Som att läsa till studentexamen

Jag har börjat ställa in mig på att inleda studier i höst. Förutsatt, förstås, att jag kommer in. 

Inträdesprovet är i eftermiddag och jag är faktiskt lite nervös. Finner tröst i att det inte verkar vara så många sökande i förhållande till platser, och att jag - äntligen - verkar ha tagit in provmaterialet, men jag skulle jämföra dagen fiilisar med då när jag skrev studentprov. Nervöst, huvudet känns tomt, vill sistaminuten-panikläsa men hinner inte. Typiskt.

 

 

Förlitar mig på den gamla goda hetsläs-och-memorera-kvällen-innan-tekniken. Inträdesprov imorgon, alltså. Iiik.

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Min vana trogen har jag inte läst länge och studerat väl, utan mest panikläst dagarna innan provet. Mest sent på kvällarna, såklart, när jag är minst mottaglig för ny kunskap och information. Men det hjälps ju inte när man har en Pilt som kräver ens uppmärksamhet och stjäl markeringstuscherna när man försöker plugga.

Vi får se.

Julie
Publicerad 24.05.2016 kl. 10:43

Jag kan ingenting om hockey

Fördelen med reporterjobbet är att man aldrig vet vad man får göra den dagen. Det är också nackdelen.

Om en timme landar lejonen på Helsingfors-Vanda. Uppdrag: ett kort inslag till Radiohuset i eftermiddag med hockeyfans och hockeyspelare. Problem: jag kan ingenting om hockey. Jag har nu lärt mig hur Leo Komarov ser ut, och att han talar svenska. Att han kommer att vara där är inte säkert.

Om han inte är där har vi problem, för jag kan inga andra namn eller ansikten, så även om jag pratar med någon så kommer jag att ha noll aning om med vem. Och det är alltid lite pinsamt att medge när man inte känner igen någon som alla känner igen.

Vi håller tummarna för att Komarov kommer, eller hur? Alternativt för att de alla har skjortor med sina namn på, så det inte blir några pinsamma missöden.

Julie
Publicerad 23.05.2016 kl. 12:36

Jag längtar efter sommaren

Nu börjar jag bli mätt, mätt på vår. Våren är en tung tid och har varit det återkommande i tio år nu. Det är ju typiskt att all skit ska samla sig runt ungefär samma tider (och, å andra sidan, allt bra också).

April är värst, det har blivit så. I april för 10 år sedan dog en jämnårig familjemedlem för egen hand, en händelse som har kommit att spöka i min mentala hälsa i, ja, 10 år. Den händelsen är en stor orsak till att jag idag går i terapi. Det är ett obehandlat sår, vars smärta jag har tryckt undan och ignorerat länge.

Den sköra sårskorpan revs upp väldigt häftigt i april för två år sedan då en gymnasiekamrat och sambo till en av mina nära vänner försvann, och senare hittades drunknad. 

Vårmånaderna har så starkt kommit att förknippas med mycket tunga och svåra saker att jag nu har väldigt svårt med hela årstiden. En årstid som i så mångt och mycket representerar livet och återfödelse har för mig bara blivit likamed död.

Så jag längtar efter sommaren. Efter svalskrik, mörkgröna träd och havsbris. Jag längtar efter sommarklänningar, solkräm och glass. Efter långa promenader längs stranden. Efter midsommar, Piltens födelsedag och ljusa nätter. Solens värme på huden och fräknar.

Jag längtar efter ångestfria kvällar. Det känns som att det är länge sedan sist nu.

Julie
Publicerad 20.05.2016 kl. 13:45

Älska dig själv

Hörni, om ni inte ännu läser Anne Hietanens blogg så börja nu! I och för sig vet jag typ ingen som inte läser, men jag säger nu ändå. Du, just du som levt under ett ton av stenar hela ditt liv: läs.

Anne skriver alltid mitt i prick. Alltid. Särskilt idag.

Julie
Publicerad 19.05.2016 kl. 13:56

Radio, min orkester

 

Bakom spakarna för första gången på över ett år. Det är som att komma hem. #ylebakomkulisserna

Kuva, jonka Julie Ebbe (@juliaedde) julkaisi

 

Äntligen! Efter ett helt års paus, en natts jobbmardrömmar och nerver i cirka fem minuter var jag tillbaka i det. Det var verkligen som att komma hem. Efter lite trevande hittade jag tillbaka till rytmen, till känslan som går ända ut i fingerspetsarna, som sitter någonstans i ryggraden.

Jag älskar att sända radio. Att stå bakom mixerbordet, ha kontroll över skutan opch samtidigt låta sig svepas med. Jag vill likna det lite vid musik, att spela i grupp eller i en orkester. Det är så många saker som ska klaffa och allting ska ske i gemensam takt- och tonart som kan vara föränderlig. Tekniken, klockan, pratet, ljudet. Där bakom bordet är man dirigenten, som får hela orkestern att gå ihop, pulsera, svaja från piano till fortissimo, från väna trioler till stadiga fyra fjärdedelar till udda sju fjärdedelar. Ah, det är mäktigt.

Programledarskap i direktsänd radio, alltså. Det är nog ändå det bästa.

Julie
Publicerad 19.05.2016 kl. 10:02

Elaka mamman

Det är svårt att komma hemifrån om mornarna just nu. Piltens mammighet har tagit ett steg mot det extremare - imorse blev han så upprörd när jag steg upp för att åka på jobb att jag blev tvungen att lägga mig ner igen i en kvart för att amma.

På en sekund förvandlades han från sömndrucken till att kippa efter andan i vild panik, samtidigt som tårarna sprutade. Det enda jag gjorde var att flytta honom lite närmare hans pappa, som brukar duga bra att sova intill när jag stiger upp. Inte idag, tydligen.

Det är så hemskt. Man känner sig skit. JAG känner mig skit. Mitt barn skrikgråter efter mig, och jag försöker med lugn, glad stämma förklara att jag måste på jobb nu, men att pappa är här och allt är bra, och innerst inne vill jag bara släppa allt och krypa ner under täcket och krama om honom tills han somnar om.

received_10153898467348145

Jag fasar inför dagisstart, om det här tänker hålla i sig. Uh.

Julie
Publicerad 16.05.2016 kl. 10:48

Nya leksaker

IMG_20160513_184220

Tidigare i veckan köpte jag och sambon gemensamt en ny kamera. Vi ville ha en som är bättre än min gamla Canon av amatörmodell, men inte nödvändigtvis någon proffskamera, eftersom varken jag eller sambon är några fotografer. Det blev en Nikon av modell D7000. Egentligen hade vi tittat på en D7200, men den här var till ett såpass rimligt pris begagnad att det fick bli den. Så nu tänker vi oss att vi skaffar oss lite kunskap och köper tillbehör alltefter - och sedan uppgraderar vi till något bättre.

Igår var vi efter ett objektiv som sambon fyndat på tori - och idag kom han hem med en överraskning, nämligen ett fisheye-objektiv som jag någon gång i förbifarten uttryckt en önskan om att äga. Han är guld, min man.

Och nu ska vi lära oss att fota!

Julie
Publicerad 13.05.2016 kl. 20:18

Gymnasiet, min räddning och om att säga tack

Jag har tänkt mycket på min gamla gymnasieskola den senaste tiden. Hur mycket de tre åren i Tölö gymnasium har betytt för mig, för mitt välmående, för mitt liv.

För jag tror faktiskt fullt och fast på att den skolan, och i synnerhet en lärare, räddade mitt liv.

Det var nämligen tre extremt turbulenta år, privat. En nära vän till mig var mycket sjuk, samtidigt som tragedi inträffade i min familj, mina föräldrar vårdnadstvistade, min farfar dog och jag fick nya syskon. Skolan var den enda stabila punkten i mitt liv då, kändes det som, när resten av världen var i gungning.

Dessutom hade jag för första gången utrymme att blomma - jag hade gått nio år i samma skola, med samma klass där jag hade få vänner, i synnerhet de sista åren. Var ganska tyst och tillbakadragen också. Hade dåligt självförtroende, dålig självkänsla och var ganska rädd för andra människor och vad de tyckte och tänkte om mig. Gymnasiet gav mig möjligheten att bryta loss.

Det Tölö gymnasium jag gick i var ännu en ganska liten skola, 150 elever. Jag upplevde att vi blev sedda och behandlade som individer av lärarna, att alla fick plats och fick vara som de var. Jag hoppas att den stämningen finns kvar ännu, trots att skolan idag är väldigt mycket större.

Som jag sade var det framför allt en lärare som jag har så mycket att tacka för. Jag har aldrig gjort det, tackat alltså. Funderar på om jag borde kontakta, bara med en rad eller två. Säga tack. Eller om det kanske bara känns konstigt.

Julie
Publicerad 12.05.2016 kl. 12:55

"Kort" om bikinihetsdiskussion

Kort om bikinihetsen som diskuteras just nu i bloggarna (Ingela, Ellen, Linn med flera): 

Check your privilege. Är du normsmal med normkropp så är det faktiskt inte din plats att kapa kroppspositivismen med din normsmala kropp i bikini som samhället inte ser ner på. Jättefint att du har övervunnit dina komplex och känner dig bra i din kropp - men det handlar inte om dina komplex. Det handlar inte om mina komplex. Det handlar inte om komplex överhuvudtaget, utan om struktur.

Ja, detta eviga tjat om struktur. Men det är så, det handlar inte om individers kroppsnojor lika lite som det handlar om individens förmåga att förhandla till sig samma lön som den manliga kollegan har. Det handlar om att alla som har en kropp som inte är norm - smal, vit, able - diskrimineras på strukturell nivå, och kroppspositivismrörelsen är deras rörelse. Vår rörelse. 

Självklart är det bra ju flera som är med i rörelsen, i kampen för att ingen ska behandlas olika. Men på samma sätt som män bör backa i diskussioner om icke-mäns förtryck, och vita bör backa i diskussioner om rasism och rasifiering så måste de med normkroppar backa. Backa och lyssna!

Tolkningsföreträde och att alliera sig i kamper som inte är de egna är en evighetsdiskussion i de feministiska kretsarna. Precis som med de andra kamperna mot förtryck handlar det om att veta när man ska ta ett steg tillbaka och istället för att hävda sin rätt att tala om någonting "för jag har faktiskt också varit jättenojig över min rumpa!" ge plats åt någon som faktiskt påverkas av de skadliga förtryckande strukturer det gäller. 

Kort och gott: lyssna! Och kapa inte en kamp som inte är din.

(Det blev inte kort. Sorry.)

Julie
Publicerad 12.05.2016 kl. 10:23

Helsingfors nya stadscyklar: en snabbrecension

Hörni, jag nämnde ju i förbifarten att jag bestämt mig för att testa Helsingfors nya stadscyklar som invigdes för en vecka sedan, och det har jag nu gjort.

IMG_20160506_132633

PLUS

+ Lätt att justera så att den passar just en själv.
+ Lätta att checka ut med bara resekortet.
+ Bra förlängning till kollektivtrafiken i stadskärnan.
+ Många ställningar, det finns alltid en i närheten om, säg, cyklarna är slut vid den första man kommer till.
+ Förmånligt.
+ Går att låsa om man t.ex. ska handla.

MINUS

- För litet område - att gränsen i norr går i TÖLÖ är nog lite knäppt. Jag vill kunna cykla till Böle! (här bör påpekas att området nästa år enligt plan ska bli större, och cyklarna fler)
- Lite för kort användningstid, en timme vore bättre.
- Världshistoriens obekvämaste sadel.
- Separat prissättning från övriga kollektivtrafiken.

Den sista punkten är egentligen min största kritik. Cykeln är ämnad vara en del av kollektivtrafiken i kärncentrum (varför det också snabbt blir dyrt att cykla runt på dem längre än 30 minuter, de ska inte vara hyrcyklar), men ändå har den ett separat biljettsystem. Varför har man inte integrerat cyklarna i de vanliga biljetterna? Säg, en lite dyrare månadsbiljett som även inkluderar cyklarna. 

Men i övrigt säger jag bara: äntligen! En modern huvudstad som uppmuntrar till att lämna bilen hemma ska också vara cykelvänlig. Helsingfors har mycket att förbättra när det gäller cykelvänligheten, men det är på god väg, och stadscykeln är ett viktigt led i den utvecklingen.

Julie
Publicerad 09.05.2016 kl. 14:13

 

"Jag ska aaaldrig ha barn" sade en tvärsäker, fast besluten tonåring i Helsingfors.

"Jag ska aaaldrig vara ihop med någon från ett annat land!" sade samma tonåring.

"Jag ska aaaldrig förlova mig!"

"Jag ska aaaldrig gifta mig!"

"Jag ska köra motorcykel!"

Tonåringen blev vuxen, hittade kärleken i Sverige, förlovade sig med kärleken och fick ett barn. Giftermålet blir snart av. Motorcykel kör hon än i denna dag inte.

Julie, 26. Reporter/programledare på Svenska Yle. Kaffeberoende. Tjock.

Jag twittrar också. Och instagrammar.

Linked In.

Kontakt: julie.ebbe@yle.fi

Follow on Bloglovin

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

BLOGGAR JAG LÄSER, LÄS DU OCKSÅ

Anne
Björn
Blondinbella
Catzo
Eva
Fanny och Nanne - Magpåsarna
Frida
Helena
Kaisa
Lady Dahmer​
Muffins
Rebecca
Sandra
Wait but Why

BEST OF

Privilegiet
"En riktig karlakarl"
Tips inför kvinnodagen
Pojkfärger och flickfärger
Mätt på idioti
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig
De stora, stora känslorna
Gudrun Schyman
Döden, döden, döden #2: radera de döda
En studie i selfies

MATERIAL PÅ ANNAT HÅLL

Välkommen till Lilla Berlin
Sexuella trakasserier på jobbet
"Akta dig för skåpbilar" - den moderna tidens fula gubbe​
Uppsägningarna vid HU - "Bandet till universitetet borta"
Valdebatt: ”Esbo ger sina pengar åt skattesmitare”​
Valdebatt: "Folket behöver mera poliser"​
Hotellkung: Vi norrmän ger oss inte​
Gudrun Schyman: Klart Helsingfors behöver genusplogning​
Tusentals ägg gömda i Munksnäs​
"Helsingfors är både by och storstad"​