En trött hälsning från en trött individ

Long time no see, ey?

Nu skulle jag så gärna komma med en rapport om en riktig mysjul där vi mest bara dallat omkring i pyjamas, sovit långa tupplurer och ätit julrester i oändligheten - och visst, delvis har det ju varit så. Men mest har julen och det nya året kantats av sjukdom.

Det har varit magsjuka, ögoninflammationer, urinvägsinfektioner och nu sist flunsa - först jag, nu Pilten. Feber och snuva och muskelvärk. En riktigt jobbig en, jag kan inte minnas när jag senast varit så sjuk att jag haft fyra feberdagar i raken. Oftast blir det bara en.

 

 

Sjukdag med lillmänniskan. Det är just så slappt som det ser ut.

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on  

 

Utöver all sjukdom så har Pilten en lite jobbig fas going on - mer om det senare.

Så kort och gott: borta är mina drömmar om ett lugnt studieavbrott över julen. Jag är tröttare nu än i september då jag började studera. Det bådar inte gott inför nästa vecka då vårterminen inleds. Som en trasa känner jag mig. Och ser ut - jag skulle desperat behöva både färga håret och få det klippt. Att boka frisör känns övermäktigt just nu.

Några ljusglimtar finns det ändå så här på vårvintern: min födelsedag om en månad. I februari har jag också bokat en konsultationstid hos en tatuerare - är mycket ivrig över detta! Och så såklart det som jag och sambon har väntat på i 1½ år nu: Londonresan i mars. Harry Potter on stage. Yes yes yes!

Julie
Publicerad 10.01.2017 kl. 23:53

En kort amningsfundering från sjukstugan

idag skulle vara min sista arbetsdag innan jag är en vecka ledig (!!! För första gången på ett år) men istället är jag hemma med Pilten som över natten plötsligt har fått feber. Min lilla tidsitakiainen sitter fast i mig som var han en förlängning av min kropp - hela tiden ska han vara i famnen.

Och ja, ammas också. Jag ammar ju numera inte ens varje dag. Nån enstaka gång i veckan, kanske. Men idag har jag knappt gjort annat, känns det som. I skrivande stund somnar han till middagslur med bröstet i munnen. Mjölkproduktionen är förstås nästintill obefintlig vid det här laget, men det är ju inte det som det handlar om dagar som dessa, utan om ett febrigt barn som behöver tröst och närhet.

Jag ammar inte längre utanför hemmet. Det är lustigt i vilken cirkel det där har gått för mig - från att knappt våga amma inför typ min mamma till att amma helt när och var som helst, fast gåendes på stan, utan att bry mig det minsta, till att igen skygga. Med tanke på hur fjärmat vårt samhälle överlag tycks vara från amningen är det kanske inte så konstigt att jag inte precis skyltar med att jag ännu i tid och otid ammar min toddler. Men det är synd, tycker jag. Så borde det ju inte vara.

Nåja. Nu ska jag se om jag skulle lyckas lirka loss mig utan att Pilten vaknar. Paket måste slås in och praliner lagas. Huhhej, snart är det jul!

Julie Ebbe
Publicerad 23.12.2016 kl. 12:29

Den ångestfyllda kreativa processen

Igår träffade jag en vän från gymnasietiden som jag under åren efter studenten tyvärr tappat lite kontakten till. Jag är en riktigt typisk "hej, det skulle vara kul att ses nån gång, fast på en öl eller lunch!" och så blir det aldrig av-kind of typ. Men efter några veckors försök fick vi äntligen till en lunchdejt.

Min kompis studerar inom det kreativa och så här i slutessä- och tenttider gled samtalet in på processen som hör till när man ska prestera, i synnerhet när det gäller att skapa något nytt från rätt så skrala instruktioner - som en kursessä jag lämnade in i måndags där den enda instruktionen som fanns var att den skulle behandla teman och/eller författarskap som tagits upp i kursen och innehålla en kontext samt textanalys - annars var det ganska fritt. Och som alltid, när jag skriver den typen av uppgifter, är processen en berg-och-dalbana.

Det går från god idé, adrenalinhigh när man hittar en massa bra och relevant källmaterial att använda sig av, och flow när man skriver - till att man halvvägs börjar känna att nä, det här är inget bra. Skit, rentav. Fullständig skit! Men man fortsätter och skriver till slut, läser igenom en gång och tänker att det nog trots allt blev helt okej. Så när man ska sova kommer tviveln - har jag ens förstått uppgiften rätt? Fan också, jag är ju helt dum i huvudet som inte kan deschiffrera en enkel uppgift i en grundkurs! Jag måste börja om. Men man orkar inte börja om, så man korrigerar bara språkfelen och rättar till på de där ställena där någon tanke uppenbart blivit på hälft och sammanhanget är helt ologiskt, och sedan lämnar man in arbetet med en klump i halsen.

Och sen får man tillbaka uppgiften med vitsordet 4½.

Sådär är det för mig varenda eviga gång. Inte bara i studierna, utan också på jobbet. Briljant idé till reportage, börjar dona med iver, får alla intervjuer fixade och gjorda, men börjar tvivla mitt i och ger sedan den färdiga produkten över för sändning med en känsla av att det blir det sista jag gör innan jag får foten - för att senare få beröm för en välgjord juttu.

Nå, innan detta förvandlas till humblebragging (det är farligt nära, jag vet) ska jag berätta varför jag egentligen skriver detta inlägg. Idag har jag nämligen lämnat in en essä som genom hela processen för en gångs skull kännats bra. Hela vägen! Ingen klump i magen när jag lämnade in den heller. Den blev just rätt enligt anvisningarna och till innehållet precis sådan som jag i mitt sinne har planerat i ett par veckor nu. Jag till och med mig själv en liten applåd när jag lämnat in den 9 timmar före deadline. Bra fiilis.

..tills jag skrev dessa ord och slås av tanken: tänk om det är när jag inte tvivlar som jag egentligen gjort nåt riktigt dåligt?

Julie
Publicerad 21.12.2016 kl. 14:35

Vår 1-årige son talar finska

Jag fick en fråga på ett annat inlägg om vårt val av dagis för Pilten. Den gick så här:

Hej,
en fråga som inte egentligen handlar om detta inlägg, men som jag grubblat över en tid;
visst har ni ert barn på finskt dagis, trots att båda föräldrarna är svenskspråkiga? Hur tycker du det har funkat? Vi funderar på samma lösning, men har stött på patrull i form av folk som tycker det är fel mot barnet (som är ca 1,5 år) att kastas in i en finsk miljö, samt att det kan göra språkutvecklingen långsammare, Hjälp med råd och tips! Tack snälla!

Jag har ju berört ämnet ett par gånger innan (till exempel här, där jag reflekterar kring språk och föräldraidentiteten), men nu när Pilten har gått sin första termin på dagis har jag kanske lite mera att säga om det, och samtidigt kah jag kanske svara lite mera utförligt till dig som undrade.

Vi har ju alltså valt ett finskspråkigt dagis åt Pilten, trots att både jag och Piltens pappa talar svenska hemma. Detta var faktiskt ursprungligen sambons önskemål - han är själv svensk och talar inte finska, och med erfarenheten att leva i Finland utan att behärska finska ansåg han det ytterst viktigt att vi inför det så tidigt som möjligt. Helst hade han velat att jag talar finska, men jag anser dels inte att min finska är tillräckligt bra, dels är det inte mitt känslospråk. Jag klarade inte ens av att tala mitt andra modersmål danska med honom - så starkt dominerande är min svenska.

Så, det blev finskt dagis. Med ett litet facit på hand känns det fortsättningsvis som ett bra beslut. Pilten var lite över året, 1 år och en månad gammal, då han i augusti började och då hade han kommit i väldigt liten kontakt med finska överhuvudtaget. Nu, fem månader senare, talar han ungefär lika många finska som svenska ord.

Jag har levt i uppfattningen att två- eller flerspråkiga barn har en långsammare språkutveckling, men det verkar inte stämma helt. Studier (som finns hänvisade till i bland annat denna studie om tvåspråkiga barns utveckling och inlärning från Linnéuniversitetet) så har barn som lär sig två språk simultant - och då räknas både barn som får två språk från början och barn som har ett modersmål hemifrån och introduceras för ett annat innan 3-års ålder, till exempel på dagis - samma språkutveckling som enspråkiga barn. Det som skiljer sig är att tvåspråkiga barn inte är lika starka inom alla områden i de olika språken, och att inlärningen av det ena språket kan gå långsammare än det andra. 

