Fotrapport, Londonrapport, Harry Potter-rapport

En kort hälsning här från soffan, där jag just nu sitter parkerad och egentligen borde läsa en text från 1600-talet. På fötterna har jag två små fotformade plastpåsar innehållandes gud-vet-vilka-kemikalier, med målet att bli av med smärtsamma förhårdnader som jag gått runt med sedan förra sommaren då jag dallade runt i ett par skor som jag borde ha insett att var dålig för mina fötter.

Nåväl. Det hettar så där skönt, vilket säkert betyder att mina fötter de två kommande veckorna långsamt kommer att flagna, vittra och så småningom bli babylena och cirka två skostorlekar mindre.

Eller så händer inget och jag har precis kastat 20e i brunnen. Vi får väl se.

Men det var egentligen inte en rapport om mina förhårdnade fötter som jag ville avge, utan mera ett hej! Jag lever ännu, och orsaken till tystnaden stavas kort och gott: London.

Japp, den i 1½ år mycket efterlängtade Londonresan blev ju äntligen av! Från början skulle vi resa tillsammans med sambons bror som bor i Stockholm, som köpte teaterbiljetter samtidigt som vi, men sedan råkade det sig att de fick barn här för en knapp månad sedan. Världen är just så liten att det råkade sig att de teaterbiljetterna hamnade i händerna på Ellen. Kul att råkas!

Någon längre reseskildring orkar jag inte med, men här kommer höjdpunkterna:

1) Harry Potter and the Cursed Child del 1 och 2 - herregud herregud herregud herregud!!!!! Finns det ännu en tillstymmelse till biljett kvar till detta mästerverk och du har den minsta lust att se den - gör det, för fan. Gör det bara. Det var den häftigaste teaterupplevelsen... Någonsin? Tror faktiskt det.

2) Warner Brothers studio tour. Jäkligt snygg utställning med mycket intressanta detaljer om filmerna och produktionen av dessa. Must för alla Harry Potter-nördar. Köpte sedan upp halva giftshopen.

3) Walthamstow. Vi bodde i den nordöstra delen av London, vid ändan av Victoria line, i ett viktorianskt hus. Området var helt ljuvligt, fullt av lokalt liv, småbutiker och en helt ljuvlig pub som vi kom att besöka varje kväll under vår vistelse. Allt där var bara så himla... genuint. Helt underbart.

I övrigt dallade vi mest runt i Soho, åt mat och drack öl. Vi tog oss också en tur via Big Ben, genom St. James's Park och förbi Buckingham Palace, men vi konstaterade ganska snabbt att vi inte riktigt orkade med den enorma mängden turister, så ganska kvickt letade vi oss tillbaka till Sohos smågränder. Nu ska jag inte komma och påstå att det inte rör sig mycket turister även i Soho, för det gör det så klart, men inte i samma volymer eller på samma sätt - eller ens samma typ av turister.

Så att sådant. Nu är vi hemma. Lite trötta. Längtar tillbaka men är såklart glada över att ha återförenats med vårt lilla barn. Vardagen kallar åter.

Julie
Publicerad 19.03.2017 kl. 22:57

Öronmask

Den här har snurrat i mitt huvud ända sedan igår kväll, all thanks to en kursuppgift.

 

Varsågod, nu slingrar den genom din örongång och in i din hjärna också!

Julie
Publicerad 10.03.2017 kl. 14:52

Vad gör ni? Jag skriver

Jag älskar det faktum att mina kurser väldigt sällan har tenter och väldigt ofta har essäer som slutuppgift. Jag älskar att skriva essäer. Jag är ganska bra på att skriva essäer också, om jag får skryta lite. Och det tänker jag banne mig göra, jag som annars underdriver min egen kompetens.

Nä, men utan att nu alls skryta, så börjar det kännas att jag liksom börjar få grepp om formen. Jag gillar den, essän. Det får vara en kombination av egna reflektioner och analyser, och ett mera vetenskapligt grepp med hänvisningar till andras forskning - men också andras reflektioner och analyser. Det är liksom ledigt på ett stramt sätt. Eller stramt på ett ledigt sätt.

Äh, ni fattar vad jag menar. Ni vet ju vad essäer är, herregud.

Men jag tycker faktiskt riktigt uppriktigt att det är roligt. När andra suckar över att en av våra kurser har en slutessä på 12-15 sidor är jag redan helt eld och lågor över att få bita tag i det projektet. Ska bli vansinnigt roligt, tror jag. Har redan en idé om vad det ska bli av spektaklet. Yes yes.

Nästa projekt som ska påbörjas är ett som involverar In Transit. Och Kate Millet. Sexualpolitiken. Beställde hem den för ett tag sedan och kunde inte låta bli att mysa lite över den här nyare upplagans lite vulgära omslag. (Länk eftersom jag inte förmår mig att lyfta på arslet, hämta boken och ta en bild.)

Tror det blir bra. Bara jag hinner läsa igenom båda. Och kanske någon bok till.

Julie
Publicerad 09.03.2017 kl. 22:52

Köp inte smalbyxor, för fan

Jag är inte en bättre människa än att jag i tid och otid sportat med att köpa för små kläder som "motivering till att gå ner lite i vikt, bara lite lite". Right. Önsketänkande har det ju alltid varit frågan om, fantasin om den smala, snygga lyckade kroppen, den lilla stunden av materiell lycka när man köper hem ett plagg och tänker "kanske, kanske om ett par månader. Jag måste!"

Gissa om det någonsin har lyckats.

Nå. Nu ska jag berätta för er en liten lärdomshistoria när det kommer till smalbyxorna som väntar längst inne i skåpet. För fyra år sedan - ungefär - köpte jag mig nämligen ett par sådana. Svart-vitrandiga. Hade genom mina gymnasieår drömt om ett par sådana byxor, skulle ha passat bra in i min svart-svart-svart-korsetter-spetskjolar-svart-fas. En vacker dag för fyra år sedan var jag ute och shoppade med min syster. Jag hade just gått ner en del i vikt och kände mig bra och snygg. Planen var att ytterligare gå ner några kilon. Vi gick in på Carlings, såg att de hade sådana byxor, jag provade den största storleken - som inte gick fast - och köpte dem. 40€ kostade dessa byxor som jag aldrig använt.

Lärdomen är inte att jag aldrig använt dem, även om det borde vara lärdom nog. Nej, sini. Lärdomen är som följer: I fyra år har dessa byxor legat i mitt skåp. Med jämna mellanrum har jag full av önsketankar tagit fram dem och försökt dra på dem, men konstaterat att de bara satt sämre och sämre; jag blev tjockare och tjockare. Tills nu. För första gången sedan jag köpte byxorna ryms dom på mig. Dom sitter bekvämt, till och med. 

Det är ju bara det att de är helt gräsligt fula. Inte en chans i världen att jag någonsin skulle röra mig utanför hemmet iklädd dessa byxor längre. Inte en chans.

 

2017-03-02_11-45-15

Eller om man ska vara lite schysst: De hade säkert passat bättre på någon annan än på mig.

Så att jo. Det var ju 40€ rätt ner i brunnen. För dessa byxor förblir nog oanvända. Och så kan vi ju avrunda med att konstatera att på riktigt hej, joku tolkku. Köp inte för små byxor. It ain't worth it.

Julie
Publicerad 03.03.2017 kl. 00:05

Nynorsk och Harry Potter

Puuh. Klockan är bara tio och jag känner mig redan helt mörbultad och redo att går och lägga mig. Men det hjälps inte, först måste jag plöja igenom en prosatext på nynorsk.

Jag ska medge, jag var kanske en aning arrogant i mitt förhållande till norskan när jag inledde mina studier. Jag behärskar ju både svenska och danska, och har alltid betraktat norska som en blandning av dessa och upplevt att jag utan problem kan förstå norska i tal och skrift, även om talet inte vill sig (det känns på nåt sätt så tillgjort, som att försöka härma en dialekt).

