Nedskärningarnas HU

Hej på er!

Här har jag precis den första dagen på Helsingfors Universitet bakom mig. Infotung dag med rundvandríng, anskaffning av bibliotekskort och annat diverse praktiskt. <en helt vanlig orienteringsdag, helt enkelt.

Sorgligt var ändå att märka hur vårens nedskärningar genomsyrar hela universitetet. Den tunga sttämningen ligger som en våt trasa över hela kampuset. Mellan raderna är budskapet: "det finns ingen som hinner svara på er frågor. Vi är överarbetade. Vi omstrukturerar. Allt är kaotiskt. Det är inte samma universitet som för några år sedan."

Men det ska nog blir bra. Tänker jag. Och säger tutorerna. För såklart blir det, så som det mesta blir.

Och jag ser helt sjukt mycket fram emot att få börja koncentrera mig på studierna. Har aldrig riktigt gillat de här introduktionsperioderna. Vill bara get down to business, liksom.

 

Julie
Publicerad 29.08.2016 kl. 22:24

Horrormåndagen

Nu ska jag berätta för er om en måndag som innehöll bland annat följande ingredienser: svett, smutsigt hår, larver, spyor, snor och upphostad potatis.

Det ni. Det är inte ens en överdrift.

Måndagen började som vilken måndag som helst, det vill säga: Pilten vaknade första gången redan vid 5 med en hosta som tydligen hade kommit krypande under natten. Efter att han somnat om låg jag halvvaken tills väckarklockan ringde sju, varpå lilla familjen steg upp och mötte en ny dag, en ny vecka.

Kvällen innan hade jag plockat fram en tröja jag tänkt att han kunde ha på sig och jag visste att byxorna som hör ihop med den tröjan har legat i skötväskan som reservplagg en tid. Så jag hämtade dem därifrån men tyckte plötsligt att det luktade lite funky. Byxorna luktade lite funky. Jag tittade ner i väskan igen och såg... larver. Och ägg. Och när jag med spyan stigande i halsgropen hade burit in väskan i badrummet och systematiskt börjat sortera tvätt från sådant som helt enkelt måste slängas kom det också fram små flugor och röda baggar.

Boven fanns längst ner: en matburk som på något vänster hade exploderat nere i botten. Gud vet hur länge den funnits där. Nog länge i alla fall för att föda ett helt eget ekosystem.

Nåväl, på väg mot dagis börjar Pilten plötsligt hosta igen. Han har varit gnällig sedan vi for hemifrån, den sedvanliga smoothien som han brukar få på vägen till dagis spottar han ut. Eftersom skötväskan är ur funktion har jag inget papper med mig för att torka, så det rinner ut över hans jacka, han kletar med det med händerna - och jag försöker rädda det som räddas kan med mina fingrar.

Sedan hostar han plötsligt till. Och hostar. Och hostar. Tills han spyr. "Fan också", tänkte jag. "Om det här nu är en begynnande spysjuka så är det illa". Jag ringer till dagiset och anmäler honom sjuk, för säkerhets skull. Stiger av spårvagnen och vänder hem igen. Ringer till jobbet och meddelar att jag måste stanna hemma med Pilten idag.

Men en timme senare, när jag ringer till konferenstelefonen och är med på morgonmötet visar det sig att det inte är så enkelt. Nya Yle Vega startar snart och ordinarie programledare är upptagen med det. De andra på redaktionen har inte riktigt sändningsvana just nu. Dessutom är en massa intervjuer bokade. Och inga andra inhoppare finns riktigt att tillgå. "Kan du komma ändå?" är frågan och jag sliter mig i håret hela förmiddagen för att försöka hitta någon som kan vara med Pilten.

Pilten som för övrigt inte alls verkar så sjuk trots allt - vilket såklart är skönt. Ingen magsjuka. Hostar knappt heller, någon enstaka gång bara under dagen. Tänker att jag kanske var lite onödigt hispig.

Till slut kommer den lite otippade lösningen: min producent erbjöd sig vara barnvakt under sändningen. Och så blev det. En lite underlig men fungerande lösning. Hur ofta tar din förman hand om ditt barn, liksom?

Kommer sedan hem med svetten lackande - jag hann inte me deodorant på morgonen - och stripig lugg - den var både otvättad och oborstad. Sedan var det bara att börja kocka, för samtidigt som detta hade varit en riktig horrormåndag så var det min och sambons årsdag. Sju år tillsammans.

När så barnet äntligen somnat och vi plockat fram glassen kunde jag inte vara lyckligare över att dagen äntligen var slut. Äntligen.

Julie
Publicerad 23.08.2016 kl. 11:06

Pilten och skorna som aldrig går på

Tänk vad mycket man inte vet om livet innan man får barn. Som att vissa barn bara inte kan få på sig vissa typer av skor.

Pilten har ett par gummistövlar. De är blåa och gröna, och inköpta i samband med dagisstart. Storlek 20, breda skaft, tiptop. Men igår då jag skulle hämta honom meddelade den ena barnträdgårdsläraren att de inte har lyckats få på honom gummistövlarna - att de faller av när han kryper runt på gården och är besvärliga i synnerhet med tanke på att han tycker om att röra på sig. 

Foten går helt enkelt inte i botten. "De har säkert bara lite smala skaft. Kanske ett par höst/vinterkängor med lägre skaft skulle göra susen?" säger barnträdgårdsläraren som förslag. "Huvudsaken är att de är vattentäta".

Medan jag funderar på vad som månne kan vara fel med Piltens gummistövlar ("är de faktiskt så smala? Mjo, dom ser ju lite smala ut. Eller har Pilten ovanligt biffiga vader? Breda fötter? Är stövlarna trots allt för små?") bestämmer jag mig för att på en gång fara till stan och inhandla ett par höst/vinterkängor, vattentäta med lägre skaft.

Det visade sig vara mission nästan-impossible. Till och med när jag drog till med någon bautastorlek, typ 25, så gick en sko med ens yttepyttelite skaft inte på hans fot.

Efter att ha besökt tre skoaffärer utan att få på honom en enda ynka liten stövel skrev jag i förtvivlan till sambon: "Det är nåt fel på Piltens fötter, INGA stövlar går på honom!" innan jag gav det en sista chans inne hos Polarn o. Pyret. Kosta vad det kosta vill, tänkte jag. Ungen måste ha skor. Och där hittade vi till slut ett par med lite skaft, läderskor med foder, som jag lyckades kränga på hans arma fötter.

När jag senare googlade visade det sig vara ett ganska vanligt problem med barn som ska ha sina första skor utanför sandal-sneakersäsongen: de sträcker på lillfoten och rullar ihop tårna så att foten helt enkelt inte glider in i skon och hälen går inte i botten. Det är nåt dom lär sig med åldern sedan, hur man rör på foten för att få på sig skon. Lösningen är skor eller stövlar som öppnar upp sig tillräckligt. Gummistövlar är no-go.

Saker man inte visste kunde vara ett problem alltså. Skor på babyfötter.

Julie
Publicerad 19.08.2016 kl. 12:25

Jag tycker om att vara intelligent

Det nalkas studiestart på allvar nu - i dagarna kom brev från tutornerna, och genast därpå brev från professorn samt lektorn i ämnet, inklusive ett infohäfte om studiestarten och studierna överlag.

Det börjar på allvar gå upp för mig att jag faktiskt ska börja studera något helt nytt. Heält sjuäkt! Och spännande, samtidigt. Jag växlar mellan iver och stress i en ganska huisig takt just nu - men mest är jag nog ivrig (allt det där jag stressar för är egentligen icke-problem, eller väldigt lättlösta sådana. Som det ekonomiska, till exempel).

Jag hade ganska mycket tid att reflektera över min iver igår, när jag gick på stan med Pilten som hade somnat i vagnen. Om hur mycket jag faktiskt ser fram emot att studera litteratur. Jag ser fram emot att blir jättebra på litteratur, på tolkning och granskning av litteratur, på att veta saker om litteratur.

Och det slog mig att en stor del av ivern ganska krasst handlar om att jag ser fram emot att bli smartare och att få veta och kunna mera. Att det här ämnet, de här studierna är intellektuella och jag också kommer att bli mera intelligent. Jag tycker om att vara intelligent. Mitt intellekt är det i mig som jag är stoltast över och något som jag verkligen vill renodla.

Att vara intelligent, påläst och kunnig är liksom min grej. Jag har aldrig varit populär eller haft mycket vänner, eller romantiska förhållanden. Jag har alltid varit osäker på mig själv, på mitt utseende, på det sociala. Men jag har alltid varit smart. Lärt mig fort. Hållit mig ajour. Sett till att kunna det jag ska kunna bra. Inte den klassiska "hikken" för jag har aldrig varit en hemskt flitig studerande, men jag har en naturlig fallenhet för att lära mig saker ganska snabbt.

Och det gäller framför allt det språkliga. Jag var läslusen, bokslukaren. Snart då också litteraturvetaren.

Ju mera jag tänker på det, desto mera inser jag att dessa studier kommer att börja finslipa mitt barndomsjag. Att den lilla tjocka läslusen Julie inte ägnade sig åt denna asociala hobby i onödan - nu ska lilla Julies läsiver återväckas och renodlas till något ännu mera. Det är en slags återgång. På ett bra sätt.

Julie
Publicerad 19.08.2016 kl. 08:41

Harry Potter för hela slanten

Jag skulle vilja ägna en stund åt att hehkutera mina geniala vänner som ordnade tissiäiset åt mig i helgen. Det var nämligen helt vansinnigt roligt.

IMG_20160816_102043

Brev

 

IMG_20160816_102251

Horokruxjakt

 

IMG_20160813_212131

Drinkar

Jep, Harry Potter-tema hela vägen. Förutom detta har jag sprungit genom väggen till plattform 9 3/4 (en mur gjord av grått silkespapper), sorterats av Sorteringshatten (jag är tydligen en Hufflepuff) och spelat Quidditch (med tennisbollar, krattor som kvastar, en hundleksak som Snitch och lite heimlaga spelregler). Ja, och förutom Felix Felicis drack vi också Amortentia.

All in all ett fantastiskt veckoslut! Blev just passligt full, rökte passligt många cigaretter och skrattade så att jag hade ont i magen och spänd nacke. Guld.

Julie
Publicerad 16.08.2016 kl. 10:46

Tissiäiset

När jag var gravid hade jag ingen babyshower. Inget mig emot, jag har aldrig sett det som någon självklar del av barnaväntande och tycker att det är en ganska töntig, amerikansk tradition. Jag ville inte ha en och - skönt nog - var mina vänner inte heller intresserade av att ordna en. Win-win, liksom.

Istället ordnar mina vänner tissiäiset, det vill säga en redig fest när jag slutat amma (nästan iaf, ammar kanske en gång varannan natt nu). Imorgon åker vi ut till en stuga någonstans - jag vet varken vilken stuga eller vart den finns - och stannar till söndag kväll.

Vet ni hur länge sedan det är jag var riktigt full? Jag vet inte. Jag minns inte. Jag slutade festa redan ett bra tag innan jag ens blev gravid, och efter det har jag på sin höjd druckit en portion eller två alkohol under ett och samma tillfälle. Max.

Men det här veckoslutet tänkte jag bli full. Faktiskt. Min plan är att ha det riktigt roligt och bli riktigt full. 

There, I said it.

Och vet ni vad? Det ska bli otroligt befriande! Att över två dagar inte behöva fundera på barnet eller ansvar eller att inte dricka för mycket.

För jag är annars den som alltid gör det, när vi har Pilten med på tillställningar där det bjuds på alkohol. Helt automatiskt och utan att vi diskuterat rollfördelningen blir det så att sambon festar och jag har hand om barnet och far i regel tidigare hem. 

Dels hänger det självfallet ihop med att jag har ammat. Men det är nog inte hela sanningen, för även nu när hans primära näringskälla inte är mina bröst så är ovan beskrivna fördelningen default. Så klart är det ibland tvärtom, men då är det avtalat. I regel tar jag per automatik den rollen, medan sambon utan att fråga festar. 

I mycket är vi jämställda och jobbar i vår relation också för att motarbeta förlega könsroller. Men också vi är barn av vår tid och vårt samhälle. Och inget - som jag konstaterat tidigare - får oss att falla tillbaka i förlegade könsroller som att ha ett barn.

Men detta veckoslut ska jag slå mig fri. Och dra huvudet fullt. Faktiskt.

Julie
Publicerad 12.08.2016 kl. 10:16

Det är skolstart i luften

I år är det tio år sedan jag lämnade Steinerskolan bakom mig och började i Tölö gymnasium. Det var stort! Så stort. Att lämna den gamla klassen, de gamla kompisarna, lärarna bakom.

Och samtidigt - kan jag se i retroperspektiv - lämnade jag mitt väggros-jag bakom mig. Gymnasiet frigjorde mig. Jag blev inte en ny människa - samma människa finns kvar - men jag blev fri. Det var stort. Som sagt.

För ett par veckor sedan promenerade jag hem från jobbet, en bit längs Mechelingatan, förbi Stengårds sjukhus och Tölö kyrka tills jag stod bakom min gamla skolbyggnad. Det var som att bli slagen av en nostalgivåg - hur jag stod där, i juni för 10 år sedan och läste mitt namn på listan över antagna om och om igen. Min mamma hade kommit från Borgå med mina betyg för inskrivningen. Sedan åt vi nepalesiskt till lunch för att fira.

Jag minns att jag knappt fattade att jag faktiskt gjort det! Att den där flyktiga tanken som slagit mig under vintern, att jag kanske faktiskt kunde byta skola om jag ville, hade blivit verklighet. Att jag kom in! Det var - som sagt - stort.

(Det har kanske inte undgått någon att jag är väldigt förtjust i mina gymnasieår, jag har ju skrivit om det innan. Men de tre åren hör fortfarande till mina top fem i mitt liv - trots att dom också var väldigt tunga av en massa orsaker.)

Den här hösten ser lustigt nog lite lika ut. Jag står inför en helt ny etapp i livet, nya studier, en ny skola. Jag står här och tittar på min nya uni-mail och kan knappt fatta att jag faktiskt gjort det, att den där flyktiga tanken som slog mig under vintern, att jag faktiskt skulle kunna börja studera något nytt, har blivit verklighet. 

Det är skolstart i luften, hörni. I den kyliga augustiluften. Och det är härligt!

Julie
Publicerad 11.08.2016 kl. 14:39

Mammahjärtat

Ju längre jag hänger runt i babybloggsvärlden desto större växer sig min aversion mot ordet "mammahjärtat".

Ryser varje gång. Ryser just nu. Rys! Usch.

Julie
Publicerad 11.08.2016 kl. 10:52

It's a Moms World

Det är självklart att jag hela tiden har vetat att det här med föräldraskap i stort är något som mammor sysselsätter sig med. Och nu menar jag inte att män inte är aktiva föräldrar åt sina barn, det är de flesta säkert - men nu tänker jag på de grupper som bildas, de sociala sammanhang som finns både i riktiga världen och i sociala medier som är till för föräldrar med små barn.

Jag snackar babycaféer, förälder-babygymnastik, babysim. Diskussionsforum, facebookgrupper, bloggar. Där vuxna människor som har barn samlas för stöd, diskussion, informationssökning, tips, sysselsättning, hobbyer, sällskap, vänskap. Riktade till småbarnsföräldrar - ja, i princip. I praktiken? Mammor. 

Det är med växande obekvämhet jag till exempel följer med en facebookgrupp som uppstått kring en receptblogg med mat åt barn som äter enligt blw-metoden. Gruppen har ett antal tusen medlemmar, den överväldigande majoriteten av dem kvinnor.

Jag frågar mig nästan varje dag, då jag är inne där och läser i trådarna: var är alla män? Var är alla pappor? Är de inte intresserade av sina barns mat och näring? Hur är det möjligt att det nästan enbart är mammor som sitter där inne och jämför tallrikar och bestick, diskuterar kryddor och kemikalier, piratkopiering, bumbos, konsistenser, näring, rekommendationer?

IMG_20160723_124546

Sambon och Pilten på havet.

Och än mera förundras jag över hur självklart och kritiklöst papporna också exkluderas i dessa sammanhang. Dels subtilt, till exempel i tilltalet anta att alla som är aktiva i gruppen är mammor. "Hej ni andra mammor", inleds många trådar med.

Men också mera rakt på. Nästan dagligen dyker ett skojfriskt inlägg om hur dåliga papporna är på det där med barn. "Håhhååjajaa jag bad honom köpa vanlig ekologisk mörk pasta och han kom hem MED DETTA ljusa vanliga skitpastapaketet håhhååjajaa pappor ni vet hohhooo!" med medhåll om hur värdelösa männen i deras liv, papporna till deras barn är på allt som har med barnen att göra - allt från att köpa rätt sorts råvaror till att sätta på blöjan åt rätt håll.

Jag inser vilken bubbla jag lever i när jag måste inse att alla i detta land helt klart och uppenbarligen inte ser kvinnor och män som jämställda i föräldraskapet. Tusentals människor läser och deltar i dessa diskussioner dagligen och hittils har jag sett noll och ingen ifrågasätta dessa slentrianmässiga förminskandena av pappornas förmåga till att ta hand om sina barn. (Eller jo, en gång i en annan liknande, dansk grupp, då en admin påpekade att "vi har nog också några pappor med här ;)" när någon inlett sitt inlägg med "Hej alla mammor".)

Det finns ju helt självklara orsaker till att det är så. Dels handlar det om föräldraledigheten och hur den fördelas, ojämt vill säga. Kanske är det föga överraskande att det främst är mammor som engagerar sig i barnens övergångskost och näring när det är de som är hemma med barnen och sköter om matlagning från morgon till kväll, i princip. Men det är ingen slump att bara 1-3% av papporna är föräldralediga, eller att bara 34% av papporna tar ut pappaledighet (2014,THL). Det är ett fritt val men ändå inte, för våra val påverkas självklart av det samhälle vi lever i och de normer och värderingar vi fostras in i. Och vi lär oss ju redan som små barn att kvinnor är vårdare och männen är... inte det. Kvinnor är eftertänksamma, mjuka mammor med oändligt tålamod medan pappor är skojiga, lite sådär dåliga men det-är-okej-för-han-försöker-ju-duktiga-pappa!

IMG_20160619_125554

Pilten och Sambon i sömnsymbios.

Och vips! så är vi där, i diskussionsforumet och upprepar dessa gamla klyschor om dåliga pappor och mammor som samlas i grupp för att diskutera och ta reda på allt om och kring barnen. Papporna blir inte delaktiga för de förväntas inte vara delaktiga och mammorna skojar om hur dåliga papporna är.

Allt detta vet jag och förstår jag. Men ändå sitter jag här och förundras. I min bubbla. Som jag gillar mer och mer.

Julie
Publicerad 10.08.2016 kl. 22:56

Sjukdag två

Vi håller Pilten hemma från dagis idag. Tumregeln "en feberfri dag hemma" spökar i bakhuvudet, en regel som jag inte för egen del har efterlevt sen grundskolan. Det känns ju alltid så konstigt att vara hemma när man känner sig frisk.

Men Pilten har i alla fall vaknat utan feber idag och det är ju bra. Lite snuvig är han ännu, och morgongröten smakade dåligt, men min förhoppning med denna feberfria vilodag är att han imorgon eller på onsdag ska vara frisk igen.

Hemmavarandet delar vi. Jag är hemma förmiddagen och sambon eftermiddagen. Tack gudarna för OS - våra sändningar de kommande två veckorna är bara en timme om dagen, så nu kan jag ta igen för sommarveckorna då jag känt mig halvt ihjäljobbad. Jag kan jobba hemma under förmiddagen och sedan bara åka in och göra min sändning.

Men just nu ska jag parkera aktern i soffan med en kaffekopp och Pilten i famnen - han står intill mig, rycker i min tröja och utbrister "boob!" Bäst att hiva fram tissarna, med andra ord.

Julie
Publicerad 08.08.2016 kl. 08:21

Julie, 26. Reporter/programledare på Svenska Yle. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​