När det gäller Pilten så tycker jag åtminstone att hans språkutveckling verkar helt normal. Han är nu 1 år och fem månader gammal, lite drygt, och talar utöver sitt eget nonsensspråk (som han babblar HELA tiden) flera både svenska och finska ord. Standarderna som mamma och pappa, titta, nä, ja, äiti, auto, kato, tonne, tänne - och så sitt eget namn. Bland andra. Jag tycker till och med att det verkar som om han förstår att vissa ord betyder samma sak på de två olika språken, som till exempel "tack" och "kiitos", som han säger när han ätit klart. På dagis säger de också att de uppfattar att han hänger med i vad som sägs på ett helt annat sätt än i början - att han börjar förstå finska ganska bra. Och på dagis har hans favoritord "titta" sakta bytts ut mot "kato". Det anser jag lyckat.

Hemma uppmuntrar vi finskan främst med böcker och barnprogram, men mest läser och konsumerar vi såklart media på svenska. Jag tycker ändå det är viktigt att också det andra språket finns i den privata miljön utanför dagiset i någon mån, hence böckerna. Vi har också till exempel båda mina föräldrars respektive som är finskspråkiga och som vi träffar regelbundet.

Till sist vill jag ännu lyfta fram ett gott exempel på barns förmåga att snappa upp nya språk i nya miljöer utanför hemmet - i synnerhet när det gäller barn som är mitt i att lära sig tala, dvs under 3-åringar: mina yngsta syskon. V och M är 7 respektive 5 år gamla och är trespråkiga. Deras mamma talar finska med dem, våran pappa talar danska och skola och dagis går de på svenska. I synnerhet V talar alla tre språk flytande och har från en tidig ålder kunnat särskilja dem och vet vilka i hans omgivning som talar vilket av språken. M är i det här fallet ett lite dåligt exempel, eftersom hon har Downs syndrom och inte talar mer än enstaka ord och tecken ännu, men hon förstår också alla tre språk utan problem och kan - precis som V kunde som liten - särskilja dem och veta vem som talar vilket språk.

Så sammanfattningsvis, till dig som kommenterade och behövde tips och råd: om det är vad ni vill för ert barn så go for it! Skeptikerna ska man lämna åt sin skepsis. Vill ni så finns det massvis med forskning som det går att gräva fram och ge till dem, till exempel den ovan länkade som ju konstaterar att språkutvecklingen som sådan inte försenas. Er knodd är också så liten att det ännu räknas som simultan tvåspråkighet. Det här att det är "fel att kastas in i en finsk miljö" kan jag personligen ställa mig ganska tveksam till. Barn i den åldern hakar på så himla snabbt att de nog inte lider av det överhuvudtaget. Så små barn som 1-2-åringar kommunicerar ju sinsemellan på helt andra sätt än med ord ändå, eftersom de inte talar så mycket ännu.

Vi ångrar inte en sekund detta - och alla som jag har talat med som gjort lika har varit väldigt nöjda med de besluten (flera kolleger har till exempel haft sina barn i finskspråkigt dagis, och jag har flera vänner som gått i finskt eller svenskt dagis som kommit från den andra språkgruppen och som är oerhört glada över deras föräldrars beslut).

Jag tror att jag kommer att få återkomma många gånger till detta ämne, för det ska ju medges att det också för oss är lite av ett experiment - även om jag själv kommer från en mångspråkig bakgrund. Det ska bli oerhört intressant att följa med Piltens språkutveckling.

Julie
Publicerad 17.12.2016 kl. 23:23

En tredje bra sak

Jag skrev en helt horribelt dålig tent i måndags. Inte så att själva tenten var dålig - men jag var det. Av de krävda fyra korta essäuppgifterna skrev jag tre, varav ingen blev längre än en A4. En kunde jag svara ganska bra på. Den andra var redan lite ur hatten. Den tredje - där man skulle definiera tre olika begrepp - blev halv, för det tredje av begreppen kunde jag för mitt liv inte dra mig till minnes. Mycket genant.

Var helt säker på att det blir omtent för mig. Helt säker!

