Saker som går mig riktigt extra mycket på nerverna

1) Män som sitter så bredbent som ligamenten bara tillåter OCH sitter mitt på två stolar. I ett rusningsproppfullt närtåg. Höll på att smälla av i ren ilska.

2) De där grannarna i lägenheten ovanför som låter som en förbannad ELEFANTFLOCK på gymnastiktimme. Sluta genast för bövelen, jag behöver koncentrera mig på internet!

3) Den allmäna avsaknaden av källkritik som råder på internet. Som den här artikeln jag ser få spridning på sociala medier. Skärp er, på allvar. Syna allt kritiskt. Också etablerade nyhetskällor, men i synnerhet sajter som också rapporterar om att Gudrun Schyman vill förbjuda skägg och Jimmie Åkesson är Netflix-beroende.

P.S verkar ha bloggrippe. Känner tacksamhet och hoppas att det varar. Kanske beror det på att jag har sån saakelis julfiilis att precis allt annar också känns lite extra fullt av energi. Ergo mer att skriva om. Börjar nästan kännas som den gamla bloggens "glansdagar" (lol, liten var bloggen också då. Men störst på communityn! Ursäkta, X3Ms bloggportal. En kort tid iaf.) när jag kackade ur mig inlägg efter inlägg.

Inom en snar framtid har jag också mer att skriva om, något nytt. Jag känner på mig det. Årskkiftet, ni vet, det är alltid förändringens tider.

Julie
Publicerad igår kl. 18:00

Taxianekdoter

Aldrig har jag åkt så mycket taxi som efter att jag började göra morgonprogram. Uplevelsen varierar, eftersom chauffören varierar. Oftast är det en sådan chaffis som jag föredrar: hövlig men tystlåten. Klockan är liksom efter fem på morgonen när jag åker på jobb, orkar verkligen inte konversera då. De flesta pratglada fattar nog galoppen ganska snabbt eftersom jag är väldigt fåordig, men de där som desperat hela de 10 minutrar det tar från mig till jobbet försöker få igång någon slags diskussion får också mig att känna mig usel. Jag svarar korthugget och dialogen dör ut direkt. Jag förstår att de vill vara hyggliga, men cmooon. Jag fattar det, du är morgonmänniska. Jag är inte. Jag är en morgontrött, tyst, betalande kund.

Men imorse hittade jag faktiskt lite common ground med min chaufför. Han kom med en taxibil för 8 personer och öppnade med ett glatt skämt om att den kungliga transporten kommit för att hämta mig. Jag skrattade, kommenterade nåt om hur löjligt det alltid känns att åka själv i en jättetaxi, gav adressen och sedan föll vi i en bekväm tystnad som inte alls kändes krystad.

Sedan skojade vi lite om lillajul. Han frågade om Yle redan ordnat, jag skrattade lite sarkastiskt och konstaterade att sådana pengar finns det nog inte till förfogande. Aha, sa han, det är alltså antingen samarbetsförhandlingar eller fest som gäller? Ungefär så, sa jag. Sedan förbannade han den dåliga situationen för taxichaufförer och det tråkiga i att alltid bara kuska glada lillajulsfirare, medan man själv aldrig har en fest att gå till. Slutligen kunde vi konstatera att ja, ganska lika ser det ut för de flesta donare idag. Dåliga tider, inga lillajulsinbjudningar. Håhåjaja.

Julie
Publicerad igår kl. 16:04

En riktig succé

Idag hördes jag i ganska exakt tre minuter på radio; strax innan nyheterna 6.30 och strax efter. Mitt under nyheterna slog migränen till och jag var tvungen att lägga mig i ett mörkt rum. Återuppstod gjorde jag vid åtta, då med bara huvudvärk och lite dunk i tinningen kvar. Oh what fun.

Resten av dagen har gått i molande huvudvärk. En timme sömn och en värktablett tog som tur bort det värsta, men kul är det ju inte så här i kölvattnet heller. Ofokuserad, svårt att fokusera blicken och seg i huvudet på ett sätt som knappt går att beskriva i ord.

För att detta nu inte bara ska bli en klagovisa bjuder jag härmed på en het selfie:

 

Ju fler par lurar desto seriösare radiodon. Det tredje paret ligger tillfälligt på bordet.

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

 

Så här ser det seriöst ibland ut när jag jobbar. Jag vet inte riktigt varför, men beroende på varifrån ljudet kommer i min dator - webb eller klippprogram - så behövs olika lurar. Ur bilden saknas ännu det tredje par lurar som var kopplade till min iPhone som jag simultant editerade video på. Because that's just what it's like att jobba med radio dessa dagar. Knäppt är det. Men klart blev det

Julie
Publicerad igår kl. 12:54

Döden i taxin

Imorse, påväg till jobbet, undrade jag igen om inte taxiresorna kommer att bli min död en vacker dag. Det är ju tur att jag nu för tiden har kunnat släppa tanken om att man inte behöver ha bälte i taxin (kvarleva från tankesättet: i kollektivtrafiken behövs det inte. Som barn fick jag dessutom lära mig att man korta streckor inte behövde bälte i bilen om man inte vill. 90-talets småbyDanmark, alltså...) för annars skulle jag nog inte sitta här.

Min taxichaufför idag var nämligen helt tokig. Jag uppskattar ju att man kommer fram snabbt, men det behöver verkligen inte gå så snabbt att man a) kör på spårvagnsspåren b) kör mot rött och c) inte orkar svänga i kurvor, utan gladeligen åker över i motsatt körfil.

Och sitter jag inte i en taxi när jag dör, så är jag säkert den som taxin kör på. Skärpning hej, sluta köra som dårar!

Julie
Publicerad 24.11.2014 kl. 06:18

Like A Rockstar

Har ni redan sett den, dokumentären om Sturm und Drang-killarnas resa till stjärnorna och fall? Se den, den är intressant.

Jag minns när det första gången var tal om dokumentären att jag fnös till lite, tänkte att så jävla stora stjärnor är dom väl inte att man redan behöver väsä en hel dokumentärfilm om dom? Men jag måste säga att slutresultatet är något annat än jag förväntade mig.

Framför allt är det hemskt sorgligt. På arenan lyder beskrivningen: "Tragikomisk historia om killarna i bandet Sturm und Drang som i ung ålder slängs in i musikindustrin." Tragikomisk vet jag inte, jag tycker mest att det bara är tragiskt. Den är väldigt utelämnande (även om en del lär ska ha censurerats bort i sista sekund) och man blir ju ledsen, även om det inte är någon hemlighet att barn- och tonårsstjärnors karriärer ofta (om inte alltid) leder till misär.

Jag tänker på unga killar som Isac Elliot eller Benjamin Peltonen, unga killar som musikindustrin skor sig på. Inte bara unga killar så klart, unga tjejer också. Ett mycket tragiskt exempel är Mandi Lampi, vars karriär tog fart när hon var 9 och vars liv abrupt tog slut för egen hand tio år senare. Jag tänker på de som snärjts in i industrin tidigare och de som nu står där, som är ungdomens ansikte utåt. Underbarnen som åker på europaturnéer, underbarnen vars karriärer tar slut när målbrottet kommer. Eller när de nya, ännu yngre stjärnorna kommer in i bilden. Eller så super de bort det.

Jag undrar kanske framför allt - om än lite klischéaktigt - hur föräldrarna till "musikaliska underbarn" (alltid är de ju inte det - i Sturm und Drang kunde fler av killarna inte spela ett enda instrument när de började) resonerar. Blev oerhört illa till mods när jag såg pappa Linmans inställning till det hela. Att minderåriga pojkar springer omkring i Tokyo och super skallen av sig - att en av dem nästan dör "rock'n'roll"-döden spyan-i-halsen... Och han verkar inte bry sig särskilt hårt. Att han skrattade när han berättade om hur André velat börja studera. Närmast hånskrattade. Nä, jag vet inte. Det gav mig verkligen chills.

Nåja, overall. En intressant dokumentär om ett bekant fenomen: barn- och tonårsstjärnors rise and fall.

Julie
Publicerad 23.11.2014 kl. 21:21

Långkalleggings

Köpte ett par leggings för ett tag sedan. Min vanliga storlek var tillfälligt slut så jag tog till den ena storleken större, tänkte "äh, min akter är så bred så de här funkar säkert också".

Nåjo, visst funkar dom. Det jag inte tänkt på är att när leggings är en aning för stora sitter de löst runt benen och ser mest ut som långkalsonger. Det är så fult att jag nästan rämnar, men eftersom de är det enda par svarta leggings jag har, och djurmönstrade går hemskt dåligt ihop med väldigt vildmönstrade kjolar, så finner jag mig i det. Tänker att det nog bara är jag som tittar ner på mina ben och konstaterar att jag använder långkalsonger som leggings.

Oh well.

Julie
Publicerad 20.11.2014 kl. 06:10

Saker jag inte förstår

Människor som fotar sina ~9 månader gamla barn som skrikgråter (på grund av öroninflammation och astma, av bildtexten att döma) för att sedan lägga ut på instagram.

"Såja älskling, mamma tröstar snart. Ska bara ta en bild, välja rätt filter, skriva en riktigt lång och ingående bildtext och sedan publicera på sociala medier. Ja, se riktigt ledsen ut nu!"

Julie
Publicerad 17.11.2014 kl. 12:11

Mitä sylki suuhun tuo

Något märkligt har hänt: jag har blivit en mommo. En mommo som har rinnande ögon och säger precis vad som helst.

I fredags fick jag över lunchen på jobbet frågan om hur min hund mår. "Tack, riktigt bra. Fast han spydde lite igår. Men det är okej, han åt upp det igen genast efteråt". Jag hör vad jag säger i samma sekund som jag säger det, men kan ändå inte hindra mig.

??????

Nåja. Det rinnande ögat, då. Det har hållit på nu i några veckor. Det rinner när jag äter, det rinner när jag lutar huvudet lite åt sidan. Det rinner när det blåser och när det är vindstilla, när det regnar och när solen skiner. Jag googlar och googlar men allt jag hittar är "det är vanligt med rinniga ögon i takt med att man åldras".

Jag är alltså officiellt mommo nu. Och jag har inte ens levt ett kvartssekel.

Julie
Publicerad 17.11.2014 kl. 10:12

Hej

Det känns som att jag glömt bort den lilla bloggen (ja, inser att jag skriver denna typ av inlägg ca varje vecka. Jag lovar att inte lova att skärpa mig, för uppenbarligen funkar det inte).

Orsaken är nog att det varit mycket den senaste veckan. Har sysslat med min turism-satsning och så är det ju november. Och vad händer i november, om inte att man överväldigas av ett otroligt behov av att sova?

Det här med sömnen är nog det sjukaste. Sedan april ungefär och fram till för en månad sedan sov jag knappt alls. Vakade, sov oroligt, flängde, kollade på klockan, pratade och gick i sömnen. Och som en blixt från klarblå himmel svängde det. I en månads tid har mina dagar sett ut ungefär så här:

*Vakna kl. 5. Gå ut med hunden, äta frukost, fara på jobb.

*Jobba till 13.30 (eller 14-14.30, lite beroende på).

*Komma hem efter 14 (eller lite senare, se ovan), gå ut med hunden i en timme. Eller en halv.

*Komma hem igen 15. Somna på soffan framför tvn.

*Sova till 20. Äta middag. 

*Somna om kl 22.

Och så börjar dagen om. Och trots att jag tupplurat I TIMMAR så sover jag djupt på natten. Och är alldeles mörtrött ungefär just den här tiden, när arbetsdagen närmar sig sitt slut och man bara ska fixa den där ena sista detaljen.

Uäh.

Julie
Publicerad 13.11.2014 kl. 14:44

Akta möglet

Igår var en lat matdag. Sambon har hjärnskakning och försöker vila, och jag själv är bara så otroligt trött hela tiden att orken inte räcker någonstans. Somnade på soffan omedelbart efter att jag kommit hem, och efter tuppluren bestämde vi oss för att det blir en latmiddag - färskpasta och färdig pesto. Det tar fem minuter, är gott och kan spicas upp med lite inlagda vitlöksklyftor och fetatärningar.

Trist bara att raviolin jag köpte, med spenat-ricottafyllning, var möglig. Bäst före-datum i december, och ändå var de när jag började vända på dem lite täcka i mörka mögelfläckar. Äckligt.

Det var ju tur att jag inspekterade dem innan jag kastade dem i kastrullen, annars hade hjärnskakning och trötthet inte varit vårt enda problem.

Så vad lär vi oss av detta? Inspektera alltid färskpastan noggrant.

Julie
Publicerad 05.11.2014 kl. 07:27

Julie. 24. Helsingfors. Nyhetsreporter/programvärd på Yle Huvudstadsregionen, med ett förflutet som programvärd på Yle X3M. Privat är jag en kattälskande hundmänniska förlovad med en jämtlänning. Det jag skriver här är mina högst privata och personliga funderingar.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Utbildning och jobberfarenheter mera utförligt på Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer