Jag knarkar ungdom

De senaste veckorna i terapin har vi bland annat snackat om identitetsskapande och -återskapande, kvinnlighet och behovet av att känna sig åtråvärd. Jag är nämligen mitt i något av en regression - ja, det är ordet jag främst skulle välja för att beskriva mig själv och mitt jag just nu.

Det började i sensommaren när jag började tappa vikt. Det har gått smoothly, och fortsätter så. Plagg som jag använt i somras har jag fått packa bort och många sådana klädesplagg som jag inte använt sedan lååångt innan jag blev gravid har jag fått plocka fram igen. Jag har färgat håret i en nyans som jag hade mycket i tonåren (även om den nuvarande nyansen inte är lika... extrem) och börjat använda smink igen, efter en paus på många år. Framför allt har jag börjat använda läppstift. Love that läppstift.

 

 

Regression. Färgar håret lila och överväger att ta läppiercing pånytt. Som var året 2007.

Ett foto publicerat av Julie Ebbe (@juliaedde)

Det är som om jag försöker hitta tillbaka till något eller någon som jag var innan allt det här - innan familjen. Jag tror att jag skrivit om det förut; det känns som att föräldraskapet berövade mig på en del av min identitet. De första sex månaderna, när jag i princip bara satt på soffan och maratonammade, var jag förlorad i föräldraskapet. På gott och ont, såklart - vi har en väldigt stark och god anknytning, upplever jag - men nackdelen blev ju att jag i egenskap av en egen person som inte är ihopsydd med en annan försvann.

Det jaget är jag ute efter, det jaget vill jag tillbaka till. Jag vill inte vara bara mamma eller bara journalist eller bara sambo. Jag behöver vara jag. Kvinna. Människa. Julie.

En kollega påpekade härom veckan att jag ser yngre ut. Skrattande konstaterade jag att jag nog åldras i samma takt som alla andra. Men jag tror att det kanske ligger nåt i det, att det är någon inre ungdom som jag håller på att gräva fram. Det känns bra som tanke, för jag har känt mig lastgammal i flera år nu.

Utöver detta tittar jag för n:e gången igenom tv-serien Skins och längtar tillbaka till gymnasietiden. Jobbiga tider men också simplare på något sätt. Saknar friheten. Ibland.

Julie
Publicerad 24.11.2016 kl. 22:36

Pilten och bilar

Ja hörni, så som mången förälder till ett gossebarn som försöker tänka genus kan jag nu med egna ögon se hur otroligt snabbt förväntningarna på könen etsar sig fast i de små liven. Än är han antagligen inte själv medveten men hans omgivning står där och hejar på.

Pilten tycker om allt som rullar. Tomflaskor, deodorantburkar, cylindrar av olika slag, bollar och allt på hjul, däribland bilar men lika mycket hans brio-tax på hjul. Detta har av hans omgivning tolkats som att han äääälskar bilar.

Det är bara det att han - åtminstone enligt mig, som iakttar hans intresse för allt rullande varje dag - inte gör det. Han älskar inte bilar för jag tror ärligt talat att han knappt vet vad en bil är. Han tycker om saker som rullar och då blir det ju väldigt enkelt för människor i hans omgivning att slå en bil i handen på honom och nöjt säga till mig att "vad var det jag sa, pojkar är nu bara av naturen intresserade av bilar!"

Och när man sedan kontrar med att det är osannolikt att evolutionen arbetat så snabbt att människan av naturen pga sitt kön skulle vara intresserad av något som har funnits i 100 år, så heter det att det är det mekaniska som pojkar är så hiskeligt naturligt intresserade av. Vad det nu sedan betyder.

Själv tycker jag mest att det är otroligt vad folk är villiga att säga sig själva för att få deras världsbild att gå ihop med fakta.

Jag fortsätter i alla fall att fokusera på det som jag faktiskt tror att han är intresserad av, istället för det som han "borde" vara intreserad av, enligt normen. Vi rullar på saker. Tittar åt vilka håll de rullar. Hur snabbt de rullar. Och hur långsamt.

Sedan kan det såklart gott hända att han blir intresserad av bilar, och gott så då. Men han är inte ens ett och ett halvt, vi har ingen bil hemma och han visar noll intresse för riktiga bilar som vi passerar på gatan. Så ja, tillåt mig vara ytterst skeptisk till den behändigt könsnormativa tolkningen av hans intressen som omgivningen gjort. Hade vi haft en flicka hade intresset för rullande saker gissningsvis betytt att en dockvagn måste skaffas för "flickor är nu av natuuuuren sådana!". Mhmm.

Julie
Publicerad 22.11.2016 kl. 12:11

Vi isolerar oss i hemmet

Barns förmåga att bli sjuka på de mest opraktiska tillfällena, visst är den alldeles otrolig?

Sambon åker på arbetsresa imorgon kväll och kommer inte tillbaka förräns natten till fredag. Igår kväll när jag gick och lade mig märkte jag att Pilten var alldeles brännhet, och mycket riktigt hade han nästan 39 graders feber. Sambon är hemma med honom idag (jag studerar, märker ni väl. Eheh.) men eftersom jag resten av veckan, fredag bortsedd, är ensam med honom så är det nog bara att ta skeden i vacker hand och vinka farväl åt veckans föreläsningar. Det är tur att jag bara jobbar fredag kväll, så åtminstone drabbas inte jobbet.

En större skrivuppgift ska lämnas in på torsdag, ett arbetsuppdrag likaså. Vi kommer med andra ord att lämna lägenheten rätt lite de kommande dagarna.

Julie Ebbe
Publicerad 21.11.2016 kl. 14:00

Mycket om lite, lite mycket just nu

Jag hatar att skriva det första inlägget efter en paus. Vad ska man säga? Ja hej, här är jag igen. Det har varit så mycket bla bla bla. Det har det egentligen inte alls. Sanningen är nog snarare den att livet kännats någorlunda tråkigt den senaste tiden - jag har helt enkelt inte haft något att säga.

Nå, innehållslöst är det så klart inte - det har varit begravning, mycket skola, Pilten utvecklas i rasande takt och så vidare. Det är väl mera att det inte känns intressant för någon annan än mig och kanske min terapeut. Begravningen är som begravningar är - tung, jobbig, fin. I efterhand formulerade jag ett kort tal som jag hade velat hålla. Typiskt att det var just i efterhand, för sent. Och Pilten utvecklas så som barn gör i hans ålder - han springer plötsligt utan stöd, äter med gaffel och kniv, säger äiti och auto, och kan koreografin till imse vimse spindel. Intressant och spännande för oss - so old news för alla andra föräldrar i världen och antagligen totalt ointressant för barnlösa.

Studierna ja, de knallar och går. Kanske är de också en orsak till att bloggen fått lida - så mycket energi går till att läsa kurslitteratur och skriva uppgifter. Men också novellerna har jag fått upp skrivarlusten för igen. Jag skriver fiktion som jag inte skrivit fiktion på flera år. Inom ramen för den knappa tid jag har för sånt som inte är livsnödvändigt, så som att gå på jobb, sköta studierna, laga mat, tvätta och natta barn.

Så tiden räcker väl helt enkelt inte till. Det är ett faktum på mer än ett plan i mitt liv. Jag har i princip ingen fritid heller just nu. När jag inte är med Pilten jobbar jag eller studerar. Jag önskar att jag hade tid att gymma eller rita, eller ens jogga nu och då. Jag har börjat stjäla tid från studierna till mera nonsens, med resultatet att jag inte är riktigt lika flitig som i början av hösten. Naturligt, kan tyckas. De stulna timmarna använder jag till att se tv-serier som nollar hjärnan. Det behövs också.

Som tur är det snart jul. Jag tänker vara så ledig.

Julie
Publicerad 20.11.2016 kl. 22:46

London baby!

En resa till London i mars är bokad och jag kan inte sluta skratta åt hur otroligt billigt vi kom undan! Vi flyger två vuxna och ska stanna tre nätter: 200€ för flyg tur-retur och boende 120€. Tack airbnb.

Nu när det är betalt är det bara att spara en resekassa så vi kan unna oss att äta ute, shoppa lite och inte alls stressa över det ekonomiska. Gud vad det ska bli skönt!

Pilten ska bo hos min mamma under de dagarna så vi får några dagar riktigt för oss själva, jag och mannen. Därför har vi nu börjat öva övernattning där. För ett par veckor sedan var han för första gången och imorgon åker han dit igen. Övning är det främsta motivet, men kanske har morgondagens övernattning något med en viss Kent-spelning att göra också... :)

Det är underliga dagar jag lever. Hade min nionde arbetsdag på raken idag, och på det hetsar jag och har ångest över alla inlämningsuppgifter vars deadline närmar sig i rasande takt (en inlämnad, tre to go) (just nu försöker jag bajsa ur mig 6000 tecken på en essä som jämför Volatires Candide med Flauberts Madame Bovary. Få se vad det blir. Kanske blir det bajs) - men ändå känner jag mig liksom levande. Energisk. Lite hög, liksom. Det är som om jag får en kick av att ständigt balansera vid deadlineranden och samtidigt lyckas med att sy ihop jobbet med småbarnslivet.

Det låter väldigt mycket som om jag är påväg hårt in i e vägg ganska snart. Nå, den tiden den sorgen (och så har jag ju min terapeut färdigt, eheheh).

Julie
Publicerad 27.10.2016 kl. 22:26

Den duktiga flickan visar sitt tryne

Tentvecka, en miljon inlämningsuppgifter. Så känns det i alla fall.

Den första av dem, som har deadline imorgon, är nu klar men jag tvekar med att lämna in den. Den är för det första nästan dubbelt så lång som uppgiften angav (och den är nedkortad så gott jag kunde utan att förlora det uppgifte krävde) och dessutom har jag en gnagande känsla av att jag har missförstått uppgiften och har skrivit 9 sidor fullständig smörja.

Jag känner så klart igen dessa tankar och känslor, och behov av att överprestera - det är min inre duktiga flicka som lämnar sitt avtryck i kombination med min svaga självsäkerhet. Rationellt kan jag tänka att det nog blev bra och att jo, den är lite lång, men hellre det än för kort - och att jag nog inte är så dum i huvudet att jag skulle missförstå en i slutändan ganska simpel uppgift.

Men då jag inte litar på min rationella sida utan låter överpresteraren tala heter det plötsligt istället att jag de facto är just så korkad att jag inte ens kan skriva den simplaste textanalysen.

Faa-an vad jag hatar att jag är såhär ibland. Dum mot mig själv.

Nu lämnar jag in den bara.

Julie
Publicerad 27.10.2016 kl. 00:29

För mig var han bara Paavo

Det känns som om jag i flera år bara har gått och väntat på att den här dagen ska komma. I mitt huvud har jag föreställt mig hur samtalet kommer när jag sitter och jobbar, hur jag bryter ihop och måste fara hem för jag är så ifrån mig. Eller hur jag läser det i nyheterna för att familjen kanske tänkt att det är bäst att vänta tills jag slutat jobba för dagen innan de ringer med sorgebudet.

Gårdagen var inte alls sådan. Jag stod i Kaisabiblioteket när mamma ringde och jag hörde genast att något var fel. Och jag gissade nästan genast vad det var, för jag visste ju att han hade varit sjuk den senaste veckan. Att han hade varit inlagd på sjukhus och fått antibiotika. När mamma ringde hade han varit borta i en halv timme.

Nyhetssajterna fylldes under kvällen med minnesartiklar. De målar upp en bild av den Paavo Noponen som allmänheten kände och älskade. Sportkommentatorn som var noggrann med språket, noggrann med förberedandet, en passionerad sportmänniska som gjorde sitt jobb väl. Vass, i ordets alla bemärkelser.

Det är en Paavo Noponen som jag inte vet mycket om. För mig var han bara Paavo. Paavo som läste sagor, trollade fram pastillaskar och gav mig muminkasett efter annan. Eller vad som helst som jag önskade mig. Som när jag var 17 och ville gå på Tuska och snopet undrade om inte jag kunde få låna 70€ till biljetten och han sa.

"Såklart får du. Och det är ett lån som du inte ska betala tillbaka."

Den samma Paavo som några år innan fått mig att lova att jag aldrig skulle ta en piercing så länge han levde. Den samma Paavo som när jag var 18 och kom på besök med piercad läpp bara konstaterade att den är riktigt fin.

För det var den Paavo jag kände. "Sinivalkoinen ääni", säger sportredaktionernas artklar.

För mig var han bara Paavo. Jag kommer att sakna honom alltid.

 

FB_IMG_1477322408998
Julie
Publicerad 25.10.2016 kl. 23:12

Putki

Utan att riktigt fatta det har jag råkat tacka ja till lite mer jobb än vad jag kanske egentligen hinner med: det blir en åtta dagar lång putki.

Såhär var det: egentligen skulle jag bara jobba en dag förra veckan. Måndag. Den var inskriven i turlistan, resten av dagarna skulle vara tomma. Men på måndagen bytte jag och en kollega turer så att hon tog min tur den här måndagen och jag tog henne veckoslutsturer. 

Okej, måndag och veckoslut. Inga problem, tänkte jag.

På tisdagen ringde en producent på Vega upp mig och undrade om inte jag lite hastigt och lustigt kunde hoppa in och göra Vegatoppen när ordinarie programledare är sjuk i två veckor. Fixade och trixade, och var sedan inne onsdag och torsdag och gjorde intervjuer och bandade program. 

Samma tisdag kontaktades jag av en producent på X3M som undrade om inte jag kunde hoppa in och göra musikprogrammet Supernova, eftersom ordinarie programledare är på resa. Så det gjorde jag fredag och idag, måndag. Måndagen, som jag redan en gång bytt bort för att få vara ledig.

Imorgon jobbar jag igen på nyheterna och på onsdag gör jag igen Vegatoppen. Onsdag-onsdag --- > åtta dagar i ett.

Och så är det dessutom tentvecka nu, tre deadlines blinkar röda och arga i min kalender. Puh.

Julie
Publicerad 24.10.2016 kl. 09:36

Äiti eller Mamma: Föräldraidentiteten kopplad till språk

Hejsan! Här sitter jag ensam kvar på jobb och håller ett öga på världens händelser. Så som det ibland är så händer det inte så mycket den här tiden mera på en lördag kväll.

Det ger en desto mera tid att fundera på saker, och de senaste dagarna har jag funderat på identitet kopplat till språk. Föräldraidentiteten i detta specifika fall.

Pilten går ju på finskspråkigt dagis och den naturliga följden är att han har börjat tala finska ord. Än så länge inte så många, såklart, men ändå en handfull sådana som man just kan tänka sig att en liten ettåring snappar upp på dagis: tonne, tänne, kiitos. 

Och så var det äiti.

Äiti. Till en början enbart då han gråter - jag kan just tänka mig hur de andra barnen på dagis gråter efter äiti och utan att veta helt vad det betyder har han snappat upp ordet och kopplar det till att vara ledsen.

Men det kommer allt oftare utan att han är ledsen nu. Fortfarande är det oklart för mig om han vet vad det betyder eller om han bara säger det för att det är nåt han hört andra barn och personalen på dagis säga. Och det får mig såklart att fundera på vikten av vilka ord vi använder när vi tilltalar våra föräldrar.

Själv säger jag Mamma till min mamma, och med Pilten har jag såklart också hänvisat till mig själv som Mamma. Och hans pappa är Pappa. Min mamma är Mommo - det har hon själv valt - och min mormor är Momi, på samma sätt som jag kallar henne Momi.

Är det så farligt då om han börjar kalla mig äiti också sen när han vet vad han säger? Egentligen inte såklart, det är inte något jag reflekterat hemskt mycket över innan. Men jag märker att jag känner lite sorg när jag tänker på att han kanske väljer att kalla mig äiti istället för mamma och jag undrar varför jag egentligen känner så.

Kanske är man mera traditionell än vad man tror om sig själv trots allt i föräldraskapet. Eller jag, då. Att det finns vissa förväntningar som man kanske tar för givet - som att kallas mamma av sina barn - och när de inte går i uppfyllelse så blir man... besviken?

Njäh, besviken är kanske lite hårt. Men överraskad. Något som jag måste vänja mig vid, helt klart. När jag tänker på det så är det nog samma känsla som jag har när jag hör att någon tilltalar sina föräldrar med deras förnamn, som vissa gör. Att jag personligen känner att det är lite underligt och om mina barn skulle kalla mig Julie skulle det kännas som ett distanstagande till min roll som mamma.

Men sen tänker jag på mina yngre syskon, de som min danska pappa har tillsammans med sin finskspråkiga fru. Efter att de bodde ett år i Köpenhamn kallar de nu ofta sin mamma för Mor trots att de talar finska med henne. Och det har jag inte tänkt så mycket över, att det skulle vara konstigt för någon inblandad.

Och jag tänker på mig själv, jag som på svenska säger Pappa om min pappa - men Far när jag talar med honom. Och då menar jag alltså inte som i "min pappa", utan helt sådär som titel eller namn: Pappa. Och det har ju aldrig varit nåt problem, säkerligen inte heller för min pappa.

Någonstans kommer jag säkert komma fram till att Äiti är helt bra. Såklart är det, det är inget fel på Äiti.

Bara jag får vänja mig lite.

Julie
Publicerad 22.10.2016 kl. 23:19

Halleluja, de vuxnas säng är de vuxnas!

Så, igår flyttade äntligen min gamla Muurame in hos oss. Kantstött med extra stödskruvar i bottnen - den har sett livet, den 25 år gamla sängen. Det är det femte barnet som nu sover i den.

Och ja, det femte barnet sover faktiskt i den! Hallelujahurra!

Grejen är ju alltså att vi har samsovit fram tills nu, jag, sambon och Pilten, alla tre i en glad hög (och om det inte var för hans korta ben som inte når upp så hade säkert hunden också gärna vistats där). De senaste två veckorna har vi varit tvungna att inse att det inte längre funkar och därmed har jag och sambon turats om att sova på soffan.

IMG_20161011_185024

 

Så premisserna för att en 1 år och 3 månader gammal unge som hela sitt liv sovit fastklistrad i sin föräldrar plötsligt ska lära sig att sova i en egen säng vad ju inte jättelovande om man ska vara riktigt ärlig.

Det gick helt över förväntan. Vi läste en saga, han fick en flaska mjölk. Sedan släckte jag lampan och satt bredvid sängen och smekte honom över ryggen medan han låg och babblade en stund. Och sen var det tyst.

Och det var tyst exakt hela natten - fram till klockan sex.

Vad ÄR detta?????!!!!!!

Man läser om hur föräldrar får kämpa i månader, om inte år, för att få sina kids att sova själva. Och vi bara lägger honom i en ny säng och han rör inte. En. Min. Det är nästan så att det är lite genant.

Detta innebär ju då nu att jag och sambon för första gången på över ett år har fått ha sängen för oss själva. Vi, som innan vi flyttade dit vi bor nu, sov i en 120 bred säng i princip på varandra. Plötsligt kändes sängen så stor.

 

IMG_20161011_204244
Julie
Publicerad 12.10.2016 kl. 21:18

Julie, 26. Reporter/programledare på Svenska Yle. Hon. Mamma. Feminist. Tjock.

Skriver om barnet jag aldrig skulle ha (men vilken tur att jag ändrade åsikt), om jobbet, om mitt psykiska mående som stundvis är inte-så-bra och - ibland när det kokar över - feminism och genus.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Ellen
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

"Det är ett mirakel att du är gravid"
Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Det är inte boken som konverterar, det är sällskapet
"Jag kan inte fixa hela Indien men jag kan hjälpa några"​
Fyra år sedan gruppvåldtäkten i Delhi - vad hände sedan?​
Barn med funktionsnedsättning måste också höras​
Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​