Men igår fick vi tillbaka tenterna, och samtidigt vitsorden för hela kursen. Håll i hatten nu: 3 på tenten och 4 i kursen.

Say what?!?!?!?

Jag klagar ju inte, herregud. Men alltså jag känner mig inte alls värd vitsordet. Åtminstone inte tentens - kursvitsordet kan jag nästan gå med på, baserat på en tidigare inlämningsuppgift i kursen där jag gjorde rätt så bra ifrån mig.

Så ja. Jag blev ju minst sagt glad.

Julie
Publicerad 16.12.2016 kl. 15:34

Två bra saker

1) Snart är det jul! Jag har köpt hem hyacinter och hängt nejlikeapelsiner i fönstren så vårt hem doftar som ett litet julhimmelrike. Jag har städat. Jag har pyntat. Jag är så redo! Nästa vecka hämtar vi hem en julgran också.

2) Jag har bokat tid till en tatueringskonsultation! Har äntligen, efter mycket letande och sållande, hittat en tatuerare i stan som verkar kunna precis det jag är ute efter. Det verkar också en del andra tycka, för konsultationen är först i februari. Men det ger mig så klart god tid att hitta referensmaterial och idea lite till.

Det ska bli otroligt roligt! Jag har bara två pyttesmå tatueringar sedan innan, och det är nu några år sedan ja tog den senaste. Den jag planerar nu ska bli ganska stor och färggrann. Ser mycket fram emot detta, ska ni veta!

Har också några andra, mindre bilder under planering. Dem kommer jag låta min syster göra, hon tatuerar också.

Julie Ebbe
Publicerad 16.12.2016 kl. 11:24

Är psykisk ohälsa mode är det bara positivt

Det verkar som om tankeverksamheten ändå inte riktigt ännu tagit paus från ämnet psykisk ohälsa eller sjukdom, och huruvida det är lite av en modefluga att gömma sig bakom diagnoser som man inte har.

För det var ju det diskussionen i grund och botten tog avstamp i: alla dessa människor som är "lite stressade" eller nedslagna och som borde tänka positivt, för de är ju inte sjuka "påriktigt" - inte sådär som de som är "jättesjuka" - att vissa tycker det är lättare att skylla på psykisk sjukdom än att "tatag i sitt liv". Och när diskussionen tog fart och de som försvarade det ursprungliga inlägget också kom med sina inlägg kunde man börja skönja ett narrativ som beskriver ungdomen (alltid denna ungdom) som slänger sig med ångest och depression som ord för att beskriva triviala besvikelser i livet av typen "åå jag fick inte biljetter till Håkan Hellström - ångesten!"

Nu är jag ju - som jag skrev i mitt förra inlägg i ämnet - starkt skeptisk till att en sådan modefluga skulle existera överhuvudtaget. Jag är nämligen ganska säker på att psykisk sjukdom inte är något som någon önskar sig (och om någon nu förmodan gör det, så hälsningar här från gropen: det suger, hålls friska om ni bara kan) - allra minst de som kanske känner sig modfällda av vardagen, stressade eller - ja - ångestfyllda av överfulla kalendrar och andra livets måsten. De är nog knappast intresserade av att må ännu sämre.

Men samtidigt tänker jag: än sen om en sådan trend existerar? Är det inte bra att folk använder sig av laddade ord som ångest, depression, social fobi, panik - om än för känslor som är lite mindre än så egentligen? Jag tänker att ju flera som vågar uttrycka sina känslor i kraftiga ordalag desto lägre blir tröskeln också för oss som är sjuka och upplever att vår upplevelse inte tas på allvar att öppna munnen och svara ärligt när någon frågar: hur mår du? Att vi kan haka på "trenden" och på ett naturligt sätt, utan stigma, försöka sätta ord på det vi känner.

Det är nämligen inte så lätt - åtminstone har jag upplevt det så. Att det är svårt att sätta ord på känslorna, inte för att orden inte skulle finnas utan för att det också är svårt att medge för sig själv att man mår på ett sätt som är oerhört nedtystat i samhället.

"Jag har fått en panikattack." Det där gången som jag fick min kraftigaste panikattack hittils - mitt i en radiosändning, så att min kollega fick ringa 112 och ambulansen kom till jobbet - ringde jag senare samma dag till producenten och sade att jag nog måste stanna hemma följande dag, med läkaruppföljning och chocken av hela upplevelsen och så. Det tog mig timmar att bygga upp modet, och väl i telefon fumlade jag länge med orden innan jag yttrade "jag har fått en panikattack".

Tänk om jag då hade hört någon annan använda det för att beskriva sitt känslotillstånd - må det sedan ha varit "i onödan" eller påriktigt, för det kan man ändå aldrig veta. Då hade jag nog känt mig mindre ensam i min upplevelse, i min känsla av att jag överdrev och egentligen tyckte det var superonödigt att stanna hemma. Kanske hade jag bättre förstått vad det var jag hade upplevt - innan den dagen visste jag ju inte att de här attackerna var panikattacker, utan jag trodde ju att jag fick hjärtinfarkter (men vågade inte söka vård...) Ni kan tro att jag i den stunden nästan önskade att det hade varit en hjärtinfarkt snarare än en panikattack.

Summa summarum alltså: jag ser ingen trend, men om det vore en trend: än sen? Är det inte bara bra att termerna, orden läggs fram och hörs och syns? Så tänker jag i alla fall att det är.

Julie
Publicerad 11.12.2016 kl. 21:11

Tadaa!

Från allvarligare ämnen till något mycket lättsammare.

Låg i vår säng idag tillsammans med Pilten, för att få honom att sova dagssömn idag på dagen. Han hade vaknat ovanligt tidigt imorse och middagsluren hade skjutits upp på grund av att han slumrat till i min famn under förmiddagen. Så han var trött och jag var alldeles säker på att det skulle bli en lätt match att få honom att sova.

Han drack sin mjölk och jag hann sova lite med ena ögat, men så fort flaskan var tom studsade han upp som en gummiboll och började klättra. Plötsligt stannade han upp och i en sekund såg han lite underlig ut i ansiktet. Sekunden efter spydde han över min ena axel.

En stund såg han närmast förvånad ut. Men sedan sken han upp som en sol och utbrast: "TADAA!" som var det världens häftigaste trick han precis dragit till med.

Mamman var inte riktigt lika övertygad om trickets överlägsenhet.

(och nej, han sov sedan aldrig någon middagslur...)

Julie
Publicerad 11.12.2016 kl. 18:38

Yttrandefrihet under ansvar

Appropå den debatt som nu förs dels om psykisk sjukdom, dels om vem som får tala om vad: kan vi tala lite om hur människor använder sig av och gömmer sig bakom "yttrandefrihet"?

För det gör mig så trött varenda eviga gång som någon kläcker ur sig precis vad som helst, och när de sedan får kritik så ropar de högt YTTRANDEFRIHET och sedan drar de till med världens största martyrscen om hur orättvist det är att de minsann inte får uttala sig i saker som de har åsikter om.

Yttrandefrihet, mina kära vänner, handlar inte om rätten att oemotsagd få häva ur sig precis allt man tycker i alla sammanhang. Ja, vi har åsiktsfrihet och ja, vi har yttrandefrihet - till den punkten som vår yttrandefrihet börjar trampa på andra. Har du en åsikt som du vet att skadar andra människor? Håll den för dig själv. Har du en åsikt i ett ämne som du har liten eller ingen kunskap i eller erfarenhet av? Håll den för dig själv.

Det här underliga behovet av att måsta få säga sin åsikt fast det kanske inte resulterar i så mycket mer än sårade känslor - det förstår jag inte. Med det sagt, så är det såklart - inom ramen för lagen - fritt fram att göra så. Men då ska man inte bli förvånad om folk reagerar och kanske till och med - gasp! - tycker att man inte bord ha uttalat sig i frågan.

Med yttrandefrihet kommer också ansvar. Dina ord kan såra, kan skada, kan göra illa - också om det inte var meningen. Men ibland blir det inte som man tänkt sig och då borde man backa och säga förlåt. Eller allra minst backa. Ta ansvar för de ord man uttalar och medge när det blir fel, om det inte blev som det var tänkt.

Nåja, för egen del ska jag nu ta veckoslut. Julfest och julglögg helgen lång. Festligt!

Julie
Publicerad 09.12.2016 kl. 15:23

Inlägg om psykisk ohälsa - gör om, gör rätt

Ja, hörni, eftersom jag själv är mitt psykisk ohälsa-träsket och antagligen är en av de där som genom att vara öppen med mitt mående får det att verka som ett "modefenomen" (!!!! alltså) så ska jag ta skeden i vacker hand och förklara varför det är problematiskt med inlägg som Ida-Maries, må intentionerna ha varit hur goda som helst.

Jag vill börja med att avfärda alla som hävdar att kritiker till inlägget förvränger och missförstår inläggets poäng - att människor allt för lättvindigt skulle använda sig av termer som är förknippade med psykisk ohälsa. Jag kan så klart med säkerhet enbat tala för mig själv, men jag tror jag talar för de flesta som kommenterat där inne att vi nog mycket väl förstår vad poängen är. Men jag håller inte med, inte på någon punkt faktiskt.

Jag tror för det allra första inte på att det skulle pågå något modefenomen där människor tycker att det är en lätt utväg att ta till ord som depression, ångest eller social fobi. Så stigmatiserat som psykisk ohälsa är kan jag faktiskt inte ens tänka mig ett mera befängt påstående i sammanhanget. Det att man "ofta får känslan av att det verkligen inte är så dåligt som de kanske själv tror det" har ingenting med verkligheten att göra, utan baserar sig högst antagligen på fördomar om hur psykisk ohälsa ser ut. Newsflash till alla er som inte har erfarenhet av psykisk ohälsa: det syns inte utanpå.

Jag ska ta mig själv som exempel. Jag är en glad människa, överlag. Social, skrattar mycket, skämtar och skojar. Jag har alltid skött min skolgång, mina studier och mitt jobb exemplariskt, inte varit sjukskriven annat än för bihåleinflammation, kunnat sköta om min hygien och hållit kontakt med mina vänner.

Jag har samtidigt i perioder varit svårt deprimerad, lidit av sömnlöshet  från och tilli över 10 år, i perioder gråtit mig själv till sömns varje kväll och sedan 2009 också haft ett antal panikattacker som en gång krävde samtal till 112. Sedan ett år tillbaka går jag i psykoterapi. Allt detta är det inte många i min omgivning som har känt till, därför att jag inte har berättat det. De som jag berättat för i efterhand har varit överraskade.

Så när då en person som OBS INTE har lidit av psykisk sjukdom och INTE har erfarenhet av det, baserat på sin egen mutu bedömer att många i hennes omgivning överdriver och slänger sig med ord de inte har rätt till, då blir jag vädigt ledsen. Dels regelrätt sårad - för det ifrågasättandet ÄR ett ifrågasättande av de som är sjuka, eftersom sjukdom ser väldigt olika ut och de som inte är sjuka på "rätt sätt" ofta utsätts för just detta ifrågasättande. Men också ledsen för alla de som, liksom jag gjorde, bär på sitt illamående i hemlighet, tänker att det nog ska gå att "tänka positivt", att de säkert bara överdriver - "inte är det så illa som jag tror" - och sedan läser det där inlägget och får bekräftat för sig själv sina egna frågasättanden.

Det gjorde jag, framför allt det sista. Ifrågasatte mina känslor, min erfarenhet. Tänkte att det nog inte är så illa som jag tror, jag har det ju så bra? Tak över huvudet, mat på bordet - ja hela listan, som också räknas upp i blogginlägget ovan. Vet ni vad det ledde till? Det ledde till att jag bara blev sjukare. Att jag väntade i 10 år innan jag till slut sökte hjälp. Motvilligt, för jag ville inte besvära vården.

Fokus hamnar liksom på helt fel problem. Det är ganska exakt samma som att lyfta fram falska våldtäksanmälningar när man försöker diskutera problem med sexuellt våld mot kvinnor: det är ett så marginellt problem att det enda det gör är att gnida salt i såren på de som faktiskt lider.

Så igen: jag förstår intentionen bakom inlägget. Men goda intentioner räddar inte från att det blev fel. Det enda det inlägget gör är att spä på fördomar och stigmat som omger psykisk ohälsa.

Gör om, gör rätt.

Julie
Publicerad 08.12.2016 kl. 23:31

Julie, 26. Reporter/programledare på Svenska Yle. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer