivet. Jag är totalsåld. Framgick det redan att jag är totalsåld?

Den sitter särskilt bra i mitt liv just nu, eftersom jag har halkat in i att nostalgiläsa böckerna igen. Överraskas ständigt av hur mycket jag har glömt, efter att bara ha sett filmerna på repeat när jag behövt min Potter-fix. Så mycket att återuppleva.

Ser framemot att Pilten blir stor nog för Harry Potter. Ska skaffa de illustrerade versionerna till dess. De är sjukt vackra.

Julie
Publicerad 22.06.2017 kl. 23:03

It's oh so ginger

Jag har klippt håret. För första gången på ett år har jag stövlat in i en frisörsalong, sagt "klipp!" och låtit håret falla av mig.

För ganska exakt ett år sedan gick jag till en frissa med infallet: nu ska jag ha pannlugg. Cirka två veckor senare hade jag tröttnat på luggen och började lägga upp den med spännen. Nu hade den äntligen vuxit sig såpass lång att jag kände att jag vågade klippa övriga håret i den längd som pannluggen var.

Sagt och gjort:

 

 

Alltså detta himmelrike! Kort hår! Varför har jag någonsin odlat långt? Ingen svett i nacken, ingen svett i pannan, inget hår som flyger och flänger i vinden - det bara är, så enkelt och så ljuvligt.

Idag fick jag sedan också lite färg i. Så det matchar fräknarna, ofc.

2017-06-06_09-52-32
Julie
Publicerad 06.06.2017 kl. 23:15

Kisipaus

Jag har för första gången i mitt liv tvingats ta sjukledigt på grund av - hör och häpna - urinvägsinfektion.

De få infektioner jag haft i vuxen ålder (som barn hade jag urinvägsinfektion stup i kvarten) har så gott som alltid varit självläkande, med lite hjälp från tranbärsjuice och citronvatten, nu är det en seg och framför allt riktigt smärtsam en. Det gör ont precis. hela. tiden.

Jag var på jobb igår, satt och gnisslade tänder på grund av ont. Idag är det värre. Jag skulle ha kvällstur idag, men kände mig helt enkelt tvungen att stanna hemma, bara tanken på att lämna hemmet med detta onda får mig att må illa.

Det jobbigaste i ekvationen är att vården låter sig vänta. Jag ringde hälsostationen igår, som genast satte remiss till labbet. Dit med ett prov för bakterieodling imorse - ingen antibiotika förrän dom har fastställt att det är bakterieinfektion, och vilken det i sådana fall är. Det är förstås positivt att vården tar överanvändningen av antibiotika på allvar, det uppskattar jag verkligen. Knepigt blir det när det är helgdag imorgon, det innebär att svaret - och därmed också antibiotikan - låter sig vänta tills på fredag.

Med andra ord: jag ska kvida här i mina kisipauser i två dagar till innan lättnaden kommer. Blä.

(Grattis, ännu ett passé vardagsinlägg producerat av yours truly. Länge leve vardagsbloggen!)

Julie
Publicerad 24.05.2017 kl. 14:41

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer