Orphan Black

Kollade hela säsong två av den alldeles ypperligt lysande tv-serien Orphan Black igår efter jobbet. Alla tio avsnitt i ett kör. Jestas.

Jag minns att jag råkade se på facebook förra hösten att Yle tagit in den första säsongen på Arenan. Tyckte det lät som en dålig serie, men eftersom jag inte hade nåt bättre för mig gav jag det en chans. Och blev instantly kär.

Och säsong två är ännu bättre! Och vad bättre är: en säsong 3 är på kommande! Jess! JESS!

Kolla för fan, om du inte kollat redan. Tatiana Maslany, som spelar ungefär alla huvudroller, är fenomenal.

Julie
Publicerad idag kl. 13:25

Det tar aldrig slut

Den här tryckande hettan, ryggsvetten, pannsvetten som rinner rakt igenom mina glesa ögonbryn och in i mina ögon, stanken som stiger ur Tölöviken i det tryckande, vindstilla, heta vädret. Och fukten, fukten! 

Jag känner mig som en trasa, en disktrasa som blivit lämnad kvar i botten av köksvasken så att den aldrig riktigt får torka. Fuktig, ihopskruttad, med bananflugor i vecken.

Nåjo, jag har inte bananflugor i vecken. Men det är antagligen inte långt ifrån. Måste duscha två gånger om dagen, och ändå lämnar den unkna känslan av att jag sprungit maraton i duggregn mig inte.

Jag klagar ALDRIG på vintervädret. Jag tänker fanimej klaga mig sönder på den här hettan. Sådetså.

Julie
Publicerad idag kl. 09:22

Carpe fucking diem

Jag har carpat diem något så djävulskt idag. Först ett besök hem hos mormor, dit också min mamma hade kommit. Och hennes man och min bror, lilla P. Eller ja, lilla och lilla, grabben fyllde åtta i onsdags. Så tiden går. De hade precis kommit hem från Kreta och var härligt brunbrända, avslappnade och glada hela bunten. Vi drack kaffe, åt lite glass, kramades och for sedan åt var sitt håll. Mamma med familj med bil mot Östra centrum, och jag hoppade på min cykel och trampade in till stan.

Vandrade runt på Akademen en stund. Min favoritbokhandel i hela världen, bara att gå omkring där och titta, bläddra i böckerna och sniffa på doften av trycksvärta och papper. Jag älskar det. Köpte en födelsedagspresent åt broidin också. Tredje boken i serien om Harry Potter. Fast jag vet att han inte hunnit läsa tvåan ännu, den fick han i julklapp av mig. Det har lite fått bli min grej att ge honom i present. Det är jag glad för. Där har vi nåt att bonda över, ett gemensamt intresse.

Köpte också en alldeles vansinnigt onädig pryl som jag bara inte kunde motstå: en bokkudde. Alltså, en kudde som man kan placera boken på, som en ställning, som man sedan kan ha i famnen, eller liggandes på sängen bredvid en. Dyr var den också, den lilla tygbiten fylld med plastkulor. Men jag kunde inte motstå. Tänker ägna resten av dagen åt att läsa bok med den som stöd.

 

Hade ingen lust att fara hem när vädret var så ljuvligt, så istället cyklade jag ner till hamnen, förbi olympiaterminalen, längs vattnet ut till ärtholmen. Stannade till vid stranden och tog ett spontandopp, fast jag inte hade med mig varken handduk eller badkläder. Det var uppfriskande. Satt där och lyssnade på Timbuktus sommarprat, medan jag försökte jämna ut bonnbrännan.

Och där, när jag cyklade längs vattnet, förbi cafe Ursula, förbi kompassen, förbi solande människor, med blicken vänd ut mot Helsingfors skärgård, kände jag att den här staden, min hemstad, nog ändå är bland de ljuvaste av städer.

Julie
Publicerad 27.07.2014 kl. 16:27

Inga guldtänder

Hade en intervju inbokad klockan 10 idag med predikaren David Herzog. Det påstås att människor har fått otrolig hårväxt, blivit botade från cancer, väckt från de döda och fått guldtänder efter hans predikan. Hade själv hoppats på ett par guldtänder - för vem vill inte ha sådana? - men när jag kom på jobb hade intervjun blivit avbokad. Synd, jag var uppriktigt nyfiken på hur en new age-predikant med David Hasselhoffs utseende, som av motståndare anses vara djävulens advokat, kan tänkas vara som person.

Nån annan gång då, kanske. Nu ska jag istället snacka med arrangören. Han är ju här i Helsingfors nu, den gode Herzog, och ska predika på Olympiastadion hela veckoslutet. 

Julie
Publicerad 25.07.2014 kl. 10:35

Den förskräckliga nyhetsdagen

Tog mig en glass- och kaffepaus vid två ute på gården, i solen. Slog mig ner vid ett bord där en från finska sidans nyhetsredaktion satt och rökte en cigarett.

- Huh, vilken tung nyhetsdag! suckade hon.

- Jaså? undrade jag.

- Jo, du vet, flygkrasch i Algeriet, terrorhot i Norge, två döda i Afghanistan. Och så Ukraina och Gaza och så vidare, suckar hon. Och så påstår folk att det inte händer saker på sommaren!

Under hela tiden hon radade upp dessa nyheter nickade jag, grymtade på passliga ställen över hemskheterna. Och hemskt är det ju! Jag täcktes inte säga att mycket av dagens stora nyheter gått mig förbi, medan jag jobbat med mitt rafflande inslag om småbåtshamnar i östra Helsingfors skärgård.

