Jag är medlem i den coolaste och hemligaste facebook-gruppen av alla: Porvoon Cittari. Gruppen för sådana som jobbar eller jobbat i Citymarket i Borgå. Det är keikkor det!

Den fantastiska Anne Hietanen skrev för någon vecka sedan ett mycket viktigt inlägg om saker man gärna hade hört när man var sjutton år gammal och gick i gymnasiet. Alla punkter hon skrivit upp är sant, allt det hade man velat veta! Då kanske jag också hade sluppit lida av depressioner, vara på väg mot fullständig burn out, inte sova, knappt äta, inte orka med att umgås med folk. För sådant var det, speciellt de två sista åren.

Det fanns en punkt som jag i synnerhet upplevde berörde mig, såpass att jag nästan lite skämdes (och det är alltså en bra sak, för det innebär ju att jag nu inser hur fel jag tänker):

- Vägra oroa dig. Det är arrogant att gå runt och oroa sig för framtiden. Hur vet du ens att du lever om ett år? Ta inte livet för givet. Öva dig istället på att leva här och nu. Koncentrera dig på det som är bra. Det finns alltid bra och dåligt samtidigt. Du väljer vad du koncentrerar dig på. Du kommer aldrig att nå en plattform där allt bara är bra. Den finns inte. Åtminstone inte i långa stunder.

Ända sedan jag var barn har jag alltid sett livet som ett slags race; man går i skolan för att lära sig saker, så man kan skaffa sig en utbildning och bli något, så att man kan få ett jobb för att tjäna pengar till...? En dag vaknade jag upp ur mitt barn och insåg att that's it. Det finns inte ett konkret mål i slutet av livet. Bara döden. Och döden är iofs ett helt bra mål, men bara om resan blir bra.

Men då jag är så himla orolig! Jag var redan som en liten lågstadieknodd fruktansvärt rädd för livet och stressad för studentexamen(!!!). Varför? För att en vuxen människa i min närhet kläckte ur sig att "ja, i studentexamen måste man sen kunna ALLT som man någonsin lärt sig under sin skolgång!". Julie, 9 år, kallsvettig och ångestfylld över allt som redan glömts bort som måste kunnas om 10 år i ett prov. Sjukt.

Jag oroar mig konstant. Jag oroar mig för morgondagen, oroar mig för att folk ska tro att jag är dum, oroar mig för att jag inte ska kunna prestera så bra som jag vet att jag kan, oroar mig för jobb, om jag ens kommer att ha nåt snart - och kommer jag någonsin bli klar med mina studier? Jag tog en risk när jag tackade ja till världens roligaste jobb, och skulle distansstudera samtidigt. Jomenvisst, jag kan allt! Nemas problemas, va. Men hur blev det? Studierna blev i bakgrunden, för jag valde till slut att satsa helhjärtat på jobbet. Och visst har också det burit frukt, med fortsatt kontrakt och en bra fot in i branschen. Men ändå - arma öde - gnager de ofullständiga studierna konstant.

Jag skrev att jag skämdes lite när jag läste punkten om att oroa sig i onödan. Arrogansen. Jag har faktiskt aldrig sett det så, att det skulle vara arrogant att oroa sig för framtiden. Men jag inser ju att så är det. Det är arrogant att ta livet för givet, och det är faktiskt precis exakt det man gör när man oroar sig för något som ligger i framtiden och som man själv nödvändigtvis inte kan påverka. Och arrogant, det är då det sista jag vill framstå som.

Så tack, Anne. Av alla dina visa ord var dessa om oro de visaste för mig. Jag ska ta till mig dem och aktivt jobba för lägre nivåer av stresshormon i blodet. Dom nivåerna har varit out of control sen jag var 9 år gammal och trodde jag skulle dö av ångest för studentskrivningarna.

Det finns så fruktansvärt mycket outrett skit i mitt huvud som antagligen kommer att få mig att gå igenom taket snart.

Så jag skäms lite. Jag skäms, för jag har det så satans bra med världens roligaste jobb (som jag precis fått veta att inte alls tar slut vid årsskiftet, utan fortsätter in i nästa år), typ världens finaste kämppä (om jag bara skulle få den städad) och världens bästa vänner och familj, och ÄNDÅ sitter jag här med huvudet fullt av svart. Svartsvartsvart.

What's up with that, liksom?

Köpte en flaska rödvin i förrgår, tänkte att jag skulle dricka ett glas i min sorg innan jag går och lägger mig.

Så kom jag hem och konstaterade att jag är så trött i själen att jag inte orkar öppna flaskan.

...den hade skruvkork.

Sorgligt.

Ujujujujuj. Nä, allt är inte okej.

En glad uppdatering från mitt sexyga liv: jag jobbar, har blivit med soffa och ska åka till Piteå inkommande veckoslut. Det är allt bara fint!

Ville bara säga det. Att jag lever. Om någon nu ännu ens läser den här bloggen, hahaa.

Jag skrev i min andra blogg (på x3m.fi/hipsu) att jag är grymt snygg idag. Jag ljög.