23+0

28 cm, 600 gram. Ungefär så stor är knyttet nu. "Skulle barnet födas nu finns det en liten chans att det skulle klara av ett liv utanför livmodern", står det i appen som jag behändigt nog har kvar från förra graviditeten. Konstig tanke, att han typ är färdig därinne redan. Minus sånt som lungor och så.. Men ja, ni fattar. 

De senaste veckorna, i takt med att rörelserna blivit tydligare och ultraljudet visade typ ett människobarn, har jag gått omkring och tänkt tankar som antagligen alla som är gravida med sitt andra barn tänker: Hur kan det finnas ett barn som är vårt, och som inte är Pilten?

Pilten är ju så självklar. Han är det självklara resultatet av att vi ville ha ett barn. Hur kan ett barn av vår härkomst vara och se ut om det inte är Pilten? Mycket konstig tanke.

Och så var det namnet. Flicknamn skulle vi ha haft på lager från sist fast hur många, men pojknamnen har vi ju valt de bästa av och redan gett åt Pilten. Så känns det. Många av de namn vi nu bollar är sådana som flöt runt på ytan av samtalen också sist. Plan B-namn, liksom, sådana som sedan sist och slutligen ratades.

Kan man ge ett sådant namn åt barn två? Jag menar, han är ju ingen reserv eller plan B, eller version 2 av Pilten - han är sin egen. Och förtjänar ett eget namn, och ett som inte är "leftovers".

Äh. Mycket är ju tusen gånger lättare den här gången - mindre stress, mindre rädsla, mer lugn - men det här är svårt att få rätsida på. Vem är den här nya människan som är vår son (presumably) men som inte är Pilten?

Julie
Publicerad 18.07.2017 kl. 06:55

Journalisten som inte skulle ha barn vol. 2

Pilten fyllde två härom veckan. Mitt flöde fylldes av minnen från den där dagen, den 4 juli för två år sedan, då ett litet gossebarn efter en lång och kämpig förlossning, kantad av epiduralskador, sprickor och extrem trötthet, äntligen såg dagens ljus. Det där lilla skalliga barnet är i dag en lockig tvååring som pratar något helt eget språk (och lite svenska och finska också, för den delen) och som... Ja. Insert lång harang om alla hans ljuvliga egenskaper som gör honom till världens bästa barn here.

Den lilla Pilten, vår första, vår enda, ska bli storebror i höst.

Visst har vi talat om fler barn i något skede, åtminstone ett till. Kanske om ett år, så att Pilten skulle hinna fylla tre åtminstone, kanske till och med fyra. Helst så att jag skulle hinna med min kandidatexamen först.

Men som de flesta av oss vet så går det där med barn inte alltid according to plan. Det var med en lätt förvirring som jag stod och stirrade på det positiva graviditetstestet en tidig morgon i mars, efter att i en veckas tid gått omkring med en känsla. Fast det inte borde ha varit så.

Då hade jag i ett par månaders tid med fascination följt med hur person efter person i min omgivning, i bloggosfären, på arbetsplatsen - överallt i Svenskfinland - kom ut med sina graviditetsnyheter. Själv kände jag en kombination av lättnad över att det inte var jag, och grym babyfeber. Little did I know.

Det positiva testet innebar att jag tvärt fick sluta röka (inga problem) och att Londonresan, som kom bara några dagar efter den där förbryllande morgonen i badrummet, fick bli alkoholfri (lite "problem", öl är ju så gott). Det var under den resan, när sambon och jag fick tid att faktiskt tala om det i lugn och ro, som det också började kännas som att det nog blir bra, att det är helt okej även om det nu inte blev som det var tänkt.

I dag ligger jag på 22 hela veckor. Den här graviditeten är på många sätt annorlunda. Jag har inte varit ett dugg rädd för att förlora barnet, inte som jag var med Pilten genom i princip hela graviditeten. Det liksom bara flyter på den här gången, med någon slags underlig tillit till att det nog ska gå. Kanske för att det inte på samma sätt som med Pilten var planerat och efterlängtat - min första graviditet var kantad av en känsla av "äntligen!" och "jag kan inte förlora det, inte nu". Nu känner jag redan av riktiga sparkar och en begynnande foglossning, men innan det kunde jag ofta komma på mig själv med att glömma att jag är gravid.

Ett sådant privilegium, inser jag förstås. Det är en insikt som verkligen slog den här gången, hur priviligierad jag är som uppenbarligen har relativt lätt för att bli gravid och behålla barnet - ja, nästan ta för givet att plusset på pinnen innebär ett knyte till hösten. Den här gången är det så mycket mer påtagligt att många i min omgivning kämpar med att dels lyckas bli gravida, men också att behålla barnet, att det har kännats nästan orättvist att jag råkade bli gravid. Så vi höll det för oss själva betydligt längre den här gången än sist. Många kolleger har fått veta först nu, efter att vi passerat den 20e veckan. Nu är det förstås redan så synligt att det är helt onödigt att försöka dölja det, men det är ändå mera nedtonat den här gången.

Det betyder såklart inte att det nya barnet inte skulle vara välkommet - förstås är det. Mycket välkommet. Och jag tror nog att allt kommer att falla på plats hur bra som helst, även om livets plan ändrades lite abrupt. Men så är det ibland, man kan inte alltid välja själv. Ibland är det bäst bara att luta sig tillbaka, äta en bit lakrits för det sjukligt låga blodtrycket, och åka med. 

Så att. Lillebror due 15 november.

 

IMG_20170516_203645

Bilden som skickades till familjen för att kläcka nyheten efter det första ultraljudet.

Julie
Publicerad 11.07.2017 kl. 07:56

Hamster goes Konmari

Efter nästan en månad och många om och men fick jag äntligen min dator tillbaka. Eller för att vara precis: jag fick en helt ny dator. Tydligen hade jag lyckats ha sönder den gamla så ordentligt att den inte gick att reparera (eller för att vara lite konspiratorisk: kanske försökte de reparera, men mokade och hade sönder den ännu mer? De hade ju trots allt beställt reservdelarna redan). Som tur hade jag backupat allt innan jag lämnade in den.

Så nu har jag en splitterny dator - men känner noll entusiasm. Vad har hänt med min materialism? Jag hämtade ut datorn för en vecka sedan, men det var först idag jag orkade ta fram den för att installera, fixa och dona. Mest studiegrejer, då, mail och sådant. 

Det är som om det skett ett skifte här, säkert i och med smarttelefonens intåg. Min allra första egna laptop som jag fick när jag fyllde 18 använde jag dagligen, hela tiden, varje lediga minut. Till allt möjligt och inget - mest inget. Typ minesweep eller de tidiga Harry Potter-spelen till PC. Men de senaste två-tre åren har datorn fått en allt mindre roll i min vardag. Ännu när jag för cirka 6 år sedan flyttade tillbaka till Finland och började jobba på Yle hade jag datorn igång konstant när jag var hemma. Numera är den igång mest då jag behöver skriva en essä. Inte ens för bankärenden behövs den ju mera, allt går att sköta mobilt.

Och mobilen sedan. Har börjat bli mätt. Blir liksom trött i sinnet redan då jag i tankarna lyfter upp den, tänder skärmen och tittar på den, utan att ha någon orsak att göra det. Hela tiden gör jag det, sneglar på mobilen. Men jag orkar egentligen inte alls interagera med den! Har börjat ta lååång tid på mig att svara på meddelanden åt folk, vill liksom inte vara anträffbar hela tiden. Spel har jag så gott som slutat spela. Lyssnar på poddar gör jag ännu aktivt, men that's about it. Resten är bara slösurf i some. Fruktansvärt onödigt.

Överlag är jag ganska trött på prylar. Jag gick igenom en bokhylla härom veckan, en som är fylld med mappar och pärmar, gamla datorlådor och pensionerade laptops - och slängde en hel soppåse full med gamla noter som jag sparat eftersom jag tyckt att jag behöver dem. Noter från när jag sjöng i barnkör. Noter till Blinka lilla på violin. Och gamla skolprov, matematikhäften, hemläxor - you name it. Allt for. Och det var så befriande! Det enda jag sparade var nothäften till violin som är köpta, ej kopierade. Och en liten bunt noter från senare sånglektioner. Ibland har de varit användbara.

