Novellmaraton

Jag har blivit biten av skrivarflugan igen. Shit vad jag plötsligt skriver! Det är säkert en biprodukt av att jag läser så mycket just nu och det är en bra biprodukt.

Jag har ju alltid tyckt om att skriva, jag skrev böcker redan som barn. Bilderböcker, och senare korta textböcker (med de simplaste av intriger. Dvs inga intriger alls), och sedan ett par år tillbaka när jag drömmar om en novellsamling. Idén är klar men jag saknar ca 90% av novellerna, för skrivandet har stått still så länge nu. Och de få noveller jag har till den samlingen måste säkert skrivas om. Har inte öppnat dem på ett par år men känner på mig att de kanske har förlorat lite av sin glans.. Hehe.

De två jag nu har kackat ur mig igår och idag passar inte in i den samlingen. Lika bra, de är nog mest övning för att komma igång med skrivandet igen.

Bara jag samlat mig tillräckligt med mod så ska jag gå en skrivarkurs. Och med lite mera mod kanske jag någon gång också publicerar något.

Julie
Publicerad igår kl. 21:19

Byxjublet, det underliga

Den senaste månaden har jag gått ner i vikt ganska mycket. Det är medvetet men inget jag helst pratar om eller skyltar med - det handlar om en kombination av behovet av en lättare kropp för att orka med Pilt, inte behöva förnya min garderob och - såklart - samhällets yttre och min inre press på att vara smal och okej. Hur mycket jag än hittar på "legitima" orsaker till att gå ner i vikt så kan jag inte hymla med att jag så´klart också är påverkad av samhällets ideal.

Jag har inte skrivit om detta projekt helt medvetet, eftersom det för mig väldigt lätt blir ätstört att gå ner i vikt, och än värre om jag hemskt mycket dikuterar eller ältar det med andra. Jag försöker förhålla mig neutralt och inte tänka alltför mycket på det.

Därför har jag också avstått från att stå på vågen så jag vet inga siffror. Det jag vet är att jag imorse drog på mig ett par byxor som ännu för en vecka sedan inte gick att knäppa - nu gick det.

Ett "WOHOOO" kom över mina läppar och jag gjorde en liten underlig dans. Sådär som man gör när man bantat och äntligen kan ta på sig sina smalbyxor. Skrev ivrigt till sambon, som redan hunnit iväg mot jobbet, att "titta titta dom går fast!"

Och sedan såg jag det själv. Det fullkomligt vansinniga i att bli överlycklig över att kunna knäppa ett par byxor. Liksom what?

Jag förstår ju varifrån detta kommer - jag är trotsallt bara en människa av min tid och dess ideal. Man ska vara liten, det är förknippat med positiva saker. Varför tror ni att så många, i synnerhet kvinnor, går omkring i lite för små kläder? För att det är lite bättre att vara liten.

Och det är ju helt wacko, pårktigt. Storlekslappen i kläderna är egentligen inget annat än en markering av storlek i kläderna, men de har ändå blivit något som definierar vårt egenvärde. Det skvallrar också klädaffärernas tjockisavdelningar om. Att det behövs en skild kategori för människor större än storlek 42 (detta är nåt som verkar luckras upp nu, som tur. T.ex. Lindex har numera samtliga kollektioner upp stl 54, inga skilda "big girl"-avdelningar längre) säger oss indirekt (eller egentligen ganska direkt) att ryms du inte in i den storlek vi anser vara normalstort, ja då förpassas du dit till specialhörnan, du ditt stora freak.

Som sagt, en människa av min tid och dess ideal. En värld där det är fullkomligt normalt att bli lycklig över ett par knäppta byxor. Egentligen borde jag ju bli ledsen, detta innebär nämligen att jag kommer ruinera mig i förnyelsen av min byxgarderob.

Julie
Publicerad 28.09.2016 kl. 09:00

This just in!

 

Lördag kväll är inte alltid den mest spännande tiden att hålla koll på nyhetsflashar #ensamkvarpåredaktionen

Video, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Hälsningar från nyhetsredaktionen. Just nu händer det ingenting. En halvtimme arbetstid kvar, 9½ bakom. Titityy. 

Julie
Publicerad 24.09.2016 kl. 23:27

Samsovningens dagar är räknade

Ja hej igen från sjukstugan som nu omfattar två personer - Pilten har fått ögoninflammation och läkaren rekommenderade att han stannar hemma åtminstone imorgon. Så att hurra. Vet ni hur pilligt det är att försöka få en salva i ögat på en sprattlig 1-åring när man är ensam? Väldigt pilligt.

Nå, jag skriver inte för att föra sjukdagbok utan för att snacka samsovning. Det idkar ju vi, som jag nämnt ett antal gånger tidigare. Sedan Pilten växte ur sin lilla korgsäng (dvs när han var typ 4 månader och som han ändå aldrig sov i) så har han inte haft någon egen säng utan han sover mellan mig och sambon i en familjebädd. Det har fungerat bra - tills nu.

Jag tror att störningarna går åt båda hållen. Piltens nätter har nämligen börjat se ut så att han sover helt lugnt och still 19:30-23/00, alltså tills jag och sambon går i säng. Då börjar en oändlig rastlöshet, kvidande, stönande, babblande. Han roterar, klättrar, kränger och sparkas. Han skallar oss. Och ibland skriker han.

Sambon och jag har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor nu, innan det här började sov han 11h i ett.

Det har hjälpt lite att jag sover med pyjamas, för brösten verkar vara ett av störningsmomenten - det är som att han känner lukten av dem eller nåt, för om jag lägger mig bredvid honom utan tröja så börjar han omedelbart och rastlöst söka bröstet.

Efter att sambon nu spenderat några nätter på soffan - eftersom han helt enkelt inte står ut - så har vi börjat komma till att samsovningens era är slut. För Piitens och för vår skull tillika, varken han eller vi sover ju längre så lugnt tillsammans.

Så nu kommer här då nästa spännande moment: lära sig sova i egen säng. Juniorsäng, känns onödigt att skaffa en spjälsäng nu mera. Hur gör man då? Hjälp hjölp.

Julie
Publicerad 21.09.2016 kl. 14:00

Hälsningar från sjukstugan

Äntligen bröt den ut, förkylningen som legat och lurat med sporadiskt halsont i veckor. Jag snorar som aldrig förr och öronen är sedan igår kväll i lås. Kurerar mig med jordgubbste och kycklingsoppa till frukost. You heard it.

Som tur har jag bara en föreläsning idag, den måste jag gå på då jag missar ett par senare i veckan pga jobb. Åtminstone har jag inte feber.

Så vad händer annars då? Jag tänker på bloggen cirka varje dag men får liksom aldrig tummen ur. All tid som jag inte ägnar åt att umgås med Pilten, jobb eller sambon går åt att läsa. Jag har konsumerat mera text de senaste veckorna än vad jag gjort sammanlagt på ett par år, tror jag. Det är norsk och dansk 1800-talslitteratur, finlänsk och finlandssvensk 1900-talslitteratur, lite Platon och Shakespeare samt såklart en massa facklitterärt material. Under hösten kommer jag dessutom att läsa åtminstone sex romaner som hör till kurserna. Och så skulle man ju vilja läsa lite eget också, har fortfarande inte hunnit öppna Sommarön, till exempel.

För att inte tala om bokmässebytet i år. Har ju haft ett års paus då jag var hemma med Pilten ifjol, måste ta igen för förlorad tid. Höstens höjdpunkt!

Så att sådant i mitt liv. Nu ska jag kurera snuvan med Gilmore Girls innan jag måste rusa iväg på föreläsning. Ha det!

Julie
Publicerad 20.09.2016 kl. 08:54

När jag fyllde tolv fick jag bantningstips

Jag gör comeback på bloggen (hejhej, bråttom med nya studier, småbarnslivet osv andra ursäkter som bloggare drar till med hela tiden) för att reagera på något som Lady Dahmer uppmärksammat i sin blogg idag, nämligen detta: föräldrar som i all välmening (dvs i okunskap och fettfobi) mejar ner sina barns självkänsla, självförtroende, mentala hälsa och förhållande till mat. Sabbat, poff.

LD:s inlägg här.

Det hela handlar alltså om en insändare i Aftonbladet av pappa Daniel, som sedan dottern var 6 år har försökt få henne att gå ner i vikt. Dottern är nu 9 och ingenting hjälper, säger han - dottern fortsätter att vara tjock trots att inga sötsaker är tillåtna, trots att de inte längre äter från vanliga tallrikar utan assietter (!!!!!) - ja, inte ens frukt får flickan äta. Och nu har det då "gått så långt" att han haft the talk med dottern: du är tjock.

Det som gör mig så himla ledsen av att läsa insändaren är att den är som ett eko av min egen uppväxt. Och följer den här flickans mående ens vagt samma banor som mitt har så kan jag förutspå hennes framtid såhär: evigt komplicerat förhållande till mat, farlig bantning, hetsätning, sockerberoende, självhat.

När jag fyllde tolv fick jag bantningstips i födelsedagspresent av min farmor. Det var naturligtvis i all välmening - jag var ett runt barn och min farmor - vars hela familj består av långa spinkiga, sportiga typer inklusive min pappa - ville såklart att jag skulle må bra. Farmor själv hade haft en hjärtinfarkt bara något år tidigare och som följd lagt om hela sin kost. Magert hade det blivit. I samma veva hade hon gått med i en hjärt- och lungförening och därifrån kom bantningstipsen som hon postat mig från Danmark till Helsingfors på min tolvårsdag, i form av en bantningsbroschyr och ett bokmärke med klämkäcka "ett äpple om dagen"-slagord.

Min mamma blev förstås rabiat, konfiskerade bladet och ringde till min pappa. Om min farmor någonsin fick feedback på denna episod förtäljer historien icke (för mig iaf) men det spelade ingen större roll, för skadan var redan skedd. Jag förstod ju att jag var tjock - det hade jag vetat sedan jag var 6 att jag var. Och känslan av att detta var dåligt förstärktes där och då: jag dög inte ens för min egen familj. Jag grät den dagen.

Min farmor är inte diskret med sina kommentarer när det gäller övervikt, varken min eller andras, och det har jag med åren lärt mig låta gå in genom ena örat och ut genom det andra. Exemplet ovan är kanske ett av de grövre. Men faktum är att hela min uppväxt kantades av antydningar om att jag var tjock och borde göra något åt det, att jag inte var bra nog. "Nu ska du nog inte ta mera", "ska inte du skaffa dig en idrottshobby?", "om du ska ha glass måste du välja sorbet, inte gräddglass". Jag har haft andra krav på min klädsel än min smala syster (dvs jag skulle gömma mig och "hon kan ha sådana shorts när hon är så smal, det passar inte på sådana som är lite rundare".) Och så vidare i all oändlighet. 

Tänket smittar av sig också. En sommar tappade jag i vikt under vår årliga Danmarksresa med pappa. Jag minns att jag tänkte att mamma nog blir stolt nu, när ryggvalkarna slätats ut. Den finaste prestationen jag kunde tänka mig: att bli smal.

Gissa hur smal jag blev av alla dessa välmenande råd? Inte alls är svaret. Tjock är jag än i denna dag. Det enda detta förorsakat är ett stört förhållande till min egen kropp och till mat, en trasig självbild (jag var "normalstor" i tonåren men trodde jag var fet) och - i förlängningen - bristande självtillit och självhat. Jag tröstäter och hetsäter. Jag har bantat på så ohälsosamma - ja, direkt farliga - sätt att jag inte kan skriva ut dem här av rädsla för att det triggar någon annans vilande ätstörning.

Jag jobbar varje dag med att tycka om mig själv, och jag tycker att jag lyckats ganska bra med det. Men det tär, det tär att jag inte kan ha ett mera normalt förhållande till mat. Det tär att varje slags diet jag provar får ätstörda dimensioner på nolltid. Det tär att läsa insändare som pappa Daniels och inse att så många flickor fortfarande växer upp så som jag har och antagligen kommer att må så som jag gör med min kropp och mitt ätande och i förlängningen min mentala hälsa.

Snälla, snälla sluta hetsa era barn på det här viset. Sluta bara.

Julie
Publicerad 11.09.2016 kl. 22:23

Nedskärningarnas HU

Hej på er!

Här har jag precis den första dagen på Helsingfors Universitet bakom mig. Infotung dag med rundvandríng, anskaffning av bibliotekskort och annat diverse praktiskt. <en helt vanlig orienteringsdag, helt enkelt.

Sorgligt var ändå att märka hur vårens nedskärningar genomsyrar hela universitetet. Den tunga sttämningen ligger som en våt trasa över hela kampuset. Mellan raderna är budskapet: "det finns ingen som hinner svara på er frågor. Vi är överarbetade. Vi omstrukturerar. Allt är kaotiskt. Det är inte samma universitet som för några år sedan."

Men det ska nog blir bra. Tänker jag. Och säger tutorerna. För såklart blir det, så som det mesta blir.

Och jag ser helt sjukt mycket fram emot att få börja koncentrera mig på studierna. Har aldrig riktigt gillat de här introduktionsperioderna. Vill bara get down to business, liksom.

 

Julie
Publicerad 29.08.2016 kl. 22:24

Horrormåndagen

Nu ska jag berätta för er om en måndag som innehöll bland annat följande ingredienser: svett, smutsigt hår, larver, spyor, snor och upphostad potatis.

Det ni. Det är inte ens en överdrift.

Måndagen började som vilken måndag som helst, det vill säga: Pilten vaknade första gången redan vid 5 med en hosta som tydligen hade kommit krypande under natten. Efter att han somnat om låg jag halvvaken tills väckarklockan ringde sju, varpå lilla familjen steg upp och mötte en ny dag, en ny vecka.

Kvällen innan hade jag plockat fram en tröja jag tänkt att han kunde ha på sig och jag visste att byxorna som hör ihop med den tröjan har legat i skötväskan som reservplagg en tid. Så jag hämtade dem därifrån men tyckte plötsligt att det luktade lite funky. Byxorna luktade lite funky. Jag tittade ner i väskan igen och såg... larver. Och ägg. Och när jag med spyan stigande i halsgropen hade burit in väskan i badrummet och systematiskt börjat sortera tvätt från sådant som helt enkelt måste slängas kom det också fram små flugor och röda baggar.

Boven fanns längst ner: en matburk som på något vänster hade exploderat nere i botten. Gud vet hur länge den funnits där. Nog länge i alla fall för att föda ett helt eget ekosystem.

Nåväl, på väg mot dagis börjar Pilten plötsligt hosta igen. Han har varit gnällig sedan vi for hemifrån, den sedvanliga smoothien som han brukar få på vägen till dagis spottar han ut. Eftersom skötväskan är ur funktion har jag inget papper med mig för att torka, så det rinner ut över hans jacka, han kletar med det med händerna - och jag försöker rädda det som räddas kan med mina fingrar.

Sedan hostar han plötsligt till. Och hostar. Och hostar. Tills han spyr. "Fan också", tänkte jag. "Om det här nu är en begynnande spysjuka så är det illa". Jag ringer till dagiset och anmäler honom sjuk, för säkerhets skull. Stiger av spårvagnen och vänder hem igen. Ringer till jobbet och meddelar att jag måste stanna hemma med Pilten idag.

Men en timme senare, när jag ringer till konferenstelefonen och är med på morgonmötet visar det sig att det inte är så enkelt. Nya Yle Vega startar snart och ordinarie programledare är upptagen med det. De andra på redaktionen har inte riktigt sändningsvana just nu. Dessutom är en massa intervjuer bokade. Och inga andra inhoppare finns riktigt att tillgå. "Kan du komma ändå?" är frågan och jag sliter mig i håret hela förmiddagen för att försöka hitta någon som kan vara med Pilten.

Pilten som för övrigt inte alls verkar så sjuk trots allt - vilket såklart är skönt. Ingen magsjuka. Hostar knappt heller, någon enstaka gång bara under dagen. Tänker att jag kanske var lite onödigt hispig.

Till slut kommer den lite otippade lösningen: min producent erbjöd sig vara barnvakt under sändningen. Och så blev det. En lite underlig men fungerande lösning. Hur ofta tar din förman hand om ditt barn, liksom?

Kommer sedan hem med svetten lackande - jag hann inte me deodorant på morgonen - och stripig lugg - den var både otvättad och oborstad. Sedan var det bara att börja kocka, för samtidigt som detta hade varit en riktig horrormåndag så var det min och sambons årsdag. Sju år tillsammans.

När så barnet äntligen somnat och vi plockat fram glassen kunde jag inte vara lyckligare över att dagen äntligen var slut. Äntligen.

Julie
Publicerad 23.08.2016 kl. 11:06

Pilten och skorna som aldrig går på

Tänk vad mycket man inte vet om livet innan man får barn. Som att vissa barn bara inte kan få på sig vissa typer av skor.

Pilten har ett par gummistövlar. De är blåa och gröna, och inköpta i samband med dagisstart. Storlek 20, breda skaft, tiptop. Men igår då jag skulle hämta honom meddelade den ena barnträdgårdsläraren att de inte har lyckats få på honom gummistövlarna - att de faller av när han kryper runt på gården och är besvärliga i synnerhet med tanke på att han tycker om att röra på sig. 

Foten går helt enkelt inte i botten. "De har säkert bara lite smala skaft. Kanske ett par höst/vinterkängor med lägre skaft skulle göra susen?" säger barnträdgårdsläraren som förslag. "Huvudsaken är att de är vattentäta".

Medan jag funderar på vad som månne kan vara fel med Piltens gummistövlar ("är de faktiskt så smala? Mjo, dom ser ju lite smala ut. Eller har Pilten ovanligt biffiga vader? Breda fötter? Är stövlarna trots allt för små?") bestämmer jag mig för att på en gång fara till stan och inhandla ett par höst/vinterkängor, vattentäta med lägre skaft.

Det visade sig vara mission nästan-impossible. Till och med när jag drog till med någon bautastorlek, typ 25, så gick en sko med ens yttepyttelite skaft inte på hans fot.

Efter att ha besökt tre skoaffärer utan att få på honom en enda ynka liten stövel skrev jag i förtvivlan till sambon: "Det är nåt fel på Piltens fötter, INGA stövlar går på honom!" innan jag gav det en sista chans inne hos Polarn o. Pyret. Kosta vad det kosta vill, tänkte jag. Ungen måste ha skor. Och där hittade vi till slut ett par med lite skaft, läderskor med foder, som jag lyckades kränga på hans arma fötter.

När jag senare googlade visade det sig vara ett ganska vanligt problem med barn som ska ha sina första skor utanför sandal-sneakersäsongen: de sträcker på lillfoten och rullar ihop tårna så att foten helt enkelt inte glider in i skon och hälen går inte i botten. Det är nåt dom lär sig med åldern sedan, hur man rör på foten för att få på sig skon. Lösningen är skor eller stövlar som öppnar upp sig tillräckligt. Gummistövlar är no-go.

Saker man inte visste kunde vara ett problem alltså. Skor på babyfötter.

Julie
Publicerad 19.08.2016 kl. 12:25

Jag tycker om att vara intelligent

Det nalkas studiestart på allvar nu - i dagarna kom brev från tutornerna, och genast därpå brev från professorn samt lektorn i ämnet, inklusive ett infohäfte om studiestarten och studierna överlag.

Det börjar på allvar gå upp för mig att jag faktiskt ska börja studera något helt nytt. Heält sjuäkt! Och spännande, samtidigt. Jag växlar mellan iver och stress i en ganska huisig takt just nu - men mest är jag nog ivrig (allt det där jag stressar för är egentligen icke-problem, eller väldigt lättlösta sådana. Som det ekonomiska, till exempel).

Jag hade ganska mycket tid att reflektera över min iver igår, när jag gick på stan med Pilten som hade somnat i vagnen. Om hur mycket jag faktiskt ser fram emot att studera litteratur. Jag ser fram emot att blir jättebra på litteratur, på tolkning och granskning av litteratur, på att veta saker om litteratur.

Och det slog mig att en stor del av ivern ganska krasst handlar om att jag ser fram emot att bli smartare och att få veta och kunna mera. Att det här ämnet, de här studierna är intellektuella och jag också kommer att bli mera intelligent. Jag tycker om att vara intelligent. Mitt intellekt är det i mig som jag är stoltast över och något som jag verkligen vill renodla.

Att vara intelligent, påläst och kunnig är liksom min grej. Jag har aldrig varit populär eller haft mycket vänner, eller romantiska förhållanden. Jag har alltid varit osäker på mig själv, på mitt utseende, på det sociala. Men jag har alltid varit smart. Lärt mig fort. Hållit mig ajour. Sett till att kunna det jag ska kunna bra. Inte den klassiska "hikken" för jag har aldrig varit en hemskt flitig studerande, men jag har en naturlig fallenhet för att lära mig saker ganska snabbt.

Och det gäller framför allt det språkliga. Jag var läslusen, bokslukaren. Snart då också litteraturvetaren.

Ju mera jag tänker på det, desto mera inser jag att dessa studier kommer att börja finslipa mitt barndomsjag. Att den lilla tjocka läslusen Julie inte ägnade sig åt denna asociala hobby i onödan - nu ska lilla Julies läsiver återväckas och renodlas till något ännu mera. Det är en slags återgång. På ett bra sätt.

Julie
Publicerad 19.08.2016 kl. 08:41

Julie, 26. Reporter/programledare på Svenska Yle. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​