Nya vyer

Nytt jobb. Från och med idag och åtminstone fram till slutet av februari nästa år stirrar jag åt det hållet från min plats.

Arbetsdagen inleddes ändå närmare hemmet, nämligen på Borgbackens pressis om den kommande säsongen. Nya fritt fall-attraktionen vågade jag inte prova men åtminstone fick jag på film när alla andra skrek i vildan sky. Och så umgicks jag lite med lejonen som står utanför.

 

Stötte på kocken Michael Björklund också. Jag har intervjuat honom ett par gånger över en rosslig telefonlinje till Åland, men nu var han på plats så jag passade på att moikka lite glatt och presentera mig. Där stod vi i solen och snackade färjetrafik och östersjöproblem och rödlistad fisk.

Sellaista. Inte helt tokig start på dagen.

Julie
Publicerad igår kl. 12:41

Mat mat mat.

Upplevde att jag behövde ta en paus från cirka allt, och eftersom internet ingår i "allt" så fick det också bli. Denna påsk har jag, istället för att hänga på internet, umgåtts med min sambo och hans mamma som var på besök hos oss. Vi har ätit på Gaijin, spatserat på Sveaborgoch spelat Trivial Pursuit i mängder.

I övrigt har jag mest ätit. På Gaijin, som sagt, och vitlöksrestaurang, på Weeruska och sedan förstås en brakmiddag hos far på söndag kväll. Inga fåniga grönsaker, sa far, här ska vi enbart fylla magen med lamm, gräddpotatis och rödvinssås. Och pasha, förstås. Så det gjorde vi.

Och igår sedan! Igår åt jag och ett par väninnor på Sandro, en av väninnornas födelsedag till ära. Helt sjukt bra mat, gå dit!

Ja. Så det har varit matbetonade dagar. Nu är det visst vardag igen.

Julie
Publicerad igår kl. 07:28

Detta helvete

Vi är helt för unga för det här. Vi ska lappa brustna hjärtan när en vän blir dumpad - inte plocka upp spillror när en vän sannolikt förlorat sin sambo. Vad i helvete, liksom. Det ska inte behöva vara såhär, döden ska fan inte vara närvarande hos oss på det här sättet ännu.

Simon är alltså fortfarande försvunnen. Ingen vet förstås ännu något, men fyra dygn är en lång tid att vara försvunnen utan att det är frågan om dödsfall. Hoppet sinar.

Julie Ebbe
Publicerad 16.04.2014 kl. 10:38

Hjälp oss hitta Simon

Den är märklig, förmågan att kunna åsidosätta allt och bara gå på autopilot. Stänga av tankar, känslor, allt för att ta sig igenom arbetsdagen. Agera normalt runt kolleger trots att hopplösheten lurar alldels bakom knuten, bakom örat, nära nära intill. Hotar att ta över och göra en handlingsförlamad.

Jag tror inte att den närmsta familjen eller min goda vän J - Simons sambo - förmår samma. Det är dem mina tankar går till idag. Och imorgon. Och alla dagar tills Simon kommer hem.

Hem måste han. Det finns liksom inga andra alternativ.

Snälla fortsätt sprida ordet. I hopp om att någon kanske sett honom.

Julie
Publicerad 14.04.2014 kl. 07:23

Hjälp, snälla ni!

Min vän Simon har försvunnit, natten till söndag i Helsingfors.

Om ni finns på facebook så dela snälla vidare denna och håll ögonen öppna om ni rör er i stan.

Kärlek och tack.

Julie
Publicerad 13.04.2014 kl. 23:48

Den snälla veterinären

Så, det var ju ingen huggorm som bitit i hunden, som vanligt hade jag googlat och jagat upp mig alldeles i onödan. Min hypokondri tycks inte bara omfatta mig själv.

Tiden hos veterinären var ändå inte bortkastad - någonting har definitivt hänt. Veterinärens bästa gissning var en sträckt muskel, eftersom inga tydliga sår eller glasskärvor el.dyl. kunde lokaliseras. Den snälla veterinären ordinerade vila och anti-inflammatorisk medicin så att den svullnade, irriterade tassen får läka ifred. Sedan gav den snälla veterinären Khan godis för att han var så duktig. Kräsne Khan spottade sin vana trogen ut dem.

Nu blir det inga långa promenader, inget spring, inga besök i hundparken på ett tag.

Stackars hund.

Så stackars att vi undantagsvis lät honom chilla i sängen.

(Okej, okej, det är inget undantag. Såklart sover hunden alltid i sängen med oss)

Julie
Publicerad 09.04.2014 kl. 21:23

På repeat

Jag har en radioapp. Med den kan jag lyssna på nästan alla radiokanaler i hela världen, via webstream. Tyvärr har jag inte så snabbt internet på min mobil (något som snart ändras; HEJ 100Mbit/sek!) så ibland hakar den upp sig. Appen har ändå en funktion som gör att den hoppar bakåt typ en halvminut om den inte klarar av att streama, istället för att tystna tills den buffrat klart.

...vilket i sin tur leder till att man får höra samma saker om igen ett par gånger. Eller, som idag, höra samma låt i ungefär tio minuter. Och precis när låten tagit slut och pratet börjat igen - så hoppar den bakåt en halvminut och man får höra det sista av låten en gång till.

Som tur spelar DR P3 oftast helt hyfsad musik.

Julie
Publicerad 09.04.2014 kl. 19:35

Holy Moses stentavlor!

Om det är något jag önskar att jag ärvt från min mormor - men inte fick - så är det hennes gröna fingrar. Jag behöver bara titta på en växt med ett lite ont öga så vissnar den och dör, medan min mormor bara behöver kasta en käräleksfull blick på sina växter så slår de ut i full blom. Normalt fååriga växter får åratal i min mormors öma händer.

Men nu, vet ni! Nu tycks det börja ta sig. I år fyller min porslinsblomma (hoya pubicalyx) nämligen hela två år! Det är en stickling från min mormors många meter höga/långa moderplanta. Hennes blommar som var det sista dagen i livet, varje vår/sommar. Min stickling har inte fått så mycket som en knopp. Men bara det att den mår prima ännu efter två år i mina händer är ju en bedrift i sig! Och i vår ska den blomma, det har jag bestämt. Med hjälp av min mormor och internet har jag nu en massa äss i ärmen som jag ska utnyttja för att locka fram de vita, fina blommorna.

OCH! OCH! För några veckor sedan köpte jag en Moses stentavlor (maranta leuconeura) och HÖR OCH HÄPNA: DEN HAR KNOPPAR! DEN BLOMMAR! DEN BLOMMAR!

Jag har ALDRIG haft en blommande krukväxt! Hurra!

Julie
Publicerad 08.04.2014 kl. 14:46

Nå voj crap

Jag ska vakna om fyra timmar. Vafan.
Julie
Publicerad 08.04.2014 kl. 00:06

En pytteliten 3-åring

Idag fyller mitt yngsta syskon tre år. Mingming kom till världen 7.4.2011, fem veckor innan beräknat datum. Hon var det minsta barnet jag sett i mitt liv - och då såg jag henne första gången först när hon var ett par månader gammal, några dagar innan dopet, eftersom jag bodde i Sverige ännu då.

Här på dopet, ca 2 månader gammal, i min famn. Vid sidan om mina två andra systrar C och K.

Jag har försökt hitta en bild från de första levnadsdygnen som visar hur pytteliten hon faktiskt var då i början. Det här är väl det närmsta: med pappas hand intill.

Idag fyller hon tre. Hemskt mycket större rent fysiskt har hon inte blivit, hon använder fortfarande klädstorlekar för barn under året. Att hon är så liten kan bero på att hon har downs syndrom, men man är inte helt säker. All utveckling går ju lite långsammare, men det går! I vintras började hon äntligen gå utan stöd och trots att pratet inte ännu landat i mun så kommunicerar hon på alla möjliga andra vis; hon låter och gestikulerar. Huvudsaken att man gör sig förstådd, vilket slags språk man än använder.

Och gladare unge får man nog leta efter.

Grattis kära syster. Live long and prosper!

 

Julie
Publicerad 07.04.2014 kl. 19:02

Julie. 24. Helsingfors. Nyhetsreporter/-uppläsare på Svenska Yle, med ett förflutet som programvärd på Yle X3M. Privat är jag en kattälskande hundmänniska förlovad med en jämtlänning. Det jag skriver här är mina högst privata och personliga funderingar.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Utbildning och jobberfarenheter mera utförligt på Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

21.04, 22:08Detta helvete av emzi
08.04, 21:43Huggormsbett? av utan
05.04, 15:10Pengar av håkan