Jag vill göra mig av med allt i prylväg. Prylbanta. Bara äga det väsentliga - dvs böcker och spel. Och skivor. Allt annat vill jag helst se att försvinner. Gud vad skönt det skulle vara! Att bara svepa ner allt i en sopsäck och föra bort. Orkar inte ens försöka sälja eller ge bort - vill bara bli av med skiten.

Jag, jag som älskar prylar! Har hur mycket tavara som helst, små figuriner, snäckskal, stenar, random grejer som jag samlat på och tycker att jag behövt. En kan ju undra varför.

Det är min lediga dag idag. Tror jag ska feng shua skiten ut det här stället. Tavara, be gone!

Julie
Publicerad 27.06.2017 kl. 09:27

Poddtips poddtips poddtips!

Tips tips för alla Potternördar, boknördar, filmnördar och (kanske) fanficnördar (kanske, eftersom jag inte kommit så långt än): podden Oh Witch Please.

Jag är så lycklig över detta fynd att jag bara måste dela med mig, för det är så himla himla bra! Jag började lyssna för ett par dagar sedan, helt från början så klart, och har hunnit till bok 6. Det är jäkligt många avsnitt det. Varje stund vill jag bara dra på mig lurarna och lyssna igenom ett avsnitt. Så bra, så bra, så bra! Feminism och normkritik, men också jäkligt smarta och intressanta analyser ur både det litterära och filmvetenskapliga perspektivet. Jag är totalsåld. Framgick det redan att jag är totalsåld?

Den sitter särskilt bra i mitt liv just nu, eftersom jag har halkat in i att nostalgiläsa böckerna igen. Överraskas ständigt av hur mycket jag har glömt, efter att bara ha sett filmerna på repeat när jag behövt min Potter-fix. Så mycket att återuppleva.

Ser framemot att Pilten blir stor nog för Harry Potter. Ska skaffa de illustrerade versionerna till dess. De är sjukt vackra.

Julie
Publicerad 22.06.2017 kl. 23:03

It's oh so ginger

Jag har klippt håret. För första gången på ett år har jag stövlat in i en frisörsalong, sagt "klipp!" och låtit håret falla av mig.

För ganska exakt ett år sedan gick jag till en frissa med infallet: nu ska jag ha pannlugg. Cirka två veckor senare hade jag tröttnat på luggen och började lägga upp den med spännen. Nu hade den äntligen vuxit sig såpass lång att jag kände att jag vågade klippa övriga håret i den längd som pannluggen var.

Sagt och gjort:

 

 

Alltså detta himmelrike! Kort hår! Varför har jag någonsin odlat långt? Ingen svett i nacken, ingen svett i pannan, inget hår som flyger och flänger i vinden - det bara är, så enkelt och så ljuvligt.

Idag fick jag sedan också lite färg i. Så det matchar fräknarna, ofc.

2017-06-06_09-52-32
Julie
Publicerad 06.06.2017 kl. 23:15

Kisipaus

Jag har för första gången i mitt liv tvingats ta sjukledigt på grund av - hör och häpna - urinvägsinfektion.

De få infektioner jag haft i vuxen ålder (som barn hade jag urinvägsinfektion stup i kvarten) har så gott som alltid varit självläkande, med lite hjälp från tranbärsjuice och citronvatten, nu är det en seg och framför allt riktigt smärtsam en. Det gör ont precis. hela. tiden.

Jag var på jobb igår, satt och gnisslade tänder på grund av ont. Idag är det värre. Jag skulle ha kvällstur idag, men kände mig helt enkelt tvungen att stanna hemma, bara tanken på att lämna hemmet med detta onda får mig att må illa.

Det jobbigaste i ekvationen är att vården låter sig vänta. Jag ringde hälsostationen igår, som genast satte remiss till labbet. Dit med ett prov för bakterieodling imorse - ingen antibiotika förrän dom har fastställt att det är bakterieinfektion, och vilken det i sådana fall är. Det är förstås positivt att vården tar överanvändningen av antibiotika på allvar, det uppskattar jag verkligen. Knepigt blir det när det är helgdag imorgon, det innebär att svaret - och därmed också antibiotikan - låter sig vänta tills på fredag.

Med andra ord: jag ska kvida här i mina kisipauser i två dagar till innan lättnaden kommer. Blä.

(Grattis, ännu ett passé vardagsinlägg producerat av yours truly. Länge leve vardagsbloggen!)

Julie
Publicerad 24.05.2017 kl. 14:41

Drulleförsäkringar och annat måndagssvammel

Hej hej. Här sitter jag och funderar på privatekonomi, sommarkläder, glass, studier och försäkringar. Ett sammelsurium, med andra ord, i mitt huvud just nu.

Mest sitter jag och försöker vänja mig vid att använda macbook igen. Min egen fina dator är på reparation, tack vare klantighet, så för att få mina skolarbeten författade i tid till deadline så har jag fått låna sambons macbook. Bara att göra ett @ kräver lite tankeverksamhet varje gång.

Appropå den trasiga datorn så är jag för en gångs skull glad över att ha blivit pålurad en extra försäkring. PC:n köpte jag i februari, så den var ju splitterny, och jag betalade 1300 för den så en billig investering var det inte heller. Där i butiken, när jag så skulle betala för den, föreslog försäljaren ("föreslog" är en underdrift; han var en mycket effektiv försäljare) en tilläggsförsäkring som täcker allt från olycksfall till... ja, allt. Idiotförsäkring, med andra ord. Som typ då om jag har datorn liggande på laddning på bordet och "någon" snubblar på sladden, varpå datorn landar på golvet och skärmed spricker. Och inte bara spricker, skärmens touch-funktion förstörs också. Ungefär så gick det till med min dator.

När jag kom hem med maskinen i februari och till slut hade gått med på att köpa produktförsäkringen kände jag mig lite irriterad och lurad. Men idag, när maskinen smidigt kunde skickas på service och det inte kostar mig en cent, är jag faktiskt ganska nöjd över att jag lät mig luras. Om 1-2 veckor ska den vara klar. Smidigt.

Dessutom är min måndag ledig. Nöjd även över detta.

Julie
Publicerad 22.05.2017 kl. 09:41

Sluta röka. Igen.

Den som tittat in på den här bloggen någon gång för fyra år sedan minns kanske mitt projekt med att sluta röka. Det var lyckat. Jag slutade från en dag till en annan (okej, lite med hjälp av en bihåleinflammation, en semester (min första och hittils ända riktiga, avlönade fulla semester) och en ihärdig sambo som verkligen avskyr tobaksrök, trots att han själv i tiderna varit en kedjerökare) och det gick hur bra som helst.

Jag var rökfri i tre år.

Förra sommaren jobbade jag på Yle Vega, med ett program som hette Radiohuset. I huvudsak som reporter, under sommarmånaderna även som programledare. Där umgicks jag med rökare dagligen och jag märkte hur suget började återvända, suget som jag haft noll problem med sedan jag slutade den där sommaren för fyra år sedan. På en afterwork en sensommarkväll på Korjaamo föll jag för frestelsen och köpte en ask åt mig för att röka ett par. Jag rökte ganska exakt ett par. Det kändes lagom.

Sedan började studierna och med det började asken bränna i fickan. Till en början var det inte alls varje dag, och då högst en per dag. Men alla som, liksom jag, har en benägenhet att bli beroende av saker och ting, vet ju hur det där fungerar: vid julen gick det åt två askar i veckan.

I mars bestämde jag mig abrupt för att sluta. Det finns många anledningar till det, och jag ska återkomma med dessa i ett senare skede, men en av de viktigaste orsakerna var hur det där rökandet påverkat mitt beteende. Nämligen: jag smög med det för min sambo. Min sambo, som innerligt avskyr rökning, kände självfallet lukten av tobak på min vinterjacka, men jag bedyrade att det var gammal efterhängsen lukt från tiden då jag ännu rökte. Några enstaka gånger medgav jag att jag rökt enstaka cigaretter, till exempel vid stress eller vid festtillfällen. Att jag rökte så mycket som jag gjorde innan jag slutade lät jag bli att berätta.

