Om en födelsedag i -30 grader

Ifjol firade jag min födelsedag med fest, gemensamt med två av mina vänner som också har födelsedag kring dessa dagar. I år hade jag nästan glömt bort hela dagen mitt i flyttstressen, och dagen gick mest åt till vanlig vardag, det vill säga föreläsning, städa, gå ut med hunden.

Min pappa ringde mig på kvällen och påminde mig om året då jag fyllde 20. Det råkade sig nämligen så att han just nu är i Pallas på sportlovsresa med fru och mina två yngsta syskon, och kom att tänka på den där sportlovsresan till Ylläs för 8 år sedan, då min bror var 9 månader gammal. Jag hade flyttat till Piteå hösten innan men blev medbjuden på resan, och vi kom överens om att jag skulle hoppa på samma tåg som de åkte med från Helsingfors, i Kemi. I teorin enkelt: det gick bussar direkt från Piteå till Haparanda, och från Haparanda vidare till Kemi. Kruxet: nattåget skulle vara i Kemi klockan sex på morgonen, vilket innebar att jag fick ta kvällsbussen från Piteå till Haparanda, framme vid midnatt, och sedan vänta i Haparanda på att första bussen till Kemi gick klockan fem på morgonen.

Jag tillbringade mycket riktigt den natten i Haparanda, vandrandes runt vid gränsen mellan Haparanda och Torneå i -30 grader. Busstationen var ju stängd och inga restauranger hade öppet hela natten, inte ens Max. Och när jag väl kom fram till Kemi var tåget 3-4 timmar försenat.

Om inte annat så var det en mycket minnesvärd födelsedag. (På hemvägen valde jag trots min strama studerandebudget att ta in på motell i Torneå, ett motell som det visade sig att det för x antal år sedan skett ett mord på. Gissa om jag sov med lampan och tv:n igång? Det blev inte bättre av att värdparet var ohyggligt trevliga, följande morgon körde de mig till busstationen i Haparanda.)

Årets födelsedag var nog inte sååå minnesvärd, men jag firades nog helt i proportion till hur mycket det är värt att fira just 28. Mamma kom förbi på en kopp kaffe, och sedan lagade sambon middag. Jag fick äta efterrätt före middagen OCH efter middagen. Och så fick jag vin. Rödvin.

 

Julie
Publicerad 21.02.2018 kl. 11:11

Små tecken på liv

De senaste veckorna i mitt liv har varit kryddade av långa to do-listor (litteratur att läsa till kurserna, telefonsamtal att ringa till diverse ställen, flyttlådor att packa, asbestkartläggning att beställa, etc etc), flyttstress med allt det innebär och - som körsbäret på tårtan - en magsjuka som hette duga för hela familjen (utom bebin, som tur).

Nu ser vi ljuset. Gamla lägenheten är städad och nycklarna lämnade. Flytten har gått. Maten hålls nere. Nästan alla samtal är ringda. Vi har ett nytt hem.

 

Denna bild är inte alls iscensatt.

A post shared by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Ville bara säga det. Så att ni inte tror att jag försvunnit. Vi finns. Vi lever. Vi kom ut på andra sidan.

 

Dessutom är det visst min födelsedag idag! Hoppsan. Hade nästan helt glömt bort. 28, det blev ingen rock'n'roll-död (hehuhöhö. Förlåt.) (Nu ska jag sova)

Julie
Publicerad 20.02.2018 kl. 01:40

Asbestpaniken

Vi ska snart flytta till vårt radhus i Vanda. Flyttlasset går om en knapp månad, men redan nu på söndag får vi nycklarna. Innan vi flyttar in har vi tänkt riva lite tapeter och eftersom det under tapeterna är rå betong måste det spacklas innan vi kan måla. 

Och så var det det där med det ena badrummet som är i originalskick (huset byggt 1979). Väggarna är vitmålade, golvet täckt av en brun plastmatta. Vår tanke var en enkel liten badrumsremppa, inget mer avancerat än att riva mattan och kakla hela alltihopa.

Det var bara det att vi inte alls hade tänkt på asbest. Varför skulle vi? Ingen av oss har tidigare ägt nåt, än mindre renoverat. Att asbest alls skulle vara på agendan hade aldrig slagit oss. Men lagstiftningen ser ju sedan två år tillbaka ut så att man är skyldig att utföra en asbestkartläggning inför renovering i alla hus byggda före 1994, eftersom asbest kan finnas så gott som överallt. I badrum kan det finnas i kakel, i vattenisoleringen, i limmet under mattan och i själva mattan. Det kan också finnas i färg och spackel och fogmassa. Bland annat.

Det kostar ju extra, och om det visar sig att det finns asbest måste remppan göras med certifierade proffs. Och så blir det ännu dyrare. Men så klart, vi flyttar ju dit med små barn och vill verkligen inte ha små asbestpartiklar flygandes i lokalen, så självklart ska det göras rätt.

Det som hände var att jag kände mig så dum när detta gick upp för mig. Varför hade vi inte tagit reda på? Varför kände vi inte till det här med asbest. Har vi köpt ett asbesthus? Blir vi allihop sjuka i lungcancer nu?

Nåja, efter ihärdigt googlande vet jag ju nu att det inte är någon större fara än att det potentiellt blir dyrt. Men min inre duktiga flicka har igen fått vatten på sin kvarn och härjar runt. Rent logiskt förstår jag ju att jag inte kan kunna allt, men ändå känner jag mig ju så himla dum just nu - såpass att jag drar mig för att ställa frågor till fastighetsskötaren (som ju har alla svar och tips, och har varit väldigt hjälpsam hittils) och helst bara vill glömma hela badrummet, lämna det som det är.

Som tur är badrummet inte obrukbart, och när vi väl tar tag i det kommer det antagligen också att gå relativt snabbt att fixa. Men alltså, den där lilla asbestpaniken och skammen. Usch.

Julie
Publicerad 24.01.2018 kl. 12:58

Dålig morsa-vibar

Jag har sedan vi fick Knyttet för det mesta känt mig riktigt duglig som tvåbarnsförälder. Vi samsover allihopa nu i vår 180-säng, så Pilten som uppenbart saknar mig och min famn (som oftast är upptagen av ett knytt som inte vill ligga för sig själv, någonsin) är ganska nöjd och verkar ha kommit över chocken det innebar att få syskon. Numera kan jag vakna av att de två ligger och tittar på varandra, och Pilten ler och säger "heeeej", mjukt och vänt, och klappar lite på Knyttets hjässa. Det blir nog en syskonrelation av detta ännu.

Och jag känner att jag räcker till för båda två, för det mesta. Vi tar en del genvägar men det må vara ok just nu, när vi utöver den nya familjesituationen dessutom håller på att packa och röja inför flytt.

Men är det en sak som just nu gnager i mig så är det att Knyttet inte riktigt går upp i vikt som han ska. Längd och huvudmått inget problem, men vikten är inte mer än 500g över födelsevikten på 3,8 - på senaste rådgivningsbesök vägde han 4,3. Jag kunde så klart inte låta bli att leta upp Piltens rådgivningskort. När han var i samma ålder hade han redan passerat 5kg, han vägde 3,7 vid födseln. 

Allt har förstås sin naturliga förklaring - vi har haft en del jox med hans tag när han ammar, och mycket riktigt hade han kort tungband som också klipptes för en dryg vecka sedan. Det har blivit bättre, men ännu verkar han alltså inte riktigt få i sig. Eller så är det bara så att all energi går åt att växa på längden just nu, jag vet inte.

Men jag känner mig såklart dålig. Jag kunde ju utan problem helamma det första, varför går det inte lika bra nu? Jag gör ju inget annorlunda. Barnet är inte hemskt olikt det första heller. Vad gör jag för fel?

Ja, ni vet. Ologiska tankar, så klart. Ibland bara är det så, utan att något är direkt fel. Och än så länge är det ju ingen som tycker att vi måste börja med ersättning heller (inte för att det skulle vara nåt fel på ersättning får jag väl poängtera, men för mig personligen som vill amma skulle det kännas som ett misslyckande) utan vi ammar på och försöker göra det oftare och effektivare.

Men ja. Sådana nyheter från bad mom-bubblan. 

Nästa vecka tar studierna vid igen. Min tanke är att Knyttet ska få hänga med på föreläsningarna, och det har även fått grönt ljus från de som drar kurserna. Det ska bli spännande att se hur det lyckas...

Julie
Publicerad 12.01.2018 kl. 11:34

Personen du har ringt kan inte nås

Och där, mitt i Kampens köpcentrum, medan jag ammade utanför BR och samtidigt slösurfade, försvann Facebook plötsligt från min telefon och ersattes av den vita texten "Google" mot en svart bakgrund. Sedan svart. Sedan "Google" igen. Svart igen. Google. Svart. Men aldrig Androids färgglada prickar.

Det var som en rostig gammal traktor som försöker och försöker. Motorn river, hackar och hostar, och avgaserna bolmar ut men inget händer, den når aldrig fram. Till slut är det bara att ge upp och börja fundera på att investera i en ny.

Det kallas bootloop, det som drabbat min telefon, och verkar vara icke sällan förekommande i just LG:s telefoner. Det går kanske att fixa men kräver skills som jag saknar. Sambon har antagligen skillsen och har också lovat att försöka åtgärda när han kommer hem. Han föreslår att jag ska ta hans gamla, en likadan som min, i bruk så länge, den som Pilten nu har för att spela i Bolibompa-appen. Jag velar. Han föreslår att jag ska köpa hans nuvarande som han haft i någon månad bara, för det har kommit en nyare modell och han är sugen på en sån. Jag velar.

Jag är ju faktiskt mest sugen på att köpa en ny telefon, det har jag varit redan ett tag. Men inte just denna månad, när vi ännu betalar full hyra och samtidigt har betalat första räntan på lånet, en stor kvartalsräkning (el), sjukhusräkning efter förlossningen och några andra poliklinikavgifter - dessa utöver våra vanliga månadsutgifter, så klart.

Kanske ska jag passa på och njuta av att vara utan ett tag? Det var faktiskt inte så dumt att gå omkring på stan utan att konstant plocka upp telefonen ur fickan.

Julie
Publicerad 03.01.2018 kl. 15:27

I det nya året blir allting gott

Gott nytt och så vidare, och hälsningar från babybubblan! Det lustiga är att jag faktiskt skrev ett inlägg för inte så länge sedan men av någon mystisk orsak syns inlägget inte här.

Nåväl. Allt är väl här, kan ej klaga på annat än en mild förkylning. Efter en veckas gemensam ledighet för hela familjen är vardagen åter här, jag och knyttet hänger på tumis medan sambon är på jobb och Pilten på dagis. Skönt ändå.

Tänkte inte bjuda på desto djupare funderingar än nyårslistan. Så here goes:

2017 var året när jag: gick på Londons gator och försökte smälta att jag - lite överraskande - skulle få ett barn till. Också: året då jag tog banklån och köpte radhus?!

Fem ord som beskriver 2017: London, stress, graviditet, barn, bostadsköp.

Årets höjdpunkt: en förlossning utan dess like, en revansch. Eller kanske var det när vi såg HP and the Cursed Child i London?

Året genom Spotify (klick!): Ja, det blev tydligen en hel del Kent, i avslutningsturnéns efterdyningar. Och 80-talshits.

Årets maträtter: Kött. Sambons har skaffat sig en sous vide-manick och på sitt vanliga maniska vis fullständigt grottat ner sig i det. Det har resulterat i en mängd helt otroliga kötträtter som jag, som inte egentligen är så big on kött, också fullkomligen älskat.

Årets kulturupplevelser: återigen, Harry Potter and the Cursed Child på scenen i London. Sjukt häftig teaterupplevelse, annat kan man nog inte säga.

Årets samhällsfenomen: #metoo, men framför allt #dammenbrister. Otroligt häftig och viktig svallvåg, reaktion, aktion! Jag har inte skrivit om det här så mycket, men nog följt med och också deltagit på andra platformer. Bara att beskåda den kraftvågen har varit mäktigt.

Årets somarminne: Sommaren gick mig faktiskt lite förbi, har inte riktigt några minnen? Väntade och väntade på att den skulle komma - och sedan var det plötsligt oktober.

Årets gimme more: Sömn!

Årets gimme less: Prestationsångest.

Årets utmaning: Som vanligt att sluta ta på mig för mycket. Våren var crazy, med närmare 100% jobb och mer än heltidsstudier som sög musten ur mig totalt. Det, i kombination med tidig graviditet höll ju på att köra mig i väggen. Därför har jag ännu två kurser från i våras som stampar på stället. I år är farten långsam af.

 

2018 blir året när jag: blir Vandabo?!?

Fem ord som kommer beskriva 2018: flytt, småbarn, ledig sommar (!!!!!!!), kandidatuppsats.

Året 2018 höjdpunkt: Måste vara det nya hemmet, helt klart. Längtar ihjäl mig efter vår gula soffa <3

Året 2018 genom Spotify: Troligtvis fortfarande Kent.

Året 2018 maträtter: Rökt kött. Ta texten om sous vide ovan och tillägg sambons löfte om att köpa en rökare att ha på gården, nu vi flyttar ut i suburbia.

Året 2018 kulturupplevelser: ska väl försöka ta mig till biografen. Om inte annat, så för att se uppföljaren till Fantastic Beasts. Och nya Star Wars.

Året 2018 samhällsfenomen: Tänk om Sote-reformen äntligen blir av????? (Det är lite västmetrovarning på detta redan...)

Året 2018 somarminne: Picknick i Vandaparkerna med mina ungar (kela, i pluralis!)

Året 2018 gimme more: Själaro.

Året 2018 gimme less: Stress.

Året 2018 utmaning: Kandidatuppsatsen. Och att faktiskt slutföra alla kurser jag påbörjar nu. Börjar ha ett par stycken som kräver åtgärder, vilka inte är särskilt svåra att göra men kräver resurser eftersom de stressar bara genom att finnas.

Julie
Publicerad 02.01.2018 kl. 13:30

Ett barn är fött

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om min kropps förmåga att föda barn - jag har fått upprättelse. 

Knyttet föddes igår vid lunchtid, efter en förvånansvärt lugn förlossning som slutade i att han föddes i badkar. Jag är fortfarande hög på endorfiner efter förlossningen. Helt fantastiskt var det.

Nu är vi på hotell. Patienthotell. Det är så skönt! I eftermiddag ska vi hem. Saknar Pilten. 

Julie
Publicerad 29.11.2017 kl. 11:22

Aktieägare i bostadsaktiebolag

Jaha hjälp, nu är vi då radhusägare. Eller ja, aktieägare i ett bostadsaktiebolag med besittningsrätt till en bostad, om man nu ska vara petnoga.

Vi besökte banken igår och skrev cirka hundra underskrifter, jag och sambon. Underskrifter på skuldebrev, tillägg till skuldebrev, försäkringar, hälsoutredningar. Och sedan förstås det väsentliga: köpebrevet. Och så överläts aktiebrevet. Formellt till oss, i praktiken så klart till banken, eftersom det är vår pant för lånet. 

En för oss vansinnig summa pengar passerade genom vårt gemensamma konto, och försvann sedan igen.

Och så var det klart.

Crazy.

Julie
Publicerad 08.11.2017 kl. 23:23

Tack banken, idag känner jag mig smart och vuxen

Ursäkta, jag ska tjata om vårt bostadsköp bara liiite till.

Har talat med banken idag, slagit fast alla lånedetaljer, ställt alla dumma frågor och sitter nu här i köket, som är vårt kök i drygt tre månader till, och känner mig vuxen. Och nöjd med bra service.

Jag måste medge att en av de saker som hittils hindrat mig att gå från tanke till handling gällande bostadsköp har varit banken. Det där med räntor, effektiva räntor, amorteringssätt, osv i all oändlighet är sanskrit för mig. Jag förstår hemskt lite, känns det som - och det känns hotfullt, för jag tycker om att förstå det jag talar om (vem gör inte) och om jag då talar med någon som fattar mer än mig känner jag mig dum.

Jag har ett omättbart behov av att framstå som intelligent. Det här har jag skrivit tidigare om; jag har inte utseendet på min sida, inte humorn eller charmen, men åtminstone är jag inte helt dum i huvudet. Jag är ändå inte superhuman - jag kan inte allt. Det blir ett problem när jag trots det vill kunna allt. Att medge att det finns saker som jag inte förstår eller känner till har jag alltid haft svårt med.

Det har blivit bättre, förstås. Mitt yrke kräver ju till exempel att jag är ärlig med det jag inte kan, så att jag förmår ställa öppna och ärliga frågor. Men ändå, jag ogillar känslan av att jag kan och vet mindre än andra.

Dessutom har jag en tidigare dålig erfarenhet av kundbetjäningen på vår bank, och har varit rädd för att om vi kommer dit och vill förhandla om lån så kommer dom att skratta ut oss på gården omedelbart igen.

Så det har varit med en viss lättnad i sinnet som jag talat med banken den gångna veckan. Bankkontakten - som blev vår bankkontakt av en slump, mer eller mindre - är så oerhört trevlig, pedagogisk, rak och tydlig att jag inte alls känner mig dum när jag talar med henne. Allt känns tydligt och klart, och jag känner mig bevandrad och - ja - lite extra vuxen (med goda skäl, iofs, när jag närmar mig 30 och snart är tvåbarnsmor. Men ja, ni vet).

Det är dessutom frågan om ett lån i en storleksklass som - åtminstone med nuvarande räntor - gör att vi kommer kunna betala av det på kortare tid än de 25 år som lånetiden är. Och det känns ju extra bra, det.

Så att jo. Kudos till banken för ypperlig, saklig, oerhört trevlig och smidig service (allt har skett per telefon!), och till mig själv för att jag förmådde vara öppen med att jag kanske inte fattar allt och måste få det förklarat för mig. 

Och hurra för att vi snart är bostadsägare!

Julie
Publicerad 03.11.2017 kl. 10:40

Vi är som Monica och Chandler

Aj hur det gick med bostaden vi lade ett bud på? Nå, vi fick den. Det innebär att vi flyttar till Vanda (!!!!) om några månader.

Tänk er det! Jag, den inbitna storstadsbon som allra helst skulle vilja bo innanför spårvagnsnätet, ska lämna centrum (vi bor just nu nästan mitt i smeten) för en förort. Vi lämnar höghuslägenheten med balkong ut mot ett bygge, mot radhus omgivet av lummig skog och lekparker. Ett husbolag med vagngarage mot ett där man fryser en egen liten skridskobana på gården varje vinter. Hyra mot bostadslån. Helsingfors mot Vanda.

Vad hände, undrar ni? Min sambo hände.

Ännu för ett par veckor sedan gick vi och drömde om ett nybygge i Kvarnbäcken, också det ett radhus, som står klart nästa sommar. Vi ställde oss i kö för två-tre veckor sedan, och förra veckan var vi plötsligt först och hade möjlighet att genomföra köp. Jess! tänkte vi, och bokade möte med banken för att förhandla lån. Ville helst göra det på kontor tillsammans med sambon och på svenska, eftersom jag förstår cirka ingenting av sådant - jag har ju aldrig tagit ett lån i hela mitt liv. Tiden sattes till följande onsdag - igår, alltså.

Men så började vi räkna lite. Hm. Nybygge innebär oundvikligen att husbolaget inledningsvis har en del skulder, och därmed högre vederlag, samt tomthyror och annat sådant. På det skulle vi ha behövt ta ett lån på över 200 000, när man börjar räkna ihop månadskostnaderna blev det plötsligt lite mer än vad vi räknat med - till och med lite dyrare än vår nuvarande hyra. Nä. Vi ville ju sänka boendekostnaderna.

I frustration över hur dyrt det är att leva i Helsingfors började sambon titta på grannkommunerna, och ganska snart drog han upp första bästa exempel. "Se här, radhus i Vanda med egen gård. Billig!" sa Björn. "Usch, inte Vanda", sa jag. En dag senare hade jag räknat på kostnaderna för den bostaden, och gick med på att gå på visningen. Den var i söndags.

Det var alltså inte alls meningen att köpa den, det var ju bara första bästa som råkade dyka upp när vi lite sneglade på kringliggande, motsvarande alternativ till lägre priser. Mer för att vänja sig vid tanken på Vanda, som för mig känns oändligt långt borta från min barndoms stad, Helsingfors. Centrala Helsingfors, jag är ju uppvuxen på Tölö-Munksnäsaxeln.

Men jag var ganska omedelbart ganska såld. Området tilltalade mig genast med sin 70-talscharm. Koivukylän ostari, bibliotek, lokal räkälä. Höghus omgett av skogspartier och motionsspår. Och sedan - en knapp kilometer från tåget - ett små- och radhusområde. En bostad med nyrenoverat kök och nya vita laminatgolv, egen gård och bastu, fyra rum.

Det var vi och typ 20 andra familjer, så när vi beslöt att lägga ett bud insåg vi också samtidigt att vi nog ska vara snabba om vi vill ha den - och vi hade inte ens ett lånelöfte! Bara ett möte bokat med banken om tre dagar. Allt för länge. Vi skickade genast en ansökan om lånelöfte via nätbanken samma kväll.

Natten till måndagen sov jag dålig. Sömnen präglades av oro över lån, beräkningar på månadskostnader, behöver vi renovera något - blandat med candy crush. Klockan fem väckte Pilten mig, och jag var så klarvaken att det var lika bra att stiga upp. Klockan 8, då bankens telefon öppnade, ringde jag genast för att snabba på låneansökan. Klockan 9 hade vi ett lånelöfte. Klockan 12 fick jag äntligen tag på mäklaren och vi kom överens om att träffas redan samma kväll för att göra ett skriftligt bud på bostaden. Klockan 18 träffades vi således på mäklarens kontor i Vanda. Klockan 19 var budet undetecknat, scannat och skickat till säljarna. Klockan 20.30 ringde mäklaren och gratulerade.

Så. Här är vi nu. Imorgon förhandlas detaljerna kring lånet fram och godkänns - det gör jag utan sambon, per telefon och på finska. Helt tvärtemot vad jag ville, med andra ord, men måste medge att det nog har gått helt sjukt smidigt. På tisdag träffas vi, mäklaren och säljarna i Dickursby för att skriva under köpebrevet. Flytt blir det i februari.

Berättelsen om hur jag fick från "usch, Vanda!" till radhusägare i samma kommun på några dagar, mina damer och herrar. Allt tack vare min sambo som säger högt när jag har en dålig attityd och bara behöver skärpa mig lite. Och han hade ju rätt.

Julie
Publicerad 02.11.2017 kl. 08:42

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer

14.01, 00:41Dålig morsa-vibar av puva
30.11, 21:49Ett barn är fött av Martina
30.11, 10:31Ett barn är fött av Petra
27.11, 22:35Ballonger vecka 41+5 av Martina