Moderskapsförpackningen

Vilket eländigt förlegat namn på lådhelvete. Moderskapsförpackning. Hemskt lite är moderligt, det mesta är ju till för barnet? Babylåda skulle vara bättre. Eller föräldralåda, om den nu måste riktas till familjens vuxna.

HURSOMHELST. Den kom idag! Har taktikerat och beställt den nästan så sent som möjligt bara för att garantera att jag får den nya. Nu framstår jag som så väldigt ytlig, och det är jag nog också. Men jag tilltalades av färgerna i den nya lådan, går så himla bra ihop med mina gamla 90-talsplagg som sonens garderob i övrigt består av. Samma färgvärld tycks vara inne igen. Dessutom gillar jag att lådan uppdaterats med febertermometer och bröstvårtssalva (halleluja!), sånt där smått plåter som man aldrig tänker på att skaffa.

Ska på teater om bara en timme så hinner inte gå igenom den nu. Men sen, vet ni, sen ska varje plagg läggas till i min inventarielista över plagg vi i dagsläget äger för barnet. Och bara byrån kommer från Borgå ska jag börja med tvättbonanza. Ordning och reda!

Julie
Publicerad 16.04.2015 kl. 16:24

Rrrritch

Man kunde tro att det är måndag idag:

Klev i en kisspöl när jag steg upp. Det är alltid en succé.

Sen kom jag iväg lite sent till jobbet. Typiskt.

Och precis när jag sätter mig i taxin både hör och känner jag hur byxorna spricker. Rrrrritch. Ingen tid att vända om och byta byxor, bara att åka iväg och hoppas att sprickan är måttlig.

Det var den, som tur - det kändes som att det sprack hela vägen från grenen över skinkan. 

Att så bra kvalitet höll HMs preggobyxor. FU.

Julie
Publicerad 15.04.2015 kl. 09:14

Ett stick i fingret

Nåja, det visade sig vara helt bra att gå på den där andra sockerbelastningen för fastevärdet var förhöjt. En liten aning bara, och de två andra värdena var rejält under gränsen. Men ni vet, graviditetsdiabetes är serious business - hamnar man på gränsvärdet eller lite över på bara ett av värdena som mäts: BAM man får diagnosen.

Idag har jag varit på rådgivningen i Vallgård på grupprådgivning. Jag och tre andra blivande mammor, alla lika irriterade över att ett lätt förhöjt fastevärde har tvingat dem att sticka sig i fingret under resten av graviditeten.

Budskapet i sin korthet: ät inte så mycket potatis, ät jättemycket bröd (hur det nu sedan är logiskt). Och grönsaker, så klart. Grönsaker i mängder och en halvtimmes promenad om dagen. Så blir det bra!

Och samtidigt som jag satt där, lite lätt irriterad över att måsta vakna 7 på min lediga dag för det där, så tänkte jag: fatta vilken fantastisk vård vi ändå har som tar minsta lilla på så stort allvar! Vi fick alla var sin manick för att mäta blodsockret med till slutet av graviditeten, där ingår också nålar och test"liuskor", som man sedan får hämta flera av gratis från hälsostation. Sockermätaren behöver man inte heller returnera. "Släng i roskis bara, eller vad som helst när ni är klarara". En ytterligare resurs - diabetesskötaren - sätts in för resten av graviditeten, utöver den egna skötaren på rådgivning alltså. Och allt bara för att man kanske åt lite för mycket pasta kvällen innan sockerbelastningen.

Nog är det fint, ändå.

(Och det där med att nåla sig själv i fingret, det var i slutändan inte så farligt som jag trodde. Tog mig några minuter att komma över obehaget, sen var det bara att skjuta. Sockervärdet? Alldeles prima, såklart.)

Julie
Publicerad 14.04.2015 kl. 11:29

Bobygge

Ännu för någon månad sedan fnös jag föraktfullt åt tanken på att jag någonsin kommer gå in i den där bobyggarfasen. Ni vet, när gravida får spel och måste fixa, dona och bona i hemmet inför födelsen av ett barn.

Nå, föraktfullt och föraktfullt. Men det känns nu bara så inte jag. Är fullkomligt ointresserad av inredning och vad gäller babyprylar inklusive kläder ligger intresset purt i det praktiska - jag skaffar saker vi behöver, inte saker som är gulliga.

Men jag märker ju att det börjar bita ändå. Ju närmare förlossning vi kommer (66 dagar kvar till bf) destod svårare har jag att koncentrera mig på något annat än:

- hur ska vi möblera för att få bra plats med sämg och byrå insovrummet?

- hur mycket kläder behövs det egentligen i varje storlek?

- när lönar det sig att börja tvätta alla babytextilier?

...osv osv i all oändlighet. Rent praktiskt märker jag också att jag i allt högre grad liksom är husligt pysslig av mig. Vill heta tiden tvätta, dammsuga, bona, vika, sortera, inventera. Har noggrant uppskrivet exakt alla plagg vi har skaffat hittils (några nyinskaffningar, men mest mina gamla nittiotalsplagg som mamma har sparat).

Saker som jag i normalfall är så innerligt ointresserad av. Och plötsligt gör jag det istället för att sova tupplur, som jag gjort hittils. Så besynnerligt.

Julie
Publicerad 12.04.2015 kl. 18:10

Inför förlossning-ångest

De senaste veckorna har jag varit stressad. Stressad inför det stundande föräldraskapet.

Det är en känsla av att inte ha överblick, tror jag. En känsla av att tusen saker borde fixas innan babyn kommer, men jag vet liksom inte riktigt vilka dessa tusen saker är.

Och det alltså fast jag har skrivit en lista. Som säkert är ofullkomlig för den känns så kort. Därav: stress.

Kanske hänger det också ihop med de mamma- och preggobloggar jag snubblat över den senaste tiden - än är det barnrumsrenovering, än jättegarderober med matchande outfits. Superordning och reda på allt. Vi har liksom ingen barnkammare - ungen ska sova hos oss - och den största förändringen hittils är att vi skaffat en tvättmaskin. That's it.

Lite lindrades ångesten till slut igår, då vi efter många om och men till slut bestämde oss för barnvagn (har velat en längre tid mellan tre kandidater). Det blev till slut en Mutsy Igo.

(Hett tips till andra som funderar på nämnda vagn, eller letar prisvärd dubbelvagn överlag: den här är i 700-800€ prisklassen - just nu går den lös för 550 på verkkokauppa, och då ingår dessutom parasol och skötväska).

Idag hämta vagnen och sedan är det ju egentligen bara bilstolen som är sådant som akut måste fixas innan ungen kommer. Allt annat kan väl vänta.

Känslan av oöverskådlighet består dock. Känns som att det är något superviktigt jag glömt. Vad har jag glömt?

Julie
Publicerad 12.04.2015 kl. 10:53

Tamponger och lego

Valpar, likt små barn, stoppar saker i munnen. Gärna förbjudna saker. Hos oss är favoriten lister och skor. Men också på gatorna finns delikatesser. Hittils har jag grävt följande ur Spocks mun:

Tobaksfimpar, snusprillor, tuggummi, Lego, asfalt, främmande människas begagnade tampong.

Sistnämnda är kanske det äckligaste någonsin. Man vänder blicken åt ett annat håll i en sekund - och vips hänger ett suspekt snöre ur mungipan på hunden. Vid närmare inspektion var det en alldeles tydligt vid menstruation använd tampong. Uj. Uj. Uj. Uj.

Hur den tampongen hamnat på gatan kan man då verkligen fråga sig.

Julie
Publicerad 10.04.2015 kl. 11:11

Fem minuter på stan

Så, jag slutade 13:30 på jobbet och sambon skulle börja vid 14, så vi möttes på stan för att ge hunden vidare. Som en stafettpinne, ungefär. Det var första gången Spock var inne i centrum, vilket så klart var spännande så in i sjuttsingen.

Precis som med Khan, som var alla sprutnarkoalkisars bästa vän, hände detta:

 

 

A photo posted by Julie Ebbe (@juliaedde) on

(Ur My dog: the paradox)

Nåja, vi ska väl vara rättvisa. Det var inte bara stadens alla polityrer som kom fram. På sträckan mellan järnvägsstationens taxistolpe och järnvägsstationens språvagnshållplats - uppskattningsvis 50 meter - blev vi förutom av dessa även stannade av ett gäng kontrollanter och cirka 500 barnfamiljer som ville ooa, klappa, gulla och fjäska. Vilket så klart är bra socialisering för hunden, men allt med måtta. Efter den sista lätt förfriskade kompisen som försökte lyfta upp honom från gatan fick det vara nog. Resolut lyfte jag upp honom i famnen och stegade hem.

Nu sover han, utslagen. Spännande, spännande dag. 

Julie
Publicerad 07.04.2015 kl. 15:38

Hunduppdatering

Med Spock har vi stött på alldeles nya, spännande utmaningar som vi inte upplevt med våra egna hundar förr. Khan var ju exemplarisk på många plan: skällde inte, tuggade inte skor (däremot post...) och sådär. Spock gör allt detta. Alla skor måste stängas in i tamburens garderob, annars händer detta:

Och så skäller han. Hur råder man bot på det egentligen? Han förstår ju så klart inte vad "tyst" betyder. Känner stor olust inför halsband som sprutar grejer så det går bort. Något pedagogiskt och bra, det behöver vi. Han är en ganska envis och bångstyrig en, så det måste ändå vara skarpt utan att vara obehagligt.

Svårt det där ibland, att uppfostra valp.

Julie
Publicerad 02.04.2015 kl. 11:28

Dödsångesten

Idag, klockan 6 på morgonen, slog den plötsligt: dödsångesten.

Nå, dödsångest är inte en obekant känsla i sig - jag har ju ändå en mild panikstörning - men för första gången blev jag rädd för förlossningen.

Och nu, om du som läser också är gravid och snart står inför din egen förlossning - läs inte om du lätt tar till dig av andras rädslor, eller är hypokondriskt lagd.

Jag följer Humans of New York på facebook. Igår hade de en alldeles förfärlig men rörande bildserie med Omar Samra, en egyptisk klättrare som förlorade sin fru när deras dotter föddes. Frun var ung och frisk, men dog bara någon dag efter förlossningen. Strax före förlossningen hade hon blivit inlagd på grund av brist på blodplättar. Trombocytopeni.

Omedelbart började jag så klart leta symtom i mig själv. Visst har jag lite lättare för att få blåmärken? Konstiga rodnader på huden? Finns det blod i urinen? Googlar frenetiskt symtom, orsaker, hur vanligt det är. Börjar undra hur ofta kvinnor i Finland dör i barnsäng. Av vilka orsaker? 

Kommer jag att överleva förlossningen? Och vad händer om jag inte gör det? Hur ska min lilla nya familj klara sig? Fixar sig allt byråkratiskt för min sambo, med faderskap etc?

Måste mitt barn växa upp utan mor?

Det hjälper inte ett dugg att tänka på det faktum att de allra, allra flesta tar sig igenom en förlossning utan några bestående men, att dödligheten är av de lägsta i världen både när det gäller mor och barn. Det finns så klart ingenting som skulle indikera att jag på något sätt inte hör till majoriteten.

Det är inte rationellt. Men plötsligt är jag rädd för att mista livet i förlossningen. Jag som varit alldeles kolugn hittils. Uh.

Julie
Publicerad 01.04.2015 kl. 13:36

Mera sockerbelastning

Har fått besöka laboratoriet för ytterligare ett sockerbelastningsprov. Inte för att det förra visade något överhuvudtaget - tvärtom är alla mina värden prima - utan för att jag är tjock. Jaja, bra praxis såklart, eftersom risken såklart är högre med ett högre bmi, men med tanke på det förra resultatet tyckte till och med hälsovårdaren på rådgivningen att det kändes helt jätteonödigt.

Nå, läkaren bestämmer och nu är det i alla fall förbi. Som förra gången sov jag bara genom hela proceduren för att vakna passligt till blodprovet. Det var jag och fem andra kvinnor. De andra underhöll sig med handarbeten och tidningar. Hoppas jag inte snarkade eller dreglade. Sannolikt är att jag gjorde båda.

Idag har jag ont i armvecket. Nog är det ändå tortyr att ta blodprov och riva plåster gånger 3 inom loppet av två timmar från samma arm! Usch.

Julie
Publicerad 31.03.2015 kl. 13:13

Julie. 25. Helsingfors. Nyhetsreporter/programvärd på Yle Huvudstadsregionen, med ett förflutet som programvärd på Yle X3M. Privat är jag en kattälskande hundmänniska förlovad med en jämtlänning. Det jag skriver här är mina högst privata och personliga funderingar.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Utbildning och jobberfarenheter mera utförligt på Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer