Kaffedilemmat

På tal om kallnande kaffe; 

I morse stod jag inför detta dilemma, hisnande för vem som helst som är ens lite lagd åt det snåla/praktiska hållet: koka bara en kopp kaffe och riskera att man vill ha en kopp till och då vara tvungen att använda ytterligare ett filter ELLER koka två koppar och riskera att man inte hinner dricka den andra och således måsta hälla ut fullt dugligt kaffe (för SÅ snål är jag inte att jag sparar morgonkaffet och värmer det i mikron på eftermiddagen. Huvaligen).

Kokade till sist bara en kopp och det var ju tur med tanke på att barnet vaknade. Slipper dessutom grämas över slösade filter för nu ska vi ut på långpromenad med hunden.

P.S. fick till slut drucket mitt kaffe - kom på att vi ju faktiskt har en sitter! Himmelriket, där har han suttit helt nöjd i närmare en timme nu.

Julie
Publicerad idag kl. 11:22

Barnets antenner

Är det bara mitt barn eller upplever andra också att deras ungar vet precis när det är som mest olägligt att kräva uppmärksamhet?

Scenario: klockan är nio en vanlig vardag morgon. Barnet har sovit en timme och borde gärna sova en till. Jess, lite egen tid! tänker man och skyndar sig att sätta på kaffe, smöra ett par smörgåsar och leta fram en bok man tänk läsa jättelänge men inte haft tid att börja med. Tro fan att ungen vaknar i samma stund som man hällt upp sitt kaffe och planterat baken i soffan.

Scenario: klockan är åtta på kvällen och sambon och jag lagar mat. Barnet sover sedan en timme tillbaka, gott om tid alltså att få äta middag med två händer i lugn och ro! Lite vardagsromantik skadar inte, tänker man, och dukar upp fint med servietter och hela fadderullan. Men se, i samma stund som maten står på bordet vaknar barnet. Då hjälps inte annat än att låta sambon skära biffen i portionsbitar och äta med en hand medan man håller barnet med den andra.

Scenario: man sitter i soffan och ammar. Tänker att det skulle vara trevligt att fördriva tiden medan ungen tankar, kanske med en bok, en tidning, lite slösurfande med mobilen, eller varför inte bara lite good ol' daytime tv? Men så fort man vänder blicken och uppmärksamheten från det lilla barnet ens i en sekund släpper han tissen och börjar åma och vifta med armar och ben.

Han har antenner, mitt lilla gullegryn.

Sign. en som skrivit dettainlägg med en hand medan barnet ammar/ålar, kaffet kallnar och smörgåsarna förblir oätna.

Julie
Publicerad idag kl. 10:22

Det dåliga samvetet

I min lista över alla feels jag haft här i samband med min nya roll som förälder glömde jag bort den mest frekventa av dem: samvetet. Det dåliga.

Jag har dåligt samvete mest hela tiden. Är jag tillräckligt aktiv med honom? Har vi tillräckligt roliga leksaker (ja, han är alltså 7 veckor och föga intresserad av saker som inte har ett stort leende tryckt på sig)? Pratar jag tillräckligt med honom? Sjunger tillräckligt? Äter han tillräckligt (svar: ja. 2kg och 6cm större sen han föddes)? Tittar jag på honom tillräckligt?

För alltså, det räcker med att jag vänder bort blicken en stund när han sover på soffan för att jag ska få dåligt samvete över att jag inte är med honom.

Det finns ju såklart också större stunder då det dåliga samvetet nästan är befogat. Som den ena enda dåliga natten vi haft hittils då han bara grät och grät och inget hjälpte. Tissen ville han inte ha, vitt brus var han inte intresserad av, tutt tar han inte, att vagga i famnen var ingen hit heller. Inga av de vanliga tricksen, helt enkelt. En stund kunde han lugna sig vid bröstet men så började det igen. Och jag fann mig själv bli irriterad. Du är ju uppenbart både hungrig och trött, varför äter du inte dig själv till sömns som vanligt? Och när jag insåg att jag blev irriterad började jag också skämmas, för han gör det ju så klart inte med flit.

Så klart inte. Han är ett spädbarn.

Likförbannat sitter jag där mitt i natten på sängkanten med tissarna dinglandes, mjölken sprutandes och ett skrikigt spädbarn i armarna och känner hur jag blir irriterad på honom.

Stackars liten som har en sådan värdelös morsa, tänkte jag fem minuter senare när jag slutat vara irriterad och istället våndades över att jag inte klarar av att trösta honom. Stackars liten som har en sådan värdelös morsa som inte ens klarar av att lugna när man är trött, hungrig och ynklig - och som dessutom blir irriterad på köpet.

Sedan kom tårarna. Och där någonstans, mitt bland mina tårar och de mjölkfläckiga lakanen, somnade han till slut.

Dåligt samvete alltså, det är visst något man får förvänta sig att leva med.

Julie
Publicerad 27.08.2015 kl. 12:53

De stora, stora känslorna

Hej. Det har blivit en liten paus här, alldeles medvetet. Dels har jag velat koncentrera mig helhjärtat på att grotta in mig i babybubblan, dels har jag haft så Sjukt. Mycket. Feels. att jag har hållit på att implodera.

Det där med stora känslor, stora svängar, djupa dalar och höga, rosa moln är inget nytt för mig. Jag har mycket i bagaget. Med tanke på det trodde jag att jag skulle vara förberedd på det känslokaos som ett litet barn för med sig, att jag på något sätt mitt i känslostormen skulle kunna finna ro i att jag har varit med förr.

Jag visste verkligen noll om vad jag hade att vänta.

De senaste sju veckorna har varit ljuvliga, missförstå mig rätt. Men de har också varit fyllda av känslor som är så överväldigande starka att man allra helst vill krypa ihop i fosterställning under sängen och låta någon annan ta över.

Kärleken. Den är så himla stark att jag blir rädd.

Oron. Den håller mig vaken om nätterna.

Rädslan. Den förlamande rädslan för att något ska hända mitt barn.

Otillräckligheten.

Litenheten.

Den existentiella ångesten.

Ren, skär lycka.

Allt detta på en gång. Så ni förstår kanske att jag inte har haft ork att blogga, eller ens öppna laptopen.

Ja, detta, och så klart det faktum att jag varit så fysiskt medtagen att jag inte kunnat sitta vid ett bord och skriva på dator under en ganska långt tid. Den biten börjar, tack och lov, snart vara under kontroll.

Men nu känner jag mig igen pigg på att titta in här lite oftare så brace yourselves for babyuppdateringar in detail!

Puss,

Julie

 

Julie
Publicerad 25.08.2015 kl. 20:03

Vi kunde ha dött

Hälsningar från babybubblan. Här glider vi runt i underkläderna, ammar och stirrar på varandra hänfört. De senaste dagarna har jag också plågats av svarta tankar. Eller ja, en svart tanke i synnerhet: om jag inte levt i ett land med lättillgänglig vård och mödravård i världsklass, hade jag och mitt barn då dött i samband med förlossningen? Om inte sannolikt så åtminstone mycket möjligt. Det är en obehaglig tanke. Den gör mig så himla ödmjuk för vilken osannolik tur vi har som får leva här, nu. Och får mig att inte vilja gnälla så mycket på huvudvärken. Det är så lite jämfört med hur det hade kunnat gå.
Julie Ebbe
Publicerad 14.07.2015 kl. 11:48

På fötter igen

Sakta men säkert håller jag på att återhämta mig. Förlossningen var utdragen, tung och mot slutet lite dramatisk. Rent känslomässigt i alla fall, även om ingen av oss var i direkt livsfara.

Det kanske allra jobbigaste är att jag fått en durapunktion som följd av en misslyckad epidural. Det skulle två anestesiläkare och fyra försök till för att jag till slut fick den bedövning jag behövde - och där någon gång under de första tre försöken penetrerade nålen en hinna i ryggen den inte skulle. Så nu läcker det ryggmärgsvätska och det i sin tur ger svår spinal huvudvärk och nackspärr varje gång jag står eller går.

Durapunktionen gjorde att jag var sängliggande hela första dygnet efter förlossningen, och en bra bit in i det andra. Jag fick amma, men klarade inte av hemskt mycket mer. Blöja bytte jag på mitt barn först när han var 1½dygn gammal. Jag lämnadeinte vårt familjerum på två dygn och min sambo fick sköta allt annat - hämta mat, natta barn, byta blöjor, bada.

Det är ju tur att jag i den vevan fick världens mest perfekta och på alla sätt ljuvliga och vackra barn! Annars hade jag nog i det här laget gått under av ren leda på att inte orka någonting alls.

 

 

Sjukhusselfien

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

Julie
Publicerad 10.07.2015 kl. 12:50

Vi är tre

Vi lever och mår bra! Barnet anlände tidigt lördag morgon kl. 04.51, ganska exakt ett dygn efter att värkarna börjat. Ut kom, som förväntat, en pojke på 3700g och 52cm. Och alldeles perfekt. Hoppeligen får vi komma hem i dagarna.
Julie Ebbe
Publicerad 06.07.2015 kl. 23:45

Det närmar sig nu

Nä, poppakonstit funkar inte. Det lilla livet vill nu helt enkelt inte födas spontant. Imorgon kl. 8 befinner jag mig på barnmorskeinstitutet för igångsättning. Let the förlossning begin.
Julie Ebbe
Publicerad 02.07.2015 kl. 00:08

Utmana ödet

Att boka biobiljetter var inte nog för att aktivera murphys lag. Idag provar jag att åka ensam till Ikea. Om inte det heller funkar ser jag ingen annan utväg än att boka en södernresa. BF+9 idag.
Julie Ebbe
Publicerad 27.06.2015 kl. 11:34

Kolme ässää

Nä, nu talar jag inte om vår värdelösa regering.

Utan om husmorsknepen för att få igång en förlossning. Finskans kolme S:ää. Seksi, sauna, siivoaminen.

Och vet ni, jag städar och städar. Tvättar hundkiss, tömmer och fyller diskmaskin, plockar undan till lust och leda - ingenting. Badar bastu på högsta laven - ingenting. Ursäkta min franska: knullar - ingenting.

INGENTING!

De sämsta husmorsknepen, dessa.

På söndag är det 41+3, då får jag ringa och boka tid till övertidskontroll. Känns som en enda lång evighet.

Julie
Publicerad 26.06.2015 kl. 01:19

Julie. 25. Helsingfors. Mammaledig reporter/programvärd, hemvist Svenska Yle. Privat är jag en kattälskande hundmänniska förlovad med en jämtlänning. Det jag skriver här är mina högst privata och personliga funderingar.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Utbildning och jobberfarenheter mera utförligt på Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

26.08, 13:15De stora, stora känslorna av Cat
14.07, 19:25Vi kunde ha dött av Sandra
07.07, 21:33Vi är tre av emzi
07.07, 15:08Vi är tre av Linn
07.07, 11:28Vi är tre av Utan