Nu är det jul igen

Jag har klädkris. Riktigt klassisk, priviligerad good-old klädkris: garderoben full med paltor men ändå har jag ingenting att ha på mig.

Allt känns som att det sitter dåligt eller är fult, eller så är det trasigt. Mina två par favoritbyxor slet jag sönder i höstas efter att kroppen återgått till normala mått och jag i min iver över att igen kunna ha byxor utan enorm resår i midjan inte gick i annat än dem. Så dom for. Samtidigt gick ett par andra långtida, kära byxor sönder i grenen och jag är helt enkelt för gammal för att gå runt i söndriga jeans så då var det slut på dem också.

Det enda paret byxor jag har nu ogillar jag. Dessutom håller dom också på att slitas sönder i grenen - billiga som dom var.

Så vad återstår? Trasiga legging samt det obekvämaste som finns: nylonstrumpbyxor. Och plaggen att ha på överkroppen är inte bättre dom heller.

Vad jag vill komma fram till är: om du ser mig idag och undrar vafan jag har för fel när jag går iklädd en stickad klänning i den juligaste av juliga andar, så är det därför. Det var det enda jag kunde överskåda att ha på mig idag.

 

IMG_20160503_073020
Julie
Publicerad 03.05.2016 kl. 13:09

Det känns, känslan, känslor

Äntligen känns det som att jag har något bra på gång!

Det har ju kännats mediokert på jobbfronten den senaste tiden. Eller rättare sagt: jag har känt mig medioker på jobbet den senaste tiden. Rentav riktigt usel. Som ju synats här också.

Men nu känns det som att jag har alla möjligheter i världen att få till något jättebra! En bidragande faktor är såklart att planeringen gått närmast som på räls - intervjupersoner tackar genast ja, det har lyckats att vaska fram ganska speciella berörda och jag har gott om tid på mig - till imorgon - att slutföra hela paketet på ett riktigt bra och snyggt sätt.

Gissningsvis bidrar också känslan av att det blir bra till att det faktiskt också blir bra. Jag har aldrig varit nåt fan av den blondinbellesqua tanken om att inställning är allt och bara man är positiv så blir allt som man vill (ja, till och med Bella själv har ju numera övergett det tankesättet) - men ibland är det ju bara så. När allt känns skit blir allting skit. Nu känns det bra och då - jumalauta - blir det också bra.

Solen skiner, hörni.

(Jäklaranamma vilken berg-och-dalbana jag är.)

Julie
Publicerad 03.05.2016 kl. 09:51

Pug files

...och för att inte det ska bli allt för jobbig stämning:

 

Puss.

Julie
Publicerad 02.05.2016 kl. 15:24

Brutalt ärligt och öppet som ett blödande sår

Ibland sköljer den bara över en, känslan av hopplöshet. Och då måste det ut, all frustration, alla besvikelser, all rädsla för framtiden.

Igår kväll bröt jag ihop totalt. Vi hade redan lagt oss och låg bara och pratade en stund, medan Pilten lekte av sig det sista av energin. Och sen bara for det. Tårarna sprutade, av rädsla, av ilska, av frustration. Av känslan av uselhet, att jag kanske egentligen är helt jävla skitkass. På alla plan.

Hösten känns som ett stup. Det är vår nu och sedan sommar, som i mitt huvud är ganska grön och solig - och där jobbet som det ser ut nu tar slut är det bara ett stup. Min inre kalender tar liksom slut första september. Där är bara ett stort svart hål. 

Det är ju alltid såhär, när kontrakt tar slut och det är osäkert om det kan fortsätta, eller hur det kan fortsätta. Så här har jag haft det på jobbfronten i fem år, med minst ett halvårs mellanrum. Men det är extra mycket den här gången. Säkert mycket på grund av att vi nu har Pilten, att vår boendesituation är osäker, att jobbsituationen är osäker och samtidigt borde vi försöka hitta dagisplats. Många jävligt lösa bollar i luften, helt enkelt. Som brinner.

Men delvis beror det också på att jag är deprimerad. En ganska välfungerande deprimerad person, visserligen, det syns ju inte riktigt utanpå. Jag stiger upp, jag sköter mitt jobb, mitt hem, min familj. Jag skrattar o sådär. Likväl. Jag förmår helt enkelt inte att se positivt på den där gapande avgrunden som är den kommande hösten.

För stunden hjälpte det att säga det högt. Eller rättare sagt: skrikgråta ut det. Min stackars sambo som har en nästan exakt likadan arbetssituation som jag, som måste lyssna på det. Men han är guld, min karl. Och sedan skrattade Pilten och borrade sin panna mot min panna, sådär som han gör när han är trött och vill ha närhet. Hjärtat smälter, sorger smälter, allt smälter. Han är guld, min son.

Och det blir nog bra. Är mitt mantra som jag envist och med viss underliggande aggression gång på gång upprepar för mig själv. Det blir nog bra. Det måste det.

Julie
Publicerad 02.05.2016 kl. 13:03

Serpentiner och ballonger!

Klarade vappen! och andra putslustiga ordvitsar som anspelar på denna vårens och arbetarnas och studenternas högtid.

Men klarade den, det gjorde vi. Och den blev inte så dum heller. Aftonen var vi hemma, bara vi. Sambon, Pilten, jag och hunden. Det är balkongsäsong och vi valde att duka upp våra spenatbörek där.

IMG_20160430_200944

 

Spenatbörek as in filodeg med spenat-fetafyllning. Bestämde mig lite i sista minuten för dessa när vi skulle gå till butiken och hade då ingen aning om hurudana mängder vatten jag tagit mig över huvudet. Filodeg är nämligen typ det fittigaste att sitta och pilla med när man är hungrig och barnet skriker och rycker en i byxbunten samtidigt.

Nå, slutet gott, allting gott - och gott blev det ju! Lagade egna varianter med morot-potatisfyllning åt Pilten (för småtyper får inte äta spenat). Även han gav bra betyg åt dem.

Första maj firades traditionsenligt med picnic och skumpa i Kajsaniemiparken, tillsammans med ett par av mina vänner. Efteråt tog vi ännu en öl på en solig terass. 

Eftersom jag inte hade telefonen framme typ en enda sekund under dagen så finns det inte heller några bilder. Ni får nöja er med denna, på Piltens allra första egna ballong (vi säger att det är Piltens. Egentligen är den mest åt mig själv...)

 

The owls are not what they seem.

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

 Hoppas eran var minst lika trevlig!

Julie
Publicerad 02.05.2016 kl. 10:24

Vad som händer när Pleppo krockar med Kent

Jag lyssnar mycket på Kent just nu. Så mycket att halva min arbetsdag har gått åt att spåna på en illustrationsidé som föddes på vägen till jobbet idag.

"Vi blev som dom andra", sjunger Jocke Berg på Vapen och Ammunition. Medan låten i morse spelade i mina öron mindes jag en felhörning som jag läst någonstans för länge sedan, att någon har hört att han sjunger "Vi blev salamandrar".

Samtidigt gjorde sig en gammal Pleppo-sketch påmind - som alltid när jag lyssnar på Kent. I sketchen, som utspelar sig i en Dr Phil-aktig talkshow, förekommer en tonårig flicka som med tårarna sprutande skriker att Jocke Berg är den enda som förstår henne.

"Jocke Berg är den enda som förstår mig, men ingen förstår Jocke Berg", tänkte jag i mitt stilla sinne. Och skrockade när jag samtidigt kom ihåg salamandrarna.

Karln kan ju inte artikulera, det har vi väl etablerat redan på 1990-talet. Och det finns hur mycket felhört som helst som kommer ur Kent-låtar.

Det allra första jag måste måste göra när jag kom på jobb var att rita, för "man måste smida medan järnet är varmt", eller hur det nu heter. Utkastet blev skitfult och inte alls som jag tänkt mig i mitt huvud, men så hade jag också bara ett anteckningsblock med rutigt papper och en halvtorr kulspetspenna till mitt förfogande.

IMG_20160429_105215

 

Jag vet inte, kanske finns där nåt man kunde utveckla. Men först måste jag nog skriva klart den där artikeln om kungen.

Julie
Publicerad 29.04.2016 kl. 15:34

Jag drömmer att jag röker

Snart tre år har gått sedan jag slutade röka. Tänk! Under min första (och hittils enda) semester slutade jag ex tempore - och sedan dess har det hållit. (Ja okej okej, jag har kanske rökt två hela cigaretter sen dess, men dom räknas inte.)

Det har gått helt över förväntan, måste jag säga. Jag var i huvudsak vanerökare (ja okej, okej, jag var nog beroende också), cigaretterna var så hårt invävda i mina dagliga rutiner att det till en början kändes som en omöjlig tanke. Det var nog avgörnade att jag slutade just mitt i semestern, när rutinerna annar också var helt annorlunda. Dessutom rökte jag ju mest på jobbet, sällan hemma.

I ungefär 2½ år fick jag leva utan en tanke på cigaretter - för så enkelt har det faktiskt varit, ganska snabbt slutade jag tänka på dem och suget har varit icke-existerande. Men den senaste tiden har jag börjat sukta efter en rykande, sprakande cigarett.

Åh. Den där känslan, alltså, när man sitter på en solig terass med ett stort stop öl och man tänder en cigarett, och det är vindstilla så röken ringlar sakta uppåt. Bara det, liksom. Röken, doften, känslan, solen som värmer ansiktet. Röken. Doften.

Ibland går jag ut med de få av kollegerna som ännu röker och bara sniffar. Rökare är så hänsynsfulla så de står en bit bort från ickerökare, men jag vill bara stå där mitt i molnet och andas och njuta. Det nästbästa jämfört med att faktiskt ha den där cigaretten och själv röka.

Inatt drömde jag att jag rökte. Det var så gott, så gott. Men sen fick jag i drömmen lite morkkis också, för röker man kan man ju inte samsova med sina barn. Det är också det enda i verkliga livet som håller mig från att börja röka igen: Pilten.

Tills han blir vuxen (eller flyttar till en egen säng) kan jag drömma. Och sniffa. Och kanske dra ett litet bloss i ny och nedan. Men bara ett litet.

Julie
Publicerad 29.04.2016 kl. 10:21

Dubbelurk och återfunnen katt

Äsch usch vilken dag. Vädret är sugigt och har jag klippt ett dåligt inslag. Intervjuerna var ju bra, dom sade intressanta saker, men paketeringen blev på grund av att jag jobbade mot klockan dålig. Dåliga speakar, slarvigt klippt (en OMTAGNING slank med. Usch). Urk. Så har jag dessutom lovat att skicka länken till inslaget åt personerna som medverkade, varav den ena också är journalist. Erfaren sådan. Dubbelurk.

Nu ska jag hem och krama mitt barn, känner att jag behöver det extra mycket idag.

Och sedan så klart glädjas åt att vår kisse Pablo, som bor i Borgå hos mamma, efter två veckor på vift äntligen har kommit hem. <3

13091636_10207033275329629_1613981051_o

 

Julie
Publicerad 28.04.2016 kl. 15:54

När man inte får vara tjock utan skam och skuld

Är det egentligen inte helt jävla sjukt i huvudet att man inte får vara tjock utan att skämmas, be om ursäkt för sig själv, må dåligt och försäkra sin omgivning om att man nog jobbar på det?

Har gett mig in i en diskussion om "glorifierande av övervikt" (spyr) och har sedan igår kväll suttit och stirrat fettfobin rätt in i dess fula tryne. Förstås insvept i denna falska oro för tjockas hälsa, "det är ju ohälsosamt att vara tjock juu" (Spoiler: tjock är inte lika med ohälsa.) (Diskussionen pågår under en länk till ljuvliga Ellens blogg)

För där sitter folk och är helt sonika av åsikten att om man är okej med övervikt så är det lika med att man glorifierar fetma. Alltså: om man tycker att alla ska få se ut hur de vill, och att alla ska bemötas med respekt, inte ska ses ned på, inte ska behöva må dåligt eller skämmas - ja då glorifierar man fetma.

Så med andra ord: är du tjock ska du veta hut.

Det är en så vidrig människosyn att jag inte riktigt kan greppa det, ärligt talat. 

Dessutom "glorifiera fetma", vad är det ens? Det finns ingenting att glorifiera. Om vårt skitsamhälle är bra på någonting så är det att trycka ner de som avsticker från normen. Tjocka diskrimineras överallt. Även OM man skulle glorifiera fetma, än sen då? Vad tror de här förståsigpåarna att ska hända? Att alla plötsligt vill bli tjocka? Don't think so.

Det enda kroppspositivitet åstadkommer är att tjocka kan känna att de duger just så som de är. Om man nu är så himla orolig över tjockas hälsa borde man se det här som en bra sak, för det minskar betydligt på det psykiska illamåendet.

Dessutom: TJOCK ÄR INTE LIKA MED OHÄLSA. Fatta, era klåpare.

Julie
Publicerad 28.04.2016 kl. 10:42

Jag vill sluta amma

Ligger här, vaken, i kass-förälder-våndor. Pilten håller precis på att somna, som vanligt snuttandes på mitt bröst. Och som vanligt får jag bita mig hårt i läppen för att inte vråla rakt ut.

Det har varit så en vecka eller två nu, att det gör helt skitjävla ont att amma. Jag vet inte om det beror på att Pilten nu har sju tänder som han är lite oförsiktig med, eller om det är nåt annat, men ont gör det. Som tusen knivar genom bröstvårtan. Sylvassa, mycket små, tusen knivar.

Jag känner bara att nu räcker det. Jag vill inte mera.

Nu räcker det, jag vill sluta amma. Efter sex månaders helamning och ytterligare fyra delamning vill jag bara inte mera.

"Sluta då", säger sambon med en axelryckning och ja, det kan man ju tycka att det borde vara så enkelt. Men plötsligt är det inte det. Hur mycket jag än intalar mig att det inte går någon nöd på honom - herregud, han tar ju flaska utan problem - och att ingen kommer tycka att jag är dålig som slutar "redan nu" (jag är medveten om att de flesta inte ammar ens så här länge) så sköljs jag över av dåligt samvete varje gång jag tänker tanken.

Det känns extra illa också av den anledningen att han just nu går genom en extra jobbig fas som har gjort honom både blyg och oerhört klängig, framför allt på mig. Det känns nästan elakt att mitt i allt detta ta ifrån honom den första, största tryggheten han vet.

Usch, jag vet inte hur man borde resonera här. Jag vet bara att det gör pissigt ont och att jag inte vill mera.har

Julie
Publicerad 27.04.2016 kl. 23:57

 

"Jag ska aaaldrig ha barn" sade en tvärsäker, fast besluten tonåring i Helsingfors.

"Jag ska aaaldrig vara ihop med någon från ett annat land!" sade samma tonåring.

"Jag ska aaaldrig förlova mig!"

"Jag ska aaaldrig gifta mig!"

"Jag ska köra motorcykel!"

Tonåringen blev vuxen, hittade kärleken i Sverige, förlovade sig med kärleken och fick ett barn. Giftermålet blir snart av. Motorcykel kör hon än i denna dag inte.

Julie, 26. Reporter/programledare på Svenska Yle. Kaffeberoende. Tjock.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​