Gotta love that lokaljournalistik. Den säkraste redaktionen att jobba på för att förtränga hur sabla hemsk vår värld är är lokalredaktionen. Hett tips till blivande journalister med svaga hjärtan.

Julie
Publicerad 24.07.2014 kl. 15:50

"Alarmet lämnades utan åtgärd"

Så stod det på min telefon i fyra enskilda notiser i morse. "Alarmet lämnades utan åtgärd". Om min telefon hade varit självmedveten hade den säkert gråtit och skrikit av förtvivlan åt att den ringt så gott som non-stop i en timme utan att jag vaknade av det.

Kan ni förstå? I EN TIMME! Klockan var ställd på 7, 7:15 och 7:30 och 7:45. Alarmet slutar ringa av sig själv efter 10 minuter. Så från 7-7:10, 7:15-7:25, 7:30-7:40 och 7:45-7:55 har min väckarklocka ringt. Jag vaknade av mig själv ganska prick åtta och ville bara kolla vad klockan var. Vilken jävla tur det.

Mina grannar måtte älska mig.

Julie
Publicerad 24.07.2014 kl. 09:21

Spontan, blödig liten kärleksförklaring

Så åkte han iväg igen, mannen i mitt liv, på teaterturné. Den här gången bär det mot Prag, Köpenhamn och Helsingör. Återvänder gör han först i mitten av augusti. Bröl. Har redan ledsamt.

 

Selfiefail från vappen.

Om en månad har jag och han varit ett par i fem år (med de där några "det är nog bäst att göra slut, eftersom distansförhållanden inte fungerar"-avbrotten, men de räknas knappt). Tänk vad tiden går och att jag aldrig, aldrig tröttnar.

Måste se till att få bröllopet till stånd snart. Hör du, mannen! Dags att boka Uspenskij.

Julie
Publicerad 23.07.2014 kl. 23:57

En liten grön tumme

Mormors porslinsblommor var riktigt vackra, som alltid. Sedan skröt jag med min Moses stentavlor som blommade tidigare i våras, varpå hon bad om en stickling från min planta. Ett blad står för tillfället och rotar sig i ett glas vatten. 

 

Slutet av maj, min blommande Moses stentavlor.

Något konstigt har hänt med mig i takt med att jag blivit äldre: jag är plötsligt på allvar intresserad av att hålla mina växter vid liv. Jag gödslar, fixar, pratar, sprutar vatten, plockar döda blad, köper fancyga vattningssystem, pysslar om, byter mylla, läser på och står allt oftare på grönavdelningen på Stockmann och suktar efter nya, exotiska krukväxter.

Kanske det finns en liten grön tumme i mig, trots allt.

Julie
Publicerad 23.07.2014 kl. 09:23

Porslinsblommor

Bakgrund: för 1½ år sedan fick jag en stickling från min mormors porslinsblomma. Den växer och frodas, men än har jag trots alla tricks inte lyckats få den att blomma.

Igår ringde min mormor: "Nå, har din porslinsblomma börjat blomma än?"

"Nej", svarade jag. "Inte än."

"Min har! Vill du komma och titta på den i helgen"

Way to rub it in, Momi. Way to rub it in.

Julie
Publicerad 19.07.2014 kl. 13:08

Vänligen dra åt helvete

Hör och häpna: kommer cyklandes på cykelväg, två uppskattningsvis tonåriga grabbar går på cykelvägen 50 meter framför mig. Ringer i klockan i god tid för att varna att jag kommer. Killarna vänder sig om. Den ena flyttar sig åt sidan till fotgängarsidan som sig bör, men den andra tittar på mig, HÅNLER, vänder sig tillbaka och fortsätter gå.

VA FAN ÄR DETTA FÖR OUPPFOSTRADE SNORUNGSJÄVLAR?!

Huvudet sa poks.

Det värsta är ju egentligen att det inte bara är ouppfostrade snorungsjävlar som struntar i att flytta sig ur vägen för cyklister på cykelvägen. Det är också småbarnsföräldrar som knuffar sina barnvagnar på cykelväg, eller låter sina lite större unga vingligt cykla där folk åker 30km/h, eller till synes helt normalfuntade vuxna individer som går på cykelvägen, hör ringklockan, vänder sig om och tittar, och FORTSÄTTER SEDAN GÅ. Eller står stilla, ser cyklisten komma, orkar inte bry sig.

Vett och lite jävla etikett, people. Hur svårt kan det vara?

Nästa gång en ouppfostrad snorundsjävel hånler åt mig och vägrar flytta sig från cykelvägen ska jag fan köra på hen. Eller vänligt be hen dra åt helvete.

Julie
Publicerad 18.07.2014 kl. 14:02

Julie. 24. Helsingfors. Nyhetsreporter/programvärd på Yle Huvudstadsregionen, med ett förflutet som programvärd på Yle X3M. Privat är jag en kattälskande hundmänniska förlovad med en jämtlänning. Det jag skriver här är mina högst privata och personliga funderingar.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Utbildning och jobberfarenheter mera utförligt på Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

30.07, 15:50Det tar aldrig slut av håkan
19.07, 15:08Porslinsblommor av emzi
18.07, 10:52Jopojopo av emzi
09.07, 08:54Sjukligt av Anne