Och så har det ju varit hittils. Problemet är bara att det sällan har varit nynorsk jag konfronterats med. Därför sitter jag nu här och känner mig som en idiot inför ett språk som liksom känns bekant, klingar bekant, men som ändå i huvudet blir ren rotvälska. Lite sådär som när man tror sig fatta vad ester säger, men när man lyssnar efter lite noggrannare så inser man att det enda estniskan har gemensamt med finskan är klangen i språket. Jag. Fattar. Inte. Någonting.

Men läst ska det vara, och det till imorgon. Men istället för att få det genomläst så att jag kan gå och sova sitter jag och googlar och söker i vetenskapliga databaser efter texter om Harry Potter. Harry Potter och politik. Vi har - i samma kurs som de obegripliga nynorska texterna är till - i uppgift att skriva en essä som ska diskuteras på ett seminarium, om politik i litteratur. Och jag tänker att Harry Potter ju är det klassiska exemplet på litteratur som tar ställning politiskt på alla möjliga sätt. Antirasism och -nazism, diskriminering av minoriteter, hbtq-rättigheter, politisk aktivism, anarkism, demokrati. Tacksamt nog har till och med Rowling själv skrivit om det politiska systemet i Harry Potter-universet. Allt detta leder såklart in på tankar om politik i barnlitteratur överlag; barnböcker med en agenda, alltså. Och vilket bemötande de får. J.K Rowling har ju till exempel anklagats för att indoktrinera barn med homopropaganda (?!?! I know, right?).

Här har jag med andra ord snart botten till en hel avhandling i mina händer. Igen. Det här händer precis varenda eviga gång jag ska skriva en kursessä.

Nå, för att citera en kompis som jag nyligen återfått kontakten med: Anything worth doing is worth overdoing. Harry Potter läggs alltså till på listan över potentiella kanduppsatsteman. Den listan börjar bli helt fasansfullt lång.

För att inte detta inlägg i misstag ska bli en gradu ska jag nu avrunda och återvända till min nynorska. Tackhej.

 

Julie
Publicerad 02.03.2017 kl. 22:13

Nu ska jag vara snäll med mig själv

Jag hoppade av en kurs.

Min inre duktiga flicka skriker och gråter, har dåligt samvete och bannar mig till helvetet, men i själen fick jag plötsligt lite ro.

Jag hoppade av en kurs som egentligen var extra och som lite gick på två andra kurser som är obligatoriska. Tog den för att föreläsaren är bra och för att jag är intresserad av författarskapen som tas upp. Och lovade mig själv när jag anmälde mig att jag hoppas av om det blir för mycket.

Och det blev för mycket. Jag har inga naglar kvar efter de två senaste månaderna. Jag hetsläser igenom roman på roman, men upplevelsen har snarare kunnat liknas vid att hela tiden nästan tappa fotfästet på en löpmatta som går lite för fort än en njutning. Då är det inte roligt mera.

Så jag hoppade av. Och nu ska jag ge mig själv lite beröm för att jag förmådde vara snäll med mig själv. För att jag förmådde notera att det är för mycket för mig nu. För att jag förmådde dra i bromsen innan jag åkte huvudstupa in i väggen.

Bra jag. Nu kanske jag kan få lite längre nätter än de där fyra timmarna som blivit standard sedan studierna började ånyo efter julpausen.

Julie
Publicerad 24.02.2017 kl. 22:45

Den perfekta födelsedagspresenten

Det är min födelsedag idag. 27 år! Kela det. Fin ålder.

"Vänta bara sen när du är vuxen, då är det slut med presenter", hotade de vuxna alltid med när man var barn. Och de har ju så rätt - från presentberg till några få utvalda. Gott så, för årets presenter var fina.

Till exempel hade min mormor samlat ett fotoalbum med bilder på mig tillsammans med henne och hennes man Paavo, som dog i höstas, från hela min uppväxt. Lipade. Och min mormor lipade. Det var så fint.

Bland bilderna fanns också ett par foton från min 18-års födelsedag för 9 år sedan. Jag firade faktiskt inte det året särskilt stort - de närmast sörjande med köpekaka (banankakan!!!!) och 18 ljus. Fick guldhalsband, champagne och min första egna dator i gåva. Bland annat.

Förutom de några materiella gåvorna - bland dem också en gul väska till min nya laptop (tack mamma!!!) - skulle jag säga att den bästa gåvan i år var den jag fick av min son. Nämligen att han efter två månader av klängigt sovande i vår säng plötsligt återgått till att somna i egen säng. Dessutom: han somnade där inne helt för sig själv! Jag bara sade god natt och stängde dörren. 10 minuter senare när jag tittade in hade han slocknat.

Nu sitter jag i soffan och ska försöka läsa två böcker a' 250 sidor, samt tre essäer a' 20 sidor som ska vara lästa tills imorgon (lol på den va'). Vin och glass har jag också.

En bra födelsedag, med andra ord.

 

Julie
Publicerad 20.02.2017 kl. 22:22

Jobbmardrömmarna

Inatt hade jag en jobbmardröm. Det har jag titt som tätt, och skvallrar oftast om att stressnivåerna är lite väl höga - och höga är de nog, i ärlighetens namn.

I drömmen glömde jag hela tiden bort att göra rutingrejer som ingår i turen, som att skriva Morgonkollen. Jag fick dela plats med en grafiker som hela tiden hade armen framför mig för att använda mus och tangenter. När jag kom tillbaka från min kaffepaus hade han för att fittas kodat om i datorn så att det inte gick att surfa på nätet - i alla flikar öppnades bara en Call of Duty-loop. Så på hela arbetsturen kunde jag inte skriva nåt. Sen blev jag utskälld av chefen när jag började gråta i ren frustration, för att jag borde ha fattat att byta dator.

Idag har jag morgontur. Gissa om jag inte först försov mig så att jag blev uppringd från redaktionen en kvart efter att jag borde ha varit på jobb - och sedan höll jag på att glömma Morgonkollen.

Julie
Publicerad 20.02.2017 kl. 08:03

Materiell lycka

Jag har köpt en ny laptop. En 14" smärt liten 2-1-laptop med touchscreen och hela baletten, med tillräckligt stark processor OCH grafikort för att kunna köra spel vettigt. Den går också att ha som läsplatta, efter som skärmen går att vrida hela vägen mot tangentbordets baksida.

Med andra ord, en arbetsdator - en med ordentligt tangentbord! - en nöjesdator - spel! - en läsplatta och filmvisare all in one.

Jag har behövt det här. Hela hösten har jag i studierna fått klara mig med min lilla, ganska gamla pekplatta som har ett touchtangentbord - sjukt bökigt att skriva långa texter med. Jag har också en laptop, som börjar ha ganska många år på nacken. Den klarar sig inte längre utan att ständigt vara kopplad i laddaren, och så är själva laddkontakten skadad så den ibland tappar. Och tappar den så slocknar den direkt. Den är dessutom ganska otympligt.

I veckotal har jag gått och rättfärdigat detta köp för mig själv - för det var inte en billig dator, ska lovas - och nu kom jag till slut fram till att det är helt motiverat: jag behöver en bra dator att skriva med, och eftersom jag läser väldigt mycket böcker på skärm så behöver jag en dator som är bekväm att ha i famnen. Dessutom: den som spar han har, och nu har jag sparat så länge att det var dags. Dessutom har jag födelsedag på måndag, detta får således vara min födispresent till mig själv.

Det är en Lenovo Yoga 710 Signature Edition, om någon är nyfiken. Snygg, smärt, kraftfull liten laptop. Är nöjd.

Julie
Publicerad 15.02.2017 kl. 15:14

En studie i mångårigt självhat, dålig stil och bristfällande smak

Här hade jag redan påbörjat ett långt inlägg i väldigt syrlig ton om hur banala och intetsägande jag upplever modebloggar - särskilt sådana skrivna av tonåringar upp till 20 - vara. Sedan insåg jag att jag låter som en gammal, bitter och sur kärring så jag raderade skiten. Och började undra varför jag nu är en sån bitter surkärring.

Jag har faktiskt - den syrliga, bittra kärringåsikten åsidosatt - den senaste tiden reflekterat rätt mycket över hur oerhört ointresserad jag är av hur andra ser ut. Hur tjocka eller smala dom är, hur deras hår ser ut, vilka kläder de har på sig. Framför allt vilka kläder de har på sig.

Det är en befriande tanke, samtidigt som det är nedslående att tänka på att jag inte betraktar mig själv som jag betraktar andra. Mig själv speglar jag från alla vinklar, nyper i fettet och justerar spännena i håret till oändlighet. Rynkar ögonbrynen bekymrat medan jag tar tag i mina skinkor, släpper dem och kritiskt iakttar hur länge dallret håller i sig. Tänker på ett avsnitt Simpsons där Homer är så tjock att dallret i hans mage pågår och pågår, och tänker att "lite sådär ser min arma rumpa ut. Måste träna."

Inte ens kläderna får vara i fred från min inre kritiker. Jag byter tröja femtio gånger per morgon innan jag bestämmer mig. Byxor eller kjol? Kanske klänning? Inte ha klänning varje dag, då verkar du som om du är för tjock för byxor. Desperat efter att gömma dig. Det är du inte, så klä på dig byxor. Putar magen över linningen? Lös tröja. Men kom ihåg att markera midjan. Går nu den där blusen egentligen alls ihop med den där kjolen?

Jag har inget sinne för stil. Min smak är brokig och klädstilen ändras oftare än jag byter underkläder. I mina tonår klädde jag mig i de mest underliga kombinationerna - bortsett min svarta fas som dominerade under gymnasiet. Svart är alltid bra. Men före det - kära någon. Högstadietidens Janis Joplin-inspirerade hippiestil inklusive orangea manchesterbyxor, mossgröna t-shirts med peace-tryck, stora och många pärlhalsband, armband i extrema mängder. Rastahår och pandasmink. Läderrock.

Och före det - inte en tanke på hur jag såg ut. Spandexaktiga byxor kombinerat med t-skjorta i samma material. Smutsiga tröjor. Undvek långärmade t-skjortor, utan sprang oftast omkring i t-shirt med en långärmad utanpå - hade för mig att mina lovehandles hängde över byxlinningen. Förvrängd självbild, en flicka med normalvikt som uppfattade sig själv som en val. Det var iofs det jag ofta fick höra också. Och att ingen någonsin skulle kunna älska mig. Så varför då bry sig? Har jag säkert resonerat. Minns inte.

Så varför är jag en sån bitter surkärring då? Jag kan inte komma fram till annat än den gamla goda, den som andra alltid bestämt nekar till som motiv till kritik: avundsjukan. Men jag tror att det nog bara är så, att jag är lite avundsjuk på unga människor som är snygga och som vet det - och som delar med sig. Som har en stil, som vet hur de själva tycker om att klä sig, som kanske har hittat nån slags identitet. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag har varit det alltid. Medan jag famlat omkring i jakt på min egen identitet och min egen stil - den senare fortfarande ohjälpligt hakusessa - har jag avundsjukt sett mig omkring på mina jämnåriga som tyckts så säkra och så snygga. Själv var jag ju den fula. Avunden för unga vackra kvinnor sitter uppenbarligen i.

Fast lite bättre har det väl blivit, måste jag medge. Jag kan se mig själv i spegeln och konstatera att jag åtminstone har lärt mig att klä mig modigare och i plagg som sitter rätt på min kroppstyp. Och då menar jag inte skönhetstidnings-"rätt på kroppen" som i att dölja valkar och "klä dig i svart, det gör dig smalare" utan tvärtom. Markera midja, ta ut svängarna. Våga visa valkarna! Jag har plötsligt en timglasfigur! Bara genom att välja rätt kläder. Tänka sig.

Men stilen, den är fortfarande ohjälpligt hakusessa.

2017-02-08_11-28-14

Ingen modebloggare med självrespekt lägger ut dåligt komponerade spegelbilder. Jag är ingen självrespekterande modebloggare, så fuck you. Flashar till och med pikulite navel. En napa som post-graviditet är alldeles skrynklig. Det är ganska gulligt.

Julie
Publicerad 08.02.2017 kl. 22:46

Julie, 27. Reporter/programledare på Svenska Yle. Litteraturstudent. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om studierna i litteratur, om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​

Kategorier

Senaste kommentarer