I mars beslöt jag mig alltså för att sluta, sådär bara. Från en dag till en annan, precis som förra gången. Och precis som förra gången har det gått totalt smärtfritt. I några dagar kunde jag på spårvagnshållplatsen eller vid kaffepaustider på jobbet känna av en "cigarettinstinkt". Men mer än så var det inte. Inte ett litet bloss har jag tagit sedan dess.

Och här sitter jag då igen och undrar varför fasiken jag överhuvudtaget började pånytt. Det som gått så bra dittils? Och när det för mig tycks vara så himla lätt att sluta!

Äh. Nå. Åtminstone är det slut nu. Och jag ska väl medge att det är helt kiva när man inte stinker askkopp i håret konstant. 

Julie
Publicerad 10.05.2017 kl. 23:17

Jag vill ju tycka om citycyklarna

Ack, denna huvudbry som den icke-existerande kundservicen för citycyklarna har orsakat mig de senaste dagarna... Jag är den största av vänner och försvarare av citycyklarna, tycker initiativet är härligt och utförandet vällyckat, men det har varit oerhört svårt att tycka om dem den här säsongen.

Jag ska inte dra hela harangen (gjorde det först, det blev maratonlångt och ointressant), men korthet går det ut på att jag först inte fick eländet att funka, sedan funkade det, sedan slutade det igen att funka och nu senast fungerade det igen.

Det värsta här är inte att det tycks finnas lite kinks i systemet som gör det åtminstone för vissa användare lite vingligt, utan det värsta är den så himla dåligt fungerande kundservicen. När jag första gången tog kontakt så tog det ett dygn innan det kom svar. Jag försökte också ringa till dem, men då slussas man fösrt igenom ett hav av "...tryck två" och sedan får man lämna ett meddelande. Lämna ett meddelande?! Värdelöst.

Jag har efter den erfarenheten också skickat ett mycket syrligt mail om framför allt svårigheten i att nå fram till kundservicen, men det har - trots att långt över ett dygn har gått - inte besvarats. 

Så ja. Nu ska jag strax iväg för att hämta Pilten på dagis och jag hoppas nu bara att det fungerar den här gången. Men få se, det verkar ju vara lite si och så. Jag som så väldigt mycket vill tycka om citycyklarna.

Julie
Publicerad 04.05.2017 kl. 15:48

Medelklassen shining right through

Mitt i vårt vardagsliv som är studier, heltidsjobb, dagishämt och -lämn och hundpromenader har vårt hem förfallit i ett kaos. Jag och sambon har alltid varit lite stökiga av oss men nu är det extremt. Tiden räcker inte till, och när tid för omväxlingens skull finns så är det orken som tryter. Energierna är slut också de små stunder då det inte finns större måsten än att knäppa på tv:n.

Jag kommer på mig själv med att fundera på städhjälp. Anlita en städare som kommer, säg, två gånger i månaden och röjer upp, sammsuger och tvättar. Känner å ena sidan att detta är en ypperligt ypperlig idé och samtidigt att det är så äckligt övre medelklass att jag lite vill spy på mig själv.

Men vad gör man? Vi är utan överdrift utmattade. Bra att vi orkar komma ut och promenera på veckosluten så att Pilten också får lite luft när han inte är på dagis. Det börjar mer och mer kännas som en bra idé, och inte är det fasansfullt dyrt heller.

Eller nå, det finns ju olika prisklasser. Jag vill inte att någon ska jobba för slavpriser heller. Det känns till exempel liiite suspekt med de företag som tar typ 20€/timme. Vad får deras anställda i lön? En del av pengarna måste ju rimligtvis också gå till annat än bara själva städpersonalens timlön. Kemikalier, städartiklar, transport, skatter. Sånt. Lokaler? Jag vet inte.

Jaja. Får undersöka vidare. Om någon har ett bra tips tar jag gärna emot.

Julie
Publicerad 23.04.2017 kl. 23:00

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer